Arthur Schuster

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Arthur Schuster
Arthur Schuster by William Orpen 1912.jpg
FöddFranz Arthur Friedrich Schuster
12 september 1851[1]
Frankfurt am Main
Död17 oktober 1934[1] (83 år)
BerkshireStorbritannien
MedborgarskapTysk, Brittisk och Förenade kungariket Storbritannien och Irland
Utbildad vidUniversity of Manchester, St John's College och Ruprecht-Karls-Universität Heidelberg Blue pencil.svg
SysselsättningFysiker[2], statistiker, universitetslärare
ArbetsgivareUniversity of Manchester
BarnNorah Schuster (f. 1892)
UtmärkelserFellow of the Royal Society
Copleymedaljen (1931)[3]
Royal Medal (1893)
Rumfordmedaljen (1926)
Bakerföreläsningen (1890)
Medlem av Royal Society of Edinburgh
NamnteckningSchuster Arthur signature.jpg
Redigera Wikidata

Sir Franz Arthur Friedrich Schuster, född den 12 september 1851 i Frankfurt am Main, död den 17 oktober 1934 på Yeldall Manor vid Twyford i Berkshire, var en brittisk fysiker av tysk härkomst. Han var verksam inom spektroskopi, optik, jordmagnetism, röntgenfotografering och elektrokemi, samt uppfann periodogrammet, en metod för analys av periodicitet hos företeelser, och Schuster-Smith-magnetometern. Därutöver ägnade han en stor del av sin verksamet åt naturvetenskapliga organisationer, både brittiska och internationella.

Levnad och verk[redigera | redigera wikitext]

Frankfurt och Genève[redigera | redigera wikitext]

Schuster var son till en tysk textilfabrikant och hans karriär (liksom hans två bröders) var förutbestämd att fortsätta inom familjeföretaget. Han gick därför på gymnasiet, som gav den högsta undervisningen i Frankfurt, och sändes 1868 till Genève för att studera franska (för pastor Goetz, i vars hem han även var inackorderad). Under studietiden i Frankfurt hade hans intresse för fysik och naturvetenskap väckts och i Genève tog han även kurser i fysik för Jacques-Louis Soret och Charles Cellérier, kemi för Jean Charles Galissard de Marignac, astronomi för Émile Plantamour, historia för Paul Chaix och jämförande anatomi för René-Édouard Claparède.[4] 1866 hade den (tills dess) fria staden Frankfurt annekterats av Preussen (Sjuveckorskriget) och 1869, medan Arthur Schuster studerade i Genève, flyttade familjen (och familjeföretaget) till textilstaden Manchester för att undvika preussiskt medborgarskap.[5] Så, när studierna var över, lämnade Schuster Genève den 25 maj 1870[6] och flyttade "hem" till Manchester.

Manchester[redigera | redigera wikitext]

Han arbetade ett år inom Schuster Brothers som kontorist, vilket han fann rutinmässigt och stimulansfritt. Under tiden läste han dock Darwins On the Origin of Species och John Tyndalls Heat considered as a mode of Motion, samt gick på kvällsundervisning i kemi under Henry Roscoe vid Owens College.[7] Med stöd från sin mor lyckades han övertala fadern att få studera vidare i stället för att fortsätta inom företaget och i oktober 1871 började han som heltidsstudent i fysik under Balfour Stewart och i ren och tillämpad matematik under Thomas Barker samt, två dagar i veckan, som medhjälpare vid det fysiklaboratorium som Stewart var i färd med att bygga upp vid Owens College.[8] Under denna tid gjorde han sina första experiment inom spektroskopi, vilket ledde till hans första publikation den 20 juni 1872: On the Spectrum of Nitrogen ("Om kvävets spektrum")[9].

