Säkerhetsbälte

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Säkerhetsbälte i en personbil.

Ett säkerhetsbälte, bälte, i personbilar ofta kallat bilbälte, är en säkerhetsanordning som finns i diverse motordrivna fordon, bland annat i personbilar, och flygplan.

Säkerhetsbälten gör så att den åkande sitter kvar på sin stol, om det motordrivna fordonet blir instabilt. Det motverkar också grövre, och i vissa fall livshotande, skador på personen i fråga, om det används korrekt. I flygplan skall man bara vara bältad vid start och landning, i bilar och bussar under hela färden. Första säkerhetsbältet i ett flygplan infördes 1913 av fransmannen Adolphe Pegoud, som blev först i världen med att flyga uppochner. I flygplan blev säkerhetsbälte vanligt under 1930-talet. Trepunktsbältet uppfanns och patenterades av amerikanerna Roger W. Griswold och Hugh De Haven 1951[1].

Ända fram till 1955 var ökningen stor av antalet trafikdödade i Sverige, men på 1950-talet började man på allvar intressera sig för trafiksäkerhet. Det var inte de svenska biltillverkarna, utan Svenska Vattenfall som inledde forskning på området. Det visade sig att av alla de olyckstillbud som förekom bland de anställda vid Vattenfall, var trafikolyckor de vanligaste. Ingenjörena Bengt Odelgard och Per-Olof Weman från Vattenfall samt överläkaren Stig Lindgren presenterade därefter ett "Säkerhetsbälte typ Vattenfall", vilket blev stilbildande i Sverige.

Volvochefen Gunnar Engellau kontaktades 1957 av Lindgren för att försöka få Volvo att investera vidare i produkten säkerhetsbältet. Eftersom Volvo då var mitt uppe i sin största exportsatsning någonsin, att etablera sig på den nordamerikanska bilmarknaden, gällde det att profilera sig. Man ansåg att säkerhetslösningar kunde vara en bra idé. Trepunktsbältet vidareutvecklades av Volvos förste säkerhetsingenjör Nils Bohlin och introducerades första gången som standard i en Volvo PV 544 som levererades till en handlare i Kristianstad den 13 augusti 1959.[2] Trepunktsbältet ingick som standardutrustning i Volvo Amazon 1959, och tack vare det räknades Amazonen till en av världens säkraste bilar. År 1962 vann man därför sitt första pris i säkerhet.[3] Rullbälte för bilar uppfanns av Hans Karlsson 1962.

I bussar har säkerhetsbälten på allvar blivit vanliga först under 2000-talets första decennium och förslag och lagar på att införa det i landsvägsbussar/långfärdsbussar och skolbussar har tillkommit.

Bälteslagar[redigera | redigera wikitext]

Finland[redigera | redigera wikitext]

Efter järnvägsolyckan i Jyväskylä 1998 påbörjade Finland 1999 frivilliga säkerhetsbälte på försök på tåget Helsingfors och Uleåborg.[4]

Norge[redigera | redigera wikitext]

I Norge blev det bälteslag i motorfordon den 21 september 1979, och den som ändå struntade i säkerhetsbältet fick de första åren som denna lag gällde böta 30 norska kronor.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Personbilar i Sverige måste ha säkerhetsbälten i framsätena från och med årsmodell 1970[5], och i baksätena från och med årsmodell 1971. Rullbälten är obligatoriska i framsätet från och med årsmodell 1974 och i baksätet från och med årsmodell 1975. På mittplats godkänns dock tvåpunktsbälten utan upprullningsdon. Amatörbyggda och ombyggda fordon behöver endast ha bälten i framsätet, dessa behöver ej ha upprullningsdon, och i vissa fall kan tvåpunktsbälte godtas. Användande av säkerhetsbälten i personbilar blev obligatoriskt i framsätet den 1 januari 1975 och i baksätet den 1 juli 1986, medan yrkeschaufförer slapp ha säkerhetsbälte fram till den 1 oktober 1999. Den som åker bil obältad och stoppas av polisen får böter [6]. Sedan den 1 januari 2004 måste alla bussar, utom de som tillverkats för tätortstrafik, vara utrustade med säkerhetsbälte på alla platser och bälte måste bäras på platser där dessa finns.[7]

Sedan 1 januari 1999 måste alla i Sverige som åker buss, och sitter på bältesutrustat säte, använda bältet.[8]

I taxi eller buss utrustad med bälte ska chauffören ansvara för att passagerare som är under 15 år använder säkerhetsbälte eller annan skyddsanordning. Även om passageraren är över 15 år väljer dock många taxi- och minibusschaufförer på grund av olycksrisken att inte starta fordonet förrän alla i är bältade. Från och med 5 mars 2007, efter bland annat bussolyckan utanför Rasbo 2007, måste alla bussar och tunga fordon byggda 2004 och senare ha säkerhetsbälten vid alla sittplatser.

Tyskland[redigera | redigera wikitext]

I Tyskland (dåvarande Västtyskland) måste säkerhetsbälte finnas i personbilar sedan 1 april 1970 i framsätet och sedan 1 maj 1979 i baksätet. Sedan den 1 januari 1992 måste det finnas säkerhetsbälte i lastbilar och sedan 1 januari 1999 i turistbussar.

USA[redigera | redigera wikitext]

I USA måste personbilar från och med årsmodell 1968 vara utrustade med säkerhetsbälten. Där var tidigare tvåpunktsbälten vanliga. New Hampshire är numera den enda av USA:s delstater som inte har lag på bilbälte för vuxna.

Österrike[redigera | redigera wikitext]

I Österrike måste säkerhetsbälte finnas i framsätet sedan 1976 och i baksätet sedan den 1 juli 1984.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.automotorsport.se/nyhetsbrev/news/19033/nej-volvo-uppfann-inte-b%c3%a4ltet/
  2. ^ DN : "Trepunktsbältet 50 år"
  3. ^ Tekniska museet, "Trepunktsbältet"
  4. ^ Aftonbladet 27 oktober 1999 - Finland testar tågbälten
  5. ^ ”Vägverkets föreskrifter”. VVFS 2003:22. Vägverket (Transportstyrelsen). http://www20.vv.se/vvfs/htm/2003nr022%20.htm#_Toc38872858. Läst 2011-05-25. 
  6. ^ 14 kap. 3 § c stycket vägtrafikförordningen (1998:1276)
  7. ^ 4 kap. 10 § samma förordning (1998:1276)
  8. ^ {{webbref=http://www.bussbranschen.se/OmBR/Deth%C3%A4rg%C3%B6rBR/Trafiks%C3%A4kerhet/B%C3%A4lten/tabid/468/Default.aspx%7Cutgivare=Bussbranschen%7Ctitel=Bälte i buss|språk=svenska|hämtdatum=6 november 2012}}

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]