Skanderna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fjällen hänvisar hit. Se fjäll för naturformen.
Skanderna
Skandinaviska fjällkedjan
Fjällen
Bergskedja
Vy från Galdhøpiggen, Skandernas högsta berg.
Vy från Galdhøpiggen, Skandernas högsta berg.
Land  Finland
 Norge
 Sverige
Högsta punkt Galdhøpiggen
Scandinavia-mountains.png

Koordinater: 65°00′N 14°00′Ö / 65.000°N 14.000°Ö / 65.000; 14.000

Bergsmassivet Akka i Stora Sjöfallets nationalpark.
Helags är det högsta svenska fjället söder om polcirkeln.

Skanderna, Skandinaviska fjällkedjan eller Fjällen, på finska Skandit, är en bergskedja som är en del av Kaledoniderna och bildades för cirka 400 miljoner år sedan.[1] Kölen, på norska Kjølen, på finska Köli, avser den långa fjällrygg som på vissa breddgrader utgör gräns mellan Sverige och Norge[2] och som utgör vattendelare mellan Östersjöns och Atlantens avrinningsområden.

Skanderna är en av de längsta bergskedjorna i Europa, med en utsträckning av 170 mil från sydväst längs hela den västra sidan av den Skandinaviska halvön, från den norska Skagerrak-kusten i söder till Nordkap i norr. Den har en största bredd av 30 mil. I väster slutar bergen i Norska havet och Nordsjön och bildar de norska fjordarna. Den täcker huvuddelen av Norge, den nordvästra delen av Sverige och i öster ett litet hörn av det nordligaste Finland. Bergskedjan har två höghöjdsområden, en i södra Norge runt Jotunheimen där Galdhöpiggen (2469 m ö.h.) återfinns som den högsta punkten i den norska fjällkedjan och en annan i norra Sverige, med Kebnekaise (2102 m ö.h.) som är Sveriges högsta punkt. Även Finlands högsta punkt ligger i denna bergskedja. Det är Halti (1328 m ö.h.).

Bergskedjan utgör den ungefärliga gränsen mellan Sverige och Norge sedan erövringar och gränsrevisioner på sextonhundratalet. I norr bildar bergen gräns även mot Finland, men är knappast mer än låga kullar i närheten av Nordkap.

Skanderna ingår i de urgamla Kaledoniderna, som formades för 400 miljoner år sedan, genom en kollision mellan dåvarande kontinenterna Laurentia (nuvarande Nordamerika) och Baltika (nuvarande Skandinavien). Den bergskedjan hade en höjd som troligtvis var jämförbar med nuvarande Himalayas, men blev nästan helt nedjämnad av erosionen under de årmiljoner som följde efter att den bildats. De nuvarande konturerna uppkom mycket närmare nutiden, genom en tektonisk upplyftning av alla kontinentalsocklarna i norra Atlanten uner Paleogen och Neogen (det vill säga för 60 miljoner år sedan). Denna upplyfta peneplan blev åter igen eroderad av glaciärerna under Kvartär (den nuvarande geologiska eran). Denna erosion var särskilt verksam på den västra sidan av bergskedjan och formade där djupa glaciärdalar varav många når ned till den nuvarande havsytan och utgör de välkända norska fjordarna.

Bergskedjans olika delar har mycket olika klimat. På den västra sidan råder kustklimat, med mycket nederbörd och mycket milda temperaturer för dessa breddgrader, medan den östra sidan är mer kontinental. Detta klimat gör att ett stort antal glaciärer kan ligga kvar i väster, av dessa är Jostedalsbreen den största på det europeiska fastlandet. Dessa klimatskillnader påverkar också vegetationen starkt, vilket ger rika fuktiga skogar med lövträd och barrträd på sydsluttningarna som kontrasterar med den mer torftiga tajgan på de östra sidan. Den alpina tundran karaktäriseras av vårtbjörk på den subalpina nivån. Den miljön är bergskedjans bäst bevarade, med ett stort antal nationalparker och naturreservat.

