Olympiska sommarspelen 1976

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Olympiska sommarspelen 1976
Montreal 1976.jpg
Grenar 198 grenar i 21 sporter
Deltagare
Nationer 92
Aktiva 6 028
Män 4 781
Kvinnor 1 247
Värdskap
Arena Stade Olympique
Öppningsceremoni 17 juli 1976
Spelen öppnades av Drottning Elizabeth II
Läste deltagarnas ed Pierre St-Jean
Läste funktionärernas ed Maurice Fauget
Elden tändes av Stéphane Préfontaine och
Sandra Henderson
Avslutningsceremoni 1 augusti 1976

Olympiska sommarspelen 1976 var de tjugoförsta moderna olympiska spelen och hölls i Montréal i Kanada mellan den 17 juli och 1 augusti 1976. Ca 3,2 miljoner åskådare såg tävlingarna på plats.

Tävlingarna drabbades av en bojkott, initierad av Tanzanias statschef Julius Nyerere. De afrikanska nationerna protesterade mot Nya Zeelands deltagande i spelen eftersom det nyzeeländska rugbylandslaget hade turnerat i Sydafrika. Trots att rugbyfotboll inte var olympisk sport och trots att Sydafrika varit uteslutet från OS sedan 1964 sattes bojkotten i verket efter att IOK hade vägrat ett utesluta Nya Zeeland från spelen. 22 afrikanska länder (bland dem löparnationerna Kenya och Etiopien), tillsammans med Guyana, uteblev från spelen.

Olympiska sommarspelen var under 1970-talet och 1980-talet svårt drabbade av diverse politiska bojkotter.

Att notera[redigera | redigera wikitext]

Olympiastadion
  • För första gången öppnades basket, handboll och rodd för damer.
  • Nadja Comaneci, 14-årig gymnast från Rumänien fick sammanlagt sju gånger 10,0 i gymnastik och tog tre guld.
  • I simgrenarna vann USA:s herrar tolv av tretton grenar - på damsidan var Östtyskland dominant, elva av tretton grensegrar.
  • Klaus Dibiasi, italiensk simhoppare tog sin tredje raka guldmedalj i höga hopp.
  • Sovjets brottare var av högsta klass. Man hade tjugo tävlande, varav arton tog medalj - därav tolv guld.
  • Viktor Sanejev, sovjetrysk trestegshoppare tog sin tredje raka guldmedalj.
  • Miklós Németh, ungersk spjutkastare följde i sin fars fotspår. Fadern Imre Németh tog guld i slägga 1948.
  • Alberto Juantorena, Kuba vann såväl 400 m som 800 m.
  • Lasse Virén, Finland vann 5 000 m och 10 000 m. Han försvarade därigenom sina segrar från 1972.
  • Sveriges Bernt Johansson blev en av de mest uppmärksammade vinnarna. TV-bilderna från linjeloppet på cykel där han ensam körde mot mål eskorterad av en mängd motorcykelpoliser vilka formationskörde som ett V-tecken framför honom, gick ut över hela världen.
  • Boxaren Payao Poontarat tog första OS-medaljen någonsin för Thailand. Det blev en bronsmedalj i lätt flugvikt.
  • USA vann dubbelseger på 400 m häck för herrar genom Edwin Moses (svart) och Mike Shine (vit). Inga rasmotsättningar dock utan efteråt sprang de båda ärevarv hand i hand.
  • Den sovjetiske moderne femkamparen Boris Onisjtjenko diskvalificerades efter fäktmomentet eftersom han hade använt en specialpreparerad värja med vilken han själv kunde markera träff.

Sporter[redigera | redigera wikitext]

Medaljfördelning[redigera | redigera wikitext]

Plac. Land Gold medal-2008OB.svg
Guld
Silver medal-2008OB.svg
Silver
Bronze medal-2008OB.svg
Brons
Totalt antal
medaljer
1  Sovjetunionen 49 41 35 125
2  Östtyskland 40 25 25 90
3  USA 34 35 25 94
4  Västtyskland 10 12 17 39
5  Japan 9 6 10 25
6  Polen 7 6 13 26
7  Bulgarien 6 9 7 22
8  Kuba 6 4 3 13
9  Rumänien 4 9 14 27
10  Ungern 4 5 13 22

Deltagande nationer[redigera | redigera wikitext]

Totalt deltog 92 länder i spelen 1976. Andorra (de debuterade vid vinterspelen i Innsbruck tidigare samma år), Antigua och Barbuda och Caymanöarna debuterade vid dessa spel.

¹ Egypten, Kamerun, Marocko och Tunisien deltog mellan den 18 och 20 juli innan de drog sig ur spelen i enlighet med den omfattande bojkotten av spelen av flertalet afrikanska länder.

Bojkottande nationer[redigera | redigera wikitext]

Följande 28 länder bojkottade spelen 1976.[1] Bojkotten var ett resultat av att IOK vägrat att utesluta Nya Zeeland från spelen på grund av att det nyzeeländska rugbylandslaget hade åkt på en turné i Sydafrika tidigare under 1976 trots att Sydafrika uteslutits från all form av internationell sport på grund av apartheidpolitiken i landet. De flesta länderna som deltog i bojkotten var afrikanska länder.

Inte heller Zaire deltog men de uppgav dålig ekonomi som anledningen till att de inte ställde upp.[1]

Varken Folkrepubliken Kina eller Republiken Kina (Taiwan) ställde upp vid spelen på grund av konflikten rörande under vilket namn som Republiken Kina skulle tävla under. I november 1976 erkände IOK Folkrepubliken Kina som legitim representant för Kina och 1979 började IOK referera till Republiken Kina som Kina-Taipei i enlighet med Nagoyaresolutionen. Det fick till följd att båda länderna bojkottade spelen 1976 och 1980.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Africa and the XXIst Olympiad” (PDF). Olympic Review. IOK. 1976. http://www.la84foundation.org/OlympicInformationCenter/OlympicReview/1976/ore109/ore109h.pdf. Läst 27 december 2011.