Arsenal FC

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om engelska Arsenal FCs herrlag. För Arsenals damlag, se Arsenal LFC. För den ukrainska klubben "Arsenal", se FK Arsenal Kiev.
Arsenal FC
Fotbollsklubb
Arsenal logo at the Emirates Stadium.jpg
Arsenal FC:s logotyp vid Emirates Stadium 2007.
Grundinformation
Grundad 1886 (128 år sedan)
Fullständigt namn Arsenal Football Club
Smeknamn "The Gunners"
Serie Premier League
Ort Storbritannien London, England, Storbritannien
Hemmaarena Emirates Stadium
Nyckelpersoner
Ägare England Stan Kroenke (Arsenal Holdings plc)
Ordförande England Peter Hill-Wood
VD Sydafrika Ivan Gazidis
Tränare Frankrike Arsène Wenger
Ass. tränare England Steve Bould
Lagkapten Belgien Thomas Vermaelen
Ass. lagkapten Spanien Mikel Arteta
Matchställ
Kit left arm arsenal1213h.png
Lagfärger
Kit body arsenal1213h.png
Lagfärger
Kit right arm arsenal1213h.png
Lagfärger
Lagfärger
Kit socks arsenal1213h.png
Lagfärger
Hemmaställ
Kit left arm arsenal1314a.png
Lagfärger
Kit body arsenal1314a.png
Lagfärger
Kit right arm arsenal1314a.png
Lagfärger
Kit shorts arsenal1314a.png
Lagfärger
Kit socks arsenal1314a.png
Lagfärger
Bortaställ
Kit left arm arsenal1213a(2).png
Lagfärger
Kit body arsenal1213a(2).png
Lagfärger
Kit right arm arsenal1213a(2).png
Lagfärger
Lagfärger
Kit socks arsenal1213a.png
Lagfärger
Tredjeställ
Meriter
Engelska ligamästare 13 (1931, 1933, 1934, 1935, 1938, 1948, 1953, 1971, 1989, 1991, 1998, 2002, 2004)
FA-cupen 10 (1930, 1936. 1950, 1971, 1979, 1993, 1998, 2002, 2003, 2005)
Engelska ligacupen 2 (1987, 1993)
Community Shield 12 (1930, 1931, 1933, 1934, 1938, 1948, 1953, 1991, 1998, 1999, 2002, 2004)
Cupvinnarcupen 1 (1994)
Övrigt
Webbplats arsenal.com

Arsenal FC, eller "The Gunners", är en fotbollsklubb från norra London från stadsdelen Islington. Klubben grundades 1886 i stadsdelen Woolwich i sydöstra London. Den nybyggda femstjärniga hemmaarenan heter Emirates Stadium (men kallas i folkmun för Ashburton Grove) och ligger intill den gamla arenan, Arsenal Stadium, mer känd som Highbury (läktarna är i dag ombyggda till bostadshus där fasaden har bevarats och planen är en park).

Arsenal är en av Englands storklubbar och har de senaste åren främst tampats med Liverpool, Manchester United och Chelsea om herraväldet i den engelska toppfotbollen, de så kallade "The Big Four". Den senaste storhetsperioden har skapats under den franske tränaren Arsène Wenger.

Historia[redigera | redigera wikitext]

1886–1925: I begynnelsen[redigera | redigera wikitext]

Arsenals symbol 1888–1925, med tre kanoner, vilket man tagit från Woolwich vapen.


Klubben grundades 1886 av arbetare vid den kungliga vapenarsenalen i Woolwich i sydöstra London. Klubben, som från början hette Dial Square, spelade sin första match den 11 december 1886, då man besegrade Eastern Wanderers med 6–0. Namnet Dial Square var dock inte populärt bland klubbens medlemmar, och vid ett möte på juldagen 1886 ändrades namnet till Royal Arsenal. Vid detta möte skulle man även bestämma var man skulle spela sina hemmamatcher och vilken färg matchtröjorna skulle ha. Den förre Nottingham Forest-spelaren Fred Beardsley skrev till sin gamla klubb för att be om hjälp. Nottingham Forest skickade då en uppsättning röda tröjor och en boll. Som hemmaarena valdes Plumstead Common, där man kom att spela fram till 1888, då man flyttade till Manor Ground i Plumstead.

1891 blev klubben professionell och bytte samtidigt namn till Woolwich Arsenal. Samma år flyttade man än en gång, denna gång till Invicta Ground, där man kom att spela i tre år innan man flyttade tillbaka till Manor Ground. 1893 blev klubben medlem i The Football League. Man kom att tillbringa elva säsonger i division två, innan man 1904 gick upp i division ett. Den första sejouren i högsta divisionen kom att präglas av ekonomiska svårigheter. Det faktum att Arsenal höll till i otillgängliga Plumstead gjorde att publiken inte hittade till arenan, och därmed förlorade man mycket pengar. Klubben var nära att gå i konkurs innan den 1910 köptes av affärsmannen Sir Henry Norris. För att öka klubbens inkomster försökte Norris slå ihop Woolwich Arsenal med Fulham, men han fick inte tillstånd till detta av ligan. 1913 valde därför Norris att flytta klubben till London Borough of Islington i norra London, och året efter ändrades klubbens namn till The Arsenal.

1919 bestämdes att division ett skulle utökas från 20 till 22 lag. Sista säsongen innan första världskriget hade Arsenal slutat på femte plats i division två, medan grannklubben Tottenham Hotspur hade slutat på 20:e plats i division ett. Efter märkliga turer röstade man på ett möte att Arsenal skulle flyttas upp till division ett på bekostnad av Tottenham. Sedan dess råder en oerhört stor rivalitet mellan de båda klubbarna. Det har hävdats att Norris mutade höjdarna i ligan, men detta har aldrig kunnat bevisas. Arsenal har alltsedan 1919 spelat i förstadivisionen, och är därmed den klubb i England som spelat flest säsonger i rad i högsta ligan.

1925–1945: Storhetstiden[redigera | redigera wikitext]

Arsenal Stadiums östra läktare, byggd 1936

Sex år senare, 1925, fick Herbert Chapman jobbet som manager i Arsenal. Detta innebar början på Arsenals första storhetstid. 1927 gick Arsenal till final i FA-cupen för första gången, en final som man dock förlorade med 1–0 mot Cardiff City. Det är för övrigt hittills enda gången som ett walesiskt lag vunnit FA-cupen.