Bergskedjan har varit befolkad ända sedan inlandsisen drog sig tillbaka för 10 000 år sedan. De första invånarna levde huvudsakligen av jakt på renar. Senare kom den indoeuropeiska kulturen och man började med jordbruk och husdjurshållning enligt ett schema av typen transhumance. I de norra delarna har samerna kunna fortsätta leva, genom sitt nära samspel med renarna, även om jakten har övergått i djurskötsel. Även samerna tillämpar transhumance. I samband med bildandet av de skandinaviska länderna runt år 1000 började också transportvägar över bergen att utvecklas, även om de verkade skrämmande och farliga i invånarnas ögon. Det var gruvdriften som pö om pö drog folk till de bergiga områdena där de sedan utvecklade infrastrukturen. Det dröjde till 1800-talet innan man hade utforskat och kartlagt området fullständigt, vilket i sin tur möjliggjorde turism. Denna handlade huvudsakligen om fotvandring i den vilda naturen. Till detta kom på 50-talet en alltsedan dess växande vinterturism. Under 1900-talet påbörjades också exploaterandet av vattenkraften, vilken har mycket stor betydelse för energibalansen i Sverige och ännu större i Norge.

Flora och fauna[redigera | redigera wikitext]

Trädgränsen börjar vanligtvis vid en höjd av mellan 600 meter i norr och 1200 meter i söder. Ovanför denna gräns växer inga träd. Vegetationstypen skiftar. I de sydligare -och mellersta delarna av bergskedjan är barrskog den vanligaste skogstypen. I de nordligare delarna däremot är det på vissa platser för kallt och torrt för att barrträd skall kunna klara sig, och där växer istället den småväxta björken fjällbjörk. På tundran är sommaren för kall för att träd ska kunna växa, och där växer enbart låga växter och buskar. Vegetationen är något stäpp -eller hedliknande och består av lågt gräs och många arter av liljor.

Bland växtätare finns älg, myskoxe och ren som numera sköts av samerna. Vid betestiden syns renarna beta i hjordar i de gräsbeväxta dalgångarna i fjällen.

Rovdjuren består främst av lodjur, brunbjörn, järv samt den hotade arten fjällräv. Den senare finns numera endast i små bestånd i Jämtlands -och Lapplandsfjällen.

Bland gnagare hittas skogshare, sork, skogslämmel samt den marsvinslika fjällämmel. Deras fiender är bland andra lodjur, fjällräve samt rovfåglar som kungsörn.

Klimat[redigera | redigera wikitext]

Väderförhållandena kan vara mycket svåra. Den västra delen har i regel ett mer nederbördsrikt klimat med lokalt över 4 000 mm nederbörd. I kontrast kan djupt nerskurna dalar endast få runt 100 mm. Den östra sidan har mera kontinentalt klimat med mindre nederbörd, ofta varmare somrar och kallare vintrar. Om vintrarna är det oftast kallast i dalgångarna, medan det resten av året oftast är betydligt kallare högre upp. Under vintern är medeltemperaturen på de flesta håll runt -8˚C till -10˚C grader, i dalgångarna kan den vara så låg som -16˚C. Under sommaren är den i förfjällsregionerna strax över 10˚C, medan den på kalfjällen är lägre. På topparna brukar det vanligen finnas snöfält även på sommaren. Snön lägger sig vanligen i september-november, beroende på var man befinner sig. Förhållandena kan bli mycket svåra under vintrarna på grund av låga temperaturer (ner till under -50˚C) samtidigt som det kan blåsa orkanbyar på högfjället och snöa kraftigt. I väster är glaciärer vanligare på grund av den högre nederbörden.

Bergen är jämförelsevis inte särskilt höga, norska Galdhøpiggen är Skandernas högsta topp med sina 2469 meter över havet. I Sverige är det högsta berget Kebnekaise, 2104 meter över havet och i Finland finns det 1328 meter höga Halde fjäll.

