Lise Meitner

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lise Meitner
Lise Meitner
Född 7 november 1878
Wien, Österrike
Död 27 oktober 1968 (89 år)
Cambridge, England
Bosatt i Österrike, Tyskland, Sverige, Storbritannien
Medborgarskap Österrike (pre-1949)
Sverige (post-1949)
Forskningsområde Fysiker
Institutioner Kaiser Wilhelm-sällskapet
Berlins universitet
Alma mater Wiens universitet
Doktorandhandledare Ludwig Boltzmann
Max Planck
Nämnvärda studenter Arnold Flammersfeld
Kan-Chang Wang
Nikolaus Riehl
Max Delbrück
Hans Hellmann
Känd för Fission
Har influerat Otto Hahn
Nämnvärda priser Lieben-priset (1925)
Max Planck-medaljen (1949)
Enrico Fermi-priset (1966)
Namnteckning Lise Meitner signature.svg
Lise Meitner och Otto Hahn i Tyskland

Lise Meitner, egentligen Elise Meitner, född 7 november 1878 i Wien, Österrike, död i Cambridge 27 oktober 1968, var en österrikisk fysiker inom radioaktivitet och kärnfysik. Lise Meitner har gått till fysikhistorien genom att i december 1938, vid tolkningen av försök utförda av Otto Hahn, lansera den revolutionerande hypotesen att kärnklyvning uppstår då uran utsätts för neutronbestrålning.

Hypotesen bekräftades redan i januari 1939, vid ett experiment utfört av hennes systerson Otto Frisch. Den epokgörande upptäckten var fundamental för utvecklingen av utnyttjandet av kärnenergi och initierade den process, som drygt sex år senare ledde fram till atombomben.

Lise Meitner fick inte dela Nobelpriset i kemi med Otto Hahn, som denne tilldelades 1944 för upptäckten av nukleär fission. Flertalet forskare har kallat hennes utestängande från priset för en "orättvisa" och Meitner har postumt tilldelats en mängd hederbetygelser, däribland grundämnet meitnerium som är uppkallat efter henne.[1] [2]

Tidiga år[redigera | redigera wikitext]

Meitner föddes i en judisk familj och var det tredje av Hedwig (Skovran) och Philip Meitners åtta barn. Under sin uppväxt hade hon få vänner och kände sig ofta ensam. 1908 lät hon döpa sig när hon konverterade till protestantismen och blev lutheran. Trots en del motstånd från sin familj började hon studera fysik vid Wiens universitet under Ludwig Boltzmann.[3]

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Som fjortonåring var Meitners framtidsval begränsade då de allra flesta kvinnor på den tiden inte hade något arbete utanför hemmet. Hon valde då att utbilda sig till fransklärare, vilket var ett vanligt kvinnoyrke, även om ingenting tyder på att hon hade något större intresse av detta. Anledningen till hennes val tros därför vara att hon ville ha ett säkerställt jobb för att försörja familjen efter sin fars död, något som inte alls skulle vara lätt som kvinnlig akademiker.[3]

Wiens universitet[redigera | redigera wikitext]

Efter att hon år 1899 avslutat sin lärarutbildning valde hon att påbörja privata gymnasiestudier för att komma in på Wiens universitet. Normalt sett tog det åtta år på gymnasiet för att klara detta, men Lise klarade det på två och tog examen år 1901. Samma år började hon sina studier på Wiens universitet och blev en av de första kvinnliga studenter som studerade fysik där.[3] På universitetet inspirerades hon av fysikläraren Ludwig Boltzmanns föreläsningar, vilka hade stort inflytande på hennes ambition att fullfölja sina planer att bli fysiker. Hon disputerade 1907 som första kvinna på universitetet.[4]

Berlins universitet[redigera | redigera wikitext]

Efter att Meitner hade disputerat i Wien 1907 reste hon till Berlin för att få tillfälle att gå på Max Plancks föreläsningar. Enligt universitetets regler var kvinnor inte tillåtna att gå på föreläsningar, såvida föreläsaren inte hade empati för kvinnan och det fanns lediga platser. Planck gjorde ett undantag och gav Meitner sitt tillåtande att studera under honom.[3] Detta trots sitt uttalande ca 10 år tidigare gällande att kvinnliga studenter som har begåvning för fysik endast är undantag som bekräftar regeln att kvinnor inte är lämpade för högre utbildning. Plancks föreläsningar var en helt annan typ av undervisning än den hon hade vant sig vid under sin tid med Boltzmann, men med Planck som föreläsare upptäckte hon snart att föreläsningarna gav henne mer kunskap.[5]

