Kate Bush

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kate Bush
KateBushComicRelief.png
Kate Bush, 1986.
Född 30 juli 1958 (56 år)
Storbritannien East Wickham, Kent (i nuvarande Borough of Bexley), Storbritannien
Genre(r) Konstrock, poprock, barockpop, alternativ rock, progressiv rock
Instrument Sång, piano, keyboard, bas, gitarr, fiol
År som aktiv 1975–nutid
Skivbolag EMI
Webbplats www.katebush.com

Catherine "Kate" Bush, född 30 juli 1958 i East Wickham i Kent (idag del av Storlondon), är en brittisk sångerska, låtskrivare och producent. Med sin eklektiska musikaliska stil, där rock- och folkmusik fått konstmusikaliska influenser, och idiosynkratiska sångsätt med en särpräglad falsettstämma uppmärksammades hon vid debuten 1978.[1]

Kate Bush har genom karriären i stort sett uteslutande framfört egenskriven musik, presenterad genom hennes sång och ofta med piano. Hon skrev egen musik redan i de tidiga tonåren, och det första albumet The Kick Inside innehöll musik inspelat tre år tidigare. Den personligt inriktade musikkarriären inleddes med hjälp av Pink Floyds gitarrist David Gilmour, och debutsingeln "Wuthering Heights", 1980 års album Never for Ever och 1985 års singelhit "Running Up That Hill" har varit tre kommersiella höjdpunkter.

Sedan början av 1990-talet har hon till stora delar varit frånvarande från musikbranschen, och hennes enda riktiga konsertturné, The Tour of Life, genomfördes redan 1979. 2014 återkom Kate Bush dock med en mindre serie snabbt utsålda[1] konserter som lett till stor uppmärksamhet.[2]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Kate Bush föddes[a] sommaren 1958 i East Wickham sydöst om London. Det var då en förortsmiljö med en lantlig karaktär, och familjen Bush (där fadern Robert Bush var läkare) bodde på en farm. Hon växte upp med sina två storebröder John Carder och Paddy, i en miljö där man ägnade sig åt musik, konst och litteratur. Redan vid en tidig ålder började Kate skriva dikter och sjunga till eget pianospelande.[3]

1972 presenterade Ricky Hopper, en bekant till familjen och verksam inom musikbranschen, några av Kate Bushs demoband till flera större skivbolag. Inget konkret kom ut av det, mer än att Hopper samma år introducerade hennes musik till David Gilmour, gitarrist i rockgruppen Pink Floyd. Gilmour blev intresserad och gick med på att hjälpa till med den unga Kate Bushs musikaliska utveckling. Året efter spelade man in flera av Kate Bushs sånger, inklusive "Passing Through Air" som 1980 skulle ges ut på B-sidan av singeln "Army Dreamers".[3]

Juni 1975 spelade Kate Bush in flera sånger, på David Gilmours bekostnad, vid Londons AIR Studios. Två av låtinspelningarna – "The Man with the Child in His Eyes" och "Saxophone Song" – hamnade tre år senare på Bushs debutalbum The Kick Inside. Samma sommar deltog hon i dansundervisning hos mimartisten Lindsay Kemp. Senare under året avslutade hon sin allmänna skolgång, samtidigt som hon intresserade sig allt mer för musik och dans. Under sommaren började också EMI förhandla om ett kommande skivkontrakt.[3]

Juli 1976 undertecknades slutligen det framförhandlade skivkontraktet med EMI. Kate Bush fick förskotterade medel på 3000 pund för att vidareutveckla sin talang. April 1977 bildade syskonen Kate och Paddy Bush, tillsammans med Paddys vänner Del Palmer, Brian Bath och Vic King – en rockgrupp med namnet KT Bush Band. De framträdde under tre månaders tid på pubar och klubbar i Londonområdet, med både rockklassiker och vissa av Kate Bushs egna kompositioner. Sommaren samma år genomfördes inspelningen av albumet The Kick Inside.[3]

Temat på debutsingeln "Wuthering Heights" var direkt hämtat från Emily Brontës roman Svindlande höjder.

