Häxprocessen i Torsåker

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Häxprocesserna i Torsåker)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Minnesstenen på Häxberget.

Häxprocessen i Torsåker var en rättsprocess i Torsåkers socken i Ångermanland 1674-1675. Den resulterade i avrättningen av 71 personer för häxeri. Det var den största häxprocessen under häxhysterin Det stora oväsendet 1668–1676, och den mest omfattande häxprocessen någonsin i Sverige.

Processen[redigera | redigera wikitext]

År 1674 hade den häxhysteri, som lett till häxprocesser i flera landskap sedan målet mot Märet Jonsdotter i Lillhärdal 1668, nått Ångermanland. En häxkommission hade tillsats för att undersöka förekomsten av häxeri i de olika församlingarna för att få bukt med den allt mer intensiva oron och ryktesspridningen kring häxeri. Vid denna tidpunkt uppgavs ryktesspridningen och tron på häxeri vara intensiv i trakten kring Torsåker.

En av de mest drivande personerna bakom häxprocessen var prästen Laurentius Hornaeus. De s.k. Nordingrågossarna (visgossarna), 18 respektive 16 år gamla, utgav sig för att kunna identifiera häxor genom ett osynligt märke i pannan, djävulsmärket eller ”stigma diaboli”. De höll samtidigt en ”änglakammare” med barnen, där de talade om för barn vad som skedde i Blåkulla. Visgossarna fick betalt av kyrkan för sin tjänst. De som hade pekats ut av visgossarna åtalades sedan för häxeri.

Rannsakning[redigera | redigera wikitext]

Rannsakningarna hölls på gästgivaregården i Hammar i Torsåkers pastorat mellan 19 oktober och 5 november 1674. Ett sjuttiotal sockenbor från Torsåker, Dal och Ytterlännäs stod anklagade för häxeri. Rättegångsprotokollet är den enda samtida dokumentation som finns från häxprocessen. Torsåkers socken rannsakades mellan den 19 och 21 oktober, Dals socken 21 oktober till och med den 27 oktober, och Ytterlännäs mellan den 28 oktober till och med den 5 november.

Anklagelsen gällde utövande av trolldom och bortförande av barn till Blåkulla, påstådda blåkullafärder och sexuellt samliv tillsammans med djävulen.

Merparten av de som åtalades nekade till brott. Flera åtalade vittnade i sin tur mot varandra. Omkring 200 barn uppgavs vittna mot de anklagade. Barnen satt med under förhören och vittnesmålen, och av vilka flera upprepade vittnesmål från andra vittnen, som de hade hört under rättegången, och många vittnesmål var kopior av varandras. Många av de anklagade uppges själva till slut ha medgett sin skuld. Barnen fick ständiga frågor fram till sitt vittnesmål. Enligt vissa uppgifter hade Laurentius Hornaeus utsatt flera barnvittnen för misshandel. Barnvittnen uppges inte ha förstått det formella språket vid domstolen: ordet "bola", som för vuxna betydde samlag, uppfattades till exempel av barnen som att gå under bordet. I ”Sannfärdig berättelse” nämnde Jöns Hornaeus om vittnena:

”Barnen vittnade mestadels av okunnighet och dels övertalade av sina fäder, som var nöjda med att deras hustrur blev överbevisade, eftersom Satan utsläckt all kärlek mellan dem”.

De åtalade förvarades på flera olika ställen: i Länsmansgården, i sockenarresten och i tjuvkistorna. Det fanns inte vakter och man nöjde sig med att regla dörrarna.

Dom och avrättning[redigera | redigera wikitext]

Häradsrätten i Hammar dömde 60 av de anklagade till döden. När rannsakningarna i häradsrätten avslutats den 5 november 1674 överlämnades protokollen till Trolldomskommissionen. Kommissionen fastställde domarna samt dömde ytterligare 11 personer som häradsrätten varit osäkra på till döden. Avrättningen har beskrivits i ”Sannfärdig berättelse”. Den 1 juni 1675 samlades de dömda i Torsåkers kyrka, där kyrkoherde Johannes Erici Wattrangius höll predikan, och nattvard meddelades för de som hade bekänt sitt brott. Det anses möjligt att många erkände för att de trodde att de inte skulle avrättas utan underkastas kyrkoplikt, vilket var det vanligaste straffet för häxeri före 1668. När det stod klart att dödsdomarna faktiskt skulle verkställas reagerade de dömda intensivt:

