Lise Meitner

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lise Meitner
Lise Meitner
Född 7 november 1878
Wien, Österrike
Död 27 oktober 1968 (89 år)
Cambridge, England
Bosatt i Österrike, Tyskland, Sverige, Storbritannien
Medborgarskap Österrike (pre-1949)
Sverige (post-1949)
Forskningsområde Fysiker
Institutioner Kaiser Wilhelm-sällskapet
Berlins universitet
Alma mater Wiens universitet
Rådgivare Ludwig Boltzmann
Max Planck
Nämnvärda studenter Arnold Flammersfeld
Kan-Chang Wang
Nikolaus Riehl
Max Delbrück
Hans Hellmann
Känd för Fission
Har influerat Otto Hahn
Nämnvärda priser Lieben-priset (1925)
Max Planck-medaljen (1949)
Enrico Fermi-priset (1966)
Namnteckning Lise Meitner signature.svg
Lise Meitner och Otto Hahn i Tyskland

Lise Meitner, egentligen Elise Meitner, född 7 november 1878 i Wien, Österrike, död i Cambridge 27 oktober 1968, var en österrikisk-svensk fysiker inom radioaktivitet och kärnfysik. Lise Meitner har gått till fysikhistorien genom att i december 1938, vid tolkningen av försök utförda av Otto Hahn, lansera den revolutionära hypotesen att kärnklyvning uppstår då uran utsätts för neutronbestrålning.

Hypotesen bekräftades redan i januari 1939, vid ett experiment utfört av hennes systerson Otto Frisch. Den epokgörande upptäckten var fundamental för utvecklingen av utnyttjandet av kärnenergi och initierade den process, som drygt sex år senare ledde fram till atombomben.

Lise Meitner fick inte dela Nobelpriset i kemi med Otto Hahn, som denne tilldelades 1944. Vissa anser att det berodde på att hon var kvinna, judinna och emot militär forskning kring kärnkraft.[1] Andra anser att det huvudsakliga skälet var att Hahn i sin redogörelse för de aktuella experimenten och särskilt dessas tolkning, inte tillräckligt framhöll hennes insats.[2]

Grundämnet meitnerium är uppkallat efter Lise Meitner.[3]

Tidiga år[redigera | redigera wikitext]

Meitner föddes i en judisk familj och var det tredje av Hedwig (Skovran) och Philip Meitners åtta barn. Under sin uppväxt hade hon få vänner och kände sig ofta ensam. Redan som tonåring konverterade hon till protestantismen. Trots en del motstånd från sin familj började hon studera fysik vid Wiens universitet under Ludwig Boltzmann.[4]

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Som fjortonåring var Meitners framtidsval begränsade då de allra flesta kvinnor på den tiden inte hade några jobb. Hon valde då att utbilda sig till fransklärare, vilket var ett vanligt kvinnoyrke, även om ingenting tyder på att hon hade något större intresse av detta. Anledningen till hennes val tros därför vara att hon ville ha ett säkerställt jobb för att försörja familjen efter hennes fars död, något som inte alls skulle vara lätt som kvinnlig akademiker[5]

Wiens universitet[redigera | redigera wikitext]

Efter att hon år 1899 avslutat sin lärarutbildning valde hon att påbörja privata gymnasiestudier för att komma in på Wiens universitet. Normalt sett tog det åtta år på gymnasiet för att klara detta, men Lise klarade det på två och tog examen år 1901. Samma år började hon sina studier på Wiens universitet och blev en av de första kvinnliga studenter, som studerade fysik där.[6] På universitetet inspirerades hon av fysikläraren Ludwig Boltzmanns föreläsningar, vilka hade stort inflytande på hennes ambition att fullfölja sina planer att bli fysiker. Hon disputerade 1907 som första kvinna på universitetet.[7]

Berlins universitet[redigera | redigera wikitext]

Efter att Meitner hade disputerat som den första kvinnan från Wiens universitet 1907 reste hon till Berlin för att få tillfälle att gå på Max Plancks föreläsningar. Enligt universitetets regler var kvinnor inte tillåtna att gå på föreläsningar, såvida föreläsaren inte hade empati för en och det fanns lediga platser. Planck gjorde ett undantag och gav Meitner sitt tillåtande att studera under honom. [8]Detta trots sitt uttalande ca 10 år tidigare gällande att kvinnliga studenter som har begåvning för fysik endast är undantag som bekräftar regeln att kvinnor inte är lämpade för högre utbildning. Plancks föreläsningar var en helt annan typ av undervisning än den hon hade vant sig vid under sin tid med Boltzmann, men med Planck som föreläsare upptäckte hon snart att föreläsningarna gav henne mer kunskap. [9]

Samarbete med Otto Hahn[redigera | redigera wikitext]