Debut och genombrott[redigera | redigera wikitext]

November/december 1977 spelades "Wuthering Heights" flitigt på brittiska radiostationer, genom demoband som distribuerats med EMI:s försorg. Januari 1978 kom den även ut på singel. Med den dramatiska poplåten, inspirerad av Emily Brontës roman Svindlande höjder[4] och präglad av Bushs falsettröst, blev 19-åringen i mars första brittiska kvinnan med en egenskriven listetta.[5][3] Låten toppade den brittiska singellistan under fyra veckors tid.[6] Hennes första TV-framträdande skedde 9 februari i det tyska nöjesprogrammet Bios Bahnhof, och därefter följde flera framträdanden i brittisk TV. Debutalbumet The Kick Inside, som hade getts ut i februari och där Bushs insatser på sång och piano kompletterades av ett antal etablerade musiker från The Alan Parsons Project och Pink Floyd, nådde i april tredjeplatsen på brittiska albumlistan.[3]

November 1978 utgavs Kate Bushs andra album Lionheart. En månad senare syntes hon på Saturday Night Live i hennes första och hittills enda amerikanska framträdande. Under april och maj 1979 genomförde hon sin kritikerrosade och välbesökta Tour of Life;[3] förutom en lång rad brittiska orter besöktes konsertlokaler i Sverige, Danmark, Nederländerna, Tyskland och Frankrike.

1980-talet[redigera | redigera wikitext]

Singeln "Babooshka", släppt juni 1980, kom att bli Kate Bushs största singelframgång (en brittisk femteplats, senare en internationell hit) sedan "Wuthering Heights".[3] Den var en försmak på albumet Never for Ever, som vid utgivningen i september direkt gick upp på den brittiska albumlistans förstaplats.[3]

Under cirka tre års tid syntes Kate Bush flitigt i strålkastarljuset, via tre storsäljande album, en lång rad singelutgåvor, en stor turné och mängder av TV-framträdanden. Efter 1980 års Never for Ever drog hon sig medvetet tillbaka från den stora uppmärksamheten,[3] delvis för att vidareutveckla musiken som sin egen producent.

Juni 1981 släpptes singeln "Sat in Your Lap", en mer avancerat arrangerad rocklåt i Peter Gabriels anda som innebar ett tydligt avsteg från Kate Bushs tidigare stil.[3] Den ingick nästa år på albumet The Dreaming, ett album där hon som ensam producent experimenterade flitigt med ljud och presentationssätt på bekostnad av skivförsäljningen.

1983 flyttade Kate Bush in i sin egen nybyggda studio, vilket gav henne ytterligare frihet i sitt musikskapande. Under 1984 kom hon att tillbringa mycket tid i studion med inspelningarna till hennes femte album.[3] Augusti 1985 framträdde hon på brittisk TV (BBC) med "Running Up That Hill", hennes första brittiska singel sedan 1982. Den rytmiskt medryckande låten blev som listtrea en stor framgång och förde åter Kate Bush in i mediernas strålkastarljus. Det relativt lättillgängliga albumet Hounds of Love gavs ut månaden efter; det debuterade som listetta och stannade kvar där i fyra veckors tid.[3]

Dawn French och Hugh Laurie spelade två av rollerna i musikvideon till "Experiment IV". Dawn French och Hugh Laurie spelade två av rollerna i musikvideon till "Experiment IV".
Dawn French och Hugh Laurie spelade två av rollerna i musikvideon till "Experiment IV".

Under oktober 1985 syntes Kate Bush flitigt på MTV. I musikvideon till låten "Cloudbusting" framträdde hon som son till en uppfinnare spelad av Donald Sutherland, och hon framträdde i en musikalisk duett tillsammans med Peter Gabriel i hans framgångsrika "Don't Give Up". I slutet av månaden presenterade Kate Bush singeln "Experiment IV" via en egenregisserad dramatisk musikvideo[3] kretsande kring den militära idén om att uppfinna ett ljud som kan döda. I videon syntes bland annat Dawn French och Hugh Laurie.[3][b]

Sent 1980-tal och tidigt 1990-tal[redigera | redigera wikitext]

November 1986 kom det framgångsrika samlingsalbumet The Whole Story. Det toppade ett par månader senare den brittiska albumlistan under tre veckors tid.[3]