1930 vann Arsenal sin första stora titel när man besegrade Huddersfield Town med 2–0 i FA-cupfinalen efter mål av Alex James och Jack Lambert. Laget i finalen: Charles Preedy; Tom Parker, Eddie Hapgood; Alf Baker, William Seddon, Bob John; David Jack, Jack Lambert, Alex James, Cliff Bastin.

Säsongen 1930/31 blev Arsenal ligamästare för första gången efter att ha gjort hela 127 mål på 42 matcher. Jack Lambert blev bäste målskytt med 38 fullträffar. Säsongen efter kom man på andra plats i ligan och förlorade dessutom FA-cupfinalen mot Newcastle United. Sedan följde tre ligasegrar i raden 1933–1935.

Vid den här tiden hade Arsenal ett mycket bra lag, och i en landskamp mellan England och Italien den 14 november 1934 bestod det engelska laget av inte mindre än sju spelare från Arsenal, nämligen målvakten Frank Moss, backarna George Male och Eddie Hapgood, vänsterhalven Wilf Copping samt innertrion bestående av Ray Bowden, Ted Drake och Cliff Bastin.

Efter att ha sett en reservlagsmatch i januari 1934, drabbades Herbert Chapman av lunginflammation och avled kort därefter. Han ersattes av George Allison, som kom att ha huvudansvaret de närmaste tretton åren.

Säsongen 1934/35 vann Ted Drake skytteligan med sina 42 mål efter att bland annat ha gjort fyra mål mot Birmingham, Chelsea, Wolverhampton och Middlesbrough. Dessutom gjorde han tre mål mot Liverpool, Tottenham och Leicester City. Under den här säsongen sattes också det publikrekord som fortfarande gäller på Highbury. Den 9 mars 1935 kom det 73 295 åskådare till matchen mot Sunderland. Den 14 december samma år satte Ted Drake ett rekord som även det står sig än idag: i bortamatchen mot Aston Villa gjorde han alla sju målen för Arsenal i en match som slutade 7–1. Så många mål har ingen spelare gjort i en enskild match i högsta divisionen i England varken förr eller senare.

1936 vann Arsenal FA-cupen för andra gången när man slog Sheffield United med 1–0 efter mål av Ted Drake. Laget i finalen: Alex Wilson; George Male, Eddie Hapgood; Jack Crayston, Herbie Roberts, Wilf Copping; Ray Bowden, Ted Drake, Alex James, Cliff Bastin.

Säsongen 1937/38 vann Arsenal ligan för femte gången på åtta år, men detta skulle visa sig bli storhetstidens sista stora seger. 1939 satte andra världskriget nämligen stopp för ligaspelet i England. Nio spelare från Arsenal miste livet under kriget. De var Henry Cook, Bobby Daniel, William Dean, Hugh Glass, Leslie Lack, William Parr, Sidney Pugh, Herbie Roberts och Cyril Tooze.

1945–1966: Från mästare till mittenlag[redigera | redigera wikitext]

Efter kriget började fotbollen i England komma igång igen på allvar. I FA-cupen 1945/46 blev Arsenal utslaget redan i tredje omgången. Ligaspelet återupptogs säsongen 1946/47 då Arsenal slutade på trettonde plats. George Allison avgick som manager och ersattes av Tom Whittaker. Året efter förbättrade man sig avsevärt då man vann ligan för sjätte gången. Ronnie Rooke blev bäste målskytt med 33 mål. 1953 vann Arsenal ligan återigen, denna gång med minsta möjliga marginal. Arsenal och Preston North End hade lika många poäng, och ligan avgjordes därför genom att jämföra de båda lagens målkvot (antalet gjorda mål dividerat med antalet insläppta mål). Arsenals målkvot visade sig vara 99 tusendelar bättre än Prestons.

Mellan de båda ligasegrarna lyckades Arsenal vinna FA-cupen 1950 efter en 2–0-seger i finalen mot Liverpool (båda målen gjorda av Reg Lewis). Laget i finalen: George Swindin; Laurie Scott, Walley Barnes; Alex Forbes, Les Compton, Joe Mercer; Freddie Cox, Jimmy Logie, Peter Goring, Reg Lewis, Denis Compton.

Hösten 1956 avled managern Tom Whittaker. Jack Crayston, som hade spelat i klubben under 1930-talet, tog över, men han stannade bara i knappt två år. Då tog den gamle målvakten George Swindin över, men inte heller han kunde föra laget till några titlar. 1962 anställdes den legendariske Wolverhamptonspelaren Billy Wright som manager, men under 1960-talet gick det allt sämre för Arsenal. 1966 slutade laget på 14:e plats – den sämsta placeringen sedan 1930. Publiken minskade också. Den 5 maj 1966 möttes Arsenal och Leeds på Highbury inför endast 4 544 åskådare, vilket var den lägsta publiksiffran sedan första världskriget.

1966–1971: Dubbeln[redigera | redigera wikitext]

1966 fick managern Billy Wright sparken. Han ersattes av fysioterapeuten Bertie Mee, som förde Arsenal till final i Ligacupen både 1968 och -69. Man förlorade visserligen båda matcherna mot Leeds United respektive Swindon Town, men det skulle bli bättre. Arsenals juniorlag hade vunnit FA Youth Cup 1966, och av spelarna i det laget kom bland andra Charlie George, Ray Kennedy och John Radford att etablera sig i A-laget under de kommande åren. Säsongen 1969/70 vann Arsenal Mässcupen (föregångaren till UEFA-cupen) efter finalseger mot belgiska Anderlecht. Man förlorade första matchen i Bryssel med 3–1. Arsenals enda mål gjordes av Ray Kennedy i slutet av matchen, och detta skulle visa sig bli avgörande. Man vann returen hemma på Highbury med 3–0 (mål av Jon Sammels, John Radford och Eddie Kelly) och sammanlagt 4–3.

Säsongen 1970/71 blev en stor triumf för Arsenal. Efter en tveksam inledning på säsongen där man bland annat förlorade med 5–0 mot Stoke City i september, förlorade man bara en av de tretton sista ligamatcherna. Klubbens åttonde ligaseger säkrades efter en 1–0-seger över Tottenham i den sista omgången. Ray Kennedy nickade in målet som gjorde att Arsenal tog sig förbi Leeds United i ligatabellen. Fem dagar senare, den 8 maj 1971, mötte man Liverpool i FA-cupfinalen. Det var mållöst vid full tid, men i förlängningen gav Steve Heighway Liverpool ledningen. George Graham kvitterade dock och efter 111 minuters spel avgjorde Charlie George finalen med ett skott från 20 meter – ett av de mest klassiska målen i Arsenals historia. Laget i finalen: Bob Wilson; Pat Rice, Bob McNab; Peter Storey, Frank McLintock, Peter Simpson; George Armstrong, George Graham, John Radford, Ray Kennedy, Charlie George; Avbytare: Eddie Kelly.

