Katarina Jagellonica

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Katarina Jagellonica
Samtida porträtt av drottning Katarina
Sveriges drottning
Regeringstid 30 september 1568–16 september 1583
5464 dagar
Kröning 10 juli 1569 i Uppsala domkyrka
Företrädare Karin Månsdotter
Efterträdare Gunilla Johansdotter
Gemål Johan III
Barn Isabella
Sigismund
Anna
Ätt Jagellonska ätten
Far Kung Sigismund I av Polen
Mor Bona Sforza
Född 1 september 1526
Kraków
Död 16 september 1583
&&&&&&&&&&&&&057.&&&&&057 år och &&&&&&&&&&&&&015.&&&&&015 dagar
Stockholms slott
Begravd 16 februari 1584
Uppsala domkyrka
Religion Katolska kyrkan
Minnespenning över kung Johan III och drottning Katarina Jagellonica
Drottning Katarina Jagellonicas gravvård i Uppsala domkyrka
Katarina som hon är avbildad på gravmonumentet.

Katarina Jagellonica (polska: Katarzyna Jagiellonka, litauiska: Kotryna Jogailaitė), född 1 september 1526 i Kraków, död 16 september 1583Stockholms slott, var drottning av Sverige genom sitt äktenskap med kung Johan III av Sverige. Hon beskrivs som politiskt aktiv och anses, i egenskap av katolik, ha utövat inflytande över Johans värderingar och politik i särskilt religionsfrågor.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Katarina var yngsta barnet av fem till kung Sigismund I av Polen (av den Jagellonska ätten) och Bona Sforza av Milano. Hon lärde sig förutom polska att tala latin och italienska. Efter faderns död 1548 lämnade hon Krakow och bosatte sig med sin mor och sina systrar i Masovien (Czaplinski). Hennes bror, Sigismund II August, hade inte ett nära förhållande till sina systrar, och efter att hennes mor hade återvänt till Italien 1558 levde Katarina och hennes syster Anna under ganska ovissa och knappa förhållanden.

Bland de äktenskapskandidater som föreslogs fanns hertig Albrekt av Preussen och ärkehertig Ferdinand av Österrike. Ett annat äktenskap föreslogs med tsar Ivan den förskräcklige, men förhandlingarna uppfattades vara avslutade 1560. En äktenskapsallians mellan Polen och Sverige hade föreslagits redan 1526, då Gustav Vasa friade till Katarinas halvsyster Hedvig. 1555 föreslogs ett äktenskap mellan Katarina och Erik, därefter med Johan. Efter Erik XIV:s trontillträde inledde Johan egna förhandlingar 1561. Mot Erik XIV:s förbud, reste hans bror Johan, hertig av Finland och sedermera Johan III av Sverige, till Polen sommaren 1562 för att bedriva förhandlingar på plats.

Vigseln mellan Katarina och Johan ägde rum enligt katolsk vigselritual i Vilnius i Litauen 4 oktober 1562. I äktenskapskontraktet försäkrades Katarina fri religionsutövning. I hennes följe ingick både polsk och italiensk personal, två huskaplaner, en "klerk", en apotekare och några "dvärgar". Hon medförde en praktfull utstyrsel, men hennes övriga hemgift och arv efter hennes mor skulle aldrig utbetalas. Paret avreste efter bröllopet till Johans hertigdöme Finland, där de bosatte sig på Åbo slott.

Hertiginna[redigera | redigera wikitext]

Paret höll hov som hertig och hertiginna av Finland över jul och nyår 1562–1563. Johans anknytning till Polen ledde till en oförsonlig konflikt mellan honom och Erik, som misstänkte Johan för att konspirera med Polen-Litauen. Under våren 1563 utbröt konflikt mellan Johan och Erik XIV. I augusti 1563 togs Johan till fånga efter att ha belägrats på Åbo slott i ett par veckor. Katarina följde av egen fri vilja med Johan till fångenskapen i Sverige på Gripsholm, enligt traditionen med hänvisning till inskriptionen i vigselringen – Nemo nisi mors – ingen utom döden (skall skilja oss åt). Hon behöll ett antal polska hovdamer och andra personer ur sin personal, bland andra den så kallade dvärginnan Dorothea, men bad Erik om att de övriga av hennes hov skulle få återvända till Polen.

