Salman Rushdie

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Salman Rushdie
Salman Rushdie
Salman Rushdie
FöddAhmed Salman Rushdie
19 juni 1947 (71 år)
Bombay, Brittiska Indien
YrkeFörfattare
NationalitetStorbritannien Britt
SpråkEngelska
Verksam1975
GenrerMagisk realism
Satir
Postkolonialism
ÄmnenHistorisk kritik
Reseskildringar
Framstående verkMidnattsbarnen
Satansverserna
Framstående priserBookerpriset

Sir Ahmed Salman Rushdie KBE (devanāgarī: अख़्मद सल्मान रश्दी), född 19 juni 1947 i Bombay, Maharashtra, är en indisk-brittisk författare. Hans genombrottsroman var Midnattsbarnen (Midnight's Children, 1981) vilken gav honom det prestigefyllda Bookerpriset.

Hans fjärde roman Satansverserna (The Satanic Verses, 1988) gav upphov till kraftiga reaktioner i den muslimska världen. Efter dödshot och en fatwa utfärdad av Irans högste ledare, ayatollah Ruhollah Khomeini tvingades Rushdie leva under jorden i många år och visade sig offentligt endast sporadiskt.

Rushdie är sedan år 2000 bosatt i USA, där han innehaft en professur vid Emory University i Atlanta, Georgia. Större delen av Rushdies böcker utspelar sig på den indiska subkontinenten.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Rushdie växte upp i en muslimsk familj i Bombay. Vid 14 års ålder flyttade familjen till Pakistan. Rushdie gick i skolan både i Bombay och i Warwickshire, England. Därefter påbörjades högre studier vid King's College i Cambridge i England, där han bland annat var del av amatörteaterensemblen Footlights. Efter examen 1968[1] bodde han med sin familj som sedan 1964 bott i Pakistan. Han arbetade en kort tid inom televisionen,[2] innan han återvände till England och en tjänst som copywriter på reklamfirman Ayer Barker. Kort därefter blev Rushdie författare på heltid.

Författarskap[redigera | redigera wikitext]

Rushdies första roman, Grimus, var en science fiction-berättelse som inte skapade någon större uppmärksamhet. Under ett besök i Indien på 1970-talet började han skriva Midnattsbarnen som blev hans andra roman. Den skrev in Rushdie i litteraturhistorien och anses i dag vara ett av hans största verk. Litteraturvetare anser även att Midnattsbarnen signifikant påverkade hur indisk-engelsk litteratur skulle utvecklas under det kommande årtiondet. 1981 fick Midnattsbarnen Bookerpriset och har sedan dess två gånger utsetts till den bästa Bookerprisvinnaren genom tiderna.[3]

Efter succén följde den kortare romanen Skam (Shame, 1983), där de politiska omdaningarna i Pakistan beskrivs genom karaktären Zulfikar Ali Bhutto och generalen Muhammed Zia-ul-Haq. Både Skam och Midnattsbarnen har inslag av magisk realism. Under 1980-talet besökte Rushdie Nicaragua där hans upplevelser gav grunden till hans nästa bok Jaguarens leende (The Jaguar Smile). 1988 utkom Satansverserna. Den följdes av en sagoberättelse i det mindre formatet Harun och sagornas hav, 1990 och en samling noveller Öst, väst, 1994.

Indien och Pakistan var platser där hans tidiga romaner utspelar sig. I senare romaner rör sig Rushdie mot västvärlden med Morens sista suck (The Moor's Last Sigh, 1995), där kommersiella och kulturella kopplingar mellan Indien och Iberiska halvön utforskas. Marken under hennes fötter (The Ground Beneath Her Feet, 1999) är en alternativ historia om modern rockmusik. Ursinne (Fury, 2001) utspelar sig i New York. Uppföljaren Clownen Shalimar (Shalimar the Clown, 2005) är en omfångsrik roman som väver samman olika berättelser och utspelar sig på flera platser i världen.

I Förtrollerskan från Florens (Enchantress of Florence, 2008), som utspelar sig på 1500-talet, förenar Rushdie ett möte mellan den tidens Indien och den europeiska renässansen. Luka och livets eld (Luka and the Fire of Life, 2010) anknyter till Rushdies tidigare sagoberättelse Harun och sagornas hav med delvis samma huvudpersoner. I Två år, åtta månader och tjugoåtta nätter (Two Years Eight Months and Twenty-Eight Nights, 2015) förenar han filosofiska frågor med historia, mytologi och sagotraditioner. Hans senaste roman The Golden House (2017) är en samtidsberättelse som utspelar sig i USA.