1971–1986: En ny generation[redigera | redigera wikitext]

Trots att man i december 1971 hade värvat den förre världsmästaren Alan Ball från Everton för 220 000 pund, gick det sämre för laget. 1972 gick Arsenal visserligen till final i FA-cupen, men den här gången förlorade man mot Leeds United med matchens enda mål och året efter kom Arsenal tvåa i ligan efter Liverpool. Efter två misslyckade säsonger med en sextondeplats 1974/75 och en sjuttondeplats 1975/76, avgick managern Bertie Mee och ersattes av Terry Neill. 1976 värvades Newcastles skyttekung Malcolm Macdonald för den udda övergångssumman 333 333 pund och 33 pence. Macdonald vann skytteligan på 25 mål under första säsongen, men hösten 1978 skadades han och kunde inte komma tillbaka. Efter säsongen 1976/77 lämnade yttern George Armstrong Arsenal som klubbens meste spelare genom tiderna med sina 621 matcher.

Nya, unga spelare som Liam Brady, Frank Stapleton och David O'Leary kom dock fram under de här åren, och laget gick till FA-cupfinal tre år i rad (1978, -79, -80). 1978 års final förlorades överraskande mot Ipswich, men istället vann man finalen 1979. Då mötte man Manchester United och vann med 3–2. Efter att ha haft ledningen med 2–0 kom United tillbaka till 2–2, men i matchens sista minut gjorde Alan Sunderland segermålet. Laget i finalen: Pat Jennings; Pat Rice, Sammy Nelson; Brian Talbot, David O'Leary, Willie Young; Liam Brady, Alan Sunderland, Frank Stapleton, David Price, Graham Rix; Avbytare: Steve Walford. Det blev alltså till slut seger i FA-cupen, men vägen dit var krokig. I tredje omgången krävdes det fyra omspelsmatcher för att få Sheffield Wednesday på fall. Vintern 1978/79 var ovanligt kall, och omspelsmatcherna (som spelades på neutral plan) förlades till Filbert Street i Leicester, som var en av få arenor med spelduglig plan. I ligan slutade Arsenal på sjunde plats. Den mest minnesvärda ligamatchen denna säsong var mötet med ärkerivalen Tottenham Hotspur på White Hart Lane den 23 december 1978. Arsenal vann med 5–0 och Alan Sunderland blev tremålsskytt. Frank Stapleton och Liam Brady gjorde de övriga målen. Bradys mål är för övrigt en klassiker: från utkanten av straffområdet skruvade han med utsidan av vänsterfoten in bollen i det bortre krysset.

Säsongen 1979/80 förlorade Arsenal FA-cupfinalen mot West Ham United. Man gick även till kvartsfinal i Ligacupen samt till final i Cupvinnarcupen. Dessutom tillkom de 42 matcherna i ligan, vilket innebar att Arsenal denna säsong spelade hela 70 matcher på nio månader, och ändå vann man ingen titel. I ligan var det lite si och så med målskyttet, men i cuperna fick man till några riktiga fullträffar. I andra omgången av Ligacupen besegrades Leeds United med 7–0 och i Cupvinnarcupens kvartsfinal slog man IFK Göteborg med 5–1. I finalen av Cupvinnarcupen förlorade Arsenal dock mot spanska Valencia efter straffsparksläggning. Liam Brady och Graham Rix blev syndabockar genom att missa sina straffsparkar. En av säsongens höjdpunkter var FA-cupsemifinalen mot Liverpool. Matchen slutade 0–0, och det skulle krävas tre omspelsmatcher innan Arsenal stod som segrare. Detta var tidernas längsta semifinal i FA-cupen. Efter denna säsong såldes Arsenals bäste spelare Liam Brady till Juventus.

Sedan följde några sämre år. Terry Neill fick sparken som manager i december 1983 och två år senare avgick hans efterträdare Don Howe. Då anställdes George Graham som manager 1986, och en ny framgångsrik period kunde börja.

1986–1995: George Graham-eran[redigera | redigera wikitext]

George Grahams karriär som Arsenalmanager fick en bra start. Säsongen 1986/87 slutade Arsenal fyra i ligan, efter att man legat etta efter halva säsongen spelad. Klubben vann Ligacupen också för första gången efter seger med 2–1 i finalen mot Liverpool, båda målen gjorda av Charlie Nicholas. Graham gav flera unga spelare chansen att etablera sig i startelvan under senare hälften av 1980-talet, bl.a. David Rocastle, Paul Merson och Tony Adams. Samtidigt gjorde Graham sig av med en del av de äldre spelarna som han inte ansåg hålla måttet. Viv Anderson och nämnde Charlie Nicholas tillhörde dem som fick lämna klubben. Graham förde också en mycket strängare disciplin än sina föregångare, både i omklädningsrummet och på planen.

Följande säsong var Arsenal åter i final i Ligacupen, men förlorade mycket överraskande mot Luton Town. Men i Ligan gick det bättre. Grahams lag presenterade en strikt defensiv disciplin, förkroppsligad av sin unge kaptenen Tony Adams, som tillsammans med Lee Dixon, Steve Bould och Nigel Winterburn, lade grunden till klubbens försvar i över ett decennium. Men tvärtemot vad många tror, att Grahams filosofi under hans tid i Arsenal var ett rent defensiv spel. Graham var också anställd att ge mycket utrymme åt mittfältarna David Rocastle, Michael Thomas och Paul Merson, och anfallaren Alan Smith, vars produktiva målskytte resulterade i att han hamnade runt 20 mål under de flesta av de åtta säsonger han tillbringade i klubben.