Februari 1987 hördes den nyskrivna Kate Bush-låten "Be Kind to My Mistakes" på Nicolas Roegs dramafilm Castaway. Under året framträdde Kate Bush också på välgörenhetskonserterna The Secret Policeman's Third Ball. Ytterligare en film fick under året specialskriven musik av Kate Bush – John Hughes romantiska komedi She's Having a Baby. Låten, "This Woman's Work", återkom 1989 på hennes album The Sensual World.[3] Det här något mer introspektiva albumet utmärktes bland annat av ett flitigt utnyttjande av bulgariska kvinnokörer.[7]

Kate Bush framträdde november 1990 för över 1200 fans på Kate Bush Convention i London, där hon bland annat offentliggjorde planer på en turné under kommande år. Den turnén kom dock aldrig att förverkligas. Under 1991 bidrog hon dock med sin cover på Elton Johns klassiska "Rocket Man" till hyllningsalbumet Two Rooms; det skulle senare nå andra plats på singellistan i Australien.[3]

Miranda Richardson syntes i Kate Bushs kortfilm The Line, The Cross and The Curve.

1993 återkom Kate Bush till albumlistorna (12:e plats på brittiska listan) med The Red Shoes. Kate Bushs dansinspirerad kortfilm The Line, The Cross and The Curve, med teman och musik från albumet och Miranda Richardson i en av rollerna, hade premiär under Londons filmfestival i november. Singeln "Rubberland Girl" från albumet nådde stora listframgångar i USA.[3]

Efter 1993 trädde dock Kate Bush i stort sett tillbaka från musiklivet. Vid sidan av enstaka låtbidrag och deltaganden på bland annat konstutställningar höll hon en låg profil.[3]

Senare år[redigera | redigera wikitext]

2005 gjorde Kate Bush dock en oväntad comeback med det uppmärksammade dubbelalbumet Aerial. 2011 följde både Director's Cut (med omredigeringar av tidigare låtar) och studioalbumet 50 Words for Snow.

I mars 2014 meddelade Bush att en längre turné i London skulle genomföras, den första på 35 år. Turnén kallas Before the Dawn och premiären ägde rum tisdag 26 augusti på Hammersmith Apollo i London. Turnén pågick till och med 1 oktober. Biljetterna till invigningskonserten såldes slut på 15 minuter.[8] Parallellt med den stora uppmärksamheten omkring de för Kate Bush högst ovanliga konserterna ökade intresset för all hennes musik, och några dagar senare fanns åtta av hennes album samtidigt på den brittiska albumlistan.

Stil och teman[redigera | redigera wikitext]

Kate Bush har en sopranröst.[9] Hennes musik är eklektisk, med varierande stilar mellan låtarna, och stilen varierar mellan rock, pop, alternativ rock och konstrock.[10] Redan i tidiga år, där piano var hennes huvudsakliga instrument, vävde hon samman diverse olika influenser och kombinerade klassisk musik, rock och en stor mängd motiv med etnisk och folkmusikbakgrund. Detta blandande av stilinfluenser och experimenterande har fortsatt genom karriären.

På 1982 års The Dreaming mötte den nya samplingstekniken aboriginernas didgeridoo.

I en intervju med Melody Maker 1977 avslöjade hon att manliga musiker haft större påverkan på hennes musik än kvinnliga diton: "Alla kvinnor vid ett piano verkar vara antingen Lynsey de Paul eller Carole King. Och den mesta manliga musiken – inte allt men det som är bra – är mer direkt och personligt. Det är mer påträngande, och det är mer så som jag vill ha musiken. Jag vill att musiken ska tränga sig på. Det är inte många kvinnor som lyckas med det."[11]

Den experimentella naturen hos hennes musik har fått många att beskriva den som en sentida, mer teknologisk och mer tillgänglig företrädare för den brittiska progressiva rock-rörelsen.[12][13] Den mest inflytelserika och mest framgångsrika delen av den progressiva rörelsen hade sina rötter i södra delen av England (Kate Bush är född och uppvuxen i Londonområdet).[13] Hennes röst innehåller element från brittisk, anglo-irisk och inte minst sydengelska accenter, och med sin användning av musikinstrument från många olika perioder och kulturer skiljer sig musiken från den amerikanska popmusiknormen.[13] Hon anser sig själv vara en historieberättare som förkroppsligar de personligheter som låttexterna handlar om; men på samma gång förnekar hon andras påståenden att sångerna skulle vara självbiografiska.[14][15]

Recensenterna har använt det engelska ordet "surreal" (på svenska "övernaturlig") för att beskriva hennes musik.[16] Många av hennes sånger har en melodramatisk känslosamhet och musikalisk surrealism som är svår att kategorisera.[17] Även de mer glättade styckena är ofta bemängda med spår av melankoli.[18]

Ockultisten Georgij Gurdzjijev är en av många esoteriska figurer i Kate Bush låttexter.