År 2012 utgav Rushdie memoarboken Joseph Anton där han berättar om åren han levde gömd på grund av fatwan efter Satansverserna. Joseph Anton var hans hemliga alias under denna tid.[4]

Berättarstil och förebilder som författare[redigera | redigera wikitext]

Rushdie förenar i sitt författarskap olika kulturer och traditioner, historia, religion och politik med ett respektlöst kreativt förhållande till det engelska språket. Utmärkande för hans prosa är en balans mellan stora perspektiv och omsorgsfullt valda, ofta oväntade och ibland groteska detaljer. Han hämtar inspiration från många olika traditioner; antikens Grekland, Persien och Indien, europeisk modernism och samtida populärkultur.[5] Satir, myt och allegori är framträdande inslag i hans romaner.[6]

I sin icke-fiktiva samling Step Across the Line uttrycker Rushdie beundran för den italienske författaren Italo Calvino, den indiska författaren Arundhati Roy och den amerikanska författaren Thomas Pynchon. Midnattsbarnen lånar teman från Günter Grass' roman Blecktrumman som Rushdie menar har inspirerat honom till författaryrket. Hans författarskap är också influerat av latinamerikansk litteratur och magisk realism, i synnerhet Gabriel García Marquez roman Hundra år av ensamhet har haft betydelse.[7]

Betydelse och erkännande[redigera | redigera wikitext]

Rushdie har haft stort inflytande över yngre indiska författare och har i tysthet varit mentor åt en hel generation blivande författare och har i det stora hela format den post-koloniala litteraturen i Indien. Rushdie har mottagit flera bekräftelser på detta, bland annat Europeiska unionens Aristeion-pris.

I juni 2007 belönas Rushdie för sin författargärning med upphöjande till riddarvärdighet (knighthood) av den brittiska monarken; han blir Knight Bachelor och kan därmed tituleras Sir.[8] 2010 tilldelades han Golden Pen Award som tillerkänns en brittisk författare för ett framstående författarskap.[9]

Kontroversen kring Satansverserna[redigera | redigera wikitext]

Publiceringen av romanen Satansverserna i september 1988 gav omedelbart upphov till ett ramaskri i den muslimska världen som ansåg att boken ger en felaktig bild av profeten Muhammed. Titeln syftar på en muslimsk tradition i boken, enligt vilken Muhammed (Mahound i boken) lade till verser i Koranen för att acceptera de tre gudinnor som brukade dyrkas i Mekka som heliga varelser. Enligt legenden ändrade Muhammad tillbaka verserna med förklaringen att djävulen frestade honom att yttra dessa rader för att lugna Mekka-bor (därmed Satans-verserna). Boken bannlystes snabbt i många muslimska områden.

Den 14 februari 1989 utfärdades en fatwa av Ayatollah Ruhollah Khomeini via Radio Teheran, vars budskap var att Rushdie måste avrättas och att boken var hädisk mot Islam. En belöning utfästes till den som mördade Rushdie som därmed tvingades att gå under jorden. En politisk konsekvens blev att Storbritannien den 7 mars 1989 bröt de diplomatiska förbindelserna med Iran.

Under tiden utbröt oroligheter världen runt, med brandbomber mot bokaffärer och förlag som förknippades med boken. Muslimska grupper höll tävlingar i vilka som kunde bränna flest exemplar av Satansverserna. Många personer som varit inblandade i översättning och publikation av boken blev föremål för dödshot och trakasserier, och vissa mördades, andra blev allvarligt skadade.

I slutet av 1990 kom Rushdie med en officiell ursäkt till muslimer. Den 24 september 1998 tillkännagav Iran att man inte längre avsåg att skada Rushdie, vilket skapade förutsättningar för att återupprätta diplomatiska förbindelser mellan Iran och Storbritannien. Strax efteråt meddelade iranska myndigheter att trots vad som sagts skulle dödsdomen mot Rushdie stå fast. Tidigt under 2005 fastslog Irans andliga ledare Ali Khamenei att Khomeinis fatwa skulle fortsätta att gälla. Iran har avslagit begäran att ta tillbaka fatwan med motiveringen att endast den som utfärdar en fatwa kan ta tillbaka den. År 2012 meddelade ledaren för en iransk religiös organisation att belöningen hade höjts med en halv miljon dollar till motsvarande 21 miljoner svenska kronor.[10]

För Svenska Akademiens ställningstaganden se Salman Rushdie-affären.