Nästa säsong var Arsenal med i kampen om ligaguldet. Efter att ha lett ligan sedan jultid, var Liverpool förbi Arsenal efter att laget förlorat mot Derby County och spelat oavgjort hemma mot Wimbledon i maj. Arsenal hade till synes förlorat sina chanser till ligatiteln. Den 26 maj 1989 är ett datum som för alltid etsat sig fast i Arsenalanhängarnas minnen. Den dagen möttes Arsenal och Liverpool på Anfield Road i Liverpool i säsongens sista match. Inför matchen ledde Liverpool serien tre poäng före Arsenal. För att Arsenal skulle passera Liverpool behövde man vinna med två måls marginal. En till synes hopplös uppgift med tanke på att Liverpool inte förlorat hemma med två mål sedan 1986. Sju minuter in i andra halvlek gav Alan Smith Arsenal ledningen. Matchuret hade passerat 90 minuter och resultatet var fortfarande 1–0 till Arsenal. Liverpoolspelarna började gratulera varandra när de fick veta att det bara var en minut kvar av matchen. Men vad händer? Jo, Lee Dixon slår en långboll till Alan Smith, som skickar den vidare till Michael Thomas som kommer fri med Liverpoolmålvakten Bruce Grobbelaar. Thomas gör inget misstag utan placerar bollen i nät i matchens absolut sista sekunder och Arsenal har vunnit ligan för första gången på 18 år! Den mest dramatiska upplösningen någonsin av ligan är ett faktum och den engelske tv-kommentatorn Brian Moores referat har blivit klassiskt:

"Arsenal come streaming forward now, in surely what will be their last attack. A good ball by Dixon, finding Smith... for Thomas, charging through the midfield! Thomas, it's up for grabs noowww!! THOMAS!!!"

Arsenal kunde inte försvara titeln säsongen efter, de slutade på en fjärdeplats. De kunde också inte göra avtryck i Europacupen, På grund av Heyselkatstrofen och det förbud som uppstod för engelska klubbar i de europeiska cuperna som fortfarande var i kraft vid den tiden. Förbudet hävdes efter den säsongen, men Liverpool (laget som var närvarande på Heyselkatastrofen) var avstängt ytterligare ett extra år.

1991 vann Arsenal ligan igen – nu med svenske Anders Limpar till vänster på mittfältet. Detta var en mycket händelserik säsong. Limpar hade en lyckad första säsong i Arsenal och gjorde elva mål i ligan. I sista ligamatchen för säsongen vann man hemma mot Coventry med 6–1 efter tre mål av Limpar. Under bortamatchen mot Manchester United på Old Trafford inträffade ett mindre bråk mellan spelarna och Arsenal fråntogs två poäng. Lagkaptenen Tony Adams åkte fast för rattfylla i december 1990 och fick sitta i fängelse i två månader. Trots detta förlorade Arsenal bara en ligamatch under hela säsongen (bortamatchen mot Chelsea). I september 1991 betalade Arsenal 2, 5 miljoner pund, (nytt klubbrekord) för Crystal Palaces anfallare Ian Wright, som skulle komma att tillbringa sju år i klubben och bli deras bäste målgörare någonsin innan Thierry Henry slog det. Den säsongen ,1991–1992, spelade klubben för första gången i Europacupen på 20 år. Men den europeiska satsningen gick dåligt, Arsenal slogs ut av SL Benfica i andra omgången. Säsongen innehöll också en riktig blunder då laget slogs ut ur FA-cupen mot Wrexham. Arsenal slutade på fjärdeplats i ligan.

Nästa säsong, 1992/93, var det dags för nästa titel, eller titlar rättare sagt. Man kom bara på tionde plats i ligan, men istället vann man både FA-cupen och Ligacupen. Arsenal mötte Sheffield Wednesday i båda finalerna och i FA-cupfinalen krävdes det omspel för att ta hem pokalen (första matchen hade slutat 1–1). I omspelet vann Arsenal med 2–1 (mål av Ian Wright och Andy Linighan) och laget såg ut så här: David Seaman; Lee Dixon, Nigel Winterburn; Paul Davis, Andy Linighan, Tony Adams; John Jensen, Ian Wright, Alan Smith, Paul Merson, Kevin Campbell; Avbytare: David O'Leary.

Under ärevarvet efter segern i Ligacupfinalen lyfte Tony Adams upp matchhjälten Steve Morrow på sina axlar, men Adams tappade honom, och Morrow fick föras till sjukhus med bruten arm.

Tack vare segern i FA-cupen 1993, fick Arsenal delta i Cupvinnarcupen säsongen 1993/94. Arsenal tog sig ända till finalen, som spelades i Köpenhamn. Där mötte man italienska Parma. Med två så försvarsstarka lag var det inte så konstigt att det bara blev ett mål i matchen. Det målet gjordes av Arsenals Alan Smith. Arsenals Cupvinnarcupmästare: David Seaman; Lee Dixon, Nigel Winterburn; Paul Davis, Steve Bould, Tony Adams; Kevin Campbell, Steve Morrow, Alan Smith, Paul Merson, Ian Selley; Avbytare: Eddie McGoldrick.

Den 21 februari 1995 fick Graham sparken efter att det uppdagats att han hade tagit emot 425 000 pund i mutor från den norske agenten Rune Hauge i samband med värvningarna av Pål Lydersen och John Jensen. Trots detta lyckades Arsenal återigen ta sig till final i Cupvinnarcupen. Den här gången förlorade man dock mot spanska Real Zaragoza efter att David Seaman släppt in ett skott från halva plan i förlängningen.

1995–: Den franska invasionen[redigera | redigera wikitext]

Arsène Wenger

Säsongen 1995/96 hade Bruce Rioch ansvaret som manager i klubben. Det var ingen lyckad säsong och han fick också sparken sommaren 1996. Man ska dock inte glömma att det var Rioch som köpte den holländske stjärnan Dennis Bergkamp från italienska Inter.

I september 1996 anlände den franske tränaren Arsène Wenger till Arsenal från Japan där han hade tränat Nagoya Grampus Eight. Det första han gjorde var att köpa den unge franske mittfältaren Patrick Vieira, som inte hade lyckats något vidare i AC Milan i Italien, men Wenger visste vad han gjorde. Wengers första säsong i Arsenal slutade med en tredjeplats i ligan, och till nästa säsong hade man förstärkt med fransmännen Nicolas Anelka och Emmanuel Petit samt holländaren Marc Overmars. När Wenger samtidigt sålde publikfavoriten Paul Merson, blev supportrarna minst sagt tveksamma till den nye managern. Men tack vare den redan starka backlinjen och de nya utländska spelarna, lyckades Arsenal säsongen 1997/98 vinna Dubbeln för andra gången i historien. Arsenal vann ligan en poäng före Manchester United, och i FA-cupfinalen besegrade man Newcastle med 2–0 efter mål av två av ligans snabbaste spelare, Anelka och Overmars. Laget i finalen: David Seaman; Lee Dixon, Martin Keown, Tony Adams, Nigel Winterburn; Ray Parlour, Patrick Vieira, Emmanuel Petit, Marc Overmars; Christopher Wreh, Nicolas Anelka; Avbytare: David Platt.