Geologi[redigera | redigera wikitext]

Bergskedjan är bland de äldsta bergskedjorna i världen och bildades troligen för 430-450 miljoner år sedan, och har till stor del vittrat sönder genom tiden. Bergskedjan är en del av den väldiga bergskedjan Kaledoniderna.

Främsta bergart är urbergsarter som gnejs och granit. På flera platser i västra fjällen består berggrunden även av näringsrik vittrad kalk samt svårvittrad hårdskiffer. I Jämtland och Lappland finns Sveriges längsta karstgrottor som bildats genom att kalkberg vittrat sönder.

Geomorfologi[redigera | redigera wikitext]

Dalen ned mot Gudvangen. Den norska sidan har en lokalt mycket uttalad relief.

Skanderna består av två höghöjdsområden (upp till över 2000 meter över havet (m ö.h.)), ett i söder och ett i norr, som åtskiljs av ett lägre område (upp till 1200 m ö.h.) i höjd med Trondheimsfjorden. [3] Det södra området, som är större (30 mil)[4]), är kupolformat [5] och har sitt centrum i Jotunheimen, som innehåller de flesta av bergskedjans högsta toppar och vars högsta punkt är Galdhøpiggen (2469 m ö.h.) [3]. Jotunheimen-området är i sin tur omgivet andra höga massiv, som Hurrungane, Breheimen, Reinheimen, Dovrefjell och Rondane[6]. Detta område sträcker sig norrut till Sylarnas bergsmassiv och Helagsfjället vid gränsen mot Sverige och söderut till den vidsträckta högplatån Hardangervidda och successivt fram till havet]][3]. Skandernas norra del har längre utsträckning och är som högst vid Kebnekaise-massivet (2102 m ö.h.),[a] [7] och i Sarek.[6] Mellan massivets toppar bildas ett nätverk av dalar som kan nå ned till 300 m ö.h. i öster och ibland till under havsytan i väster [4]. Det är därför Norges västkust genomskärs av ett stort antal fjordar: glaciärdalar som invaderas av havet [8]. Den största av dessa fjordar, Sognefjorden, når nästan 20 mil in i landet.[8] På grund av de många, långa och förgrenade fjordarna är kusten[b] så mycket som 83 281 km lång, det vill säga två gånger jordens omkrets.[4]

En stor del av bergskedjan består av mjuka landskap och avrundade berg, som det här i Stora Sjöfallets nationalpark.

Bergskedjans topografi delas ofta in i flera relief-kategorier baserat framför allt på den lokala reliefen, det vill säga den maximala höjdskillnaden inom ett litet område. De områden där den lokala reliefen är mest uttalad (höjdskillnader om mer än 700 meter) räknas som alpina: det handlar särskilt om de allra högsta områdena (Jotunheimen, Sarek-Kebnekaise) och kustområden som genomskärs av dalar och fjordar [9]. Den lokala reliefen överskrider där på sina ställen 1500 m och kan vara ännu större om man räknar in de delar som ligger under havets yta i fjordarna, den uppgår till exempel till 1500 meter i Sognefjorden.[10] De områden som har moderat relief (mellan 400 meter och 700 meter) utgör merparten av kustzonerna.[10] Detta landskap består huvudsakligen av rundade toppar och breda dalar.[10] Slutligen, innefattar bergskedjan också ett antal högplatåer som vittnar om den urgamla peneplan som denna region var innan den blev upplyft av tektoniska rörelser.[10] Den största av dessa högplatåer, Hardangervidda, är den den mest vidsträckta i Europa[11]. I utkanterna är bergskedjan ett böljande slättlandskap, men med några enstaka toppar (typ kopje).[10]

Ekosystem[redigera | redigera wikitext]

biogeografiska regioner i de skandinaviska fjällen
  Atlantiska zonen
  Alpina zonen
  Boreala zonen
  Arktiska zonen

