Populism

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Populistiskt parti)
Hoppa till: navigering, sök

Populism, (lat. populus, "folk"), politisk rörelse som vädjar till "folket" och "sunt förnuft" samt angriper en politisk eller social elit, ofta utan grund i en specifik ideologi. Benämningen härstammar från det amerikanska populistpartiet vid mitten av 1800-talet. I Tsarryssland vid mitten av 1800-talet fanns också ett populistparti vid namn Narodnikerna. Populismen kan ha skiftande innebörd i olika länder.

Det förekommer att populism används som en nedsättande uttryck på vissa idéer och ståndpunkter av meningsmotståndare. Användarna av ordet anser att idéerna och förslagen i första hand är framlagda för att låta bra och bli populära, inte för att de faktiskt skulle vara genomförbara eller lyckade på lång sikt.

Populismens kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Kännetecknande för populism är att det rör sig om politik med förenklade lösningar på svåra politiska problem genom tunn ideologi som föreskriver två homogena, antagonistiska grupper; ett vi-mot-dom-tänkande (folket mot eliten, svenskar (eller annan nationalitet) mot invandrare, land mot land), med argument om det "sunda förnuftet". Det är dock inte främst åsikterna i sig själva som avgör om till exempel ett parti kan anses populistiskt utan just att man anspelar på ett tänkt "gap" mellan makthavare och en majoritet av folket. Ofta förespråkar populisterna fler folkomröstningar och är allmänt skeptiska till den representativa demokratin.[1][2]

Bland 1900-talets mest framträdande populister har nämnts Argentinas president Juan Perón, eftersom han ska varit den första ledaren i sitt land vilken riktade sig direkt till de breda massorna (jämför descamisados) med ett populärt politiskt budskap, om bland annat ökade sociala förmåner. Liknande strategi har använts i grannlandet Brasilien av presidenten Getulio Vargas. Såväl Perón som Vargas använde nationalistiska argument i sin retorik.[källa behövs] Exempel på samtida partier som uppfyller karaktäristikan för högerpopulism är: Fremskridtspartiet i Norge, Front National i Frankrike, Die Republikaner i Tyskland, Sverigedemokraterna samt Ny Demokrati i Sverige.[3][4][5][6] När det kommer till Front National i Frankrike anser dess ledare:

Populism tar hänsyn till folkets åsikter. Har folket rätt att hålla en mening i en demokrati? Om så är fallet, ja då är jag populist.
Jean-Marie Le Pen[2]


Populistisk ideologi[redigera | redigera wikitext]

Populistisk strategi[redigera | redigera wikitext]

En populistisk strategi är antietablissemangsstrategin. Grunden är opposition mot det politiska etablissemanget, vilket kan definieras som en "politisk klass" med små skillnader mellan aktörerna. De konkurrerande partierna ses som att de endast eftersträvar makt – den makt de stulit från folket. Denna position kan intas med försiktighet av populister för att de inte vill bli betraktade som politiska extremister eller antidemokrater.[7]

Högerpopulism[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Högerpopulism

Högerpopulismen har traditionellt haft en liberal agenda med lägre skatter och minskad statlig inblandning i ekonomi och familjeliv. På 1990-talet kom främlingsfientlighet och motståndet till EU att bli allt viktigare inslag. Det finns ett motstånd mot sexuella minoriteter och etniska grupperingars kulturella uttryck genom partiernas kulturellt konservativa och antisekulära värderingar. Exempel på dessa är det svenska partiet Ny Demokrati tillsammans med italienska Lega Nord och österrikiska FPÖ. På senare år har partier i Norge och Sverige, Fremskrittspartiet respektive Sverigedemokraterna, blandat höger- och vänsterpopulism, enligt politiken.se.[2]

Exempel på åsikter som kallats högerpopulistiska[källa behövs]:

Alexander Bengtsson gör dock i tidningen Expo en noggrann åtskillnad mellan högerpopulismen i sig å ena sidan, och rasismen, som han definierar den, å den andra.[8]

Vänsterpopulism[redigera | redigera wikitext]

I Europa förekommer vänsterpopulismen främst i Öst- och centraleuropa, där arvtagarna till de gamla kommunistiska partierna vill se statliga ingripanden för att mildra effekterna som avregleringarna av ekonomierna medfört i det numera marknadsliberala och globala systemet. I Sydamerika nämns ofta Hugo Chavez och Evo Morales som populister, vilka genom sin retorik angriper USA och imperialismen.[2]

Agrarpopulism[redigera | redigera wikitext]

Agrarpopulismen har en över 150 år lång historia och utgörs av en kombination av en liberalism (ytligt sett), negativ inställning till statlig inblandning i privatlivet, krav på sparsamhet och en misstänksamhet mot privat och offentlig centralisering, privatkapitalism och den samhälleliga eliten.[9] Den senare argrarpopulismen manifesterades främst i Norden, men även i Baltikum och Polen. Partierna hade en konservativ ådra, föreskrev det sunda livet på landsbygden i motsats till den moderna stadens och modernitetens dekadens, ställde krav på riktat ekonomiskt stöd till bönderna och landsbygden. Exempel på nordiska agrarpopulistiska partier är centerpartierna (tidigare bonde-/agrarpartierna), det vill säga det svenska Bondeförbundet[10] (idag centerpartiet), det norska Bondepartiet (idag Senterpartiet)[11] och det finska Agrarförbundet (idag Centern i Finland). I dagens Finland utgörs agrarpopulismen främst av Landsbygdspartiet och i Polen av Andrezej Lepper.[2]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Vad är egentligen populism? Forskning och framsteg, nr. 7 2007. Sid 64.
  2. ^ [a b c d e] ”Populismens många ansikten”. politiken.se. http://www.politiken.se/tidskrifter/fram/fram09/fram0902-04.pdf. Läst 2010-11-18. 
  3. ^ ”Populism”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/populism. Läst 2007-11-26. 
  4. ^ Rydgren, Jens (2005). Från skattemissnöje till etnisk nationalism: Högerpopulism och parlamentarisk högerextremism i Sverige. Studentlitteratur. ISBN 91-44-04307-4 
  5. ^ Mudde, Cas (2007) (på engelska). Populist Radical Right Parties in Europe. Cambrigde University Press. ISBN 978-0-521-61632-4 
  6. ^ Anders Hellström och Tom Nilsson (2010). ”"We Are the Good Guys": Ideological positioning of the nationalist party Sverigedemokraterna in contemporary Swedish politics”. Ethnicities 10 (1): sid. 55-76. doi:10.1177/1468796809354214. http://etn.sagepub.com/content/10/1/55.abstract. 
  7. ^ Rydgren 2005
  8. ^ Bengtsson, Alexander (2008-05-16). ”Sd är inga högerpopulister” (på svenska). Expo: s. 7. http://www.expo.se/www/download/expo-2-08-s-7-sd-ar-inga-hogerpopulister.pdf. Läst 2008-08-17. 
  9. ^ ”Staten och den oavsättlige ämbetsmannen - ett komplicerat förhållande”. Lunds universitet. http://www.sciecom.org/ojs/index.php/st/article/viewFile/3130/2690. Läst 2010-11-19. 
  10. ^ Bevarandets politik i Centerrörelsen Folkhemmet 031, 30 mars 2010
  11. ^ Populism och ekopolitik : framväxten av en ekopolitisk ideologi i Norge och dess relationer till ett mångtydigt populismbegrepp

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Böcker
Tidskrifter