Sedan följde tre år utan titlar. Arsenal kom på andra plats i ligan efter Manchester United 1999, 2000 och 2001. Dessutom förlorade man FA-cupfinalen mot Liverpool 2001 efter att Michael Owen Frälst pool med två sena mål och Uefacup-finalen mot Galatasaray 2000 efter straffar. Hösten 1998 kom Fredrik Ljungberg från Halmstads BK till Highbury, och han presenterade sig direkt. Ljungberg gjorde nämligen mål i debuten mot Manchester United. Inför säsongen 1999/2000 köpte Wenger ytterligare en fransman, Thierry Henry från Juventus.

Säsongen 2001/02 spelade Arsenal hem Dubbeln än en gång. Efter en säsong där laget inte förlorade en enda ligamatch på bortaplan vann Arsenal ligan sju poäng före tvåan Liverpool. Fredrik Ljungberg gjorde sin dittills bästa säsong i karriären och Thierry Henry vann skytteligan med sina 24 mål. I FA-cupfinalen slog man Chelsea med 2–0. Målen gjordes av Ray Parlour och Fredrik Ljungberg. Laget i finalen: David Seaman; Lauren, Sol Campbell, Tony Adams, Ashley Cole; Sylvain Wiltord, Ray Parlour, Patrick Vieira, Fredrik Ljungberg; Dennis Bergkamp, Thierry Henry; Avbytare: Edu, Nwankwo Kanu, Martin Keown.

Efter den här säsongen slutade veteranen, lagkaptenen och Arsenal-legendaren Tony Adams efter 19 säsonger i Arsenals A-lag.

Arsenal lyckades inte försvara ligatiteln, men däremot vann man FA-cupen igen säsongen 2002/03 efter finalseger med 1–0 (mål av Robert Pires) över Southampton. FA-cupvinnarna: David Seaman; Lauren, Martin Keown, Oleg Luzhny, Ashley Cole; Robert Pires, Ray Parlour, Gilberto Silva, Fredrik Ljungberg; Dennis Bergkamp, Thierry Henry; Avbytare: Sylvain Wiltord.

Säsongen 2003/04, blev man första klubb sedan Preston North End 1889 att gå obesegrade genom engelska ligan. Arsenal vann 26 matcher och spelade oavgjort 12 gånger på de 38 ligamatcherna, vilket gjorde att man slutade elva poäng före tvåan Chelsea, Däremot blev man utslaget av Chelsea och Manchester United i Champions Leagues kvartsfinal respektive FA-cupens semifinal. Thierry Henry blev förste Arsenalspelare sen Ronnie Rooke 1948 att göra 30 mål i ligan, vilket räckte till seger i Premier Leagues skytteliga.

2004/05 slutade Arsenal tvåa i ligan, 12 poäng efter Chelsea. Under hösten sprack sviten på 49 ligamatcher i rad utan förlust vilket är ett rekord i engelsk ligafotboll, när Manchester United vann med 2–0. I Champions League lyckades man inte gå längre än till åttondelsfinal, där Bayern München blev för svårt. I slutet av säsongen repade man dock mod och besegrade Everton med 7–0 i en ligamatch. Thierry Henry blev klubbens bäste målskytt för sjätte året i rad, och med sina 25 ligamål vann han skytteligan för tredje gången. Arsenal gick till final i FA-cupen, där man besegrade Manchester United med 5–4 på straffsparkar efter att matchen slutat mållös. FA-cupvinnarna: Jens Lehmann; Lauren, Philippe Senderos, Kolo Touré, Ashley Cole; Gilberto Silva, Patrick Vieira, Francesc Fabregas, Robert Pires; Dennis Bergkamp, José Antonio Reyes. Avbytare: Robin van Persie, Edu, Fredrik Ljungberg.

Under sista säsongen på Highbury, 2005/06, gick det lite knackigt i ligan. Man saknade Patrick Vieira mycket efter dennes försäljning till Juventus. Enda nyförvärvet var vitryssen Alexander Hleb från VfB Stuttgart. På hösten var det trögt, men efter nyår spelade Arsenal, och särskilt de nya stjärnskotten, upp sig. Man vann bland annat en match mot Middlesbrough med 7–0. I den sista matchen på Highbury vann man mot Wigan med 4–2 efter ett hat-trick av Henry. Matchen avgjordes av två svenskar. I den 73:e minuten byttes Fredrik Ljungberg och Wigans Andreas Johansson in. 44 sekunder senare rev Johansson ner Ljungberg och fick se rött kort. Straffen sköt Henry i mål. Arsenal tog sig förbi Tottenham och knep därmed den så viktiga fjärdeplatsen, vilket innebar att klubben säkrade en kvalplats till nästa säsongs Champions League. I Champions League gick det däremot bättre. Målvakten Jens Lehmann höll nollan hela 7 gånger. Arsenal slog ut Real Madrid i åttondelen och Juventus i kvarten. I semifinalen besegrade man Villareal hemma med 1–0 i den sista europacupmatchen på Highbury (Kolo Touré gjorde målet). I denna match sprang en ekorre in på Highburys gräs, vilket väckte viss uppmärksamhet. Efter 0–0 på bortaplan, där målvakten Jens Lehmann tog en straff i slutminuterna, tog sig Arsenal till sin första europacupfinal, där det dock blev förlust med 2–1 mot Barcelona. I finalen fick Arsenal en mardrömsstart efter att målvakten Jens Lehmann blivit utvisad efter 18 minuter. Men några minuter efter utvisningen så nickade Sol Campbell överraskande in 1–0 till Arsenal, men Barça tog vara på det numerära överläget och vände matchen. Arsenal satte Champions League-rekord genom att hålla nollan i 820 minuter (över nio matcher) i rad. Thierry Henry blev skyttekung i Premier League för tredje året i rad, och under säsongen passerade han Ian Wright som Arsenals bäste målskytt genom tiderna. Efter elva säsonger på Highbury valde holländaren Dennis Bergkamp att avsluta karriären.