Förhållandet mellan Katarina och Johan ska ha djupnat och utvecklats under den fyra år långa fångenskapen tillsammans 1563–1567. Katarina ska ha påverkat Johan i katolsk riktning. Hennes närvaro gjorde Johans fångenskap bättre, eftersom Erik var tvungen att ta hänsyn till henne då hennes tillvaro observerades internationellt. Katarina var under fångenskapen inte satt under lika hård bevakning som Johan. Erik kunde också använda henne som potentiell gisslan mot Polen under det pågående dansk-polska kriget mot Sverige. Erik XIV slöt ett förbund med Ryssland, som innebar att han gick med på att utlämna Katarina till hennes före detta friare, Ivan den förskräcklige. Tsaren hade möjligen planer på att använda henne som gisslan i sina förhandlingar med Polen. Erik drog sig dock för att uppfylla villkoret med hänsyn till den europeiska opinionen. Katarina sände i alla fall två brev till Erik med begäran om frigivande år 1565.

Johan och Katarina försonades med Erik XIV vid Väntholmen intill Svartsjö i oktober 1567, varefter de frigavs. Våren 1568 väntade ryska sändebud i Stockholm på Katarinas utlämnande till Ryssland. Strax därefter började Johans och Karls uppror mot Erik. Oppositionen mot Erik antas ha sett Johans äktenskap med en medlem av ett kungahus som en fördel, eftersom Erik nyss hade gjort skandal genom att gifta sig med Karin Månsdotter. Katarina levde i Vadstena under upproret. Efter Stockholms fall och Eriks avsättning gjorde Katarina sitt intåg i huvudstaden 7 november 1568. Hon färdades då från Vadstena till Helgeandsholmen ledsagad av båtar med vimplar och fördes sedan i en procession i en "ryssebår" (hästbår) till en högtidlig aftonsång i Storkyrkan.

Drottning[redigera | redigera wikitext]

Katarina kröntes våren 1569. Det finns inte mycket information om Katarinas personlighet, men hon har heller inte fått någon större negativ kritik. I Polen beskrevs hon som tålmodig, from och "humanitas et modestia" och berömdes för hennes tålamod under fångenskapen. I hertig Karls rimkrönika beskrevs hon: "Hans [Johans] furstinna dygdefull och from, ändock hennes lära var kommen av Rom".

Relationen mellan henne och Johan var fortsatt god under resten av hennes liv, och några utomäktenskapliga kärlekspartners är inte kända. Katarina anses ha haft inflytande på Johan inom många områden, så som hans religiösa inställning, utrikespolitiska orientering och konsthistoriska renässansinriktning: kontakterna mellan Sverige och de katolska makterna[förtydliga] och den Romerska kurian avbröts efter hennes död.

Efter att Katarina blev drottning utsattes hon genast för internationellt intresse, framför allt från kurian i Rom, där hon betraktades som en utsatt katolik i en kättersk omgivning. Hennes tidigare polske rådgivare koadjutorn Martin Kromer uppmanade henne 1569 att försöka omvända Johan till katolicismen. Hon svarade att hon var villig, men att det inte var genomförbart eftersom varken Johan eller allmänheten skulle acceptera det. Kardinal Commendone uppmanade samtidigt hennes syster Anna att stödja Katarina i hennes katolicism, och Anna assisterades i detta av den polske kardinalen Hosius. Anna Jagellonica meddelade dock kurian att Katarina hade mottagit kalken i nattvarden, "sub utraque", något som efter tridentinska mötet blivit helt förbjudet för lekmän och sedan dess ansågs skilja katoliker från kättare. Efter detta tog påven Pius V avstånd. Hon bad om att få två lämpliga rådgivare, och mottog 1572 polacken Johan Herbst, en anhängare av jesuiterna, som K:s huskaplan och biktfar. På slottet Tre Kronor inreddes ett katolskt kapell för Katarina. Från 1572 hade Katarina direktkontakt med kardinal Hosius, som lovade stödja henne i hennes arbete för motreformationen och förmedla kontakt med påven. Hennes son Sigismund ansågs efter broderns död 1572 ha arvsrätt till Polen, särskilt som han hade uppfostrats katolskt, något som också gav henne en storpolitisk roll. Dessa planer komplicerades dock av det faktum att Polen från 1569 inte längre var ett arvrike utan ett valrike och någon arvsrätt inte längre fanns.