På grund av de stora variationerna både i höjd över havet och breddgrad och olika stor påverkan från Atlanten finns i den skandinaviska fjällkedjan ganska ganska varierande natur, från frodiga lövskogar i sydväst till arktisk tundra. Enligt WWF och "Digital map of European Ecological Regions" hos den Europeiska miljöbyrån (AEE) delas bergskedjan in i tre ekologiska regioner: barrskogarna längs Norges västra kust; den ryska och skandinaviska taigan på området som lutar åt öster och sträcker sig över bergskedjan i nivå med det centrala höglandsområdet och når den västra kusten i nivå med Trondheimsfjorden; och slutligen gräsmarker och fjällbjörkskogarna i de skandinaviska bergen]][12]. Å andra sidan delar AEE upp bergen i följande tre biogeografiska regioner: den atlantiska zonen längs Norges kust, en boreal zon i öster och en alpin zon.[13]. De två klassifikationerna överlappar varandra i merparten av bergskedjan. Undantaget är närvaron av den skandinaviska taigan på den norska kusten runt Trondheimsfjorden och de centrala högländerna. Gränserna mellan AEEs biogeografiska regioner, korrigerade och förfinade av det norska Direktoratet for naturforvaltning visas i kartan till höger.

Evolution[redigera | redigera wikitext]

Brandspira är en av de arter som finns endast i de norra delarna av bergskedjan.

Under kvartär var Skandinavien helt täckt av tjock inlandsis som sträckte sig ända ned till norra Tyskland under de kallaste perioderna.[S 1]. Växterna och en stor del av djuren fanns därför endast söder om glaciärkanten.[S 1] När inlandsisen drog sig tillbaka kunde olika arter successivt etablera sig på de områden som avtäcktes norrut och uppåt på bergen. Detta skedde också i Alperna.[S 1]. I Skanderna kom först de arter som är anpassade till tundran och installerade sig. Senare kom de som hör hemma i barrskog. De kom från söder eller öster.[N 1]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bergskedjor och bergskedjebildning Naturhistoriska riksmuseet
  2. ^ SAOB – Svenska Akademiens ordbok → köl (Tryckår 1939)
  3. ^ [a b c] Seppälä, p.231
  4. ^ [a b c] Seppälä, p.229
  5. ^ Gabrielsen, Roy H.; Faleide, Jan Inge; Pascal, Christophe; Braathen, Alvar; Nystuen, Johan Petter; Etzelmuller, Bernd; O’Donnell, Sejal. ”Latest Caledonian to Present tectonomorphologica l development of southern Norway”. Marine and Petroleum Geology: s. 709–723. 
  6. ^ [a b] Seppälä, p. 232
  7. ^ Det kommer att bli betydligt svårare och farligare att ta sig upp på Sveriges högsta berg”. Dagens Nyheter. 13 augusti 2010. http://www.dn.se/nyheter/sverige/det-kommer-att-bli-betydligt-svarare-och-farligare-att-ta-sig-upp-pa-sveriges-hogsta-berg. 
  8. ^ [a b] Seppälä, p.203
  9. ^ Seppälä, p. 234-235
  10. ^ [a b c d e] Seppälä, p. 234
  11. ^ Sundseth, Kerstin (2010). Commission européenne Direction générale de l’environnement. red. Natura 2000 dans la région alpine. ISBN 978-92-79-13254-4. http://ec.europa.eu/environment/nature/info/pubs/docs/biogeos/Alpine/KH7809637FRC_002.pdf 
  12. ^ Wildfinder
  13. ^ Emerald Network in Norway - Final Report from the Pilot Project, Direction norvégienne pour la gestion de la nature, 2007
  1. ^ p. 323
  1. ^ [a b c] p. 88

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Eftersom Kebnekaises topp är en glaciär har dess höjd en tendens att minska från år till år. År 2010 uppmättes den till 2102 möh.
  2. ^ På grund av sin fraktala karaktär beror kustens längd starkt av med vilken upplösning den beräknas. Här är den definierad som en summa av segment om 30 meter.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]