Säsongen 2006/07 var en säsong präglad av skador och tillvänjningsproblem till den nya hemmaarenan Emirates Stadium där endast 5 av de 10 första hemmamatcherna slutade med seger. Centrala anfallsspelare som Thierry Henry och Robin van Persie gick skadade i längre perioder och tidigt under säsongen så var det problem i backlinjen där både William Gallas och Emmanuel Eboué gick skadade. Arsenal hamnade efter i ligan ganska tidigt under hösten men gick vidare från gruppspelet i Champions League och nådde finalen i Ligacupen. Under en period i februari till april så hade laget stora problem med att göra mål (bara sex mål på elva matcher) något som förde till att klubben under 10 dagar i februari blev utslagna i åttondelsfinalen i Champions League av PSV Eindhoven, förlorade finalen i Ligacupen mot Chelsea och blev utslagna av FA-cupen av Blackburn. Noterbart är dock att Arsenal inom loppet av tre dagar lyckades vinna två matcher mot Liverpool under januari (den 6:e och 9:e) och båda matcherna på Anfield Road. Första matchen var tredje omgången av FA-cupen, seger med 3–1. Den andra var kvartsfinal i Ligacupen som slutade hela 6–3 till Arsenal där Julio Baptista gjorde inte mindre än 4 mål, det ska även sägas att Arsenal mönstrade ett lag med juniorer och reserver medan Liverpool hade med flera a-lagsspelare. I ligan nådde klubben en ny 4:e plats och kvalificerade till kvalplats till nästa säsongs Champions League. Efter åtta säsonger och 226 mål för Arsenal valde kaptenen Thierry Henry att lämna klubben för Barcelona.

Säsongen 2007/08 var ytterligare en säsong utan titlar för Arsenal, även om man bitvis bjöd på ett bländande och publikfriande spel. Till skillnad mot fjolårssäsongen så var laget denna gång länge med om att slåss för ligatiteln. Efter en mycket bra höstsäsong där laget ledde ligan vid jul, så gick man in i en svagare period i mitten av februari till mitten av april där man bara tog två vinster på 13 spelade matcher. Laget slutade säsongen på en tredje plats i Premier League något som kvalificerade till kvalplats till nästa säsongs UEFA Champions League. En något svagare trupp och skador framför allt på Robin van Persie och Eduardo da Silva var något som ställde till problem för laget. I UEFA Champions League nådde Arsenal en kvartsfinalplats efter att ha besegrat AC Milan i åttondelsfinalen. I kvartsfinalen blev emellertid Liverpool FC för starka. I FA-cupen gick Arsenal till femte omgången. Noterbart var också att Tottenham Hotspurs lyckades vinna över Arsenal för första gången sedan 1999 när de vann semifinalen i Carling cup på White Hart Lane med 5–1. Värt att notera är också att Emmanuel Adebayor gjorde 30 mål för klubben under säsongen. Efter säsongen beslöt Mathieu Flamini att lämna klubben för italienska AC Milan, samtidigt som målvakten Jens Lehmann gick till tyska VfB Stuttgart efter att inte blivit erbjuden nytt kontrakt. Senare under sommaren 2008 lämnade även Alexander Hleb och gick till FC Barcelona. En annan känd mittfältare, Gilberto Silva från Brasilien, lämnade Arsenal för grekiska Panathinaikos.

Säsongen 2008/09 började dåligt för Arsenal, som inte imponerade och förlorade mot lag som Hull, Fulham, Stoke City och Manchester City. Poängtappen i inledningen av säsongen gjorde att laget fick en för stor uppförsbacke i ligan. Trots att fjärdeplatsen var hotad under en längre tid av Aston Villa och Everton lyckades man ändå knipa den åtråvärda platsen som ger Champions League-spel nästkommande säsong. Under säsongen bjöd Arsenal på många fina matcher i ligan. Till exempel vann man mot både Manchester United och Chelsea, och mot Liverpool mäktade det ryska nyförvärvet Andrey Arshavin med att göra fyra mål i en och samma match, en match om slutade 4–4. I Ligacupen gick Arsenal på bra och det var framförallt de unga reserverna som visade framfötterna. Mot Sheffield United gjorde den 19-åriga anfallaren Carlos Vela ett hattrick i en match som Arsenal vann med hela 6–0. I samma match gjorde även 16-åriga Jack Wilshere mål, och blev den näst yngsta målgöraren för klubben efter Francesc Fabregas. I FA-cupen nådde Arsenal semifinal där Chelsea blev för starka. Även i Champions League nådde Arsenal en semifinal vilket får ses som en framgång. Italienska Roma och spanska Villareal besegrades i åttondels- respektive kvartsfinal innan Manchester United slog ut Arsenal. Efter säsongen tappade Arsenal Emmanuel Adebayor och Kolo Toure till Manchester City.

Säsongen 2009/10 nådde Arsenal en tredje plats i ligan och kvartsfinal i Champions League där de förlorade mot Barcelona.

Säsongen 2010/11 blev Arsenal fyra i ligan och Barcelona slog återigen ut Arsenal från Champions League, trots den dittills första hemmavinsten mot Barcelona (2–1). Arsenal gick även till final i Ligacupen men förlorade där mot Birmingham. Jack Wilshere blev utsedd till årets unga spelare i Premier League.

Säsong 2011/2012 startade i turbulens och tre tongivande spelare lämnade klubben; Francesc Fabregas, Samir Nasri och Gaël Clichy. Wenger gick ifrån sin filosofi om att värva talanger och förstärkte istället med fyra etablerade spelare – André Santos, Per Mertesacker, Mikel Arteta och Gervinho. På grund av de stora förändringarna i laguppställningen öppnade Arsenal säsongen riktigt dåligt med bland annat en 2–8-förlust mot Manchester United. Efter tre omgångar hade Arsenal 1 poäng och 2-10 i målskillnad. Under säsongens gång skärpte dock laget till sig och man slutade till sist trea i ligan. Champions League slutade redan i åttondelsfinalen mot Milan. Efter en 0–4-förlust i Milano räckte inte 3–0 hemma på Emirates. Säsongen blev dock extremt lyckad för Robin van Persie som med sina 30 mål vann Premier Leagues skytteliga. På grund av skador i truppen gjorde Thierry Henry en efterlängtad 2-månaders comeback i klubben när han kom på lån från New York Red Bulls. Och han gjorde bland annat mål mot Leeds United i sin första match på lånet.

