Skottlands historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stirling Castle

Skottlands historia börjar 10 000 år tillbaka i tiden, när människan för första gången börjar befolka Skottland efter slutet av Weischel-nedisningen (den sista av de fyra). Av den civilisation som existerade i landet under stenåldern, bronsåldern och järnåldern finns många fornlämningar, men få av dem är skriftliga.

Skottlands skrivna historia börjar huvudsakligen med Romerska rikets ankomst till Britannien, när romarna invaderade områden som idag är England och Wales. Dessa områden blev till den romerska provinsen kallad "Britannia". Norr om denna provins låg markerna som inte styrdes av romare, kallade "Caledonia". Landet befolkades av pikter. Utgående från traditionella synpunkten kan man säga att Skottland var ett gränsland som ogärna tog till sig landvinningar av medelhavsområdets civilisation. Men i takt med att kunskapen ökar blir det uppenbart att vissa landvinningar gjordes före den romerska tiden och var mer avancerade än man tidigare trott; även att sjövägar spelade en viktig roll i Skottlands historia är tydligt.

Tack vare landets geografiska läge och dess välutvecklade handelsvägar hade det starka förbindelser i öst och syd med de Baltikum och genom Irland med Frankrike och kontinentala Europa. Efter Act of union och den skotska Upplysningen och den industriella revolutionen blev Skottland ett av Europas intellektuella, kommersiella och industriella fästen. Industrins förfall som följde efter Andra världskriget drabbade landet särskilt hårt, men de senaste årtiondena fick Skottland uppleva en kulturell och ekonomisk renessäns, driven av den återhämtade tjänstesektorn, fyndigheter av olja i Nordsjön och större rättigheter som det Skotska parlamentet fått på sistone.

Förhistoriska bosättningar[redigera | redigera wikitext]

Människan levde i Skottland minst 8 500 år innan Britannien första gången nämns i historiska skrifter. Under den senaste istiden (130 000 - 70 000 f.Kr.) var Europas klimat varmare än idag och det är möjligt att människan tog sig till Skottland under den tiden, även om inga arkeologiska fynd bekräftar detta. Inlandsisen gick hur som helst genom nästan hela Britannien, och Skottland blev inte bebott av människan förrän 9600 f.Kr.

De första kända bosättningarna utgörs av läger efter mesolitiska jägare och samlare. Arkeologer har daterat en sådan bosättning i Cramond nära Edinburgh till ungefär 8500 f.Kr. Mångtaliga andra ställen funna runt i Skottland ger oss en bild av ytterst rörliga människor, som använde sig av båtar och tillverkade redskap av ben, sten och älghorn.

Romersk invasion[redigera | redigera wikitext]

Hadrianus mur markerade gränsen mellan Romarriket och Skottland

Skottlands skrivna historia börjar med den romerska ankomsten till södra Britannien. Invånarna använde sig sällan av skrift, de föredrog muntlig kultur. Människorna glömde så småningom mycket av denna kunskap till följd av druidernas traditions försvinnande som skedde på grund av krigen, hungersnöden och speciellt kristna missionärer, som förklarade den gamla religionen att vara utanför lagen. Den enda bevarade skrift som behandlade Skottland före romersk tid är den grekiske handelsmannen Pytheas skildring av sin resa till Brittiska öarna (som han själv kallade Pretaniké) runt 325 f.Kr. fast nedtecknandet av hans resa gjordes mycket senare.

Den romerska invasionen av Britannien började på allvar år 43 e.Kr. Efter en rad militära framgångar anlände styrkorna ledda av Gnaeus Julius Agricola till Skottland år 79. Romarna mötte ett hårt motstånd från Kaledoniens lokala befolkning. År 82 eller 83 sände Agricola en flotta av galärer runt Skottlands kust, ända till Orkneyöarna. År 84 besegrades de kaledoniska stammarna i Salget vid Mons Graipus tack vare en utomordentlig taktik och användandet av professionella trupper.

Den enda historiska källan för detta är Tacitus (som själv var Agricolas svärson) skrifter. Arkeologerna med stöd av dendrokronologi menar att ockupationen av södra Skottland började innan Agricola anlände. Hur som helst fanns en omfattande romersk närvaro vid landets södra gränser de följande 300 åren.