Kirchoff, Bunsen, Weber och Helmholtz[redigera | redigera wikitext]

Sommaren 1872 åkte Schuster till Heidelberg med rekommendationsbrev från Roscoe till Gustav Kirchhoff och Robert Bunsen och den 25 februari 1873 kunde han, under något förvirrande former[10], erhålla en doktorsexamen. Han återvände därefter till Manchester där han på hösten blev "förste demonstrator" i fysiklaboratoriet. Sommarlovet 1874 tillbringade han i Göttingen där han studerade i Wilhelm Webers "något primitiva laboratorium". Han fortsatte sedan till Berlin för studier under Hermann von Helmholtz och återvände hem julen 1874 (till Hampstead, dit hans far flyttat).[11]

Fyra solförmörkelser (och Indien)[redigera | redigera wikitext]

Skiss av solförmörkelsen den 6 april 1875 från Schusters och Lockyers rapport till Royal Society.

I slutet av december 1874, på vägen hem från Berlin, fick Schuster ett brev från Norman Lockyer med ett erbjudande om att delta i en expedition till Siam (idag Thailand) för att försöka fotografera solkoronans spektrum under solförmörkelsen den 6 april 1875. Schuster accepterade och den 4 februari, sju dagar före avresan, fick han ett brev från George Stokes vid Royal Society som meddelade att den 23-årige Schuster utsetts att leda hela expeditionen, som avseglade med ångare den 11 februari. Resan (som inte var fri från missöden och komplikationer) tog 45 dagar och den 28 mars var sällskapet framme i Bangkok, varifrån det fortsatte till en förberedd observationsplats vid Bangkokbukten, just där totalitetslinjen skar kusten (13°0′30″N 100°2′10″Ö / 13.00833°N 100.03611°Ö / 13.00833; 100.03611). Efter en del problem med instrumenten, förlöpte själva observationen utan missöden och resultaten blev så bra som instrumenten tillät - men de fotografiska plåtarna visade sig vara alldeles för okänsliga för att kunna avbilda koronans spektrum.[12][13] På hemresan stannade Schuster till i Indien. Han anlände till Calcutta i maj, men reste efter några dagar till Simla, varifrån han företog en äventyrsfylld resa genom Himalaya till Srinagar. Därefter besökte han Islamabad, Rawalpindi, Peshawar, Delhi, Agra ("blev klart besviken över Taj Mahal", men mer imponerad av Fatehpur Sikri) och Lucknow (av vilket hans nästan enda minne var svärmar av mygg), innan han lämnade Indien från Bombay[14] och var tillbaka i England först i november 1875.

Schusters intresse för solkoronans spektrum var väckt och han företog ytterligare tre resor. Den första av dessa gick till West Los Animas i Colorado (29 juli 1878)[15] där de visuella observationerna var något bättre än de i Siam, men även denna gång misslyckades fotograferingen av spektrat. Utmärkta fotografier av spektrat (och av en komet nära solen som upptäcktes på grund av förmörkelsen[16]) fick han i Sohag, Egypten (17 maj 1882) och han kunde då mäta "en rik skörd av" 29 spektrallinjer.[17] Även vid den sista resan, till Prickly PointGrenada i Västindien (29 augusti 1886)[18], fick han utmärkta bilder av koronaspektrat.[19][20]

Från Manchester till Cambridge och åter[redigera | redigera wikitext]

Efter hemkomsten från Indien blev Schuster återigen "demonstrator" i fysik vid Owens College. En av de kurser han höll behandlade Maxwells teorier om elektricitet och magnetism (Maxwells A Treatise on Electricity and Magnetism gavs ut 1873[21]) och bland kursdeltagarna märks speciellt J.J. Thomson.[20] Han stannade bara en termin i Manchester innan han flyttade till Cambridge där han först arbetade under Maxwell vid Cavendishlaboratoriet och sedan med Lord Rayleigh för att bestämma värdet på enheten ohm. Efter fem år i Cambridge fick han 1881 anställning som professor i tillämpad matematik vid före detta Owens College, sedan 1880 inlemmat i Victoria University (för att återigen bli självständigt som Victoria University of Manchester 1904; en process i vilken Schuster spelade en drivande roll[22][23]), och när Balfour Stewart avled 1888, efterträdde han denne som professor i fysik.[20]

I september 1887 gifte han sig med Emma Caroline Elizabeth Loveday (1867-1962) och tillsammans fick paret fem barn (en son och fyra döttrar).[24][25][26] De bodde i Victoria Park[27] några kilometer söder om Manchesters centrum fram till 1913, då Schuster köpte Yeldall Manor vid Twyford nära Reading, för att ha närmare till London (sex mil i stället för 26) och Royal Society.[28]

