Slaget vid Waterloo
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2012-04) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (fotnoter). Fakta utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort. Diskutera på diskussionssidan. |
| Slaget vid Waterloo | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Sjunde koalitionskriget | |||||||
 Slaget vid Waterloo av William Sadler. |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
 Franska kejsardömet |
Sjunde koalitionen: Storbritannien Förenade Nederländerna.svg){kind=small} Hannover Nassau Braunschweig.gif){kind=small} Preussen |
||||||
| Befälhavare/ledare | |||||||
| Napoleon I |
 Hertigen av Wellington Gebhard von Blücher |
||||||
| Styrka | |||||||
| 72 000[1] | 118 000 Anglo-allierade: 68 000[1] Preussare: 50 000[2] |
||||||
| Förluster | |||||||
Totalt: 48 000
|
Totalt: 24 000 Anglo-allierade: 17 000
Preussare: 7 000
|
||||||
|
|||||
Slaget vid Waterloo (uttalas ungefär "waterlå" – franska: [watɛʁˈlo] – alltså inte på engelska) var ett fältslag som stod den 18 juni 1815 i Belgien mellan den franske kejsaren Napoleon på ena sidan, och Storbritannien, Preussen, Hannover, Braunschweig och Nederländerna på den andra. Napoleon besegrades vilket innebar slutet på Napoleonkrigen och den allmänna "oordningen" som de närmast föregående åren pågått i Europa.
Innehåll |
Bakgrund [redigera]
Efter sin hemkomst från Elba erövrade Napoleon snabbt tronen i Frankrike, fördrev Ludvig XVIII och satte upp en ny armé. Han kunde snabbt rekrytera stora styrkor om flera hundra tusen man, men hans fiender gjorde likadant. Britterna och hannovrarna under hertigen av Wellington, landsteg i nuvarande Belgien och samlade på sig ytterligare belgare och holländare. Preussare kom österifrån, liksom österrikare och ryssar.
Napoleon var egentligen underlägsen, dock inte för tillfället, och beslöt sig för att utnyttja det. Han tog sin nya Armée du nord, med nästan 123 000 man, och marscherade norrut. Vid Ligny mötte han den 16 juni 1815 Blüchers preussiska armé på 117 000 man, och orsakade den svåra förluster samt fördrev den från slagfältet. Blücher själv var nära att tas tillfånga, men lyckades fly med kring 60 000 man svårt omtöcknade soldater.
Direkt efter slaget anfölls Napoleon av en brittisk kår vid Quatre-Bas men marskalk Michel Ney lyckades driva bort den. Därefter beslöt sig Napoleon för att dela på styrkorna. Han skickade Emmanuel Grouchy med 33 000 man efter Blücher med order att hålla honom borta och besegra honom om möjligt. Tanken var att Blücher och Wellington skulle hållas separerade så att Napoleon själv kunde besegra britterna i lugn och ro. Här började det slå fel. Efter kraftig nederbörd dagen innan så hade den öppna slätten mellan den franska armén och höjden som Wellingtons armé grupperat sig på förvandlats till en lervälling. Napoleon insåg att det skulle försvåra en framryckning med infanteriet och i hopp om att morgonsolen skulle få marken att torka väntade han in i det längsta. Dessutom så skulle det försvåra för artilleriet då man efter varje avlossad salva skulle behöva rikta om kanonerna eftersom de skulle förflytta sig på det mjuka underlaget.
Slaget [redigera]
Vetskapen om att preussarna var på väg gjorde att Napoleon till slut kände sig tvingad att inleda anfallet den 18 juni klockan elva på förmiddagen med sina 73 000 man mot Wellingtons 67 000, som etablerat sig på kullen Mont-Saint Jean. Mont-Saint Jean ligger cirka 5 km söder om Waterloo, men man säger att slaget ägde rum i Waterloo, troligen för att det var där som Wellington hade sitt högkvarter.
Taktiken var att först låta Napoleons bror Jérôme Bonaparte anfalla Wellingtons högra flank (Hougoumont), och därefter sätta in nästan allting på ett jätteanfall i centern som skulle klyva Wellingtons armé i två förvirrade delar som sedan kunde besegras var för sig. Men Jérôme tog alldeles för allvarligt på sin order om en avledningsmanöver och kastade in allt fler soldater, så när det stora anfallet skulle sättas in var en del fransmän uttmattade. Samtidigt irrade Grouchy iväg sig på landsbygden medan Blücher (med 60 000 man) slank in mellan honom och Napoleon.
Vid fyratiden på eftermiddagen, just då Napoleon (efter svåra förluster) hade skickat in delar av Gardet (elitsoldaterna i Napoleons armé) och fått den brittiska centern att börja vackla anlände Blücher till slagfältet och anföll Napoleons högra flank som krossades och armén upplöstes. Slaget var därmed förlorat och Napoleon fick fly och därefter abdikera. Han landsförvisades denna gång till ön S:t Helena i Atlanten, där han dog 1821.
I populärkultur [redigera]
Slaget vid Waterloo är ett av de mer berömda i krigshistorien, och har fått flera populärkulturella referenser. 1974 vann låten "Waterloo" av popgruppen ABBA, med referenser till slaget, såväl den svenska Melodifestivalen som Eurovision Song Contest för Sverige. En referens i TV-serien Bert (1994) är då Torleifs lillasyster i avsnittet "Det viktiga är inte att kämpa väl utan att vinna" felaktigt påstår att "Waterloo var ju 1812, Gud vad dum du är Torleif!" då Torleifs familj spelar ett frågesportkortspel. I sin bok de skoningslösa beskriver Victor Hugo detaljerat om slaget vid Waterloo.
Referenser [redigera]
- ^ [a b] Hofschröer, ss. 72–73 Mall:Verify source
- ^ Chesney, Charles C. (1907), Waterloo Lectures: A Study Of The Campaign Of 1815, Longmans, Green, and Co, s. 4, ISBN 1-4286-4988-3
- ^ Barbero, Alessandro (2005) (på engelska), The Battle: A New History of Waterloo, Atlantic Books, s. 420, ISBN 1-84354-310-9
- ^ [a b] Barbero, Alessandro (2005) (på engelska), The Battle: A New History of Waterloo, Atlantic Books, s. 419, ISBN 1-84354-310-9
Externa länkar [redigera]
Koordinater: 50°40′45″N 4°24′25″Ö / 50.67917°N 4.40694°V