"Här ropades himmelsskriande hämnd över dem som förorsakat deras oskyldiga död; men här hjälpte varken rop eller tårar. Borgmästare Lund ifrån Härnösand förde exekutionen. Föräldrar, män och bröder höllo spetsgård [...] Många dånade i vägen av matthet och dödängslan, vilka av de anhöriga släpades fram till rätteplatsen, som är belägen mitt i pastoratet, ½ mil från alla tre kyrkorna, och kallas därav ännu Bålberget. De rättade halshöggs nedanför bålet att bloden ej skulle hindra veden att fatta eld; i dess ställe rann han strömvis utför berget. De som höllo spetsgård, voro ock behjälpliga att släpa de döda kropparna på bålet. De kläder som delinkventerna till det nogaste av sig kastat, tog deras anhöriga, varmed de utan sinnesrörelse gingo var och en till sitt."

Totalt halshöggs och brändes 71 personer på Häxberget den 1 juni 1675. 65 var kvinnor (var femte kvinna i Torsåkers pastorat), 2 var män och 4 var pojkar. Enligt vissa källor avrättades 9 personer redan den 28 mars och resterande 62, den 1 juni på Häxberget i nuvarande Kramfors kommun. På berget hade tre bål rests, ett för var och en av de tre socknarna i pastoratet. Avrättningarna förrättades av Borgmästare Lund från Härnösand. Det är Sveriges största dokumenterade massavrättning i fredstid som genomfördes med stöd av gällande lagstiftning.

Enligt Jöns Hornaeus hittades visgossarna från Nordingrå döda, sönderslitna vid landsvägen, efter rannsakningarna. Jöns Horneus uppgav 1741 att det fortfarande fanns rester kvar av avrättningsplatsen: "för 6 - 7 år sedan såg jag ännu 2ne stupstockar och ett par trappträn till bålet, halfbrända, ligga på berörde rätteplats, där de förmodligen ännu lära ligga."

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Undersökningarna av häxeri i Ångermanland lades formellt ned 8 juni 1675 och återupptogs aldrig. Totalt avrättades cirka 300 människor för trolldom i Sverige under häxjakten 1668–1676. Ytterligare ett hundratal blev anklagade och dömda till lägre straff. Först sedan barnvittnenas opålitlighet hade avslöjats under processerna i Stockholm 1676 avtog häxprocesserna. Först 1779 avskaffades straffet för trolldom i lagboken.

Processen beskrevs i Jöns Hornaeus' avhandling "En Sannfärdig berättelse" från 1735, sextio år efter händelserna, nedtecknad 1741 och publicerad 1771, då Jöns Hornaeus anlitades av den dåvarande kyrkoherden för att undersöka vad som hade hänt i trakten under häxprocessen.

Inom kulturen[redigera | redigera wikitext]

Maj Olsens ungdomsroman Ann-Cristine och häxorna (1968) är inspirerad av häxprocessen i Torsåker.[1] Therése Söderlind har avhandlat ämnet i sin roman Vägen mot Bålberget.[2]

De dömda[redigera | redigera wikitext]

Häradsrätten i Hammar dömde 60 av de anklagade till döden. Dessa räknas upp efter frasen: Efter föregående rannsachningsinnehåldh, hafwer häratznämbdhen icke kunnat efterskrefvne Trullpackor ifrån lijfsstraffet befrija emädan dhe bekände hafwer barnens Wittnande besannat: Näml.