Schusters huvudarbete fram till slutet av 1890-talet rörde elektriska urladdningar i gaser och han visade att en ljusblixt försatte gasen i ett elektriskt ledande tillstånd och att ett magnetfält påverkade urladdningens riktning vilket visade att ledningen berodde på jonisering av gasmolekylerna (joniserande strålning var vid denna tid ett okänt begrepp). Han var härvid mycket nära att bestämma kvoten mellan elektronens laddning och massa vilket var ett grundläggande bidrag till J.J. Thomsons upptäckt av elektronen 1897.[29][27]

Röntgenfotografering och böcker[redigera | redigera wikitext]

Röntgenfotografi av Schuster föreställande en orm som sväljer en mus. Röntgenfotografi av Schuster föreställande en hand (med ring).
Röntgenfotografi av Schuster föreställande en orm som sväljer en mus.
Röntgenfotografi av Schuster föreställande en hand (med ring).

Wilhelm Röntgen skickade sin Eine neue Art von Strahlen till Schuster i början av 1896[30]. Schuster började då själv experimentera med röntgenstrålning och lyckades åstadkomma att antal lyckade röntgenfotografier av kroppsdelar och djur, vilket också ledde till att han översvämmades med förfrågningar om hjälp från Manchesters läkarkår.[31]

Med upptäckterna av elektronen och röntgenstrålningen var plötsligt Schusters forskningsområde förklarat och hans bidrag på området glömdes snabbt bort.[27] Därtill dog hans assistent, Arthur T. Stanton, 1898, varför Schuster själv upphörde med praktiska experiment och uteslutande ägnade sig åt teoretiska och matematiska undersökningar. En hel del forskning bedrevs dock fortfarande i hans laboratorium av hans studenter (William Gannon, Charles Herbert Lees, Gustave Adolphe Hemsalech och Joseph Ernest Petavel).[31]

Tillsammans med Lees gav han 1901 ut Advanced exercises in practical physics 1901.[32]

Schusters långvariga intresse för spektroskopi ledde in honom på optiken inom vilken han gav föreläsningar. Detta ledde till publikationen av hans lärobok An introduction to the theory of optics 1904[33] (andra upplaga 1909[34], tredje reviderad upplaga, med John William Nicholson, 1924[35]).

1908 fick Schuster en förfrågan om att hålla en serie föreläsningar vid universitetet i Calcutta, vilket han accepterade. Föreläsningarna hölls i mars och resulterade sedermera, förutom i ett hedersdoktorat, i en bok om fysikens utveckling under de senaste 33 åren: The progress of physics, during 33 years (1875-1908)[36][27]

1932 skrev han en form av memoarer, Biographical Fragments, som dels omfattar hans liv till och med den första indienresan 1875, dels åtta "episoder" och dels tolv biografiavsnitt över sjutton personer han mött.[37]

Periodogram[redigera | redigera wikitext]

Periodogram som visar att Proxima Centauri b har en omloppsperiod på 11,2 dygn.

De flesta läroböcker i optik framförde uppfattningen att vitt ljus bestod av separata ljusstrålar av olika våglängd vilket Schuster ansåg vara helt felaktigt. I stället ansåg han att det vita ljuset bestod av en oregelbunden våg som ett gitter eller prisma delade upp i ett spektrum enligt de fourierserier som beskrev den oregelbundna impulsen[38][39] ungefär som en ton kan plockas ur en oregelbunden ljudvåg - eller med hans egna ord: "Gittrets effekt kan därför sägas vara exakt analog med en fourieranalys, vilken genom beräkning plockar ut den enskilda frekvensen ur en oregelbunden störning".[40] Detta betraktelsesätt förde han sedan över till andra fenomen som menades vara periodiska, så, genom att göra en fourieranalys, kan man enligt Schuster dela upp fenomenet som en summa av periodiska funktioner och om någon av dessa funktioner har en avgjort högre amplitud än de övriga föreligger en periodicitet, annars inte. Han publicerade sin metod i artikeln On the investigation of hidden periodicities with application to a supposed 26 day period of meteorological phenomena 1898[41] och kallade det man erhöll för ett "periodogram"[42][43]. Denna metod använde han bland annat till att visa att solfläckarna uppträder i en drygt 11-årig cykel (1906)[44], men han fick också perioder på 8,36 respektive 4,80 år och han tolkade alla tre som "övertoner" (med tre, fyra respektive sju gånger högre frekvens) till perioden 33,375 år[45]. Periodogram har senare använts i många olika sammanhang[46], som inom olika typer av signalbehandling.[47][48]