Samarbete med Otto Hahn[redigera | redigera wikitext]

I september 1907 märkte hon dock att föreläsningarna i teoretisk fysik inte fyllde hennes tid som hon ville. Då hon ville skaffa sig mer experimentell erfarenhet gick hon till Heinrich Rubens som var universitetets professor i experimentell fysik, detta för att se om hon kunde få tillgång till en laborationsplats. Till hennes förfäran fanns det endast plats i hans eget personliga laboratorium vilket hon fann otänkbart då hon var mycket tillbakadragen och blyg som person. Lise fann det omöjligt att fråga Rubens om de saker hon inte förstod, vilket skulle vara nödvändigt i början för att komma igång. Då hon frågade Rubens om en forskningsplats första gången, namngav han ett flertal yngre medarbetare som eventuellt skulle finna intresse av att samarbeta med henne. Rubens sa att en annan yngre kemist, Otto Hahn, hade uttryckt intresse för att samarbeta med henne innan hon hann tacka nej till Rubens första erbjudande. Ett fåtal minuter senare inträdde Hahn i rummet. Redan vid första intrycket som Lise fick var hon säker på att hon skulle finna modet att fråga Hahn om allt hon inte förstod då han uppträdde på ett mycket informellt sätt.[3]

Meitner bad om åtta dagars betänketid, vilket hon blev beviljad. Under den tiden var Otto Hahn tvungen att söka tillstånd hos professor Emil Fischer, föreståndare för den kemiska institutionen. Fischer var känd för att inte tolerera kvinnor på sin institution, med undantag för städerskor. Vid första beskrivningen av den känsliga situationen utbröt han ”På inga villkor får en kvinnlig forskade börja här” men efter ett par andetag tillade han ”Om hon blir i källaren och aldrig kommer in på institutionen så må det vara hänt”. Meitner fick nöja sig med snickeriverkstaden i källaren som arbetsplats. Hahn hade redan inrett denna verkstad som ett laboratorium och gjort den åtkomlig från källardörren. En följd av Fischers begränsningar var att hon inte fick bruka toaletterna på institutionen, utan hennes behov fick lösas på en restaurang längre ner på gatan.[5]

Från 1907 fram till 1912 fortsatte Hahns och Meitners arbete på den kemiska institutionen, för att sedan flytta till det icke statliga Kaiser Wilhem Institutet . Där jobbade Meitner som oavlönad ”gäst” på Hahns avdelning under ett år tills hon fick en permanent plats på KWI, där arbetet fortsatte som tidigare. Under sina år tillsammans gjorde de ett flertal upptäckter och framsteg inom den akademiska världen. Från 1917 förestod Meitner den fysiska avdelningen, vilken hon själv hade byggt upp. År 1918 upptäckte Meitner och Hahn tillsammans den första långlivade isotopen av grundämnet protaktinium och 1923 upptäckte Meitner Augereffekten, som fått sitt namn av den franske fysikern Pierre Victor Auger som upptäckte samma effekt två år senare. År 1926 anställdes Lise Meitner vid universitetet i Berlin, och hon blev därmed den första kvinnliga professorn i Tyskland. År 1928 blev Hahn föreståndare för institutet i sin helhet. Då KWI inte var statligt kunde Lise känna sig någorlunda säker när Hitler tillträdde makten 1933.[5]

I och med upptäckten av neutronen i början av 1930-talet, började man inom vetenskapliga kretsar spekulera kring möjligheten att i laboratoriemiljö skapa tyngre grundämnen än det tyngsta som man då kände till; nämligen uran med atomnummer 92. Det resulterade i en vetenskaplig kapplöpning mellan Ernest Rutherford i Storbritannien, Irene Joliot-Curie i Frankrike, Enrico Fermi i Italien, och duon Meitner-Hahn i Berlin. Vid denna tid trodde alla inblandade att detta mycket väl kunde vara grunden för ett Nobelpris.[5] 