Trots att romarna misslyckades med att erövra Kaledonien försökte de att bevara sin kontroll över Britannien genom att bygga militära utposter utmed gränsen. Till slut var de dock tvungna att träda tillbaka eftersom dessa fattiga marker inte var förmögna att tillfredsställa de enorma garnisonernas omfattande behov.

Under den tiden var Skottlands befolkning bestående av två huvudsakliga grupper:

  1. Pikterna, den inhemska folkgruppen (möjligtvis en brittisk-keltiska gruppen) som besatte den större delen av Skottland norr om Firth of Clyde och Firth of Forth: området var känt som "Piktavien."
  2. Britterna, som utgjorde den brittisk-keltiska kulturen som var under starkt romerskt inflytande i söder, med kungariket Y Strad Glud (Strathclyde)från Firth of Clyde och söderut.

Invasioner förde med sig tre ytterliga folkgrupper, fast hur mycket av den lokala befolkningen de ersatte är okänt.

  1. Fornirisk-talande Scotti (skottar) eller mer exakt Dál Riatanare, började anlända från Irland på sent 500-tal och senare; de tog över styret i västra öarna och västra kusten av kungariket Dál Riata.
  2. Anglosaxare, som kom från Bernicia och kontinenten. Dessa erövrade Gododdin under 600-talet. Ett arv av denna erövring är språket scots, ett germanskt språk som liknar engelskan men som dock skiljer sig ifrån den.
  3. Dessutom slog sig ofta vikingar ner, huvudsakligen i östra delar av landet, från och med 700-talet.

Skottland växer fram[redigera | redigera wikitext]

Kristnandet[redigera | redigera wikitext]

Kristendomen kom troligtvis till de södra delarna av Skottland redan under 100-talet, eftersom den religionen då var väl etablerad i det romerska Britannien. Britten Sankt Ninian stod i spetsen för den första kristna missionen till Skottland, på 300-talet. Sankt Ninian hade studerat i Rom och blev den förste kotolske biskopen som besökte Skottland, då han sändes till Hen Ogledd, det britanniska området i norra England och södra Skottland. Omkring 397 etablerade han Skottlands första kyrka Candida Casa (dagens Whithorn) vid Solway Firth. Från detta högkvarter spred han tron i östra och södra Skottland och norra England.

Enligt S:t Patrick och Sankt Columba avsade pikterna sig kristendomen någonstans mellan Ninians död (år 432) och ankomsten av Sankt Columba år 563. Anledningen till detta är okänd. De konverterade till kristendomen ånyo och så småningom avskaffades dyrkan av äldre keltiska gudar. Den mest berömde predikanten på den tiden, Sankt Columba, kom till Skottland år 563 och bosatte sig på Iona. Han fick tillstånd av den piktiske kungen Bridei att sprida kristendomen; faktumet att kungen lät sig döpas anses vara nyckeln till Skottlands kristnande.

Under de följande århundradena blev dock kristendomen övergiven i Skottland, särskilt bland pikterna. Sankt Patrik beskriver i ett brev till Ceretic Guletic pikterna som avfällingar, vilket tyder på att kristendomen hade tappat greppet om dem.[1] År 536 reste den irländske munken Sankt Columba till ön Iona med tolv följeslagare och etaberade ett kloster där. Iona-klostret blev en av de viktigaste platserna på de brittiska öarna. Det blev en viktig faktor i konverteringen av pikterna och byggde upp en viktig del av kyrkans struktur efter att det romerska styret på de brittiska öarna hade upphört och den anglosaxiska invasionen som fick till följd att kontakten mellan de brittiska öarna och kontinenten minskade. De följande århundradena etablerade munkar från Iona flera kloster i Skottland, liksom på de brittiska öarna och på kontinenten. Ett av dessa var det viktiga och välkända klostret på Lindisfarne i Northumberland. Munkar från Iona låg också bakom kristnandet av Orkneyöarna och Shetlandsöarna under tidsperioden innan de kom under kontroll av norska vikingar. Detta märks bland annat i det kristna namnet North Ronaldsay (en förvanskning av Rinansey, Sankt Ninians ö). Stavelsen "kil", från cill (kyrka) lever kvar från namnen på tidiga kristna bosättningar i Skottland, till exempel i Kilmarnock.

