Samiska efternamn

Samiska efternamn har relativt tidigt funnits bland samer. En orsak till detta är att efternamnet signalerat ägande och nyttjanderätt kopplat till släkten. Från Kautokeinoområdet är samiska släktnamn kända från skattelängder från och med slutet av 1600-talet. Många gamla släktnamn består fortfarande och har spritt sig söderut längs Skanderna i och med tvångsförflyttningen av Karesuandosamer, en process som i mångt och mycket berörde familjer som tidigare flyttat ut från Kautokeino.

De samiska släktnamnen har sitt upphov i olika sorters tillnamn som givits en viss person och som sedan överförts till de efterkommande. Ursprungligen lades dessa namn till efter förnamn och patronymikon. I de äldsta kyrkböckerna i sydsamiskt område från 1600-talet står samerna ofta bara omnämnda med ett förnamn följt av epitetet finn (same). Så småningom blir förnamn följt av patronymikon det vanligaste. På 1700-talet är namnen ibland kompletterade med ytterligare tillnamn, till exempel Kant (1737), Jælker (1741) och Råik (1753). Nästan alla dessa namn försvinner dock ur de skriftliga källorna under samma århundrade, men det faktum att flera av dem är i bruk idag talar för att de har använts muntligt hela tiden.

”	Utom förnamn och fadernamn brukas allmänt äfwen slägt- eller tillnamn [---] och då ofta hemtade från någon egenhet hos stamfadern och utgöra ifrån början så kallade öknamn. Sådana äro nämligen mycket wanliga hos Lapparne [---] ofta gifwas sådane binamn för någon utmärkande egenskap eller handling och äro wanligen mer eller mindre nedsättande t. ex. peruken, skatboet för personer med yfwigt hår, bäfwern för stora framstående tänder, glasmästaren för någon, som under sömnen eller i rusigt tillstånd fallit ut genom ett fönster o. s. w.	„
– ur Hofberg, Johan Herman Lapparnes giftermål. - [1879] - Ur Land och folk, årg. 7 :

Drag i det samiska namnskicket

På nordsamiska heter släktnamn goargu. Ordet betyder, utöver släktnamn, också prakt, ära, heder. Här förklaras ett antal av de gamla samiska släktnamnen:

Förnamn som släktnamn

Många släktnamn är ursprungligen förnamn. Dit hör Guttorm, Somby (ett gammalt samiskt förnamn, även skrivet Sompio), Spein (Svein), Siri (Sigrid), Baer (Per), Eira (Erik), Thuri (Ture), Magga (Margareta), Juuso (Josef), Baal (det samiska förnamnet Boalla, eller Pål), Matti, Simma (samiska förnamnet Simmá), Kalla (Karl), Marainen (Margit), Omma (gammalt mansnamn).

Egenskap som släktnamn

Andra släktnamn syftar på någon egenskap. Dit hör Utsi (liten), Stoor, Valkeapää (vithuvud), Partapuoli (halvskägg, enligt traditionen uppkom genom att en man blev avbruten under rakningen, och därför ”fick gå rakad på ena och skäggig på andra sidan”), Kielatis (stum), Parffa (en med rufsigt hår), Piltto (en som är skygg eller vild), Saitton (en som använder spjut), Tjuoiki (skidlöpare), Joks (att skjuta med båge), Kuorak (harmynt eller möjligen en som följer (efter) spår), Lango (lång), Kroik/Kråik/Råik, Doj, Pingi och Mangi (onomatopoetiskt ord skall vara omöjliga att översätta då det är av den typen ljud som skall skildra den ifrågavarande personens lustiga gång, hållning eller tal o.s.v), Laula (sångare), Logje (saktmodig), Orpus (föräldralös), Rimpi (en som har en stor buk), Negga (girig, snål), Áikio, (mansnamn avlett av áigi ’tid’, i betydelsen en långsam person), Panne/Panni/Banne (en "riktig karl" från samiska bárdni, son/pojke), Fanki (en som går med tunga steg), Paltto (en som blivit skrämd, är försiktig), Poggats (möjligen betydelsen halt), Tjikkom (en person som hoppar på ett ben eller haltar svårt), Unga (ung).

Platser som släktnamn

Vissa släktnamn kommer från platser, som Tornensis (från Torneå), Kemi och Hætta eller Hetta. Det sistnämnda namnet är troligen en förkortning av Hietaniemi, varifrån den första person som bar namnet kom. Dennes nybygge vid Aunisjärvi fick överta namnet Hetta och blev senare kyrkplats i Enontekis församling. Släktnamnen Kaaford, Kvenangen och Porsanger syftar på de platser där släkten brukade ha sina renar under sommaren. Salming efter sjön Salmijärvi, som en gren av släkten Sarri bosatte sig vid. Salmi är sund på finska. Jåma (Jåavma (Jomafjellet) i Røyrvik), Märak (person från kustlandet), Biti (troligen Biittejávri i Karasjok), Daunius (Daunifjäll i Vilhelmina socken), Idivuoma (anfader från byn Idivuoma), Kappfjell (av fjällnamn i Grane), Niemi (finskt gårdsnamn i betydelsen näs), Palopää (finskt ortnamn med samiskt ursprungsnamn), Vasara (kan betyda hammare, men kan också komma från samiska ortnamnet Váhčir ’Gällivare’), Åhrén/Orrén (Orrnäsfjäll), Bals (bals, tuva) medan en annan tolkning är att det kommer från ortnamnet Balsfjord i Norge.

