Sothöna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sothöna
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult hona.
Adult hona.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tran- och rallfåglar
Gruiformes
Familj Rallar
Rallidae
Släkte Sothöns
Fulica
Art Sothöna
F. atra
Vetenskapligt namn
§ Fulica atra
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Utbredningsområde:  Häckningsområde/sommar      Under hela året      Övervintringsområde
Utbredningsområde:
  Häckningsområde/sommar


  Under hela året


  Övervintringsområde
Hitta fler artiklar om fåglar med

Sothöna (Fulica atra) är en vattenlevande fågel som tillhör familjen rallar. Den har en rund kroppsform, skiffersvart fjäderdräkt och vitaktig näbb med en fjäderlös pannsköld, och nickar med huvudet när den simmar. Arten, som ofta delas upp i fyra underarter, häckar i Nordafrika, Europa och stora delar av Centralasien till Japan och söderut till Australien och Nya Zeeland. Delar av populationen är stannfåglar medan de som häckar i kallare områden flyttar söderut om vintern.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Den adulta sothönan har en avrundad kroppsform med ett litet runt huvud. Stjärten är kort, med mjuka fjädrar. Som adult mäter den 36–42 cm lång, och hanen är något större än honan.[2] Den har ett vingspann på 70–80 cm och hanar väger mellan 750 och 900 gram, honor är cirka 100 gram lättare.[3] Den adulta sothönan är skiffersvart med vitaktiga bakre kant på vingarna. Den korta och tjocka näbben är vitaktig med en rosa ton, och den har en näbbrygg som sträcker sig upp på pannan och där utvidgar sig till en naken, kullrig plåt. Hanen har större pannplåt än honan. Iris är röd. Benen är kraftiga och gröna. Arten har inte simhud mellan de smala tårna utan istället har den, precis som doppingarna, simflikar. Juvenilen är gråbruna med ljusare huvudsida och bröst, saknar näbbplåt och har mörk iris. I första årets vinterdräkt är näbbplåten mindre än hos den adulta och den har en mörk fläck precis innanför den vita snäbbspetsen.[2] Dunungarna har rött huvud med ett litet blått parti ovanför ögat.[4]

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Sothönans utbredning sträcker sig över västra Nordafrika, Europa och stora delar av Centralasien till Japan och söderut till Australien och Nya Zeeland.[5] Delar av världspopulationen, främst i de kallare delarna av utbredningsområdet, är flyttfåglar, medan exempelvis populationen i Storbritannien, Västeuropa och Nordafrika är stannfåglar.[5] Den förekommer även så långt norr ut som utmed norska kusten under vintern.[5] Den är härdig och återvänder tidigt till sina häckningslokaler. Populationen på Java är utdöd.[5]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Sothönan delas ofta upp i fyra underarter.[5]

  • F. a. atra - nominatformen dominerar merparten av utbredningsområdet och förekommer i hela den palearktiska regionen. Vintertid förekommer denna underart även på platser i Afrika – så långt söderut som i Sudan och Etiopien – samt i Indonesien och Filippinerna.
  • F. a. lugubris (S. Müller, 1847) – förekommer på nordvästra Nya Guinea. Även den utdöda populationen på Java tillhörde denna underart.
  • F. a. novaeguinea (Rand, 1940) – förekommer i centrala Nya Guinea.
  • F. a. australis (Gould, 1845) – förekommer i Australien, Tasmanien, Nya Zeeland och Buruön.

Utbredning i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige är den vanlig vid vattendrag i de södra och mellersta delarna av landet. Enstaka exemplar har också påträffats häckande i Norrland. Merparten av svenska populationen är flyttfåglar, men drar sig då ofta bara undan isen och övervintrar längre söderut i hamnar, medan andra flyttar till Västeuropa.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Sothönan lyfter ansträngt ifrån vattnet genom att springa på vattenytan och samtidigt slå med vingarna.

Sothönan simmar och dyker utmärkt. Den gör ett litet hopp precis innan den dyker och stannar i regel endast korta perioder under ytan. Den nickar med huvudet när den simmar vilket ger den ett knyckigt intryck, men detta kan upphöra när den rör sig snabbare. När den ska lyfta från vattnet måste den springa med trippande steg på vattenytan, samtidigt som den slår med vingarna, för att få upp farten för att kunna flyga. På land liknar sothönans rörelser delvis tamhönans.

Häckning och biotop[redigera | redigera wikitext]

Sothöna med dunungar.

Dess häckningsbiotop utgörs av grunda dammar, sjöar, våtmarker, långsamt flytande vattendrag och utmed kusten där det finns mycket vattenväxter och vassbälten.

På våren hävdar hanarna revir och aggressiva strider kan uppstår mellan hanar.[4] Det flytande plattformsliknande boet består av fjolårsvass och placeras i vasskanten, ofta ganska synligt.[5][2] Reviret försvaras intensivt.[2] Honan lägger i genomsnitt 6-10 ägg, men kullar med 1-13 har observerats, som ruvas av båda föräldrarna i 21-24 dagar.[5] De förekommer att den lägger en andra kull om första misslyckas.[4] Efter kläckningen tas ungarna om hand av båda föräldrarna som under cirka tio dagar matas dem med insekter.[4] Ganska snart delas kullen upp mellan föräldrarna som då bara tar hand om "sina" ungar.[4] Ungarna kan börja dyka efter 3-5 dagar, blir självständiga efter cirka en månad och kan flyga efter 55-60 dagar.[4]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Den livnär sig både av växtdelar, som vattenväxter och alger när den dyker, gräs och liknande på land, samt smådjur som exempelvis insekter och musslor. Den söker föda såväl i som under vattnet, samt i strandområdet och, mer sällan, på land.[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Fulica atra Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 <www.iucnredlist.org>. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b c d] Svensson et al., 2009
  3. ^ Dansk ornitologisk forening – Blishøne (Fulica atra)
  4. ^ [a b c d e f g] Staav & Fransson, 1991
  5. ^ [a b c d e f g] Larsson, 2001

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 126-127. ISBN 978-91-7424-039-9 
  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  • Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. ISBN 91-1-913142-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]