Bakteriell vaginos

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Bakteriell vaginos
Mikrograf av bakteriell vaginos-celler från livmoderhalsen täckta med stavformade bakterier.
Klassifikation och externa resurser
ICD-10B96, N76
ICD-9616.1
MeSHsvensk engelsk

Bakteriell vaginos (BV) är en sjukdom i vaginan orsakad av överväxt av icke-kommensala bakterier.[1] Vanliga symtom omfattar en ökad mängd flytningar vars lukt i typiska fall kan påminna om fisk eller skaldjur. Flytningarna är ofta vit- eller gråaktiga i färgen. En brännande känsla kan uppstå i samband med urinering.[2] Klåda är mindre vanligt och ibland förekommer inga symtom alls.[1][2] Kvinnor med bakteriell vaginos löper en ökad risk för ett antal andra sexuellt överförbara infektioner inklusive HIV/AIDS.[3] Bakteriell vaginos ökar också risken för prematur förlossning hos gravida.[4]

Orsak och diagnos[redigera | redigera wikitext]

Bakteriell vaginos orsakas av en obalans i vaginans naturliga bakterieflora där de vanligaste kommensala bakterierna bytts ut och det dessutom har skett en hundra- till tusenfaldig ökning av det totala antalet bakterier.[1][5] Riskfaktorer omfattar bland annat intimduschning, ny eller olika samtidiga sexpartners, antibiotika och användning av spiral.[5] Det anses dock inte vara en sexuellt överförbar infektion.[6]

Vid misstänkt bakteriell vaginos ställs diagnosen utifrån Amsels kriterier:

  1. Tunn, gulvit, ibland lätt skummande flytning
  2. Clueceller vid mikroskopi
  3. Förhöjt pH >4,5
  4. Pos sniff/whiff test (med eller utantillsats av 10% KOH för att höja pH i vaginalsekretet)

För diagnos skall tre av fyra kriterier vara uppfyllda.[7][1] Bakteriell vaginos kan förväxlas med Svampinfektion i underlivet eller trichomonasinfektion.[8]

Epidemiologi och historik[redigera | redigera wikitext]

Bakteriell vaginos är den vanligaste underlivsinfektionen hos kvinnor i fertil ålder.[5] Andelen kvinnor som drabbas varierar mellan 5 % och 70 % och är vanligast i delar av Afrika och minst förekommande i Asien och Europa.[3] I USA drabbas ungefär 30 % av alla kvinnor mellan 14 och 49 år.[9] Andelen drabbade kan också variera kraftigt mellan etniska grupper inom ett och samma land.[3] Symtom som påminner om BV har beskrivits genom historien, men det första dokumenterade fallet är från 1894.[10]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Donders, G. G.; Zodzika, J.; Rezeberga, D. (april 2014). ”Treatment of bacterial vaginosis: what we have and what we miss” (på engelska). Expert opinion on pharmacotherapy 15 (5): sid. 645–657. doi:10.1517/14656566.2014.881800. PMID 24579850. 
  2. ^ [a b] ”Vilka symtom ger bakteriell vaginos?”. http://www.nichd.nih.gov/. 2013-05-21. http://www.nichd.nih.gov/health/topics/bacterialvag/conditioninfo/Pages/symptoms.aspx. Läst 3 mars 2015. 
  3. ^ [a b c] Kenyon, C; Colebunders, R; Crucitti, T (December 2013). ”The global epidemiology of bacterial vaginosis: a systematic review.”. American journal of obstetrics and gynecology 209 (6): sid. 505-23. PMID 23659989. 
  4. ^ ”Vad finns det för behandlingar för bakteriell vaginos (BV)?”. http://www.nichd.nih.gov/. 2013-07-15. http://www.nichd.nih.gov/health/topics/bacterialvag/conditioninfo/Pages/treatments.aspx. Läst 4 mars 2015. 
  5. ^ [a b c] ”Bacterial Vaginosis (BV): Condition Information”. http://www.nichd.nih.gov/. 2013-05-21. http://www.nichd.nih.gov/health/topics/bacterialvag/conditioninfo/Pages/default.aspx. Läst 3 mars 2015. 
  6. ^ ”Bacterial Vaginosis – CDC Fact Sheet”. Bacterial Vaginosis – CDC Fact Sheet. Centers for Disease Control and Prevention. March 11, 2014. http://www.cdc.gov/std/bv/stdfact-bacterial-vaginosis.htm. Läst 2 mars 2015. 
  7. ^ ”Vulvovaginala sjukdomar”. SFOG. https://www.sfog.se/natupplaga/ARG_nr%2071_webae1437d4-8cc5-4457-9eac-f5c6550a614b.pdf. Läst 5 oktober 2021. 
  8. ^ Mashburn, J (2006). ”Etiology, diagnosis, and management of vaginitis.”. Journal of midwifery & women's health 51 (6): sid. 423-30. PMID 17081932. 
  9. ^ ”Bacterial Vaginosis (BV) Statistics Prevalence”. cdc.gov. September 14, 2010. http://www.cdc.gov/std/bv/stats.htm. Läst 3 mars 2015. 
  10. ^ Borchardt, Kenneth A. (1997). Sexually transmitted diseases : epidemiology, pathology, diagnosis, and treatment. Boca Raton [u.a.]: CRC Press. sid. 4. ISBN 9780849394768. https://books.google.ca/books?id=k_9sjs-n0nIC&pg=PA4