Jordmagnetism[redigera | redigera wikitext]

Schusters intresse för olika geofysiska områden var stort. Efter det att hans arbete med elektriska urladdningar i gaser blivit "meningslöst" ägnade han sig i stor utsträckning år jordmagnetismen, men redan 1889 hade han skrivit en artikel om dygnsvariationen hos jordens magnetfält[49]. I denna drog han slutsatsen att huvuddelen av dygnsvariationen beror på orsaker utanför jordytan, att strömmar induceras i jorden av dygnsvariationen, att jordens inre har högre ledningsförmåga än de yttre lagren, samt att horisontella tidvatteneffekter på atmosfären från solen och månen (liksom variationer i lufttrycket) åstadkommer elektriska strömmar vars magnetiska effekter påminner om dygnsvariationen.[50] Uppfattningen att elektriska strömmar och horisontella rörelser i atmosfären av ansvariga för dygnsvariationen härstammade från hans förre lärare och föregångare på professorsstolen, Balfour Stewart[51], som var ordförande för British Associations kommitté för magnetism, i vilken Schuster ingick,[52] och står sig i stort sett än idag.[53][54] I en artikel publicerad 1908[51] uttrycker han sin uppfattning att den elektriska ledningsförmågan i den övre atmosfären (den del vi idag kallar jonosfären) beror på jonisering åstadkommen av solen.[52]

1913 föreslog Schuster för Frank Edward Smith att man kunde mäta variationer i styrkan hos jordens magnetfält med hjälp av en spole[55][56] och 1920 (fördröjt på grund av första världskriget) hade Smith[57] under ledning av Schuster konstruerat denna apparat. Schuster-Smith-magnetometern kom sedan att användas som standardinstrument för geomagnetiska undersökningar.[38]

Internationellt arbete[redigera | redigera wikitext]

Schusters arbetsrum utan Schuster...
... och med Schuster.

Schuster var representant för Royal Society vid de båda första generalförsamlingarna i International Association of Academies, 1901 respektive 1904, och i oktober 1905 utsågs han som repretsentant för Royal Society i IAA:s råd. Han var också en av grundarna av International Union for Solar Research (tillsammans med Svante Arrhenius och George Hale) 1904-1905.[22] Delvis för att kunna ägna sig åt detta internationella arbete avsade han sig tjänsten som professor 1907[28], efter att ha försäkrat sig om att efterträdas av Ernest Rutherford. Under första världskriget rasade dessa organisationer samman[58] (Tyskland och Österrike hade varit betydelsefulla medlemmar och dessutom blev det revolution i Ryssland[59]) och Schusters, som ju var född tysk, lojalitet ifrågasattes (det delades till och med ut pamfletter mot honom under British Associations årsmöte i Manchester 1915 vid vilket han valdes till ordförande[60], och samma dag fick han veta att hans son skadats allvarligt när han stred på brittisk sida vid Gallipoli[61][62]), men vänner gav honom stöd[63].

Efter kriget var Schuster drivande vid bildandet av International Research Council ("Internationella forskningsrådet", från 1931 International Council of Scientific Unions, därefter, från 1998, International Council for Science[64][65] och efter samgåendet med International Social Science Council 2018 är namnet International Science Council[66]) och Schuster valdes till dess exekutivkommités förste generalsekreterare vid den första generalförsamlingen i Bryssel 18-28 juli 1919.[67]. Han var härigenom också med och grundade "underavdelningar" som International Astronomical Union[59], International Union of Pure and Applied Chemistry[68], International Union of Biological Sciences[69], International Association of Meteorology and Atmospheric Sciences[64] och International Union of Geodesy and Geophysics[70], vilka bildades vid samma möte, medan International Union of Pure and Applied Physics bildades vid IRC:s generalförsamling 1922[71]. Schuster satt kvar på posten som generalsekreterare i International Research Council till 1928.[26][58]

Utmärkelser, medlemskap, befattningar och eponym[redigera | redigera wikitext]

Schuster Building.