Säsong 2012/2013 Arsenal var den sista engelska klubben kvar i Champions League efter Manchester Uniteds förlust mot Real Madrid. Efter det blev Wenger uppringd av radiokanalen Talksport och i en intervju förklarade Wenger att Arsenal förtjänade Premier League-titeln eftersom Manchester United hade skämt ut hela landet genom sitt uppträdande efter förlusten. Wenger blev efter detta uttalande för första gången någonsin hyllad av den berömda journalisten Piers Morgan på det sociala nätverket Twitter. Arsenal blir fyra i ligan och klarar därmed Champions League-kvalplatsen före ärkerivalen Tottenham, vilket avgjordes i sista omgången.

Säsong 2013/2014 Mesut Özil blir Arsenals dyraste värvning genom tiderna med SEK 440 miljoner från Real Madrid. 21 september firar klubben 100 år sen de flyttade till Islington. Med att ha jubileums tröjor på sig under matchen mot Stoke hemma som de vann med 3-1. I Champions League gick Arsenal vidare till åttondelsfinal efter en tuff grupp med Napoli, Marseille och Borussia Dorrtmund slutat tvåa. I åttondelsfinal ställdes man mot Bayern Munchen som man även gjort året innan.

Emirates Stadium[redigera | redigera wikitext]

Emirates Stadium.

Under 2003 började klubben byggandet av en ny arena på Ashburton Grove, alldeles intill Highbury. Arenan var färdigbyggd i juli 2006 och har en kapacitet på 60 432 åskådare. I bygget ingick en rejäl upprustning av kringområdena, bland annat skulle 1 800 nya jobbtillfällen skapas och 2 000 nya bostäder byggas.

Projektet gick på cirka 357 miljoner pund (vilket är ungefär 4,6 miljarder SEK) och finansierades delvis av det Förenade Arabemiraten-baserade flygbolaget Emirates. Den nya arenan har döpts efter detta bolag (namnet är Emirates Stadium, men många supportrar kallar arenan Ashburton Grove). Arsenal spelar också med texten Fly Emirates på tröjorna från och med säsongen 2006/2007.

2006/2007 var första säsongen som Arsenal spelade på arenan.

Motto[redigera | redigera wikitext]

Motto

Victoria concordia crescit är latin och betyder "Seger växer ur harmoni".

Uttrycket myntades i ett programblad 1948. Året där på blev mottot också en del i klubbens märke. Men 2002, när dagens klubbmärke började användas, togs mottot bort. Motivet var att det inte gick att varumärkesskydda ett motto och därmed inte heller klubbmärket. Men mottot lever fortfarande kvar i klubben.

Maskot[redigera | redigera wikitext]

Gunnersaurus

Gunnersaurus har varit klubbens maskot sedan augusti 1993.

Debuten skedde 14 augusti 1993, Arsenal mot Coventry City.

Det är barn som är med i Arsenals fanklubb som i tur och ordning föreställer maskoten.

Matchställ[redigera | redigera wikitext]

Arsenals matchställ har under många år bestått av röda tröjor med vita ärmar samt vita byxor. Den röda färgen kommer från Nottingham Forest. Två av klubbens grundare, Fred Beardsley och Morris Bates, hade tidigare spelat i Forest, och flyttade till Woolwich för att arbeta. De skrev till sin gamla klubb och bad om hjälp med att skaffa ett matchställ. Forest skickade en uppsättning röda tröjor som hade en mörkare färg än vad klubben har haft i modern tid. Tröjorna bars tillsammans med antingen vita eller mörkröda byxor.

1933 införde Herbert Chapman den tröja som har blivit förknippad med Arsenal: en ljusare röd med vita ärmar. Under en kort period på 1960-talet hade man dock en helröd tröja. Den var inte populär och efter ett år tog man tillbaka de vita ärmarna. Under säsongen 2005/06 spelade laget i mörkröda tröjor som skulle likna de man hade under första säsongen på Highbury, 1913. Detta eftersom det var sista säsongen man spelade på Highbury.

Färgen på strumporna har varierat något under årens lopp. Fram till Herbert Chapmans dagar hade man mörkblå strumpor. Chapman lade till vita ränder på de mörkblå strumporna, för att spelarna lättare skulle se en medspelare medan han kontrollerade bollen. 1969 började man använda röda strumpor. Mellan 1994 och 1996 hade man rödvitrandiga strumpor och sedan dess har man haft antingen röda eller vita strumpor.

Även Arsenals reservställ har varierat. Ofta har reservstället bestått av gula tröjor och blå byxor, men man har även haft andra färger. I FA-cupfinalen mot Liverpool 1950 spelade man i orange tröjor och vita byxor. Mellan 1982 och 1984 hade man gröna tröjor med mörkblå ärmar och mörkblå byxor. Under 1990-talet och 2000-talet har man vissa säsonger haft blå reservställ. Säsongen 2009/2010 kommer man ha sitt sedvanliga röd-vita matchställ hemma, men ett nytt bortaställ kommer bäras i form av en blårandig tröja med klubbemblemet på det sedvanliga stället till vänster.

Under vissa speciella säsonger har Arsenals ställ haft en viss historisk anknytning. Sista säsongen på Highbury, 2005/2006, spelade man i en vinröd tröja – samma färg som tröjorna hade under klubbens första tid. Säsongen 2011/2012 spelade Arsenal i en sedvanlig röd tröja med vita ärmar, men med en krans runt emblemet för att fira klubbens 125-årsjubileum.

Spelare[redigera | redigera wikitext]

Spelartrupp[redigera | redigera wikitext]

Uppdaterad 31 januari 2014.
Nr Land Pos Namn
1 Polen  MV Wojciech Szczęsny
3 Frankrike  F Bacary Sagna
4 Tyskland  F Per Mertesacker
5 Belgien  F Thomas Vermaelen (Lagkapten)
6 Frankrike  F Laurent Koscielny
7 Tjeckien  MF Tomas Rosicky
8 Spanien  MF Mikel Arteta (Vicekapten)
9 Tyskland  A Lukas Podolski
10 England  MF Jack Wilshere
11 Tyskland  MF Mesut Özil
12 Frankrike  A Olivier Giroud
13 Italien  MV Emiliano Vivianopå lån från Palermo
14 England  A Theo Walcott
15 England  MF Alex Oxlade-Chamberlain
Nr Land Pos Namn
16 Wales  MF Aaron Ramsey
17 Spanien  F Nacho Monreal
19 Spanien  MF Santi Cazorla
20 Frankrike  MF Mathieu Flamini
21 Polen  MV Łukasz Fabiański
22 Frankrike  A Yaya Sanogo
24 Frankrike  MF Abou Diaby
25 England  F Carl Jenkinson
28 England  F Kieran Gibbs
31 Japan  MF Ryo Miyaichi
44 Tyskland  MF Serge Gnabry
23 Danmark  A Nicklas Bendtner
58 Tyskland  MF Gedion Zelalem
29 Sverige  MF Kim Källström på lån från Spartak Moskva

Nyförvärv/förluster säsongen 2013/14[redigera | redigera wikitext]

Uppdaterad den 1 februari 2014

In:

Lån:

Ut:

Lån:

Noterbara spelare[redigera | redigera wikitext]

För en lista över alla Arsenal som har spelat över 100 matcher, se Lista över spelare i Arsenal FC.

