Inre Mongoliet
| Autonoma regionen Inre Mongoliet | |||||||||
|
|||||||||
 Mongoliska jurtor i Inre Mongoliet. |
|||||||||
| Förkortning: 内蒙古 (pinyin: Nèi Měnggǔ) | |||||||||
|
|||||||||
| Huvudstad: | Hohhot 40°49′N 111°39′Ö / 40.817°N 111.650°V |
||||||||
| Yta: | 1 177 500 km2 3:e störst i Kina |
||||||||
| Folkmängd:* | 24 706 321 (2010) 23:e folkrikast i Kina |
||||||||
| Befolknings- täthet: |
20,2 inv./km2 | ||||||||
| Officiella språk: | kinesiska mongoliska |
||||||||
| Större kinesiska nationaliteter: | |||||||||
| Ordförande: | Bagatur | ||||||||
| Parti- sekreterare: |
Wang Jun (politiker) | ||||||||
| Officiell webbplats | |||||||||
 Inre Mongoliets läge i Kina. |
|||||||||
| *Källa för folkmängd: http://www.geohive.com/cntry/china.aspx |
|||||||||
Inre Mongoliet är en mongolisk autonom region i norra delen av Folkrepubliken Kina med en befolkning på 24,7 miljoner och en yta på 1,17 miljoner km². Huvudstad är Hohhot.
Innehåll |
Geografi [redigera]
Inre Mongoliet avgränsas geografiskt av Gobiöknen i norr, Gula floden i söder och bergskedjan Stora Hinggan i öster. En stor del av Inre Mongoliet utgörs av betesmark och öken. Regionen är rik på stenkol och mineraler och ett stort antal fossiler av dinosaurier har grävts fram i berggrunden.
Historia [redigera]
Qingdynastin [redigera]
Indelningen av Mongoliet i en "inre" och en "yttre" del går tillbaka till Qingdynastin, då de manchuiska kejsarna delade upp olika territorier som befolkades av olika mongoliska stammar. Till Inre Mongoliet räknades de första mongoliska territorier som manchuerna erövrat under 1620-talet och dessa indelades i sex mongoliska förbund (mongoliska: tjuulgan, чуулган), vilka i sin tur indelades i fyrtionio fänikor eller baner (chosjuu, хошуу).[1] De sex förbunden var (med det moderna mongoliska namnet i parentes):
- Dzjirem (Жирэм)
- Dzjosotu
- Dzjuu Uda (Зуу Уда)
- Sjilijn Gol (Шилийн Гол)
- Ulaantsav (Улаанцав)
- Ich Dzuu (Их Зуу)
Varje förbund styrdes av mongoliska furstar som förvaltade förbundens inre angelägenheter med liten inblandning från kejsarhovets sida.
Republikanska eran och den japanska ockupationen [redigera]
Efter Xinhairevolutionen 1911 förklarade sig Yttre Mongoliet självständigt, medan Inre Mongoliet stannade under kinesisk suveränitet. 1928 delades området upp i olika kinesiska provinser, som Chahar, Jehol, Ningxia och Suiyuan. I samband med att en järnväg byggdes till regionen började den hankinesiska befolkningen öka dramatiskt.[2] Under det andra kinesisk-japanska kriget hamnade området under japansk kontroll och 1936 utropade den mongoliske aristokraten Demtjigdonrov en separat mongolisk stat under namnet Mengjiang, vilken i praktiken var en japansk lydstat.
Folkrepubliken Kina [redigera]
Under det kinesiska inbördeskriget lovade Kinas kommunistiska parti den mongoliska folkgruppen autonomi i ett framtida socialistiskt Kina och 1947 bildades den autonoma regionen Inre Mongoliet ur de delar som tillhört de japanska lydstaterna Manchukuo och Mengjiang. Vid bildandet omfattade regionen delar ur Chahar, Hulun Buir, Xilingol, Jirim och Hinggan. Den nya autonoma regionen blev en del av Folkrepubliken Kina 1949 och utökades successivt med nya territorier som historiskt haft starka kopplingar till mongolerna. 1954 införlivades Suiyuan och delar ur Jehol med Inre Mongoliet och 1964 införlivades även Alxa-området som tidigare tillhört Ningxia. De dramatiska utökningen av den autonoma regionen innebar också att det fick en hankinesisk befolkningsmajoritet.[3]
Under kulturrevolutionen utsattes etniska mongoler för svåra förföljelser och uppemot 16 000 avrättades i en kampanj mot påstådda mongoliska separatister. På grund av gränskonflikterna med Sovjetunionen och dess allierade Mongoliet 1969 förlorade Inre Mongoliet stora delar av sitt territorium till intilliggande kinesiska provinser, vilket gjorde att Inre Mongoliets landgräns mot Mongoliet reducerades drastiskt.[4] Inre Mongoliets gränser återställdes först 1979.
Näringsliv [redigera]
I Inre Mongoliet finns 30 procent av Kinas betesmark och djuruppfödning hör till de viktigaste näringarna i regionen. En stor del av Kinas produktion av nötkött sker i Inre Mongoliet.
Merparten av världens kashmir kommer idag från Inre Mongoliet i Kina och från Mongoliet, men även från andra östasiatiska länder. Produktionen av kashmirull är ur ett miljöperspektiv inte helt oproblematisk då getterna sliter loss gräset med rötter och allt. 2008 fanns det cirka 40 miljoner getter i Inre Mongoliet och Mongoliet och i områden med hög täthet av getter försvinner det övre matjordsskiktet eftersom det inte finns någon vegetation som binder jorden. Detta leder till erosion och gräsmarker blir till öken.