Kristendomen blev väl etablerad på 500-talet och 600-talet. Iona-klostret spelade hela tiden en central roll i etablerandet av den katolska kyrkan i Skottland. Här blev de skotska kungarna begravna, från Kenneth I av Skottland till Malcolm III av Skottland. En lista på gravar från 1549 nämner 48 skotska, 8 norska och 4 irländska kungar. Columbas legendariska kristnande av den piktiske kungen Bridei kar kommit att ses som en historisk vändpunkt, trots att den händelsen troligtvis är mytisk.

Trycket från vikingarna i norr[redigera | redigera wikitext]

Iona-klosteret angreps av vikingar år 795.
Osebergskeppet, ett exempel på fornnordiskt skepp.

Det första dokumenterade angreppet av vikingar (här avses med vikingar nordiska krigare och härjare, inte en etnicitet) i Skottland inträffade 794. De irländska Ulster-annalerna beskriver "hedningarnas ödeläggelse av alla öarna i Britannien". Klostret på den heliga ön Iona härjades 795. Eftersom de skriftliga källorna från denna period är mycket få är det mycket troligt att det även förekom liknande händelser och kontakter över Nordsjön mellan västra Norge och de norra öarna och norra Skottland före den så kallade vikingatiden. Men frekvensen och omfånget av de kontakterna är okända. Både i Skottland och i Norden står vikingatiden för övergången från förhistorisk till historisk tid.[2]

De första kontakterna mellan nordborna och skottarna var av fientlig natur. Vikingarna började emellertid snabbt att bosätta sig på de skotska öarna så att fornnordisk kultur också spreds dit. Idag är omkring 60% av mänskligt DNA på Orkneyöarna är av fornnordiskt ursprung.[3][4] Moderna genetiska undersökningar visar att de fornnordiska männen också fick avkomma med lokala kvinnor och på detta sätt förde sina Y-kromosomer vidare till den infödda befolkningen.

Redan före 900-talet hade en omfattande inflyttning till de yttre öarna inträffat, till exempel till Hebriderna och Skye och längre söderut och till Irland. Galloway i södra Skottland fick också spridda fornnordiska bosättningar, med de kom troligtvis från söder, från England. De yttre öarna var attraktiva med fornnordiska ögon sett. Landskapet liknade det de hade lämnat i Norge. Klimatet var milt och vänligt på den tiden. Området låg inte avlägset, utan centralt i sjövägarna. Fornnordiska bosättare kom också till det norra skotska fastlandet, ända till Caithness och Sutherland (båda namnen har fornnordiskt ursprung). Städerna Thurso och Wick i samma område har fornnordiskt ursprung. Man har också gjort arkeologiska fynd i detta område som visar på fornnordisk närvaro.[5] Från 900-talet var de flesta fornnordiska områdena i det som är dagens Skottland underlagda det fornnordiska jarl-dömet på Orkneyöarna.

Vikingarna var en betydande maktfaktor i norra Skottland. År 839 seglade en stor fornnordisk flotta uppför floderna Tay och Earn och nådde fram till centret för det piktiska kungadömet Fortriu. I ett stort slag besegrade vikingarna pikternas kung Eogán mac Óengusa, hans bror Bran och Áed mac Boanta, kungen av det skotska (gælisk-irisk) Dalriada.[6] Detta nederlag skakade uppenbarligen det skotska samhället, och det sofistikerade piktiska kungadömet verkar ha gått under tillsammans med sina ledare. Att Kenneth I av Skottland sedan blev kung över både skottarna och pikterna anses vara en följd av detta slag och närvaron av fornnordiska män som en tredje maktfaktor i Skottland. De fornnordiska bosättningarna bidrog på detta sätt till att förena de mot varandra stridande skottarna och pikterna till ett enda folk. Med tiden kom också invandrarna från Norden att ingå i detta folkslag.

Framväxten av kungadömet Alba[redigera | redigera wikitext]

Klostret Cambuskenneth Abbey, byggt runt 1140, var väldigt viktigt när den närliggande staden Stirling var huvudstad.

Myten om MacAlpins färräderi berättar att Alba uppkom när den gäliske kungen Kenneth I av Skottland dödade den piktiske ledaren och erövrade Piktland, men Alba är något som Konstantin II av Skottland skapade. Kenneths son Konstantin I av Skottland lät skriva Series Longoir för att visa eller bevisa sin familjs rättmätiga krav på tronen i ett förenat Piktland. Den gäliska triumfen över det piktiska och ändringen från Piktland till Alba inträffade under Konstantins regeringstid. Det är fortfarande oklart hur och varför detta skedde.