Sysselsättningar som släktnamn

Några släktnamn har med sysselsättningar eller egenskaper kopplade till sysselsättningar att göra, som Lukkari (klockare) och troligen Gaup (en som sysslar med handel), Länsman (av yrkesbeteckningen länsmansdräng i betydelsen att stamfadern var särskilt skrivkunnig), Maaherra (landshövding), Pulk (slädmakare), Bonta (sydsamiska båantodh = rik ) bonde, då en anfader skall ha anlagt nybygge), Gakko (yrkesbeteckningen ”skjutsskaffare”, dvs. person anställd för att sköta en skjutsstation), Grufvisare (en som upptäckt en malmfyndighet), Påve (efter anfader som predikade på samiska).

Samiska namn som släktnamn

Andra släktnamn är Hurri (orre), Tuolja (renskinn), Labba kan vara från samiska slabba (stor, handformig horngren (hos renar)) eller möjligen samiska ordet láppis lábbá- (lamm), Pejok (vit; vit ren), Päiviö (dag, sol), Sarri (blåbär eller möjligen samiska förnamnet Sarre, Sara), Sevä (hård snö), Skaltje (mussla), Kallok (näbbsko gjord av pälsen från renens härna (pannhud)), Kuoljok (stångas, böka med hornen antagligen en person som blivit stångad av en ren), Labj (bred skida med bällingskinn), Saijets (hare), Buljo (möjligen ås(rygg) eller vaka (om fisk vid vattenytan)), Puonu (stor risig tuva med tjocka mosslager och torftig gräsväxt), Mienna (mjuk), Pittsa/Pittja (bitter smak eller möjligen tall), Sikku (den som stryker bort, förstör’, med den speciella betydelsen den som ändrar en renmärkesregistrering, eller möjligen efter förnamnet Siggá, eller från samiska ordet för tik), Viertotak (klart väder), Åstot (köpt ren). Dessa kan oftast tolkas som en beskrivning av en egenskap eller händelse sammanknippad med den ursprunglige bäraren.

”	Dylika öknamn begagnas wäl endast, då den ifrågawarande personen icke hör det och skulle säkerligen illa upptagas, om det skedde i hans närwaro; men de bibehålla sig mycket länge, och sedan en Lapp en gång fått ett öknamn, kan han swårligen befria sig derifrån, såwida han ej råkar få ett annat, som är ännu mera utmärkande. De förekomma äfwen – eget nog – i äldre kyrkoböcker och domstolshandlingar, emedan domare och fogde för att skilja mellan personer med lika namn, wanligen frågade efter om de hade något öknamn, hwilket då af tolken uppgafs. Detta tillnamn infördes då dels af förutnämnda orsak, dels af okunnighet om det lappska ordets betydelse. Några af dessa torde wäl hafwa öfwergått till werkliga slägtnamn.	„
– ur Hofberg, Johan Herman Lapparnes giftermål. - [1879] - Ur Land och folk, årg. 7 :

Släktnamn i olika länder

Eftersom samerna finns i flera nationalstater (Sverige, Finland, Norge och Ryssland) och de har i de nordligaste delarna i perioder betalt skatt till flera länder så har både stavning och namn påverkats av nationalstaternas språk (och språkkunnighet) i administrationen. Namn som idag uppfattas som genuina samiska släktnamn behöver nödvändigtvis inte alls vara av samiskspråkligt ursprung utan kan ha påverkats av eller rent av vara ord från de omkringliggande språken. Vissa namn kan också tolkas olika beroende på vilket språk tolkningen utgår från. Exempelvis Marakatt som kan komma från finska marakatti (markatt i betydelsen kvick som en vessla) eller möjligen från samiska förnamnet Márggat (Margit) eller vara en förfinskning av skoltsamiskt namn med ryskt ursprung (Marakoff).

Inställningen till samiska namn

Assimileringspolitik och fördomar har gjort att många samer idag inte har ett samisk-klingande släktnamn. Detta förklarar historiken och släktforskaren Johannes Marainen med att det var skamligt att ha ett samisk efternamn förr och därför var det enklare att byta sitt samiska efternamn till ett svenskt. Det är inte så länge sedan, så sent som på 1960-talet var det fortfarande så. Han ger i en intervju exempel på att det var t.ex. svårt att få bostad med "fel" efternamn. Många samer hade dubbla efternamn i folkbokföringen så man tog bort sitt samiska släktnamn. Sedan fanns det många som gifte sig med en svensk och var tvungen att ta bort sitt samiska efternamn. Det vanligaste efternamnet i Sametingets röstlängd är 2013 Andersson enligt Sameradions undersökning.

Samiska parentonymiska namn

Parallellt med officiella namn som finns i till exempel folkbokföringen används s.k. parentonymiska namn då det talas samiska. Det innebär att en person presenterar sig genom att ange en av föräldrarnas förnamn och sitt eget förnamn. Detta för att ge den som lyssnar en möjlighet att identifiera vilken släkt personen kommer ifrån. Ibland används fler generationer som till exempel morfars + mors + talarens förnamn eller ändå fler generationer. I Sameradions nyhetssändningar kan man till exempel ibland höra samma reporter presenteras med samiskt parentonymikon i den samiskspråkiga nyhetssändningen, men med det officiella för- och efternamnet i de svenskspråkiga nyheterna. En person som heter till exempel Anna Persson på svenska kan alltså presentera sig som Bieraš Niilas Mikkala Ánna på samiska (Lill-Pers Nils Mikaels Anna). Detta innebär att samisktalande samer, oaktat om efternamnet är ett samiskt släktnamn eller inte, kan parallellt använda samiska parentonymiska namn.

En del forskare menar att släktnamn inte är ett inhemskt samiskt fenomen utan måste kommit utifrån, efter inverkan av majoritetssamhället. Som argument används att personer med samiska släktnamn inte presenterar sig på samiska med släktnamnet utan använder parentonymiska namn. Andra forskare menar att släktnamnen betyder en hel släkt, medan parentonymiska namnet definierar individen och familjen.