Apostasi
Apostasi är att avfalla från något, i synnerhet en religion. En avfälling eller apostat är en person som antingen själv slutar bekänna sig till religionen i fråga eller ibland anklagas av en religions, ideologis, samhällsforms eller grupperings företrädare såsom varande "avfälling" i betydelsen "motstridig" eller "hotfull" mot grupperingens gemenskap, system och lära, såsom en dissident.
Apostasisynen har i långa tider funnits inom vissa andliga rörelser och sekter, där de som lämnat rörelsen betraktats som "avfällingar". Bland annat betraktade den andlige och vetenskaplige läraren Pytagoras de som valde att lämna hans skola som "döda" och man lät till och med resa "gravstenar" över dessa, då de ansågs ha övergivit den andliga livsutvecklingens väg.[1] Detta betraktas ofta som en nödvändig del av den andliga disciplinen i en lärjunges förhållande till sin läromästare.
Apostasi inom kristendomen
Den romerske kejsaren Julianus Apostata (361-363) fick sitt tillnamn för att han konverterade från kristendomen och försökte återinföra den gamla romerska religionen.
Kristendomens strängt särskiljande syn torde ha sina rötter redan i Jesus ord i Bibeln, såsom: "Följ du mig och låt de döda begrava sina döda"[2], i betydelsen att vissa är att betrakta som "levande" och andra som "levande döda" eller "fallna från Guds nåd" enligt den teologiska läran om "syndafallet".
Katolska kyrkan hade i äldre tider olika medel till buds för den som ansågs ohörsam mot kyrkans förordningar. En påstådd apostat kunde förklaras som bannlyst eller fredlös, vilket innebar ett utestängande från den kyrkliga gemenskapen, därmed från samhället, och ett tillstånd av rättslöshet. Efterhand inleddes även förföljelser av så kallade kättare (från den frikristna gruppen katharer) med inkvisitionsdomstolar, tortyr, så kallade häxprocesser och bränning på bål.
Judar, muslimer, romer och andra folkslag har under den kristna tiden i Europa lidit omfattande förföljelser och diskriminering såsom "icke bekännare till den sanna kristna tron". Denna mänskliga indelning blev också en drivkraft i europeisk internationell kolonialisering i till exempel "tvångsomvändningsmissioner" av "hedningar" som korstågen eller conquistadorer i Amerika eller "tvångsomvändande" av samer i Norden. Med detta synsätt blev alla som inte bekände sig till den kristna läran "avfällingar", då enligt Bibelns skapelseberättelse alla människor härstammar från Edens lustgård och därmed "avfallit" och "förvildats" efter det. Detta ligger också till grund för den kristna missionsrörelsen med syftet att "insamla de bortsprungna fåren" efter "den gode herdens" bibliska förebild och "frälsa" dessa från "evig fördömelse" i Helvetet på grund av den kollektiva "arvssynden" efter Adams och Evas "syndafall" från Edens lustgård.
Hela den kristna Reformationen i Europa betraktades av katolska kyrkan som en väldig, oacceptabel apostasirörelse, som bland annat ledde till trettioåriga kriget. Även bland de protestantiska rörelserna fortsatte ofta liknande synsätt och fördömanden av de olika rörelserna sinsemellan. I reformatorn Jean Calvins församling i Schweiz sägs knappt ha funnits någon medlem som inte ådömts straff eller fängelse och på genomresa i Genève blev den spanske teologen och läkaren Miguel Serveto av Calvin bränd på bål efter att på värdshuset ha samtalat om sin forskning och fria tankar.[3]
På liknande sätt betraktades i olika protestantiska länder de som avvek från gällande kyrkoordning i trots mot statskyrkan som apostater. I Sverige infördes 1726–1858 det så kallade konventikelplakatet för att stävja den framväxande internationella pietets-, frikyrko- och väckelserörelsen med "läsare" etc, vilket bidrog till att många emigrerade till USA eller andra länder, där frikyrkorörelser accepterades; detta skildras bland annat i Vilhelm Mobergs roman Utvandrarna.
Jehovas vittnen betraktar dem som väljer att lämna rörelsen som "döda" och kvarvarande medlemmar och släktingar förbjuds att någonsin mer ha kontakt med dessa.[4]
Apostasi inom islam
Det finns inom traditionell sharialag tre kategorier av brott som kan ge dödsstraff. Det är hudud, mord och apostasi: alltså att lämna Islam (på arabiska ridda eller irtidad). Exakt vad som menas med apostasi varierar och även straffsatsen för brottet har varierat genom tiderna. Straffsatsen för apostasi har, liksom för hududbrott, i vissa tider följts mer bokstavligt medan man i andra haft en mer överseende strafftillämpning.