I september 1907 märkte hon dock att föreläsningarna i teoretisk fysik inte fyllde hennes tid som hon ville. Då hon ville skaffa sig mer experimentell erfarenhet gick hon till Heinrich Rubens som var universitetets professor i experimentell fysik, detta för att se om hon kunde få tillgång till en laborationsplats. Till hennes förfäran fanns det endast plats i hans egna personliga laboratorium vilket hon fann otänkbart då hon var mycket tillbakadragen och blyg som person. Lise fann det omöjligt att fråga Rubens om de saker hon inte förstod, vilket skulle vara nödvändigt i början för att komma igång. Då hon frågade Rubens om en forskningsplats första gången, namngav han flertalet yngre medarbetare som eventuellt skulle finna intresse att samarbeta med henne. Rubens sa att en annan yngre kemist, Otto Hahn, hade uttryckt intresse för att samarbeta med henne innan hon hann tacka nej till Rubens första erbjudande. Ett fåtal minuter senare inträdde Hahn i rummet. Redan vid första intrycket som Lise fick var hon säker på att hon skulle finna modet att fråga Hahn om allt hon inte förstod då han uppträdde på ett mycket informellt sätt. [10]

Meitner bad om åtta dagars betänketid, vilket hon blev beviljad. Under den tiden var Otto Hahn tvungen att söka tillstånd hos professor Emil Fischer, föreståndare för den kemiska institutionen. Fischer var känd för att inte tolerera kvinnor på sin institution, med undantag för städerskor. Vid första beskrivandet av den känsliga situationen utbröt han ”På inga villkor får en kvinnlig forskade börja här” men efter ett par andetag tillade han ”Om hon blir i källaren och aldrig kommer in på institutionen så må det vara hänt”. Meitner fick nöja sig med snickeriverkstaden i källaren som arbetsplats. Hahn hade redan inrett denna verkstad som ett laboratorium och gjort den åtkomlig från källardörren. Till följd av Fischers begränsningar betydde det att hon inte fick bruka toaletterna på institutionen, utan hennes behov fick lösas på en resturang längre ner på gatan. [11]

Från 1907 fram till 1912 fortsatte Hahns och Meitners arbete på den kemiska institutionen, för att sedan flytta till det icke statliga Kaiser Wilhem Institutet (KWI). Där jobbade Meitner som oavlönad ”gäst” på Hahns avdelning under ett år till hon fick en permanent plats på KWI, där arbetet fortsatte som tidigare. Under sina år tillsammans gjorde de flertalet upptäckter och framsteg inom den akademiska världen. Från 1917 förestod Meitner den fysiska avdelningen, vilken hon själv hade byggt upp. År 1918 upptäckte Meitner och Hahn tillsammans den första långlivade isotopen av grundämnet protaktinium och 1923 upptäckte Meitner Augereffekten, som fått sitt namn av den franske fysikern Pierre Victor Auger som upptäckte samma effekt två år senare. År 1926 anställdes Lise Meitner vid universitetet i Berlin, och hon blev därmed den första kvinnliga professorn i Tyskland. År 1928 blev Hahn föreståndare för institutet i sin helhet. Då KWI inte var statligt kunde Lise känna sig någorlunda säker när Hitler tillträdde makten 1933.[12]

I och med upptäckten av neutronen i början av 1930-talet, började man inom vetenskapliga kretsar spekulera kring möjligheten att i laboratoriemiljö skapa tyngre grundämnen än det tyngsta som man då kände till; nämligen uran med atomnummer 92. Det resulterade i en vetenskaplig kapplöpning mellan Ernest Rutherford i Storbritannien, Irene Joliot-Curie i Frankrike, Enrico Fermi i Italien, och duon Meitner-Hahn i Berlin. Vid denna tid trodde alla inblandade att detta mycket väl kunde vara grunden för ett Nobelpris.[13] 

Till Sverige[redigera | redigera wikitext]

Efter att Tyskland annekterat Österrike 1938 vid den så kallade Anschluss flydde Meitner till Stockholm på inrådan av Dirk Coster i Groningen. Hon väntade in i det sista med att fly Tyskland, trots att de flesta vetenskapsmän med judisk bakgrund flydde redan 1933. Meitner väntade ända till 1938. På grund av sin judiska bakgrund förvägrades hon ett pass, men lyckades med ett utgånget sådant ta sig till Nederländerna 13 juli 1938. Hon fortsatte sedan vidare med flyg till Niels Bohr i Köpenhamn och den 1 augusti anlände Meitner till Kungälv i Sverige, där hon mötte väninnan Eva von Bahr. Hon kom till Stockholm i september 1938 och fortsatte där sitt arbete vid Manne Siegbahninstitutet. Tyvärr fick hon inte mycket stöd, mest på grund av Siegbahns fördomar gentemot kvinnliga forskare.[14]