I början utgjorde det nya Skottland området norr om floderna Forth och Clyde. Det sydvästra Skottland var fortfarande under kontroll av britonerna i Strathclyde. Det sydöstra Skottland var från år 638 under kontroll av det proto-engelska kungadömet Bernicia, därefter under kungadömet Northumbria. Dessa delar av Skottland blev utmanade av Konstantin och för i gäliska händer år 1018 då Malcolm II av Skottland pressade gränserna söderut ända till floden Tweed. Då etablerades de gränser som gäller för Skottland av idag.

Skottland fullbordade sin expansion genom gradvis inlemmande av britonernas kungadöme under Alba. År 1034 ärvde Duncan I av Skottland Alba av sin morfar Malcolm II. Vid denna tid var nästan hela dagens Skottland förenat. Det som saknades var Orkneyöarna, öarna i väster och norra Skottland med Caithness och Sutherland, som fortfarande kontrollerades av människorna från Skandinavien.

Macbeth av Skottland, en kandidat till tronen efter Cenél Loairn, besegrade Donnchad i ett slag år 1040. Macbeth styrte derefter landet i 17 år av fred, tills Donnchads son Malcolm III av Skottland besegrade honom. William Shakespeare har i pjäsen Macbeth udödliggjort dessa händelser. Men beskrivningen i pjäsen är baserade på felaktiga beskrivningar i Shakespeares samtid, som fördelaktigt beskrev förfäderna till Jakob I av England på Macbeths bekostnad.

År 1066 skakade den normandiska erövringen England i grunden och Edgar Ætheling, som hade krav på den engelska tronen i opposition mot Vilhelm Erövraren, flydde till Skottland. Máel Coluim gifte sig med Edgars syster Margaret av Skottland. Genom detta kom också skottarnas kung i opposition mot Vilhelm, som redan utmanade Skottland södra gräns. Vilhelm invaderade Skottland år 1072, red genom distriktet Lothian, förbi Stirling till Firth of Tay, där han mötte sin stridsflotta. Máel Coluim underkastade sig, betalade en stor summa pengar och överlämnade sin son Duncan II av Skottland som gisslan.

Drottning Margareta fick stort inflytande över Skottland. Hon har beskrivits som den som förde in europeisk kultur till det barbariska skotska hovet. Genom hennes inflytande kunde benediktinerorden bygga kloster vid Dunfermline och St Andrews började ersätta Iona som centrum för det andliga ledarskapet. Ritualerna i den skotska kyrkan började gradvis att förändras och blev på detta sätt integrerade med den västliga katolicismen.

När Máel Coluim dog år 1093 efterträddes han av sin bror Donald III av Skottland, men Vilhelm II av England stödde Máel Coluims son från dennes första äktenskap med den norska hustrun, Duncan II av Skottland som utmanare om den skotska tronen. Med engelsk krigsmakt kunde Duncan gripa makten för en kort tid. Efter hans våldsamma död några månader senare återinsattes Donald på tronen, med Edmund av Skottland som hans arvinge (son till Máel Coluim III).

Dessa två styrde Skottland tils två av Edmunds yngre bröder kom tillbaka från exil i England med stöd av engelsk militär. Det segrande bröderna satte Domnall och Edmund i fängelse för resten av livet och Edgar av Skottland, den äldste av de tre bröderna, blev kung 1097. En kort tid därefter ingick Edgar ett fredsavtal med den norske krigarkungen Magnus Barfot, där han erkände norsk överhöghet på de yttre öarna i väster. Den norska kontrollen av öarna var lös och de lokala hövdingarna styrde med hög grad av självständighet. Det följande århundradet krävde en av dem, Somerled, position som kung över Hebriderna i sin egen rätt. Hans efterföljare, med titeln Lord of the Isles kom att fortsätta att ha en i stort sett självständig status till slutet av 1400-talet.

Medeltiden[redigera | redigera wikitext]

Anglo-normandiskt inflytande från söder[redigera | redigera wikitext]

När Edgar av Skottland dog 1107 blev Margaret av Skottlands tredje son Alexander I av Skottland kung. Och när han i sin tur dog 1124 gick kronan vidare till hennes fjärde son, David I av Skottland. Under Davids regeringstid började låglandsskotska, på den tiden känt som inglis att breda ut sig i sydöstra Skottland, även om skotsk gäliska fortsatte att talas flera i århundraden i flera delar av det skotska låglandet.