Till Sverige[redigera | redigera wikitext]

Efter att Tyskland annekterat Österrike 1938 vid den så kallade Anschluss flydde Meitner till Stockholm på inrådan av Dirk Coster i Groningen. Hon väntade in i det sista med att fly Tyskland, trots att de flesta vetenskapsmän med judisk bakgrund flydde redan 1933. Meitner väntade ända till 1938. På grund av sin judiska bakgrund förvägrades hon ett pass, men lyckades med ett utgånget sådant ta sig till Nederländerna 13 juli 1938. Hon fortsatte sedan vidare med flyg till Niels Bohr i Köpenhamn och den 1 augusti anlände Meitner till Kungälv i Sverige, där hon mötte väninnan Eva von Bahr. Hon kom till Stockholm i september 1938 och fortsatte där sitt arbete vid Manne Siegbahninstitutet. Tyvärr fick hon inte mycket stöd, mest på grund av Siegbahns fördomar mot kvinnliga forskare.[3]

Forskning i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Hahn och Meitner möttes kort i november samma år för att planlägga sin fortsatta forskning. De påbörjade en brevväxling. Genom brevväxlingen framgick det att Hahn inte förstod vad som skedde när han bestrålade uran i sitt laboratorium i Berlin. Ett brev nådde Meitner när hon var på besök i Kungälv hos Eva von Bahr, Sveriges första kvinnliga docent i fysik. I brevet bad han Meitner om att försöka analysera resultatet av försöken. I sitt svar lanserar hon som första personen någonsin hypotesen om hur neutronen gör urankärnan instabil och delar den i två mindre delar, barium och krypton. Detta resulterar i att några neutroner frigörs samt en stor mängd energi. Det sägs att Meitner kom på den teoretiska förklaringen gällande fission då hon var på besök hos Eva Von Bahr under julen 1938, där även hennes brorson Otto Frisch befann sig. Frisch och Meitner var ute på en promenad i vintervädret och plötsligt slogs Meitner av en idé om vad atomklyvningen innebar. Hon satte sig ner på en avhuggen trädstam, tog upp ett papper och en penna och ”klottrade ner” den teoretiska förklaringen för fissionens förlopp.[6] Den frigjorda energin motsvarade den beräknade minskningen av massan enligt Einsteins ekvation . Denna hypotes bekräftades redan i januari 1939, vid ett experiment utfört av Otto Frisch.[7]

Hahn publicerade de kemiska upptäckterna i januari 1939 och Meitner de fysikaliska förklaringarna följande månad tillsammans med sin släkting, fysikern Otto Robert Frisch. De döpte processen till "nukleär fission". I denna publikation förutsåg Meitner möjligheten till en kärnreaktion med en enorm energiutveckling. Denna rapport blev startskottet för en febril aktivitet eftersom man förstod att detta kunde användas till vapenproduktion och att dessa forskningsresultat fanns i tyska händer. Leo Szilard, Edward Teller, och Eugene Wigner övertalade Einstein, som hade möjligheten att skriva ett brev och varna USA:s dåvarande president Franklin D. Roosevelt, vilket så småningom skulle leda fram till det så kallade Manhattanprojektet. Meitner avböjde att deltaga i projektet i Los Alamos, och svarade att "Jag vill inte ha något att göra med en bomb!” [8]

I Sverige var Meitner först verksam vid Nobelinstitutet för fysik, därefter vid FOA och vid KTH, där hon hade ett av Atomkommitténs finansierade laboratorium. Hon fick 1947 en personlig tjänst vid Stockholms högskola med en lön motsvarande en professors. Hon blev svensk medborgare 1949 och deltog i uppbyggnaden av R1, den första svenska kärnreaktorn, vid KTH.[9]

Nobelpriset hon inte fick[redigera | redigera wikitext]