Kate Bushs låttexter har genom åren behandlat en mängd olika ämnen, och de är relativt ofta av det esoteriska eller obskyra slaget – som i "Them Heavy People" (1978) och dess referens till Georgij Gurdzjijev. "Cloudbusting" (1985) var inspirerad av Peter Reichs självbiografi och hans relation till sin egen far Wilhelm Reich. I en retrospektiv recension av "Cloudbusting" hyllade Allmusic-skribenten Amy Hanson den för "all den inre bildrikedom som Bush har grävt fram genom sin karriär, bilder som både är av det ömma och av mer brutala slaget".[c] Hanson fortsatte: "än mer anmärkningsvärt – fast knappast särskilt överraskande – är den lätthet med vilken Bush lyckades fånga det ögonblick när ett barn första gången inser att vuxna kan misslyckas och förstår hur tunn föräldrarnas skyddande kokong i verkligheten är".[d]

Låten "Cloudbusting" är inspirerad av relationen mellan Wilhelm Reich och hans son Peter.

Kate Bush har också hämtat en hel del influenser från komedier. Hon har nämnt Woody Allen,[20] Monty Python, Pang i bygget och Våra värsta år[21] som personliga favoriter. Skräckfilm är et annat av hennes intressen, och hon har använt liknande teman i ett antal av hennes, som i "Hound of Love" – inspirerad av filmen Demonens förbannelse från 1957.[22] Hennes sånger har ibland kombinerat komedi och skräck till svart humor, som vid giftmordet i "Coffee Homeground", den alkoholiserade modern i "Ran Tan Waltz" och "The Wedding List", den sistnämnda inspirerad av François Truffauts film Bruden bar svart.[23]

1983 noterade New Musical Express att Bush inte var rädd för att ge sig på ämnen som anses tabu och/eller känsliga.[24] "The Kick Inside" är baserad på en traditionell engelsk folksång betitlad "The Ballad of Lucy Wan", där en graviditet förorsakad av incest leder till ett självmord.[25] "Kashka from Baghdad" handlar om ett manligt homosexuellt par,[26] och brittiska HBTQ-tidningen Out har listat två av hennes album bland de 100 "homoigaste" albumen genom tiderna.[27] "The Infant Kiss" handlar om en hemsökt och labil kvinnas närmast pedofila förtjusning över en ung pojke i hennes vårdnad,[28][29] medan "Breathing" utforskar effekterna av radioaktiv nedfall ur ett ofött barns perspektiv.[30]

Betydelse och framgångar[redigera | redigera wikitext]

Rekord och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Med sin debutsingel "Wuthering Heights" blev Kate Bush den första brittiska kvinnan med en egenskriven listetta.[5]

Med 1980 års album Never for Ever blev hon den första kvinnliga brittiska solomusiker till att toppa den brittiska albumlistan, samtidigt som hon blev den första kvinnliga musikern att gå direkt in på första plats på listan.[31] Bush är också den första (och hittills enda) kvinnliga artist som haft topp 5-album på de brittiska listorna fem årtionden i sträck.

Sedan debuten har hon gett ut tio album, varav tre toppat den brittiska albumlistan. Hon har haft 25 brittiska topp 40-singlar, inklusive topp 10-låtarna "Wuthering Heights", "The Man with the Child in His Eyes", "Babooshka", "Running Up That Hill", "Don't Give Up" (en duett med Peter Gabriel) och "King of the Mountain".

1987 vann hon en Brit Award som Bästa kvinnliga brittiska soloartist, och 2002 belönades hennes kapacitet som låtskrivare med en Ivor Novello Award för Enastående insatser för brittisk musik. Hon har under sin karriär även nominerats till tre Grammy Awards.