Silver-penny präglad av David I av Skottland

De kulturella och feodala nydaningar som introducerades av de normandiska erövrarna av England imponerade på David. Han inbjöd flera normandiska stormän att komma norrut och ta plats i den skotska adeln. Dessa bidrog till att sprida den normandisks kulturen och språket norrut. Detta medförde att franska blev det normala språket att tala också för adeln i Skottland. Många av namnen på skotska familjer som är välkända idag kom in med normanderna, till exempel Bruce.

På samma sätt som normandisk adel inbjöds norrut och tilldelades land, fick David landområden söder om gränsen från de anglo-normandiska kungarna. Detta medförde att kungarna av Skottland också fungerade som jarler av Hundtingdon och i egenskap av engelska jarler var de i alla fall formellt sett underställda de engelska kungarna. Detta beroendeförhållande visade sig bli problematiskt när Malcolm III av Skottland som kung av Skottland två gånger blev tvungen att erkänna anglo-normandernas överhöghet efter att han stöttat sin svåger Edgar Æthelings misslyckade försök att bestiga den engelska tronen.

Kröningen av Alexander III av Skottland, avbildad i ett manuskript från medeltiden

Under år 1263 kom Norge och Skottland i öppen konflikt om de yttre västliga öarna. Trots att den stora norska flottan som den åldrande kung Håkon Håkonsson kom över med, blev slaget ved Largs den enda betydande drabbningen. Ingen av sidorna klarade att avgöra kriget och efter slaget drog den norske kungen sig tillbaka till Orkneyöarna för vintern. Där blev han sjuk och dog. Detta visade att kungarna i det avlägsna Norge inte längre kunde fortsätta att kontrollera de skotska öarna och Magnus Lagaböter, kung Håkons son och arvinge, slog in på en politik inriktad på försoning med skottarna. År 1266 signerade Magnus Perthtraktaten, där han accepterade skotsk överhöghet över de yttre öarna i västra Skottland.

Bit för bit blev öhövdingarna politiskt integrerade med den skotska staten. År 1284 var avkomlingarna till Somerled på plats vid ett parlament som sammankallats av Alexander III av Skottland för att göra hans enda avkomling Margareta av Skottland till drottning av Skottland. Margareta, endast tre år gammal, var dotter till kung Erik Magnusson av Norge genom dennes skotske drottning. Detta hade gett Norge en diplomatiskt fördelaktig position i relationen till Skottland. Samtidigt önskade kung Edvard I av England att hans son skulle gifta sig med Margrete, något som i så fall skulle knyta Norge, Skottland och England mer eller mindre fast samman i en dynastisk kunglig union.

När Alexander III dog i en ridolycka 1286 var lille Margareta i Norge. På resan över Nordsjön 1290 blev hon sjuk. Hon dog senare på Orkneyöarna, endast sju år gammal. Den dynastiska krisen vid hennes död blev början till det skottska frihetskriget. I avsaknad av arvinge till den skottska kronan vände sig skottarna till England för att Edvard I skulle avgöra vem i den skottska adeln som stod närmast till för att bestiga Skottlands tron.

Kriget med England[redigera | redigera wikitext]

En tron gjord av trä som vilar på fyra utskurna löv. Under stolen står en stor sten. På högra sidan finns ett stort svärd, på vänstra en stor stenplatta.
En teckning från 1800-talet av den skotska Sconestenen. Edvard I av England tog stenen med makt så att ingen skotsk kung skulle kunna krönas på den. Den skotska kröningsstenen var kvar i Westminster tills den återbördades till Skottland 1996.

John Balliol, den skotske adelsmannen med det starkaste kravet på den skotska kronan, blev skottarnas kung den 30. november 1292. Robert Bruce av Annandale, den med det näst starkaste kravet, accepterade motvilligt detta beslut. Hans sonson Robert I av Skottland kom likväl senare att kräva tronen. I kulisserna drev den norska diplomatin. Den norske kungen Eirik II Magnusson gifte sig på nytt efter att hans skotska drottning dött, och då med Isabella Bruce, syster till Robert Bruce.

För att undvika inbördeskrig vid avgörandet av tronföljden inbjöds Edvard I av England att närvara och säkra att Skottland fick en kung.[7] Den engelske kungen grep tillfället att göra om Skottland till ett feodalt län under Englands kung, vilket Skottland hade varit tidigare från 1174 till 1189. Detta hade Edvard länge önskat att genomföra, även om ändringens laglighet var tveksam.