År 1944 delades inget nobelpris ut på grund av kriget, men året därpå kunde Hahn ta emot år 1944:s Nobelpris i kemi för den forskning och de upptäckter som han och Meitner gemensamt genomfört under sitt 30-åriga samarbete. Meitner fick inte ta del av priset, trots att en sammanfattning och en slutlig teoretisk syntes åstadkommits av henne. Det finns olika teorier angående varför hon inte fick ta del av priset. Vissa anser att det berodde på att hon var kvinna, judinna och emot militär forskning kring kärnkraft.[10] Andra anser att det huvudsakliga skälet var att Hahn i sin redogörelse för de aktuella experimenten och särskilt dessas tolkning, inte tillräckligt framhöll hennes insats. [11] Hahn beskylldes för att ha tagit äran ifrån henne då han inte nämnde henne i tacktalet han höll när han mottog nobelpriset, [12] dock tillskrev han Meitners insats stor betydelse i den publicerade versionen av sin Nobelföreläsning. [13] Meitner själv kommenterade kontroversen i ett brev, "Hahn förtjänade givetvis Nobelpriset i kemi. Det finns ingen tvekan om saken. Men det är min uppfattning att Ott Robert Frisch och jag bidrog något inte obetydligt till klargörandet av uranfusionsprocessen-hur det uppkommer och att det producerar så mycket energi och det var något väldigt avlägset för Hahn."[14]

Att upptäckten av nukleär fission skulle resultera i ett Nobelpris var väntat. Meitner och Hahn hade flertalet gånger blivit nominerade till kemi- såväl som fysikpriset. [15][16] På 90-talet offentliggjordes dokumenten från Vetenskapsakademien överläggningar och dess val att tilldela Hahn priset ensamt analyserades av Ruth Lewin Sime, som 1996 publicerade en biografi om Meitner. [17]. I en artikel i The American Physical Societys tidsskrift "Physics today" från 1997, sammanfattar hon tillsammans med Elisabeth Crawford och Mark Walker sina fynd: "Det tycks som att Lise Meitner inte delade 1944 års pris på grund av att Nobelkommitténs struktur inte var anpassade för att bedöma interdisciplinärt arbete; på grund av att ledamöterna i kemikommittén var ovilliga att bedöma hennes insats rättivst; och på grund av att svenska forskare under krigstiden förlitade sig på sin egen begränsade expertis. Meitners utelämnande från kemipriset kan mycket väl sammanfattas som en blandning av ämnesmässig bias, politisk tröghet, ignorans och förhastning".[18]

Max Perutz som tilldelades Nobelpriset i kemi 1962, delar den uppfattningen: "Inlåsta i nobelkommittén arkiv under 50 år, visar dessa dokument som ledde till detta orättvisa pris nu hur de långa överläggningar i Nobeljuryn hämmades av en bris på förståelse både för det gemensamma arbetet som föranledde upptäckten och Meitners skriftliga och verbala bidrag efter flykten från Berlin."[2]

Trots detta fortsatte Meitner och Hahns vänskap under hela deras liv.[19]

Senare år[redigera | redigera wikitext]

År 1960 bestämde sig Meitner för att flytta till Cambridge i England där systersonen Otto Frisch bodde och arbetade som professor i teoretisk fysik. Hon fortsatte med att resa, föreläsa, och gå på konserter, då hennes intresse för musik var stort. Men hon började gradvis sluta med dessa aktiviteter allt eftersom hennes styrka minskade. Meitner dog den 27 oktober 1968, elva dagar före sin 90-årsdag. Det anses mycket anmärkningsvärt att hon blev så gammal trots att hon under större delen av sitt liv utsatts för farlig strålning.[3]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Det var först under hennes senare år som hon blev belönad för sina insatser. Både nationella och internationella institut fick då upp ögonen för henne och hon erhöll flera eftertraktade priser. 

Priser till Lise Meitners ära[redigera | redigera wikitext]

European Physical Society delar sedan år 2000 ut utmärkelsen Lise Meitner Prize för excellent forskning inom kärnfysik.[22]

Sedan år 2006 delar Fysikcentrum Göteborg i samarbete med Kungälvs kommun ut Göteborgs Lise Meitnerpris till Lise Meitners ära. Priset går till en forskare som gjort en banbrytande upptäckt inom fysiken.[23] Pristagare är:

2017 professor Françoise Combes, fransk astrofysiker vid l’Observatoire de Paris[24]

2016 professor Klaus Blaum, tysk fysiker vid Max Planck Institute for Nuclear Physics i Heidelberg[25]

