Kungsgård
Kungsgårdar eller kungsladugårdar var gårdar på olika orter i ett land, vilka kungen hade till sitt förfogande för att på gårdens avkastning, in natura, kunna försörja sig och sin hird, sitt beridna följe. Skatt betalades ursprungligen enbart till krigsmakten.
Även husabyar hörde till kungaämbetet, men kan tidigare ha varit gamla stormansgårdar.
Motsvarigheten till kungsgårdar har funnits i många stater. I det tysk-romerska riket hade kejsaren tillgång till Pfalzer på olika platser i riket.
Sverige
Kungsgårdarna var Kronans egendom, som under äldre medeltid kallades Uppsala öd.
Tidigmedeltida kungadömen var kringresande till sin natur och kungsgårdarna fanns i olika landskap i landet. Till kungsgårdarna kom kungen ridande med hirden och hovet, för att inspektera egendom, utföra styrelseärenden och döma på räfst- och rättarting i landskapet, eller bara konsumera de magasinerade födoämnena.
Här var också platsen för konungens utsände, här fattades politiska och praktiska beslut. Sveakungen bevakade sina intressen med hjälp av fogdar, som residerade på kungsgårdar. Ofta fanns en marknadsplats i närheten. Ibland kunde också ett kloster byggas vid eller nära kungsgården. Något har emellertid kungsgårdarna skilt sig i olika landskap.
Under senare tid hade allmogen dagsverks- och byggnadsskyldighet på kungsgårdarna. Skyldigheten upphörde 1810.
I Västergötland fanns en indelning av landskapet i åtta bon – vart och ett med en kungsgård. Se Västergötlands bon.
I Hälsingelagen, som nedtecknades i början av 1300-talet, omnämns sex kungsgårdar i Norrland, belägna centralt i de viktigaste bygderna. Vid kungsgårdarna samlades skatteuppbörden in, varefter den transporterades ner till Stockholm. För kyrkans och kungens befattningshavare anlades Norrstigen som en riksväg längs Norrlandskusten, och kungsgårdarna placerades invid denna väg. En kungsgård var belägen i Norrstig i Säbrå i Ångermanland där Norrstigen nådde fram till kusten och blev tillgänglig för sjötransporter. Sjötransporterna var långt fram i modern tid mycket viktigare än de osäkra landtransporterna på dåliga och backiga vägar.
Idag förvaltas skogar med mera som hör till de kungsgårdar som fortfarande ägs av staten av Statens fastighetsverk. Intäkterna från egendomarna utgör en del av inkomsterna i statsbudgeten och riksdagen bestämmer i den hur dessa medel skall användas.[1]
Norrland
Gästrikland
- Kungsgården, Hedesunda
- Kungsgården, Österfärnebo
- Kungsgården, Ovansjö
- Valls kungsladugård, Valbo socken
Hälsingland och Medelpad
- Kungsgården, Norrala, i Norrala socken i dagens Södra Hälsingland
- Kungsgården, Hög i Högs socken
- Hög på Norrstigen, som traditionellt identifierats med den nutida byn Kungsgården i Jättendals socken i norra Hälsingland), har på senare tid associerats till Kvissle/Nolby i Njurunda socken, i Medelpad;[2]
Medelpad
- Näs, det vill säga nuvarande Kungsnäs i Selångers socken (Medelpad);
- Eventuellt avsåg Hög på Norrstigen Kvissle/Nolby [2]
Ångermanland
- Kutby eller Kutuby, identifierad till Kungsgården, Kramfors kommun i Bjärtrå socken
- Norrstigs kungsgård i Säbrå socken
Västerbotten
- Uma kungsgård (dock ej under medeltiden)
Svealand
Dalarna
- Säter var kungsgård och blev stad 1642.