Se även avsnittet Internationellt arbete ovan.

Schuster valdes in som ledamot ("fellow") i Royal Astronomical Society 1877[72] och i Royal Society 1879[73], som utländsk ledamot av National Academy of Sciences 1913[74] samt som hedersledamot i Royal Society of Edinburgh 1916.[75]

Royal Society tilldelade honom Bakerföreläsningarna 1884 och 1890 (båda med titeln "The Discharge of Electicity through Gases"[76]), Royal Medal 1893, Rumfordmedaljen 1926 samt sällskapets främsta utmärkelse, Copleymedaljen ("för sin framstående forskning inom optik och jordmagnetism"), 1931.[73][77] Han var Royal Societys sekreterare 1912-1919, dess utlandssekreterare 1920-1924 samt dess vice ordförande 1919-1920 och 1922-1924.[73]

Han var utlandssekreterare för Royal Astronomical Society 1914-1919.[72]

Han var ordförande ("president") för British Association for the Advancement of Science 1915-1916.[60]

Schuster adlades till riddare ("knight") av Georg V på nyårsdagen 1920.[78]

Schuster utsågs till hedersprofessor vid University of Manchester 1907[79] och till hedersdoktor vid universiteten i Cambridge 1904[80], Calcutta 1908[81], Genève 1909[82] och Saint Andrews 1911[83].

En 100 km bred krater på månens baksida uppkallades efter Schuster 1970.[84]