Forskning i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Hahn och Meitner möttes kort i november samma år för att planlägga sin fortsatta forskning. De påbörjade en brevväxling. Genom brevväxlingen framgick det att Hahn inte förstod vad som skedde när han bestrålade uran i sitt laboratorium i Berlin. Ett brev nådde Meitner när hon var på besök i Kungälv hos Eva von Bahr, Sveriges första kvinnliga docent i fysik. I brevet bad han Meitner om att försöka analysera resultatet av försöken. I sitt svar lanserar hon som första personen någonsin hypotesen om hur neutronen gör urankärnan instabil och delar den i två mindre delar, barium och krypton. Detta resulterar i att några neutroner frigörs samt en stor mängd energi. Det sägs att Meitner kom på den teoretiska förklaringen gällande fission då hon var på besök hos Eva Von Bahr under julen 1938, där även hennes brorson Otto Frisch befann sig. Frisch och Meitner var ute på en promenad i vintervädret och plötsligt slogs Meitner av en idé om vad atomklyvningen innebar. Hon satte sig ner på en avhuggen trädstam, tog upp ett papper och en penna och ”klottrade ner” den teoretiska förklaringen för fissionens förlopp.[15] Den frigjorda energin motsvarade den beräknade minskningen av massan enligt Einsteins ekvation E=mc2. Denna hypotes bekräftades redan i januari 1939, vid ett experiment utfört av Otto Frisch.[16]

Hahn publicerade de kemiska upptäckterna i januari 1939 och Meitner de fysikaliska förklaringarna följande månad tillsammans med sin släkting, fysikern Otto Robert Frisch. De döpte processen till "nukleär fission". I denna publikation förutsåg Meitner möjligheten till en kärnreaktion med en enorm energiutveckling. Denna rapport blev startskottet till en febril aktivitet eftersom man förstod att detta kunde användas till vapenproduktion och att dessa forskningsresultat fanns i tyska händer. Leo Szilard, Edward Teller, och Eugene Wigner övertalade Einstein, som hade möjligheten att skriva ett brev och varna USA:s dåvarande president Franklin D. Roosevelt, vilket så småningom skulle leda fram till det så kallade Manhattanprojektet. Meitner avböjde att deltaga i projektet i Los Alamos, och svarade att "Jag vill inte ha något att göra med en bomb!” [17]

I Sverige var Meitner först verksam vid Nobelinstitutet för fysik, därefter vid FOA och vid KTH, där hon hade ett av Atomkommitténs finansierade laboratorium. Hon fick 1947 en personlig tjänst vid Stockholms högskola med en lön motsvarande en professors. Hon blev  en svensk medborgare 1949 och deltog i uppbyggnanden av R1, den första svenska kärnreaktorn, vid KTH.[18]

Nobelpriset hon inte fick[redigera | redigera wikitext]

År 1944 delades inget nobelpris ut på grund av kriget, men året därpå kunde Hahn ta emot  år 1944:s Nobelpris i kemi för den forskning och de upptäckter som han och Meitner gemensamt genomfört under deras 30-åriga samarbete. Meitner fick inte ta del av priset, detta trots att en sammanfattning och en slutlig teoretisk syntes åstadkommits av henne. Det finns olika teorier angående varför hon inte fick ta del av priset, men ingen vet säkert om det var för att hon var kvinna, jude eller om nobelkommittén helt enkelt saknade uppgifter om hennes del i arbetet. Meitner och Hahns vänskap fortsatte efter detta, trots att Hahn beskylldes för att ha tagit äran ifrån henne då han inte nämnde henne i tacktalet han höll när han mottog nobelpriset. [19]

Senare år[redigera | redigera wikitext]

År 1960 bestämde sig Meitner för att flytta till Cambridge i England där systersonen Otto Frisch bodde och jobbade som professor i teoretisk fysik. Hon fortsatte med att resa, föreläsa, och gå på konserter, då hennes intresse för musik var stort. Men hon började gradvis sluta med dessa aktiviteter allt eftersom hennes styrka minskade. Meitner dog den 27 oktober 1968, tio dagar innan hon skulle ha fyllt 90 år. Det anses mycket anmärkningsvärt att hon blev så gammal trots att hon under större delen av sitt liv utsatts för farlig strålning.[20]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Det var först under hennes senare år som hon blev belönad för sina insatser. Både nationella och internationella institut fick då upp ögonen för henne och hon erhöll flera eftertraktade priser. 