2015 professor Ivan Schuller, tysk fysiker vid University of California, San Diego[26]

2014 professor Ewine F. van Dishoeck, forskar om molekylär astrofysik vid Leiden Observatory[27]

2013 professor Mildred Dresselhaus, amerikansk fysiker vid Electrical Engineering and Physics på Massachusetts Institute of Technology, MIT[28]

2012 professor Werner Nahm, forskar om matematisk fysik vid Dublin Institute for Advanced Studies[29]

2010/11 professor Stefan W. Hell, fysiker vid Max Planck Institute for Biophysical Chemistry i Göttingen[30]

2009 professor Renata Kallosh, teoretisk fysiker vid Stanford University[31]

2008 professor I. K. Yanson

2007 professor Pierre Ramond

2006 professor Robert Marc Friedman

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”meitnerium”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/meitnerium. Läst 7 juni 2013. 
  2. ^ [a b] Perutz, Max F. (2002). ”Splitting the Atom”. I Wish I'd Made You Angry Earlier: Essays on Science, Scientists, and Humanity. sid. 27. ISBN 9780879695248. OCLC 37721221  Originally published as book review; see Perutz, Max (20 February 1997). ”A Passion for Science”. The New York Review of Books. http://www.nybooks.com/articles/1997/02/20/a-passion-for-science/. 
  3. ^ [a b c d e f g] Forkman, Bengt (2006). Lise Meitner: en levnadsteckning 
  4. ^ ”Chalmers”. http://www.chalmers.se/sv/institutioner/mc2/nyheter/Sidor/Lise-Meitner-fick-eget-rum-pa-Chalmers.aspx. Läst 18 mars 2015. 
  5. ^ [a b c d] ”Radiofysik”. Arkiverad från originalet den 24 september 2015. https://web.archive.org/web/20150924084123/http://www.radiofysik.se/upload/documents/ssi/pdf/ssn_3_2000_Meitner.pdf. Läst 18 mars 2015. 
  6. ^ Hedqvist, Hedvig (2012). Kärlek och kärnfysik 
  7. ^ Sime, Ruth Lewin (1996). Lise Meitner: A Life in Physics. University of California. ISBN 9780520089068. OCLC 32893857 
  8. ^ Sime, Ruth Lewin (1996). Lise Meitner: A Life in Physics. University of California. ISBN 9780520089068. OCLC 32893857 
  9. ^ Svensk Uppslagsbok. 1951 
  10. ^ Kaianders Sempler; Den stora upptäcktenArkiverad 21 februari 2009 hämtat från the Wayback Machine., Ny Teknik 4 oktober 2000.
  11. ^ Ruth Lewin Sime, Lise Meitner: A Life in Physics, University of California Press 1996.
  12. ^ ”Nobelmuseum”. http://www.nobelmuseum.se/sv/node/1566. Läst 18 mars 2015. 
  13. ^ Hahn, Otto (13 december 1946). ”From the natural transmutations of uranium to its artificial fission. Nobel Lecture.”. Nobel Foundation. http://nobelprize.org/nobel_prizes/chemistry/laureates/1944/hahn-lecture.pdf#search='meitner'. Läst 24 september 2007. 
  14. ^ Letter to B. Broomé-Aminoff in November 1945; see Hardy, Anne; Sexl, Lore (2002). Lise Meitner. Rowohlt Verlag. sid. 119. ISBN 3-528-08934-2 
  15. ^ ”Nomination Database: Otto Hahn”. Nobelprize.org. https://www.nobelprize.org/nomination/archive/show_people.php?id=3787. 
  16. ^ ”Nomination Database: Lise Meitner”. Nobelprize.org. https://www.nobelprize.org/nomination/archive/show_people.php?id=6097. 
  17. ^ Sime, Ruth Lewin (1996). Lise Meitner: A Life in Physics. University of California. ISBN 9780520089068. OCLC 32893857 