Balliol fick den tveksamma äran att bli den allra sista skotska monarken som kröntes på den traditionella Sconestenen. Kung Edvard behandlade nu Skottland som en vasallstat och förödmjukade och underminerade Balliols auktoritet gång på gång. Efter påtryckningar från adeln gjorde Balliol emellertid alltmer uppror och arbetade fram en allians mellan Skottland, Norge och Frankrike, den så kallade Auld-alliansen. Balliol valde därefter att invadera England 1296 och startade därmed det som kom att kallas det Skotska frihetskriget. Skottarna tog Stirling och belägrade därefter fästningen Carlisle längre söderut. Edvard slog tillbaka genom att plundra Berwick-upon-Tweed och döda de flesta av dess manliga invånare. Edvard erövrade därefter Edinburgh, Stirling och Roxburgh. Skottarna besegrades i Slaget vid Dunbar (1296) och John Balliol blev avsatt i Stracathro i närheten av Montrose. Den engelske kungen rev bort vapenskölden från Balliols vapenkjol, vilket som senare gav Balliol det illa smickrande tillnamnet "Tom frack".

Staty av frihetshjälten William Wallace i Aberdeen

Året därpå övergick det skotska upproret i öppet krig mot de engelska ockupanterna. I söder leddes skottarna av [[William

Wallace]], medan Andrew Murray tog kommandot i norr. Under deras gemensamma ledning besegrades den engelska hären i Slaget vid Stirling Bridge. För en kort tid styrde Wallace Skottland å John Balliols vägnar (Murray dog av sina skador en kort tid efter slaget). Edvard I kom norrut i egen person och besegrade Wallace i Slaget vid Falkirk (1298). Wallace lyckades undkomma, men avgick som riksföreståndare. John Comyn (röde) efterträdde honom och Robert I av Skottland utsågs till kung. År 1305 hamnade Wallace i engelsmännens klor och avrättades för förräderi.

Senmedeltiden[redigera | redigera wikitext]

Kung Jakob I satt 18 år i engelsk fångenskap.

Vid Davids oväntade död 1371 följdes han av den 55 år gamle Robert II, den förste av släkten Stewart (senere stavat Stuart, på franskt maner). Roberts krav på tronen var att hans mor var Marjorie Bruce, dotter till Robert Bruce. Han följdes 1390 av sin son John, som tog kunganamnet Robert III för att markera avstånd till Johan Balliol. Under Robert IIIs regeringstid var den egentlige makten i händerna på hans bror Robert, hertig av Albany. Under 1396 utkämpades slaget ved North Inch, med kungen som åskådare. Det slaget är känt som den sista gången i Europa när man uppnådde ett juridiskt avgörande genom tvekamp, ett såkallat envig.

Skottlands gamla problem med England fortsatte. Efter det misstänkta dödsfallet av kungens äldste son, David, hertig av Rothesay fruktade kung Robert III för sin yngre sons liv, Jakob. Kungen sände år1406 Jakob sjövägen till en tänkt trygghet i Frankrike, där den misstänkte gärningsmannen hertigen av Albany inke kunde komma åt honom. Dessvärre för skottarna blev skeppet kapat av engelsmännen, som sedan höll Jakob i fångenskap i 18 år och krävde en lösensumma. Slutresultatet blev att efter kungens död år 1406 styrde hertigen av Albany ostörd som regent, och han hade naturligt nog ingen brådska med att betala den stora lösensumman på 40 000 pund som engelsmännen krävde. Efter att hertigen dött 81 år gammal år 1420 gick makten över till dennes son Murdoch, som endast klarade att blockera lössläppandet fram till 1424.

Jakob I kom till Skottland 32 år gammal, tillsammans med sin engelska hustru. Han var fast bestämd att återinföra lag och ordning, och att nå en uppgörelse med sina fiender. Med hänsynslös användning av makt reformerade han både det skotska parlamentet och rättsväsendet, och dödade var och en som utmanade hans auktoritet, till och med sin syskonbarn Murdoch. Utrikespolitiskt var en av hans viktigaste förändringar att avskaffa Auld-alliansen år 1428. Jakobs politik ledde till en mycket starkare centralmakt än någonsin tidigare i Skottlands historia. Samtidigt blev han mycket impopulär och slutade sina dagar med att bli mördad år 1437. Hans son Jakob II fortsatte sin fars politik när han blev myndig år 1449. Kungens politik att försvaga adelns makt ledde till konflikter, särskilt med Huset Douglas, som hade fått en framstående position i Skottland under Robert Bruces regeringstid.

