Kväner

Platser som bebos av kväner i Nordnorge

Mjölkning av ren Mutkavarre (Eidfjell) i Sør-Varanger, omkring 1900. Kvinnan är enaresame och mannen kvän. Foto av Ellisif Wessel

"Fiskekväner" i Finnmark på 1880-tallet

Kväner i Kurravaara i Tornedalen under tidligt 1900-tal

Kväner (kvänska: kveeni, finska: kainulaiset, norska: kvener, nordsamiska: kveanat/láddelaččat) avser i vikingatida och medeltida källor människor som bodde i Kvänland, det vill säga ett område vid den nordligaste delen av Bottniska viken. Kväner är även benämning på en jordbrukande befolkningsgrupp i Nordnorge som på 1500-talet och framför allt 1700-talet utvandrade från dagens norra Finland och Sverige, och som talar eller har talat den finska dialekten kvänska.

De ursprungliga kvänerna var en ekonomisk/social grupp och ett förbund av jägare, fiskare och krigare. De företog jakt-, handels-, beskattnings- och plundringsexpeditioner till bland annat Lappmarken (i dagens Sverige och Finland) och Finnmarken (i Norge) åtminstone från 800-tal till 1100-tal. De hade en roll som mellanhänder i den omfattande öst-västliga skinnhandeln mellan samer och Novgorod, och betraktas idag ofta som föregångare till birkarlarna. Kvänerna var på vikingatiden en jakt- och fiskekultur som levde öster om norra Bottniska viken men inte var bofasta, utan bedrev handel i ett område med oklara gränser från dagens västra Ryssland, över Österbotten och finska Lappland, och fram till samernas land i nuvarande Norrbotten, Västerbotten och Nordnorge. Vikingatidens kväner anses ursprungligen härröra från dagens västra Finland men exakt varifrån och vilket språk de talade har varit föremål för många akademiska dispyter, med flera skilda hypoteser presenterade.

Begreppet försvinner efter mitten av 1500-talet ur källorna, men används åter sedan åtminstone 1742 främst om den i huvudsak jordbrukande befolkningen i Troms fylke och Finnmarken i Nordnorge. En förekommande uppfattning bland olika debattörer är att de ursprungliga kvänerna utplånades på 1300-talet i böldpest och i strider mellan Sverige och Novgorod, en annan att de uppblandades med olika folkgrupper, en tredje att de är ett ursprungsfolk (i bemärkelsen att de fanns innan statsbildningen) som övergick till jordbruk och vars kultur lever kvar bland Tornedalingar och Lantalainen i Sverige och dagens kväner i Nordnorge. Det går inte att vetenskapligt säkerställa någon av dessa uppfattningar.

Kväner i de äldsta skriftliga källorna

Järnåldern

Termen kvän är mycket gammal och omnämns i tidiga nordiska källor, där begreppet syftar på en befolkningsgrupp i norra Skandinavien. Den nordnorske resenären Ottar från Hålogaland från Tromsø beskriver på 890-talet e.kr. ett land benämnt Kvänland, norr ovan ödemarkerna, som sträckte sig åt söder på båda sidor av Bottenviken. Hans berättelse anses idag ha högt källvärde. Han skriver:

Han sa att Nordmannalandet är mycket långt och mycket smalt. Allt som är lämpat vare sig som bete eller att odlas ligger längs havet men vissa delar är mycket leriga och längs östra sidan ligger vilda berg längs det odlade landet. På de bergen bor finnarna och det odlade landet är bredast åt öster och blir allt smalare mot norr. Åt öster kanske det är sextio mil brett och i mitten trettio mil eller mer och norrut, sa han, där det är smalast är det kanske tre mil brett till bergen. Och bergen är på en del håll så breda att man kan fara över dem på två veckor och på en del håll på sex dagar. Längs landet söderut, på andra sidan bergen, ligger Svealand och längs landet norrut Kvänland. Kvänerna härjar ibland nordmännen och ibland nordmännen dem. Där är stora sötvattenssjöar på andra sidan bergen och kvänerna bär sina skepp över land till sjöarna och härjar nordmännen, de har mycket små och mycket lätta skepp.