Svenska spelare[redigera | redigera wikitext]

Tränare genom åren[redigera | redigera wikitext]

Källa:[1]

Klubbrekord och statistik[redigera | redigera wikitext]

Tabellplaceringar[redigera | redigera wikitext]

Arsenal's liga placering sen 1947 (i rött). antal lag i högsta divisionen i blått.

FA Cupen[redigera | redigera wikitext]

FA Cupen placeringar under 2000-talet
Plats 99/00 00/01 01/02 02/03 03/04 04/05 05/06 06/07 07/08 08/09 09/10 10/11 11/12 12/13
Vinnare Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg
Finalförlust Locator Dot.svg
Semifinal Locator Dot.svg Locator Dot.svg
Kvartsfinal Locator Dot.svg
Åttondelsfinal Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg
16dels final Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg

Uefa Champions League[redigera | redigera wikitext]

Uefa Champions League placering de första 20 säsongerna
Plats 92/93 93/94 94/95 95/96 96/97 97/98 98/99 99/00 00/01 01/02 02/03 03/04 04/05 05/06 06/07 07/08 08/09 09/10 10/11 11/12 12/13
Vinnare
Finalförlust Locator Dot.svg
Semifinal Locator Dot.svg
Kvartsfinal Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg
Åttondelsfinal Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg
Gruppspel Locator Dot.svg Locator Dot.svg
Kvalspel
Ej kvalificerad Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg Locator Dot.svg

Rekord [2][redigera | redigera wikitext]

  • Mesta gjorda mål av en spelare under ett kalenderår: Robin van Persie har gjort 35 mål hittills 2011.
  • Mesta gjorda mål av en spelare i en match: Ted Drake, 7 st ( Seger mot Aston Villa 7-1 borta på Villa Park 14 december 1935)
  • Flest matcher: David O'Leary, 722
  • Snabbast mål: Gilberto, 20,07sek (borta mot PSV i Champions League då Arsenal vann med 4-0.) 29 sek (Robin van Persie gör mål i Premier League mot Sunderland hemma 16 oktober 2011 snabbaste mål i ligan.)
  • Flest mål: Thierry Henry, 228
  • Yngste spelare: Francesc Fàbregas, 16 år och 177 dagar (mot Rotherham United i Ligacupen den 28 oktober 2003)
  • Äldste spelare: Jock Rutherford, 41 år och 159 dagar (mot Manchester City i division ett den 20 mars 1926)
  • Största seger: 12–0 mot Loughborough Town den 12 mars 1900
  • Största förlust: 0–8 mot Loughborough Town den 28 januari 1899
  • Högsta publiksiffra på Highbury: 73 295 mot Sunderland den 9 mars 1935
  • Lägsta publiksiffra på Highbury: 4 554 mot Leeds United den 5 maj 1966
  • Flest matcher utan förlust i rad i ligan: 49 st
  • Flest matcher utan förlust under en säsong i ligan: 38 st säsong 2003/2004 (Hela säsongen)
  • Flest Champions League matcher utan släppa in något mål i rad : 10 stycken 2005/2006 (Arsenal höll nollan i 995 minuter två målvakter stod för Arsenal, Jens Lehmann 648 min och Manuel Almunia 347 min.)
  • 2-1 hemmavinst över Birmingham City 16 oktober 2010 var en milstolpe för Wenger, var hans 800 match som tränare, ingen tränare har varit tränare för klubben i så många matcher.
  • Norwich matchen 5 maj 2012 var en milstolpe för Wenger, blir hans 900 match som tränare.
  • Wengers 1000:e match spelades mot Chelsea den 22 mars 2014. Chelsea vann med 6-0

Längsta svit av segrar i ligan[redigera | redigera wikitext]

år Segrar i rad Övrigt
2002 14 skedde över två säsonger
1998 10
1987 10
2004 9
1971 9
2000 8

Spelare som har gjort 100 eller fler mål för klubben[redigera | redigera wikitext]

Spelare Mål Aktiva år i Klubben
Frankrike Thierry Henry 228 1999-2007 2012
England Ian Wright 185 1991-1998
England Cliff Bastin 178 1929-1946
England John Radford 149 1962-1976
England Jimmy Brain 139 1923-1931
England Ted Drake 139 1934-1945
England Doug Lishman 137 1948-1956
Nederländerna Robin van Persie 128 2004-2012
England Joe Hulme 125 1926-1938
England David Jack 124 1928-1934
Nederländerna Dennis Bergkamp 121 1995-2006
England Reg Lewis 118 1935-1953
England Alan Martin Smith 115 1987-1995
England Jack Lambert 109 1926-1933
Irland Frank Stapleton 108 1972-1981
Skottland David Herd 107 1954-1961
England Joe Baker 100 1962-1966

Fotnot: 1991/92 gjorde Ian Wright fem mål för Crystal Palace och 24 för Arsenal.

Spelare som har gjort flest matcher för klubben[redigera | redigera wikitext]

Spelare Matcher Aktiva år i klubben (A-laget)
Irland David O'Leary 722 1975-1993
England Tony Adams 669 1984-2002
England George Armstrong 621 1961-1977
England Lee Dixon 619 1988-2002
England Nigel Winterburn 584 1987-2000
England David Seaman 564 1990-2003
Nordirland Pat Rice 528 1964-1980
England Peter Storey 501 1965-1977
England John Radford 481 1964-1977
England Peter Simpson 477 1964-1977

Styrelse [3][redigera | redigera wikitext]

Supporters[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Gooners

Supportrar till Londonlaget Arsenal FC kallas ofta Gooners, en härledning från The Gunners, vilket är ett smeknamn på själva klubben.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.arseweb.com/history/honours.html
  2. ^ http://www.arsenal.com/history/club-records/goalscoring-records
  3. ^ http://www.arsenal.com/the-club/corporate-info/the-arsenal-board

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]