2013 utsågs Bush till Commander av Brittiska imperieorden.[32][33] Hon mottog utnämningen ur drottning Elizabeth II:s hand den 10 april 2013 vid ett besök på Windsor Castle.[34]

Augusti 2014 blev hon den första kvinnliga artist att samtidigt ha åtta album på den officiella brittiska topp 40-listan för album.[35]

Den nederländska covergruppen Knight of the Progs sjunger ofta Kate Bush-musik på sina konserter.

Påverkade artister[redigera | redigera wikitext]

Kate Bush har vid flera tillfällen varit föremål för hyllningsframträndanden i hennes anda. Både 2008 (året då hon fyllde 50 år) och 2009 framförde den progressiva nederländska covergruppen Knight of the Progs (jämför Night of the Proms) musik av Kate Bush, Genesis, Pink Floyd och Yes.[36]

Ett antal musiker har direkt eller indirekt inspirerats av Bushs musik och musikalisk stil.[37] Den amerikanska singer-songwritern Happy Rhodes har kombinerat sångstilen (inklusive den utpräglat sydengelska accenten) med ett vokalt register från sopran till bas.[38] Tori Amos har många gånger jämförts med Kate Bush. Hon upptäckte Bush under tidigt 80-tal och har själv erkänt likheterna i deras sångteknik. Samtidigt aktade hon sig för att kopiera hela hennes musikstil.[39] Även den isländska sångerskan Björk har uttalat sig om jämförelserna mellan henne och Bush.[3]

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Studioalbum[redigera | redigera wikitext]

Liveinspelningar[redigera | redigera wikitext]

Samlingsalbum[redigera | redigera wikitext]