  18. ^ Crawford, Elisabeth; Sime, Ruth Lewin; Walker, Mark (1997). ”A Nobel Tale of Postwar Injustice”. Physics Today 50 (9): sid. 26–32. doi:10.1063/1.881933. Bibcode1997PhT....50i..26C. http://scitation.aip.org/content/aip/magazine/physicstoday/article/50/9/10.1063/1.881933. 
  19. ^ ”Nobelmuseum”. http://www.nobelmuseum.se/sv/node/1566. Läst 18 mars 2015. 
  20. ^ ”bygg.stockholm”. http://bygg.stockholm.se/-/Sok/?q=hagastaden+Lise+meitner&uaid=B2A6E51667A0FF496597D36FFF8770DB:3137322E32332E3232382E313431:5247266357460981313. Läst 18 mars 2015. 
  21. ^ Schmadel, Lutz D. (2007). Dictionary of Minor Planet Names – (6999) Meitner. Springer Berlin Heidelberg. sid. 569. ISBN 978-3-540-29925-7. http://link.springer.com/referenceworkentry/10.1007/978-3-540-29925-7_6227. Läst 2 oktober 2017 
  22. ^ ”Lise Meitner Prize”. EPS. http://www.eps.org/?NPD_prizes_LMeitner. Läst 11 september 2014. 
  23. ^ ”Gothenburg Lise Meitner Award”. Chalmers. http://www.chalmers.se/en/centres/gpc/activities/lisemeitner/Pages/default.aspx. Läst 12 september 2014. 
  24. ^ ”An extragalactic award to a star of astrophysics” (på en-us). www.chalmers.se. http://www.chalmers.se/en/centres/gpc/news/Pages/An-extragalactic-award-to-the-star-of-astrophysics-.aspx. Läst 26 september 2017. 
  25. ^ ”2016 Klaus Blaum” (på en-us). www.chalmers.se. http://www.chalmers.se/en/centres/gpc/activities/lisemeitner/Pages/2016-Klaus-Blaum.aspx. Läst 26 september 2017. 
  26. ^ ”2015 Ivan Schuller” (på en-us). www.chalmers.se. http://www.chalmers.se/en/centres/gpc/activities/lisemeitner/Pages/2015-Ivan-Schuller.aspx. Läst 26 september 2017. 
  27. ^ ”2014 Ewine F. van Dishoeck” (på en-us). www.chalmers.se. http://www.chalmers.se/en/centres/gpc/activities/lisemeitner/Pages/2014-Ewine-van-Dishoeck.aspx. Läst 26 september 2017. 
  28. ^ ”2013 Mildred Dresselhaus” (på en-us). www.chalmers.se. http://www.chalmers.se/en/centres/gpc/activities/lisemeitner/Pages/2013-Mildred-Dresselhaus.aspx. Läst 26 september 2017. 
  29. ^ ”2012 Werner Nahm” (på en-us). www.chalmers.se. http://www.chalmers.se/en/centres/gpc/activities/lisemeitner/Pages/2012-Werner-Nahm.aspx. Läst 26 september 2017. 
  30. ^ ”2010/11 Stefan W. Hell” (på en-us). www.chalmers.se. http://www.chalmers.se/en/centres/gpc/activities/lisemeitner/Pages/201011-Stefan-W--Hell.aspx. Läst 26 september 2017. 
  31. ^ ”2009 Renata Kallosh” (på en-us). www.chalmers.se. http://www.chalmers.se/en/centres/gpc/activities/lisemeitner/Pages/2009-Renata-Kallosh.aspx. Läst 26 september 2017. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Trends in Atomic Physics: Essays Dedicated to Lise Meitner, Otto Hahn, Max von Laue on the Occasion of their 80th Birthday - Otto Robert Frisch, 1959, New York, Interscience
  • Rife, Patricia (1999) (på eng). Lise Meitner and the dawn of the nuclear age. Boston: Birkhäuser. Libris 5765195. ISBN 0-8176-3732-X 
  • Sime, Ruth Lewin (1996) (på eng). Lise Meitner: a life in physics. California studies in the history of science, 99-1329586-6 ; 13. Berkeley, Calif.: University of California Press. Libris 8290318. ISBN 0-520-08906-5 
  • Twentieth Century Women Scientists - Lisa Yount 1996, New York: Facts on File. ISBN 0-8160-3173-8.
  • Forkman, Bengt (2006). Lise Meitner: en levnadsteckning. Hedemora: Gidlund. Libris 10213581 

Webbförstärkta[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]