- Näs kungsgård i Hedemora
Södermanland
- Hundhammar blev kungsgård på 1200-talet under Magnus Ladulås
- Väderbrunn
- Stora Kungsladugården
Närke
- Karlslunds herrgård utanför Örebro
Uppland
- Föresäng utanför Uppsala
- Håtuna kungsgård utanför Sigtuna
Stockholm
- Alsnöhus vid Hovgården på Adelsö, troligen en gård anlagd av stormän före år 700.
- Drottningholms kungsgård (hade ursprungligen före 1500-talets mitt namnet Torvesund.)
- Haga
- Husby
- Karlbergs slott
- Kaknäs
- Kungsberga
- Medelby
- Svartsjö
- Unnanrör
- Vädla
- Skällnora
Västmanland
- Guldsmedshyttan
Götaland
Gotland
Göteborg
- Älvsborgs kungsladugård, numera ett primärområde i stadsdelen Majorna i Göteborg.
- Kvilleheds kungsgård, Säve (Göteborg)
Halland
Västergötland
- Alvhems kungsgård, Ale kommun
- Eriksberg
- Ettak
- Grimstorp, Västergötland
- Götala kungsgård, länsresidens mellan 1612 (när danskar ödelade Skaraborgs slott) och 1660 när residenset flyttades till Mariestad
- Hjälmared
- Lena kungsgård, Kungslena kungsgård
- Longs kungsgård, Longs kungsgård, Vara kommun
- Läckö Kungsgård, Otterstad, Lidköpings kommun
- Orreholmen
- Skalunda Kungsgård, Lidköpings kommun
Skåne
- Alnarps kungsgård
- Borrby kungsgård
- Bäckaskogs kungsgård
- Dalby kungsgård
- Flyinge kungsgård
- Herrevadskloster
- Ivö kungsgård
- Lillö kungsgård
- Lövestads kungsgård
- Norra Sandby kungsgård
- Rebbelberga kungsgård - numera riven
- Remmarlövs kungsgård
- Svabesholm kungsgård
- Tommarps kungsgård
- Vens kungsgård
Öland
Östergötland
- Alvastra kungsgård
- Bispmotala
- Bråborg
- Hovgården, Vadstena kommun
- Kungsgården i Borg
- Kungsbro
- Kungs Norrby
- Motala Hus
- Norrköpingshus
- Rönö kungsgård
- Skenäs kungsgård
- Tuna kungsgård
- Vadstena kungsgård.
- Vreta kungsgård.
Finland
Fram till 1809, då Finland var en del av Sverige, anlade svenska kronan kungsgårdar också i den östra rikshalvan. Gustav Vasas program för avelsgårdar, som inleddes 1556, anses särskilt ha inspirerats av problem med att få fram tillräckliga förnödenheter till trupperna i det utdragna kriget mot Ryssland. Under ryska tiden fick kungsgårdarna fortsätta sin verksamhet, som underställdes länsguvernörerna, men arrendetiden ökades ända upp till 25 år.
Birkaland
Egentliga Finland
Kymmenegårdslän
Nyland
- Borgå kungsgård
- Esbo kungsgård
- Ekenäs kungsgård
- Helsingfors kungsgård
- Laxpojo kungsgård och avelsgård
Satakunta
Åland
- Grelsby kungsgård
- Haga kungsgård
- Germundö kungsgård
Österbotten
- Korsholms kungsgård och avelsgård
- Pinnonäs avelsgård
Se även
Källor
- ^ Mer om skogars och kungsgårdars förvaltning finns på denna sida på Statens fastighetsverks hemsida.
- ^ [a b] Grundberg, Leif (2006). Medeltid i centrum: europeisering, historieskrivning och kulturarvsbruk i norrländska kulturmiljöer; Doktorsavhandling. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar, 0560-2416 ; 59. Studia archaeologica Universitatis Umensis, 1100-7028 ; 20. Umeå: Institutionen för arkeologi och samiska studier, Umeå universitet. Libris 10261967.. ISBN 91-7264-202-5 (inb.). http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-924