Skottlands historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stirling Castle

Skottlands historia börjar 10 000 år tillbaka i tiden, när människan för första gången börjar befolka Skottland efter slutet av Weischel-nedisningen (den sista av de fyra). Av den civilisation som existerade i landet under stenåldern, bronsåldern och järnåldern finns många fornlämningar, men få av dem är skriftliga.

Skottlands skrivna historia börjar huvudsakligen med Romerska rikets ankomst till Britannien, när romarna invaderade områden som idag är England och Wales. Dessa områden blev till den romerska provinsen kallad "Britannia". Norr om denna provins låg markerna som inte styrdes av romare, kallade "Caledonia". Landet befolkades av pikter. Utgående från traditionella synpunkten kan man säga att Skottland var ett gränsland som ogärna tog till sig landvinningar av medelhavsområdets civilisation. Men i takt med att kunskapen ökar blir det uppenbart att vissa landvinningar gjordes före den romerska tiden och var mer avancerade än man tidigare trott; även att sjövägar spelade en viktig roll i Skottlands historia är tydligt.

Tack vare landets geografiska läge och dess välutvecklade handelsvägar hade det starka förbindelser i öst och syd med de Baltikum och genom Irland med Frankrike och kontinentala Europa. Efter Act of union och den skotska Upplysningen och den industriella revolutionen blev Skottland ett av Europas intellektuella, kommersiella och industriella fästen. Industrins förfall som följde efter Andra världskriget drabbade landet särskilt hårt, men de senaste årtiondena fick Skottland uppleva en kulturell och ekonomisk renessäns, driven av den återhämtade tjänstesektorn, fyndigheter av olja i Nordsjön och större rättigheter som det Skotska parlamentet fått på sistone.

Förhistoriska bosättningar[redigera | redigera wikitext]

Människan levde i Skottland minst 8 500 år innan Britannien första gången nämns i historiska skrifter. Under den senaste istiden (130 000 - 70 000 f.Kr.) var Europas klimat varmare än idag och det är möjligt att människan tog sig till Skottland under den tiden, även om inga arkeologiska fynd bekräftar detta. Inlandsisen gick hur som helst genom nästan hela Britannien, och Skottland blev inte bebott av människan förrän 9600 f.Kr.

De första kända bosättningarna utgörs av läger efter mesolitiska jägare och samlare. Arkeologer har daterat en sådan bosättning i Cramond nära Edinburgh till ungefär 8500 f.Kr. Mångtaliga andra ställen funna runt i Skottland ger oss en bild av ytterst rörliga människor, som använde sig av båtar och tillverkade redskap av ben, sten och älghorn.

Romersk invasion[redigera | redigera wikitext]

Hadrianus mur markerade gränsen mellan Romarriket och Skottland

Skottlands skrivna historia börjar med den romerska ankomsten till södra Britannien. Invånarna använde sig sällan av skrift, de föredrog muntlig kultur. Människorna glömde så småningom mycket av denna kunskap till följd av druidernas traditions försvinnande som skedde på grund av krigen, hungersnöden och speciellt kristna missionärer, som förklarade den gamla religionen att vara utanför lagen. Den enda bevarade skrift som behandlade Skottland före romersk tid är den grekiske handelsmannen Pytheas skildring av sin resa till Brittiska öarna (som han själv kallade Pretaniké) runt 325 f.Kr. fast nedtecknandet av hans resa gjordes mycket senare.

Den romerska invasionen av Britannien började på allvar år 43 e.Kr. Efter en rad militära framgångar anlände styrkorna ledda av Gnaeus Julius Agricola till Skottland år 79. Romarna mötte ett hårt motstånd från Kaledoniens lokala befolkning. År 82 eller 83 sände Agricola en flotta av galärer runt Skottlands kust, ända till Orkneyöarna. År 84 besegrades de kaledoniska stammarna i Salget vid Mons Graipus tack vare en utomordentlig taktik och användandet av professionella trupper.

Den enda historiska källan för detta är Tacitus (som själv var Agricolas svärson) skrifter. Arkeologerna med stöd av dendrokronologi menar att ockupationen av södra Skottland började innan Agricola anlände. Hur som helst fanns en omfattande romersk närvaro vid landets södra gränser de följande 300 åren.

Trots att romarna misslyckades att erövra Kaledonien försökte de att bevara sin kontroll över Britannien genom att bygga militära utposter utmed gränsen. Till slut var de dock tvungna att träda tillbaka eftersom dessa fattiga marker inte var förmögna att tillfredsställa de enorma garnisonernas omfattande behov.

Under den tiden var Skottlands befolkning bestående av två huvudsakliga grupper:

  1. Pikterna, den inhemska folkgruppen (möjligtvis en brittisk-keltiska gruppen) som besatte den större delen av Skottland norr om Firth of Clyde och Firth of Forth: området var känt som "Piktavien."
  2. Britterna, som utgjorde den brittisk-keltiska kulturen som var under starkt romerskt inflytande i söder, med kungariket Y Strad Glud (Strathclyde)från Firth of Clyde och söderut.

Invasioner förde med sig tre ytterliga folkgrupper, fast hur mycket av den lokala befolkningen de ersatte är okänt.

  1. Fornirisk-talande Scotti (skottar) eller mer exakt Dál Riatanare, började anlända från Irland på sent 500-tal och senare; de tog över styret i västra öarna och västra kusten av kungariket Dál Riata.
  2. Anglosaxare, som kom från Bernicia och kontinenten. Dessa erövrade Gododdin under 600-talet. Ett arv av denna erövring är språket scots, ett germanskt språk som liknar engelskan men som dock skiljer sig ifrån den.
  3. Dessutom slog sig ofta vikingar ner, huvudsakligen i östra delar av landet, från och med 700-talet.

Britten Sankt Ninian stod i spetsen för den första kristna missionen till Skottland. Från sitt högkvarter i Candida Casa (dagens Whithorn) vid Solway Firth spred han tron i östra och södra Skottland och norra England. Enligt S:t Patrick och Sankt Columba avsade pikterna sig kristendomen någonstans mellan Ninians död (år 432) och ankomsten av Sankt Columba år 563. Anledningen till detta är okänd. De konverterade till kristendomen ånyo och så småningom avskaffades dyrkan av äldre keltiska gudar. Den mest berömde predikanten på den tiden, Sankt Columba, kom till Skottland år 563 och bosatte sig på Iona. Han fick tillstånd av den piktiske kungen Bridei att sprida kristendomen; faktumet att kungen lät sig döpas anses vara nyckeln till Skottlands kristnande.

Kungariket Albas uppgång[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]