Regionen är rik på mineraler och en tredjedel av Kinas kolreserver finns här. En stor del av världens tillgångar på sällsynta jordartsmetaller produceras också i Inre Mongoliet.[5]
Administrativ indelning och demografi [redigera]
Trots att Inre Mongoliet är en autonom region, så utgör mongolerna endast ca 17 procent av befolkningen, medan majoriteten är hankineser, vilka utgör nästan 80 procent av invånarantalet. Andra viktiga minoriteter manchuer (2%), hui (0,9%), daur (0,3%), evenker, oroqin och koreaner. Officiella språk är kinesiska och mongoliska.
Området är indelat i nio städer på prefekturnivå och tre mongoliska förbund (aimag).
| Karta | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
 |
|||||||
| # | Namn | Hanzi | Hanyu Pinyin | Mongoliska | Transkription | Administrativt centrum | Typ |
| 1 | Alxa | 阿拉善盟 | Ālāshàn méng |  |
Alaša ayimaγ | Venstre Alxa | Mongoliskt förbund |
| 2 | Bayan Nur | 巴彦淖尔市 | Bāyànnào'ěr shì |  |
Bayannaγur | Linhe | Stad på prefekturnivå |
| 3 | Wuhai | 乌海市 | Wūhǎi shì |  |
Üqai | Haibowan | Stad på prefekturnivå |
| 4 | Ordos | 鄂尔多斯市 | È'ěrduōsī shì |  |
Ordos qota | Dongsheng | Stad på prefekturnivå |
| 5 | Baotou | 包头市 | Bāotóu shì |  |
Buγutu | Kundulun | Stad på prefekturnivå |
| 6 | Hohhot | 呼和浩特市 | Hūhéhàotè shì |  |
Kökeqota | Huimin | Stad på prefekturnivå |
| 7 | Ulanqab | 乌兰察布市 | Wūlánchábù shì |  |
Ulaγančabu | Jining | Stad på prefekturnivå |
| 8 | Xilin Gol | 锡林郭勒盟 | Xīlínguōlè méng |  |
Sili-yin γool ayimaγ | Xilinhot | Mongoliskt förbund |
| 9 | Chifeng | 赤峰市 | Chìfēng shì |  |
Ulaγanqada | Hongshan | Stad på prefekturnivå |
| 10 | Tongliao | 通辽市 | Tōngliáo shì |  |
Töngliyao | Horqin | Stad på prefekturnivå |
| 11 | Hinggan | 兴安盟 | Xīng'ān méng |  |
Kingγan ayimaγ | Ulanhot | Mongoliskt förbund |
| 12 | Hulunbuir | 呼伦贝尔市 | Hūlúnbèi'ěr shì |  |
Kölün buir | Hailar | Stad på prefekturnivå |
Politik [redigera]
Den politiska makten i Inre Mongoliet utövas officiellt av den autonoma regionens folkregering, som leds av den regionala folkkongressen och ordföranden i regionen. Dessutom finns det en regional politiskt rådgivande konferens, som motsvarar Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens och främst har ceremoniella funktioner. Enligt Folkrepubliken Kinas konstitution från 1982 är Inre Mongoliet en autonom region i vilken den mongoliska folkgruppen åtnjuter långtgående autonomi även om konstitutionen utesluter möjligheten till självständighet.[6] Den autonoma regionen Inre Mongoliet befinner sig administrativt på provinsnivå, vilket betyder att ordföranden i Inre Mongoliet är jämställd med guvernörerna i landets övriga provinser. I Folkregeringen har mongolerna en ledande ställning och ordföranden är i regel mongol. Sedan 2007 innehas posten av Bagatur.
I praktiken utövar dock den regionala avdelningen av Kinas kommunistiska parti den avgörande makten i Inre Mongoliet och partisekreteraren i regionen har högre rang i partihierarkin än ordföranden. Partiapparaten domineras av hankineser och partisekreteraren har med ett undantag alltid varit hankines. Sedan 2012 innehas den posten av Wang Jun.
Källor [redigera]
- ^ För en samtida redogörelse för Qingdynastins indelning av Mongoliet, se William Frederick Mayers och G.M.H. Playfair, The Chinese Government: A Manual of Chinese Titles, Categorically Arranged and Explained, with an Appendix, andra upplagan (Shanghai: Kelly & Walsh Limited, 1886 ), ss. 80-2.
- ^ "Många tibetaner missar tåget mot framtiden", Dagens Nyheter, 2008-03-16.
- ^ Uradyn E. Bulag, "Alter/Native Mongolian Identity: From Nationality to Ethnic Group." i Chinese Society: Change, Conflict and Resistance, redigerad av Elizabeth J. Perry och Mark Selden (London: RoutledgeCurzon, 2003), ss. 223-46.
- ^ David Sneath, "The Impact of the Cultural Revolution in China on the Mongolians of Inner Mongolia", i Modern Asian Studies, Vol. 28, No. 2 (May, 1994), pp. 409-430
- ^ "China Tightens Grip on Rare Minerals", New York Times, 2009-08-31.
- ^ CONSTITUTION OF THE PEOPLE'S REPUBLIC OF CHINA
- Elverskog, Johan. (2006) (på eng). Our great Qing: the Mongols, Buddhism and the state in late imperial China. Honolulu: University of Hawai'i Press. Libris 10353253. ISBN 978-0-8248-3021-2
- Sanders, Alan J. K. Historical Dictionary of Mongolia. 3:e upplagan. Lanham, Md.: Scarecrow Press, 2010.
Externa länkar [redigera]
- Wikimedia Commons har media som rör Inre Mongoliet.
|
||||||||||||||||