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Själva födelsen skedde på det närliggande Bexleyheath BB.[3]
  2. ^ Hugh Laurie spelade här en läkare, 18 år innan han blev känd som doktor Gregory House.
  3. ^ Originalcitat: "the rich earth of imagery that Bush has tilled throughout her entire career, emerging both tender and brutal."[19]
  4. ^ Originalcitat: "Even more startling, but hardly surprising, is the ease with which Bush was able to capture the moment when a child first realizes that adults are fallible and the parental cocoon is tenuous at best."[19]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 4 september 2014.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] "Kate Bush". NE.se. Läst 5 september 2014.
  2. ^ Katriou, Fotini (2014-09-01): "Kate Bush slår nytt rekord". DN.se. Läst 4 september 2014.
  3. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v] "Leaving Her Tracks: A brief chronology of Kate’s career". Katebushnews.com. Läst 5 september 2014.
  4. ^ "Wuthering Heights". Gaffa.org. Läst 4 september 2014. (engelska)
  5. ^ [a b] Graeme Thomson (2010-05-13). ”Kate Bush's only tour: pop concert or disappearing act? The Guardian 13 May 2010” (på engelska). The Guardian. http://www.guardian.co.uk/music/2010/may/13/kate-bush-only-tour-live. Läst 4 september 2014. 
  6. ^ ”Artist chart history – Kate bush”. officialcharts.com. http://www.officialcharts.com/artist/_/kate%20bush/. Läst 19oktober 2014. 
  7. ^ Standen, Amy (2001-03-20): "Kate Bush". Salon.com. Läst 5 september 2014. (engelska)
  8. ^ "Kate Bush concert tickets sell out in 15 minutes". Bbc.com, 2014-03-28. Läst 4 september 2014. (engelska)
  9. ^ Gardner, Elysa (2005-11-17). ”Kate Bush picks it up in 'Aerial'” (på engelska). USA Today. http://www.usatoday.com/life/music/news/2005-11-17-kate-bush_x.htm. 
  10. ^ "Kate Bush – Artist Biography by Bruce Eder". Allmusic.com. Läst 4 september 2014. (engelska)
  11. ^ Gaar, Gillian (1993). She's a Rebel
  12. ^ Kruse, Holly (November 2000). ”Kate Bush: Enigmatic chanteuse as pop pioneer” (på engelska). Soundscapes.info, Online Journal on Media Culture "3". ISSN 1567-7745. http://www.icce.rug.nl/~soundscapes/DATABASES/TRA/Kate_Bush.shtml. Läst 4 september 2014. , ursprungligen publicerad i Tracking: Popular Music Studies. ""1"". 1988. 
  13. ^ [a b c] Moy, Ron (2006). ”Kate Bush and mythologies of Englishness” (på engelska). Popular Musicology Online. http://www.popular-musicology-online.com/issues/02/moy-01.html. Läst 4 september 2014. 
  14. ^ ”BBC News - Kate Bush admits frustration over time between albums” (på engelska). Bbc.co.uk. 2011-05-04. http://www.bbc.co.uk/news/entertainment-arts-13281337. Läst 4 september 2014. 
  15. ^ ”BBC Radio 2 - Mark Radcliffe's Music Club, 17/05/2011” (på engelska). Bbc.co.uk. 2011-05-17. http://www.bbc.co.uk/programmes/b01131qg. Läst 4 september 2014. 
  16. ^ Hudson, Sue (December 1985). ”The Unique Poetry Of Kate Bush” (på engelska). Hi-Fi & Record Review. 
  17. ^ Hudson, Sue. ”The Back Page” (på engelska). Hi-Fi and Record Review. 
  18. ^ Davis, Erik (1993). ”Red Shoes review” (på engelska). Spin. 
  19. ^ [a b] Hanson, Amy. ”Cloudbusting - Kate Bush : Listen, Appearances, Song Review” (på engelska). AllMusic. http://www.allmusic.com/song/cloudbusting-mt0003655152. Läst 4 september 2014. 
  20. ^ Brown, Len (1989-10-07). ”In the Realm of the Senses” (på engelska). New Musical Express. 
  21. ^ "Little Miss Can't Be Wrong". Q magazine. December 1993. (engelska)
  22. ^ Sutcliffe, Phil (June 1991). ”Hounds of Love Sleeve Notes” (på engelska). Q magazine. 
  23. ^ Irwin, Colin (1980-10-10). ”Paranoia and Passion of the Kate Inside” (på engelska). Melody Maker. 
  24. ^ Solanas, Jane (1983). ”The Barmy Dreamer” (på engelska). New Musical Express. 
  25. ^ Colin Irwin (November 1989). ”Iron Maiden” (på engelska). Q magazine. 
  26. ^ Phil Sutcliffe (1980-08-30). ”Labushka” (på engelska). Sounds. 
  27. ^ ”100 Greatest Gayest Albums 51–60” (på engelska). Out Magazine. http://www.out.com/detail.asp?id=24096. 
  28. ^ ”Kate Bush interview” (på engelska). Q Magazine. 1990. 
  29. ^ ”Top 100 Greatest Gayest albums 81–90”. Out Magazine[language=engelska. http://www.out.com/detail.asp?id=24099. 
  30. ^ ”Kate Bush interview” (på engelska). Smash Hits. 1980. 
  31. ^ ”Kate Bush – Never For Ever”. Chart Stats. Arkiverad från originalet den 28 juli 2012. http://archive.is/85bC. Läst 4 september 2014e. 
  32. ^ BBC News - New Year Honours 2013: At a glance”. BBC Online. 2012-12-29. http://www.bbc.co.uk/news/uk-20860327. Läst 29 December 2012. 
  33. ^ London Gazette nr. 60367, 2012-12-29, s. 7 (engelska)
  34. ^ McAlpine, Fraser. ”Kate Bush Takes Her CBE From The Queen” (på engelska). BBC America. http://www.bbcamerica.com/anglophenia/2013/04/kate-bush-takes-her-cbe-from-the-queen/. Läst 4 september 2014. 
  35. ^ Wyatt, Daisy (2014-08-31): "Kate Bush makes history with eight chart albums in UK top 40". Independent.co.uk. Läst 4 september 2014. (engelska)
  36. ^ " Knight Of The Progs - Live At Open Air Theatre Zuiderpark, The Hague , The Netherlands, June 26, 2009". Backgroundmagazine.nl. Läst 4 september 2014. (engelska)
  37. ^ Karren Ablaze! (2010-03-31): "This woman's work: How Kate Bush inspires female artists". Theguardian.com. Läst 4 september 2014. (engelska)
  38. ^ "Who is Happy Rhodes?". Gaffa.org. Läst 4 september 2014. (engelska)
  39. ^ "katebush". Hereinmyhead.com. Läst 4 september 2014. (engelska)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]