  • Meitner invaldes 1945 som utländsk ledamot nummer 826 av Kungliga Vetenskapsakademien, och räknades från 1951 till de inhemska ledamöterna, med nummer 968.
  • förärades priset som "Woman of the Year" av "the National Women's Press Club" i USA 1946.
  • År 1949 mottog Max Planck-medaljen av Tyska fysikersamfundet 1949.
  • 1966 belönades Hahn och Meitner med Enrico Fermi-priset tillsammans med Fritz Straßmann.
  • Meitner har fått grundämne 109, meitnerium, uppkallat efter sig.
  • European Physical Society delar ut utmärkelsen Lise Meitner Prize för excellent forskning inom kärnfysik[21]. I Sverige delas Göteborgs Lise Meitnerpris av Fysikcentrum Göteborg till en forskare som gjort en banbrytande upptäckt inom fysiken.[22]
  • Meitner har fått en gata uppkallad efter sig i Hagastaden, Stockholm[23]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kaianders Sempler; Den stora upptäckten, Ny Teknik 4 oktober 2000.
  2. ^ Ruth Lewin Sime, Lise Meitner: A Life in Physics, University of California Press 1996.
  3. ^ ”meitnerium”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/meitnerium. Läst 7 juni 2013. 
  4. ^ Forkman, Bengt (2006). Lise Meitner: en levnadsteckning 
  5. ^ Forkman, Bengt (2006). Lise Meitner: en levnadsteckning 
  6. ^ Forkman, Bengt (2006). Lise Meitner: en levnadsteckning 
  7. ^ ”Chalmers”. http://www.chalmers.se/sv/institutioner/mc2/nyheter/Sidor/Lise-Meitner-fick-eget-rum-pa-Chalmers.aspx. Läst 2015-03-18. 
  8. ^ Forkman, Bengt (2006). Lise Meitner: en levnadsteckning 
  9. ^ ”Radiofysik”. http://www.radiofysik.se/upload/documents/ssi/pdf/ssn_3_2000_Meitner.pdf. Läst 2015-03-18. 
  10. ^ Forkman, Bengt (2006). Lise Meitner: en levnadsteckning 
  11. ^ ”Radiofysik”. http://www.radiofysik.se/upload/documents/ssi/pdf/ssn_3_2000_Meitner.pdf. Läst 2015-03-18. 
  12. ^ ”Radiofysik”. http://www.radiofysik.se/upload/documents/ssi/pdf/ssn_3_2000_Meitner.pdf. Läst 2015-03-18. 
  13. ^ ”Radiofysik”. http://www.radiofysik.se/upload/documents/ssi/pdf/ssn_3_2000_Meitner.pdf. Läst 2015-03-18. 
  14. ^ Forkman, Bengt (2006). Lise Meitner: en levnadsteckning 
  15. ^ Hedqvist, Hedvig (2012). Kärlek och kärnfysik 
  16. ^ Sime, Ruth Lewin (1996). Lise Meitner: A life in Physics 
  17. ^ Sime, Ruth Lewin (1996). Lise Meitner: A life in physics 
  18. ^ Svensk Uppslagsbok. 1951 
  19. ^ ”Nobelmuseum”. http://www.nobelmuseum.se/sv/node/1566. Läst 2015-03-18. 
  20. ^ Forkman, Bengt (2006). Lise Meitner: En levnadsteckning 
  21. ^ ”Lise Meitner Prize”. EPS. http://www.eps.org/?NPD_prizes_LMeitner. Läst 11 september 2014. 
  22. ^ ”Gothenburg Lise Meitner Award”. Chalmers. http://www.chalmers.se/en/centres/gpc/activities/lisemeitner/Pages/default.aspx. Läst 12 september 2014. 
  23. ^ ”bygg.stockholm”. http://bygg.stockholm.se/-/Sok/?q=hagastaden+Lise+meitner&uaid=B2A6E51667A0FF496597D36FFF8770DB:3137322E32332E3232382E313431:5247266357460981313. Läst 2015-03-18. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Trends in Atomic Physics: Essays Dedicated to Lise Meitner, Otto Hahn, Max von Laue on the Occasion of their 80th Birthday - Otto Robert Frisch, 1959, New York, Interscience
  • Rife, Patricia (1999) (på eng). Lise Meitner and the dawn of the nuclear age. Boston: Birkhäuser. Libris 5765195. ISBN 0-8176-3732-X 
  • Sime, Ruth Lewin (1996) (på eng). Lise Meitner: a life in physics. California studies in the history of science, 99-1329586-6 ; 13. Berkeley, Calif.: University of California Press. Libris 8290318. ISBN 0-520-08906-5 
  • Twentieth Century Women Scientists - Lisa Yount 1996, New York: Facts on File. ISBN 0-8160-3173-8.
  • Forkman, Bengt (2006). Lise Meitner: en levnadsteckning. Hedemora: Gidlund. Libris 10213581 

Webbförstärkta[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]