Med Universitetet i St. Andrews år 1413, Universitetet i Glasgow år 1450 och Universitetet i Aberdeen år 1495 fick Skottland sina tre första universitet. Tillsammans med en ny skol-lag år 1496 ledde detta till betydande framsteg i skottarnas intellektuella liv.

Äktenskapet mellan Jakob IV av Skottland och den engelska Margaret Tudor fick politiska konsekvenser för relationen mellan England och Skottland: Föreningen av kronorna på 1600-talet.

År 1468 inträffade den sista stora anskaffningen av landområden när Jakob III av Skottland gifte sig med Margareta av Danmark. I samband med denna händelse mottog Skottland de norska landområdena Orkneyöarna och Shetlandsöarna som hemgift, eftersom den danske kungen hade en ansträngd ekonomi. Trots det skottska övertagandet bröts inte relationen till Norge. Norska institutioner och myndigheter fortsatte delvis att fungera, och norska fortsatte, åtminstone på Shetlandsöarna, att vara både tal- och skriftspråk under relativt lång tid.[8]

Efter att den impopuläre och ineffektive Jakob III dött i strid med sina landsmän i slaget vid Sauchieburn år 1488 besteg Jakob IV tronen. Han gjorde slut på Lord of the Isles delvis oavhängiga styre, och förde därmed in de västliga öarna under kunglig kontroll för första gången sedan de formellt blivit skotska. År 1503 gifte han sig med en dotter till Henrik VII av England, Margaret Tudor, vilket lade grunden till den kommande föreningen av de skotska och engelska kungahusen. Hans regeringstid ses av många som en period med blomstrande skotskt kulturliv, och det var under den perioden som den europeiska renaissansen spreds i landet. Jakob IV var det siste skotske kungen som pratade gaeliska, även om enstaka historiker har hävdat att också han son kunde det.[9][10]

Ett troligtvis samtida porträtt av Jakob V av Skottland.

År 1512, enligt ett avtal som förlängde Auld-alliansen, fick alla skotska medborgare också franskt medborgarskap och vice versa. Detta upphävdes inte i Frankrike förrän år 1903, och har kanske aldrig blivit upphävt i Skottland. Emmellertid fick Auld-alliansen en långt mer olycklig effekt när Jakob IV blev skyldig att invadera England för att stödja fransmännen i kriget mot Henrik VIII. Den skotska invationen slutade med katastrof. Skottarna stoppades i slaget vid Floden Field, där såväö kungen som landets främsta män och 10 000 soldater («The Flowers of the Forest» — «Skogens blomster») stupade. Det stora antalet stupade medförde långtgående konsekvenser i hela landet. Sangen The Flooers o' the Forest åminner slaget och är ett eko av den föregående episka dikten Y Gododdin om en motsvarande tragedi någon gång runt år 600. Slaget var också det störste som dittills utkämpats mellan England och Skottland, mätt i antal inblandade soldater.[11]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från norska Wikipedia (bokmål/riksmål)
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Todd, James Henthorn (1864). St. Patrick, Apostle to the Irish. Dublin: Hodges, Smith, & Co.
  2. ^ Graham-Campbell, James; Batey, Colleen E.: Vikings in Scotland: an archaeological survey, side 2
  3. ^ Richards, Julian: Blood of the Vikings, 2001
  4. ^ The blood of the vikings – Orkney's genetic heritage
  5. ^ The Vikings in Scotland (PDF)
  6. ^ Nedtegnet og datert i Ulster-annalene for årstallet 839.
  7. ^ Simpson, Grant G. & Stones, E. L. G. (1979): Edward I and the Throne of Scotland: An Edition of the Record Sources for the Great Cause, ISBN 0-19-713308-8
  8. ^ Diplomsamlingen: Diplom från Shetlandsöarna daterat 24.november 1509
  9. ^ BBC: James IV, King of Scots 1488 – 1513
  10. ^ The Gaelic Language of Scotland – History of Scottish Gaelic
  11. ^ Black, Jeremy (red.): The Seventy Greatest Battles of All Time. Thames & Hudson Ltd. 2005. Sidorna 95 till 97. ISBN 978-0-500-25125-6.