Hösten 1572 ansökte Katarina om absolution för att hon mottagit "sub utraque", bad om tillstånd att fortsätta med det och om lättnader i fastan. Dispensen i nattvardsfrågan handlade om undersökningar om vilka liturgiska eftergifter påven kunde godkänna för Sverige och upprepades i flera år i den politiska brevväxlingen mellan Katarina, Anna, Hosius och påven, och hon påpekade att utan denna eftergift kunde Johan och svenskarna inte godkänna någon motreformation. Inom Polen-Litauen fanns det en för sin tid unik religiös tolerans. Som första stat tillät Polen-Litauen protestantismen i en del av riket – den polska vasallen Preussen. Där tilläts lutheranismen från 1525 som en jämställd trosuppfattning med de redan existerande katolska, rysk-ortodoxa, judiska och muslimska trosuppfattningarna. Detta i en tid som slets sönder av religionskrig. Hennes make Johan III försökte dessutom att jämka den katolska och lutherska tron med bland annat en gemensam Bibel.

Hennes agent i dessa frågor var Paolo Ferrari. Hon vägrade att ta emot nattvarden alls då påven vägrade ge efter. 1574 fick hon absolution. Hon erhöll också lättnanderna i fastan. Katarina hade sina egna ambassadörer i Rom, sändebuden Petrus Rosinus och Ture Bielke: dessa var Johans sändebud i övriga Italien men enbart hennes i Rom. De skulle också undersöka hennes rätt till hennes mors egendom i Neapel. Kurian hyste allvarliga förhoppningar om en motreformation i Sverige tack vare henne. 1574 mottog hon den polske jesuiten Stanislaus Warszewicki på uppdrag av påven och underhandlingar med Filip II.

Paret bedrev också förhandlingar om att få tillgång till hennes arv efter sin mor i Italien, Sforzaarvet, med Pontus De la Gardie som sändebud, och fick stöd av kurian, men eftersom detta arv låg inom domäner som tillhörde Filip II av Spaniens italienska domäner kunde de ändå inte uträtta något. Kurian sände diplomaten och jesuiten Antonio Possevino till Sverige, där han vistades 1578—79 och 1579—80, med uppdrag att omvända Johan, ge dem tillgång till Sforzaarvets utbetalande och till medla mellan Sverige och Polen, men han misslyckades med alla uppdrag. Han bekräftade dock äktenskapet mellan Katarina och Johan, som i katolska ögon var tveksamt eftersom ett äktenskap mellan en katolik och en kättare krävde påvlig dispens. Under Stefan Báthorys regering bedrev Polen en politik utan hänsyn till svenska intressen, något som gav henne en svår mellanställning. Hon mottog 1582 det polska sändebudet Alamanni och förklarade att hon inte kunde påverka Johan till fred mellan Sverige och Polen. Vid en följande audiens mottog hon honom i närvaro av sina barn och klagade över att Polen sällan hade brytt sig om hennes intressen.

Katarina intresserade sig för Vadstena kloster, som beskrivs som hennes skötebarn. 1582 tog hon emot Karin Månsdotter på Stockholms slott och såg till att hennes konfiskerade smycken återlämnades till henne. Hon led också av gikt.

På våren 1583 insjuknade Katarina svårt av gikt, och efter ett långvarigt lidande avled hon i september 1583. Hennes stoft jordfästes i Uppsala domkyrka i februari 1584. Ett minne efter Katarina till denna dag är namnet Drottningholm (tidigare Lovön), efter det sommarnöje hon lät uppföra där.

Barn[redigera | redigera wikitext]

  1. Elisabet (1564–1566), kallad Isabella
  2. Sigismund (1566–1632)
  3. Anna (1568–1625)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]