Jordanes skrev i sin Getica redan på 500-talet om de olika folken som bor i Scandza, dvs Skandinavien. I norr bor de saktmodiga finni som sägs ha sina jämlika i vinovilothi. Finni identifierades av språkforskaren Josef Svennung (1895-1985) med samer, men vilken folkgrupp vinovilothi tillhörde är helt okänt.

Kvänska kungar

Det här avsnittet är helt eller delvis baserat på material från engelskspråkiga Wikipedia, King of Kvenland, 12 juli 2016.

Några isländska sagor nämner kvänernas kungar. Idag betraktas emellertid detta som mytologiska texter med lågt källvärde, förutom de geografiska uppgifterna. Titeln kung anses inte ge säkert belägg för att kvänerna hade en samhällsorganisation som liknade kungadöme.

I Egill Skalla-Grímssons saga, som utspelar sig mellan 860 och 990, omtalas en sagokung vid namn Faravid, som regerade i Kvänland, som låg öster om en havsvik som kallades ”Helsingsbotn”. Enligt Flatöboken och Orkneyinga saga var Faravids sonson sonson, Torre (identifierad med åskguden Thor), kung över Finland, "Kænlandi" (tolkas som Kvenland av moderna forskare, dock med omdiskuterad geografisk placering) och Gotland, och firade Midvinterblot/januariblot. "Kænir" (kvänerna, eller finska kainulaiset) fortsatte enligt myten att offra till Torre "så att det blev snö med gott skidföre. Det gav dem deras välstånd.".

Medeltida uppgifter

Den svenske kungen Anund Emundsson dog enligt Adam av Bremen omkring år 1060-1070 under oklara omständigheter i samband med ett fälttåg mot "Terra feminarum" ("Kvinnornas land"), vilket sannolikt var en felaktig översättning av Kvenland. Medeltida källor talar även om strider mellan kväner och kareler.

I slutet av 1150-talet skrev den isländske abboten Nikulás Bergsson att norrut från Värmland finns två Kvenland, som sträcker sig till norra Bjarmaland.

I Olaus Magnus karta från första halvan av 1500-talet nämns kväner tillsammans med bergkarlar. Olaus Magnus placerar termen qvenas i gränstrakterna mellan Norge och Sverige i höjd med Västerbotten.

Kvänernas historia i Norge under 1700-talet

Själva beteckningen 'kväner' återkommer sedan senare, förutom i beskrivningar av de finsktalande i Norge, i beskrivningar av befolkningen i Tornedalen, Lannanmaa och Nordkalotten. Det finns bara en enda detaljerad beskrivning av kväner från äldre tid. I en rapport från 1742-45, av major Peter Schnitler, skildras kvänerna som en befolkningsgrupp bosatta i Tornedalen och Lannanmaa, samt i Nordnorge. Kvänerna i Nordnorge kom åtminstone till viss del från Lannanmaa och Tornedalen: De saakaldede Qvaener ere fra Sverrigs Torne-Lapland og Storfinland hid overkomne Svenske Bönder..., skriver Schnitler.

Från Sverige kom även andra folkgrupper, exempelvis fattiga samer som lämnade rendriften och började med jordbruk i Nordnorge.

Kvänernas historia sammanhänger delvis med sjösamernas som bodde vid fjordarna i Nordnorge: Finner, enten ved Söe-Siden, eller til Fieldz, hvortil kan regnes de saa kaldede Qvaenere, eller Svenske Bönder fra Kimi- og Torne- Lapland, item Storfinland.

Sjösamerna blev tidligt förnorskade och förlorade sitt ursprungliga språk. De levde på samme sätt som norrmännen, som jordbrukare och fiskare, och därav kan dessa grupper likställas, menade Schnitler.

Dessutom fanns det andra grupper av kväner bosatta i Nordnorge som i viss mån var jordbrukare och en grupp kväner från Lannanmaa och Tornedalen som idkade handel med kväner, sjösamer, samer, norrmän och finnar i Nordnorge. Dessa benämns stundtals som borgare från Torneå: Qvaener, eller Torne-Borgere. Man hade bl a en återkommande Kvänmarknad fyra veckor efter jul där Torne-kvänerna kom och sålde varor: Disse Finner og Qvaener fra Sverrig ere for Landet meget nyttige.