För att kunna straffas för apostasi måste personen i fråga vara vid sin fulla mentala hälsa. Somliga rättsskolor (madhhab) skiljer även i straffsatser vad gäller kvinnor och män. Vissa förespråkar dödsstraff även för kvinnor, medan andra nöjer sig med fängelsestraff. Om en domare är säker på att den man som är anklagad för apostasi är mentalt frisk och personen i fråga upprepade gånger uttalar sin vilja att lämna islam ska denne fängslas i, vanligen, tre dagar. Under dessa dagar ska personen utsättas för “fysisk uppmuntran”, alltså våld, i avsikten att få honom att inse hur fel han agerat. Om han efter denna behandling fortfarande insisterar på att lämna islam ska han avrättas. Detta är standardregeln för “rak” apostasi, alltså då en muslim öppet proklamerar “jag är inte längre muslim”, men det finns även andra former av icke-accepterade avvikelser från den etablerade religiösa traditionen.
Det råder inte konsensus inom islam om att apostasi alltid ska straffas med döden, men de fyra största rättskolorna inom Sunni och en inom Shia håller med om detta. Straffet tillämpas även i modern tid och ett välkänt nutida exempel är då Irans dåvarande härskare Ayatollah Khomeini uttalade en internationell fatwa (dödsdom) mot den ateistiske indisk-brittiske författaren Salman Rushdie för apostasi, efter att Rushdie skrivit boken Satansverserna 1989.
Det står ingenstans direkt uttalat i Koranen att apostasi ska straffas med döden, även om den säger att Gud avskyr denna företeelse. Apostasi behandlas i följande verser: 3:72, 3:90, 4:137, 5:54 och 16:106 och där fastslås att Gud kommer bestraffa och avvisa apostiter efter döden. I hadithsamlingarna förekommer dock flera uttalanden från Muhammed, som tydligt säger att apostasi ska straffas med döden. Det mest citerade av dessa uttalanden finns i Al-Bukhari: "Guds sändebud sa: “Om någon överger sin religion (Islam), skall ni döda honom.”" Al-Bukhari (nummer 6922).
Wael Hallaq, professor i Islamisk lag vid McGill University, menar i Encyclopedia of the Quran att dödsstraff för apostasi inte tillämpades under Muhammeds tid utan är ett nyare element som adderats senare i historien. Ayatollah Hossein-Ali Montazeri, en av ledarna vid den iranska revolutionen, däremot menar att det är troligt att apostasi ledde till dödsstraff under Muhammeds tid.
Acceptansen för sharialagens dödsstraff för apostasi varierar mellan muslimska grupper. Bland sydosteuropas sharia-anhängare i Bosnien-Hercegovina, Kosovo och Albanien anser 10% att apostasi bör bestraffas med döden, medan av shariaanhängare i Afghanistan och Pakistan anser 75% att apostater ska få dödsstraff.[5]
Apostasiprincipen har orsakat våld och slitningar inom Islam, där olika grupper anklagar varandra för avfall från den rätta läran, och våld mellan muslimska grupper motiveras med detta, trots att det står i Koranen att muslimer inte ska kriga mot varandra.
Apostasirörelser
År 2007 grundades i London den humanistiskt-sekulärt inriktade föreningen Council of Ex-Muslims in Britain till stöd för apostater som fruktar för sina liv.[6][7] De stödjer omkring 350 personer om året med att kunna lämna islam, varav majoriteten mottagit dödshot ifrån islamister eller sina egna familjer.[8] Den exakta omfattningen och kunskapen om apostasi är okänd i Storbritanniens akademiska värld, eftersom ingen sociologisk studie har belyst fenomenet, då akademiker är måna om att inte framstå som islamofobiska..[8] På detta vis skiljer sig ex-Muslimer som marginaliserad grupp markant ifrån till exempel gayrörelsen, där homosexuella erhållit stöd ifrån andra progressiva rörelser.[8] Efterhand har liknande nationella stödföreningar bildats i ett flertal länder runt om i världen, däribland Centralrådet för ex-muslimer i Skandinavien.[9][10]
Se även
Referenser
- ^ Pythagoras och mysterierna (avsnitt Levande döda), av Jean Mallinger, Alatheia, 1967 (bok)
- ^ Matteusevangeliet 8:22
- ^ Serveto och den eviga elden, av Eva Dahlbäck, Bokförlaget Korpen, 1988 (bok)
- ^ Sveriges Radio P4 16 oktober 2012, "Torbjörn hoppade av från Jehovas vittnen"
- ^ ”Åsikter i den muslimska världen”. Forskning och Framsteg (7/2013). 2013-08-05. http://fof.se/tidning/2013/7/artikel/asikter-i-den-muslimska-varlden. Läst 13 augusti 2016.
- ^ ”New group for those who renounce Islam”. The Daily Telegraph. 21 juni 2007. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/1555263/New-group-for-those-who-renounce-Islam.html. Läst 16 september 2015.
- ^ Council of Ex-Muslims of Britain (CEMB)
- ^ [a b c] Andrew Anthony (17 Maj 2015). ”Losing their religion: the hidden crisis of faith among Britain’s young Muslims”. The Guardian. http://www.theguardian.com/global/2015/may/17/losing-their-religion-british-ex-muslims-non-believers-hidden-crisis-faith. Läst 16 september 2015.
- ^ Centralrådets för ex-muslimer i Skandinaviens webbplats Arkiverad 31 januari 2016 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ CEMB Affiliates (Ex-muslimska organisationer i världen)
Wikimedia Commons har media som rör Apostasi.