Schuster Building (färdig 1964[85]) som, tillsammans med Alan Turing Building, inhyser institutionen för fysik och astronomi vid Universiety of Manchester har uppkallats efter honom.[86]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] SNAC, Social Networks and Archival Context ID: w64t6krh, omnämnd som: Arthur Schuster, läst: 9 oktober 2017
  2. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 25 juni 2015, licens: CC0
  3. ^ Award winners : Copley Medal (på engelska), Royal Society, läst: 30 december 2018
  4. ^ Schuster (1932) sid. 41-46
  5. ^ Schuster (1932) sid. 40
  6. ^ Schuster (1932) sid. 48
  7. ^ Schuster (1932) sid. 50
  8. ^ Schuster (1932) sid. 50-52
  9. ^ A. Schuster, 1872, On the Spectrum of Nitrogen i Proceedings of the Royal Society of London, vol. 20, sid. 484-487.
  10. ^ Se kapitlet "How I became a doctor of philosophy", i Schuster (1932), sid. 56-64.
  11. ^ Schuster (1932) sid. 64.
  12. ^ Kapitel X, "The Siamese Eclipse Expedition of 1875" i Schuster (1932), sid. 66-101.
  13. ^ J. N. Lockyer och A. Schuster, 1878, Report on the Total Solar Eclipse of April 6, 1875 i Philosophical Transactions of the Royal Society of London, vol. 169, sid. 139-154.
  14. ^ Kapitel XI, "From Simla trough Kulu to Kashmir" i Schuster (1932), sid. 102-168.
  15. ^ A. Schuster, 1878, Some remarks on the total solar eclipse of July 29, 1878 i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 39, sid. 44-47.
  16. ^ X/1882 K1 (Eclipse Comet or "Tewfik") på Cometography.com.
  17. ^ W. Abney och A. Schuster, 1884, On the Total Solar Eclipse of May 17, 1882 i Philosophical Transactions of the Royal Society of London 175, sid. 253-271. Sid. 270: "The photograph of the spectrum of the corona and has yielded an abundant harvest. Twenty-nine lines of one prominence have been photographed..." Se även planscherna och notera kometen (vilken beskrivs på sid. 261-262 och döptes till "Tewfik" efter den gästfria khediven).
  18. ^ L. Darwin, A. Schuster och E. W. Maunder, 1889, On the total solar eclipse of August 29, 1886, i Philosophical Transactions of the Royal Society of London 180, sid. 291-350.
  19. ^ Newall (1935) sid. 20.
  20. ^ [a b c] Dyson (1935) sid. 328.
  21. ^ J.C. Maxwell, 1873, A Treatise on Electricity and Magnetism, volym 1, volym 2, Clarendon Press, Oxford.
  22. ^ [a b] Dyson (1935) sid. 329.
  23. ^ Simpson (1935), sid. 418.
  24. ^ Emma (Carey) Caroline Elizabeth (Lady Schuster Bullwell) Schuster (född Loveday), 1867 - 1962 på Myheritage.com.
  25. ^ Emma Caroline Elizabeth Loveday på Geni.com.
  26. ^ [a b] Dyson (1935) sid. 330.
  27. ^ [a b c d] Simpson (1935), sid. 412.
  28. ^ [a b] Simpson (1935), sid. 419.
  29. ^ Dyson (1935) sid. 328-329.
  30. ^ S.V. Chavda och A.L. Pahor, A century of ENT radiology i The Journal of Laryngology & Otology 10:1, sid. 5-9.
  31. ^ [a b] Simpson (1935), sid. 413.
  32. ^ A. Schuster och C.H. Lees, 1901, Advanced exercises in practical physics, Cambridge University Press.
  33. ^ A. Schuster, 1904, An introduction to the theory of optics, Edward Arnold, London
  34. ^ A. Schuster, 1909, An introduction to the theory of optics, Edward Arnold, London
  35. ^ A. Schuster och J.W. Nicholson, 1924, An introduction to the theory of optics, Edward Arnold, London
  36. ^ A. Schuster, 1911, The progress of physics, during 33 years (1875-1908), University Press, Cambridge.
  37. ^ Se A. Schuster (1932) ovan.
  38. ^ [a b] Simpson (1935) sid. 415.
  39. ^ A. Schuster och J.W. Nicholson, 1924, An introduction to the theory of optics, sid. 331ff..
  40. ^ A. Schuster, 1904, An introduction to the theory of optics, första upplagan sid. 323: "The effect of the railing may therefore be said to be exactly analogous to that of Fourier's analysis, which by calculation picks out the simple period contained in an irregular disturbance."
  41. ^ A. Schuster, 1898, On the investigation of hidden periodicities with application to a supposed 26 day period of meteorological phenomena i Terrestrial Magnetism 3:1, sid. 13-41. Termen "periodogram" introduceras på sidan 24. Han nämnde dock metoden redan i juni 1897 i artikeln On Lunar and Solar Periodicities of Earthquakes (i Proceedings of the Royal Society of London (1854-1905), vol. 91, sid. 455-465) och avslutar då med "En fullständig behandling av ämnet kommer inom kort i Terrestrial Magnetism".
  42. ^ Periodogram i Nationalencyklopedin.
  43. ^ Bengt Carlsson, Erik Gudmundson och Marcus Björk, 2015, Spektralanalys - konsten att hitta frekvensinnehållet i en signal, Systems and Control, Dept. of Information Technology, Uppsala University.