  • 1.Hustru Brytha i Westerhammar (änka)
  • 2.Hustru Sahra i Kleen
  • 3.Hustru Elisabetta i Aspeby (Olof Erssons hustru och dotter till Emeräntzia i Dynäs/Gudmundrå)
  • 4.Hustru Segridh i Hammar (Johan Olssons?)
  • 5.Hustru Barbro i Hiärttnääs
  • 6.Hustru Anna i Biöönö (änka)
  • 7.Hustru Merit Wyk
  • 8.Pigan Annika i Aspeby
  • 9.Hustru Margreta i Aspeby
  • 10.Hustru Barbro i Aspeby
  • 11.Hustru Margreta i Hoola
  • 12.Hustru Anna i Hembra
  • 13.Hustru Marit i Hälsingsta
  • 14.Hustru Elisabet i Sahlom
  • 15.Pigan Sahra i Sahlom
  • 16.Dawid Nilsson i Fanom
  • 17.Hustru Merit i Rogstadh
  • 18.Hustru Karin i Kiärstadh
  • 19.Hustru Karin i Ährstadh
  • 20.Hustru Margareta i Åhlestadh
  • 21.Hustru Anna i Åhlestadh
  • 22.Hustru Brytha i Ährstadh
  • 23.Hustru Älla i Norum
  • 24.Hustru Sahra i Norum
  • 25.Hustru Karin i Åhlestadh
  • 26.Hustru Brytha i Åhlestad
  • 27.Pigan Segridh i Ährstadh
  • 28.Hustru Anna i Åhlestadh (Jöns Pålssons)
  • 29.Hustru Sahra i Ährstadh
  • 30.Nils Johansson i Kiärstadh
  • 31.Hustru Brytha i Flöghsäther
  • 32.Pigan Kerstin i Flöghsäther
  • 33.Hustru Brytha i Flöghsäther (Nils Erssons)
  • 34.Hustru Anna i Moo
  • 35.Pigan Cicilia i Moo
  • 36.Hustru Karin i Moo (Hans Thomassons)
  • 37.Hustru Barbro i Daglöös
  • 38.Pigan Kerstin i Daglöös
  • 39.Hustru Anna i Löfsiöö
  • 40.Hustru Marit i Tuhn siöön
  • 41.Pigan Brytha i Lästadh
  • 42.Pigan Kerstin i Lästadh
  • 43.Pigan Anna i Lästadh
  • 44.Hustru Barbro i Forssa
  • 45.Hustru Margreta i Lästadh
  • 46.Hustru Segridh i Nääs
  • 47.Hustru Marit i Nääs
  • 48.Hustru Anna i Nääs
  • 49.Hustru Elisabetta i Nääs
  • 50.”Halt” Karin i Nääs
  • 51.Hustru Margareta i Sunnanåker
  • 52.Hustru Cicilia i Blästadh
  • 53.Hustru Ingrid i Bollstadh
  • 54.Pigan Brytha i Nääs
  • 55.Erich Joensson i Blästadh
  • 56.”Gubbe” Bryta i Nylandh
  • 57.Hustru Cicilia i Nylandh
  • 58.Hustru Brytha i Nääs
  • 59.”Forss finskan” Hustru Margareta
  • 60.”Gamla” Hustru Segridh i Hammar

Ytterligare elva personer dömdes inte av häradsrätten. Deras domar hänsköts till trolldomskommissionen, som dömde även dessa till döden. De var:

  • 1.Poiken Olof Olsson i Hoola
  • 2.Poiken Olle i Åhlstadh
  • 3.Poiken Olle i Norum
  • 4.Poiken Påul i Norum
  • 5.Flickan Martta i Ålestadh
  • 6.Poiken Anders i Tunsjöön
  • 7.H. Kerstin i Löfsiöö, lågh siuk hemma
  • 8.H. Malin i Nääs, som giordhe sig flycktig
  • 9.Pigan Anna i Aspeby
  • 10.H. Agda i Moo
  • 11.Pigan Margreta i Lästadh

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Gregor Flakierski: En bortglömd 100årig. Om Maj Olsen, Tidningen Kulturen 24 april 2014.
  2. ^ ”Vägen mot Bålberget - Therése Söderlind”. www.libris.kb.se. https://libris.kb.se/bib/13564953. Läst 1 januari 2023. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Alf Åberg, Häxorna. De stora trolldomsprocesserna i Sverige 1668–1676, Esselte studium. (1989)
  • Karl Hamberg: De stora trolldomsprocesserna i Sverige åren 1668–1676
  • Det gamla Ytterlännäs, Sten Berglund, 1974. Utgiven av Ytterlännäs hembygdsförening, 439 sidor.
  • "Sannfärdig berättelse" eller det fullständiga namnet "Sannfärdig berättelse om det för 100 år sedan förlupna grufverliga Trolldoms-Oväsendet i Sverige" av komminister Jöns Hornaeus från 1771.
  • Häxprocessen i Torsåkers pastorat 1674-1675. Jan Stattin. Stockholms Högskolas·historiska proseminarium oktober 1952.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]