Privatliv[redigera | redigera wikitext]

Rushdie har varit gift fyra gånger. Första gången med den litterära agenten Clarissa Luard 1976–1987. Senare med författaren Marianne Wiggins och bokredaktören Elizabeth West. 2004–2007 var han gift med tv-programledaren och fotomodellen Padma Lakshmi. Rushdie bor i New York där han ofta deltar i offentliga tillställningar. Han är aktiv i social mediainternet, bland annat med ett Twitter-konto som 2018 har drygt 1,2 miljoner följare.[11][12]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Grimus (1975)
  • Midnight's Children (1980), Midnattsbarnen (översättning Cai Melin 1983)
  • Shame (1983), Skam (översättning Thomas Preis 1984)
  • The Jaguar Smile: A Nicaraguan Journey (1987), Jaguarens leende (översättning Cai Melin 1987)
  • The Satanic Verses (1988), Satansverserna (översättning Thomas Preis 1989)
  • Haroun and the Sea of Stories (1990), Harun och sagornas hav (översättning Cai Melin 1991)
  • Imaginary Homelands: Essays and Criticism, 1981–1991 (1992)
  • East, West (1994), Öst, väst (översättning Cai Melin 1995)
  • The Moor's Last Sigh (1995), Morens sista suck (översättning Thomas Preis 1996)
  • The Ground Beneath Her Feet (1999), Marken under hennes fötter (översättning Hans Berggren 1999)
  • Fury (2001), Ursinne (översättning Hans Berggren 2002)
  • Step Across This Line: Collected Nonfiction 1992–2002 (2002), Överskrid över denna gräns (översättning Hans Berggren 2004)
  • Shalimar the Clown (2005), Clownen Shalimar (översättning Hans Berggren 2006)
  • The Enchantress of Florence (2008), Förtrollerskan från Florens (översättning Hans Berggren 2009)
  • Luka and the Fire of Life (2010), Luka och livets eld (översättning Hans Berggren 2011)
  • Joseph Anton (2012), Joseph Anton, (översättning Hans Berggren 2012)
  • Two Years Eight Months and Twenty-Eight Nights (2015), Två år, åtta månader och tjugoåtta nätter, (översättning Peter Kihlgård 2016)
  • The Golden House (2017), Det gyllene huset, (översättning Peter Kihlgård 2018)

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Revkin, Andrew C. (1996-05-26): "Rushdie Advises Defiance In Speech to Bard Graduates". Nytimes.com. Läst 18 juli 2014. (engelska)
  2. ^ "researchSalman Rushdie". Britishcouncil.org. Läst 18 juli 2014. (engelska)
  3. ^ The 100 best novels: No 91 – Midnight’s Children by Salman Rushdie (1981) The Guardian 15 juni 2015
  4. ^ ”Salman Rushdie reveals details of fatwa memoir”. The Guardian. 12 april 2012. https://www.theguardian.com/books/2012/apr/12/salman-rushdie-reveals-fatwa-memoir. 
  5. ^ ”Salman Rushdie”. Världslitteratur.se. https://varldslitteratur.se/person/salman-rushdie. 
  6. ^ Peterson, Margareta. ”Rushdie, Satire, and Alchemy”. Postcolonialweb.org. http://www.postcolonialweb.org/pakistan/literature/rushdie/mp2.html. 
  7. ^ ”Gabriel Garcia Marquez obituary”. The Guardian. 17 april 2014. https://www.theguardian.com/books/2014/apr/17/gabriel-garcia-marquez-obituary. 
  8. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 16 februari 2008. https://web.archive.org/web/20080216041007/http://www.honours.gov.uk/upload/assets/www.honours.gov.uk/queens_birthday_list2007.pdf. Läst 16 februari 2008. 
  9. ^ Golden Pen Award English PEN
  10. ^ Clas Svahn (16 september 2012). ”Dödshotet mot Rushdie förnyat och förstärkt”. DN. http://www.dn.se/nyheter/varlden/dodshotet-mot-rushdie-fornyat-och-forstarkt. Läst 17 september 2012. 
  11. ^ ”From Exile to Everywhere”. New York Times. 23 mars 2012. https://www.nytimes.com/2012/03/25/fashion/salman-rushdie-out-of-exile-is-a-fixture-on-the-social-scene.html. 
  12. ^ ”Salman Rushdie”. Twitter. https://twitter.com/salmanrushdie. 
  13. ^ Salman Rushdie får dansk litteraturpris på halv million”. Politiken. 12 juni 2013. http://politiken.dk/kultur/boger/ECE1995354/salman-rushdie-faar-dansk-litteraturpris-paa-halv-million/. Läst 12 juni 2013.