  44. ^ A. Schuster, 1906, On the Periodicities of Sunspots i Philosophical Transactions of the Royal Society of London. Series A, Containing Papers of a Math. or Phys. Character (1896-1934), vol. 206, sid. 69-100.
  45. ^ Se op. cit. sidan 94.
  46. ^ Simpson (1935), sid. 416.
  47. ^ Paul A. Lynn, Wolfgang Fuerst, 1998, Introductory Digital Signal Processing with Computer Applications, sid. 308. ISBN 9780471976318.
  48. ^ Antonio G. Camacho, Jesús I. Díaz och José Fernández, 2009, Earth Sciences and Mathematics, volym 2, sid. 1622. ISBN 9783764399641.
  49. ^ A. Schuster, 1889, The diurnal variation of terrestrial magnetism i Philosophical Transactions of the Royal Society of London, volym 180, sid. 467-512, med ett appendix av Horace Lamb på sid. 513-518.
  50. ^ Op. cit., sid. 512.
  51. ^ [a b] A. Schuster, 1908, The diurnal variation of terrestrial magnetism, Proceedings of the Royal Society of London, Series A, vol. 80, sid. 80-82.
  52. ^ [a b] Simpson (1935) sid 414.
  53. ^ Geomagnetic Variations på Natural Resources Canada.
  54. ^ Geomagnetic Variations på GFZ German Research Centre for Geosciences.
  55. ^ A. Schuster, 1914, On a new method for determining the Earth's horizontal magnetic forces i Terrestrial Magnetism and Atmospheric Electricity 19:1, sid. 19-22.
  56. ^ F.E. Smith, 1913, A Magnetograph for Measuring Variations in the Horizontal Intensity of the Earth's Magnetic Field i Proceedings of the Physical Society of London, vol 26.
  57. ^ F.E. Smith, 1923, On an electromagnetic method for the measurement of the horizontal intensity of the earth's magnetic field i Philosophical Transactions of the Royal Society of London, Series A, volym 223, sid. 175-200.
  58. ^ [a b] Simpson (1935) sid.420
  59. ^ [a b] Walter S. Adams, 1949, The History of the International Astronomical Union i Publications of the Astronomical Society of the Pacific 61:358, sid. 5-12., särskilt sidan 8.
  60. ^ [a b] Report of the British Association for the Advancement of Science - Manchester 1915, John Murray, London, 1816, sid. iii.
  61. ^ James Peters, 2015, University Academics and the First World War på University Histories.
  62. ^ Lawrence Badash, 1979, British and American Views of the German Menace in World War I i Notes and Records of the Royal Society of London 34:1, sid. 91-121.
  63. ^ Simpson (1935) sid. 421-422.
  64. ^ [a b] Michael C. MacCracken och Hans Volkert, 2019, IAMAS: a century of international cooperation in atmospheric sciences i History of Geo- and Space Sciences, 10, sid. 119-136. På sidan 5 i PDF-fil.
  65. ^ The International Council for Science (ICSU) på Committee on Space Research.
  66. ^ About us på Internationel Science Council.
  67. ^ W.W. Campbell, 1919, The International Research Council and the International Astronomical Union i Publications of the Astronomical Society of the Pacific 31:183, sid. 254.
  68. ^ Robert Fox, 2019, The International Research Council and Its Unions: 1919-1931 i Chemistry International 41:3, sid. 7-8.
  69. ^ History of IUBS på International Union of Biological Sciences.
  70. ^ Hermann Drewes och József Ádám, 2019, The International Association of Geodesy: from an ideal sphere to an irregular body subjected to global change i History of Geo- and Space Sciences, 10, sid. 1-11.
  71. ^ IUPAP 1922-1992.
  72. ^ [a b] Dyson (1935), sid. 330.
  73. ^ [a b c] Schuster; Sir; Arthur (1851 - 1934) på Royal Society.
  74. ^ Arthur Schuster på National Academy of Sciences.
  75. ^ Former Fellows of the Royal Society of Edinburgh 1783-2002.
  76. ^ The Physical Laboratories of the University of Manchester (1906) sid. 43.
  77. ^ Award winners:Copley Medal.
  78. ^ Supplement to the London Gazette, 1 januari 1920, sidan 3.
  79. ^ Letter from Edward Fiddes (Registrar) informing of appointment as Honorary Professor of University of Manchester.
  80. ^ The Physical Laboratories of the University of Manchester (1906), sid. 45. Se även College Notes, St. John's College Cambridge 1931, sid. 37 (18/88).
  81. ^ Honoris causa (1876-2019) på University of Calcutta.
  82. ^ Diploma of honorary Doctor of Physical Science, University of Geneva, plus covering letter, .
  83. ^ Letter informing of appointment of honorary Doctor of Law of St Andrew's University, and certificate of invitation to anniversary celebrations (in Latin).
  84. ^ SchusterIAU Gazetteer of Planetary Nomenclature.
  85. ^ George Lafferty, 2000, Schuster Laboratory på en äldre sida för The Department of Physics and Astronomy.
  86. ^ Maps and Travel på Department of Physics and Astronomy, University of Manchester.

Allmänna källor[redigera | redigera wikitext]