Kväner torde möjligen vara den beteckning som norrmän gav den finsktalande gruppen i Norge, eftersom beteckningen kvän inte tycks förekomma i svenska källor annat än i Olaus Magnus karta. Som en följd av assimileringspolitiken i Norge blev beteckningen kvän med tiden pejorativ och är fortfarande nedlåtande för en del kväner i Norge. Möjligen är en etnonym som kvänerna har använt om sig själva kainulainen, ett ord som fortfarande sporadiskt förekommer i kvänområdets folkliga traditioner. Därav namnet kainun kieli.^{[källa behövs]}

Kväner i modern tid

Kvänernas flagga

Den gamla byggnaden på i Børselv i Porsangers kommun

Kvensk institutt (Kainun Institutti är ett nationellt centrum för kvänska och kvänsk kultur i Børselv i Porsanger

I Sverige förekommer att enstaka meänkieli-talande personer i Kiruna och Gällivare kommuner sedan slutet av 1990-talet har börjat kalla sig för kväner. Kvenlandsförbundet (grundat 1999) säger sig vara en gemensam organisation för Norges kväner samt Sveriges och Finlands tornedalingar (i Tornedalen) och lantalaiset (i Kiruna/Gällivare), och kallar alla de grupperna för kväner. Den främsta frågan Kvenlandsförbundet driver är att gruppen ska få status som ursprungsbefolkning, och att deras markrättigheter och rätt till självstyre därmed inte ska vara underställda samernas rättigheter i Norge (och i Sverige om regeringen accepterar Konventionen om ursprungsfolk och stamfolk). Suonttavaara lappby i Karesuando är en svensk förening med samma mål, grundad år 2000.

Man kan inte avgöra i hur hög grad den grupp som idag kallar sig kväner i Nordnorge, eller dagens Tornedalingar i Sverige, är ättlingar till vikingatidens kväner eftersom en rad folkgrupper har verkat i och gjort anspråk på området under de århundraden som gått. Exempel är samer (inklusive kustsamer längst atlantkusten) som övergått till jordbruk, den sälfiskande järnålderskultur som fanns i norra Norrlands kustland, skridfinnar, birkarlar, kareler och andra Novgorodbor, tavastlandbor, svedjefinnar som kom från Savolaks sedan 1500-talet, finska flyktingar från stora nordiska kriget (1700-1721) och stora ofreden som pågick på finsk mark, jägar-samlarfolk/skogssamer och sockenlappar främst i sydsamiskt område, samt hälsingar och andra nordisktalande kolonisatörer.

De norska kvänernas språk

Det språk som den folkgrupp i Norge som idag kallas för kväner talar, kvänska, kallas för kainun kieli av Tromsø universitet,^{[källa behövs]} som anordnade den första kursen i kainun kieli 2005. Sedan 2006 skriver man på kvänska i tidningen Ruijan Kaiku och termen kainun kieli används regelbundet. Sedan 2009 kallas dock språket kvääni. Båda orden används på kvänska, om också en del uppfattar det officiella namnet som nedsättande i och med att det använts i tider då kvänerna uppfattades som sämre folk.

Se även

• Kainun institutti (kvensk institutt)
• Lantalainen
• Tornedalingar

Referenser

Litteratur

• "Kainulaiset", Facta, 4 (1969)
• Julku, Kyösti, Kvenland - Kainuunmaa (1986)
• Schnitzler, Peter, GRENSEEKSAMINASJONSPROTOKOLLER 1742-1745. Band I-III. Sammanställt av J. Qvigstad, K. B. Wiklund, Lars Ivar Hansen och Tom Schmidt.
• Vahtola, Jouko, Tornedalens historia (1991), s. 209-214.

Nätkällor

• Suonttavaara Lappby
• Kainuumaa - Kvenland
• Norske Kveners Forbund (bokmål)