Kvinnlig rösträtt i Sverige

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Svenska sufragetten Signe Bergman, cirka 1910.
Ett demonstrationståg för kvinnorösträtten i Göteborg i juni 1918.

Kvinnlig rösträtt i Sverige var i sin första form möjlig genom frihetstidens konstitution 1718[1].

Tillämpningen av rösträtten under frihetstiden 1718-1772 var inte enhetlig, och lokala variationer förekom.[2] Lokala val hölls, där man på landsbygden valde en präst som lokal representant, och i städerna en borgmästare. Det hölls också riksdagsval, där väljarna utsåg representanter för de fyra stånden till riksdagen.[2]

Mellan 1726 och 1742 deltog kvinnor i 17 av 31 undersökta borgmästarval.[1] Rösträtten till borgmästarvalen var fram till 1734 kopplad till burskapsrättigheter, där den som ägde burskap definierades som borgare och därför ägde rösträtt. 1734 blev rösträtten graderad, vilket innebar att varje skattebetalande och myndig medborgare, som själv förestod en fastighet, hade rösträtt.[2] Denna reform ökade kvinnliga väljares röstande från 55 till 71 procent. Mellan 1743 och 1758 röstade kvinnor i 32 av 45 undersökta borgmästarval.[1] Med 1758 års förordning återkallades kvinnors rösträtt i borgmästarvalen när kvinnor enligt denna inte längre definierades som borgare.[2]

I prästvalen på landsbygden fick kvinnor rösträtt med införandet av graderad rösträtt 1734.[2] Färre kvinnor var röstberättigade på landsbygden, men deras rösträtt uppfattades som mindre kontroversiell. Kvinnorna behöll rösträtten i prästvalen ända fram till reformen av år 1862.[2] Deltagande i sockenstämmorna var inte reglerat i lag, och där hade redan under 1600-talet kvinnor, särskilt sådana som förestod hushåll, aktivt deltagit. De fick en indirekt valrätt till ståndsrepresentationen via detta eftersom inga kvinnliga präster accepterades och därför kunde de av naturliga skäl ej deltag när prästerna inom sig utsåg sina riksdagsmän.

Rösträtten till riksdagens fyra stånd, som formulerades enligt 1723 års riksdagsordning, var liksom den lokala rösträtten könsneutralt beskriven, vilket oavsiktligt gjorde kvinnor till väljare. Fram till 1757 deltog kvinnor i samtliga 11 val där vallängderna bevarats: i åtta av dessa användes en graderad skala, i de tre övriga rösträkning per capita. Kvinnor behöll rösträtten till riksdagen sedan deras rätt att rösta i borgmästarvalen avskaffats 1758, men röstade endast i 10 av de 33 val fram till 1772 där vallängderna bevarats.[1] År 1772 avskaffades kvinnors rösträtt till riksdagsvalen av borgarståndet.[3] Det kan tilläggas att de lokala valen engagerade de flesta väljare mer än riksdagsvalen och att även männen använde sin rösträtt mer i lokalvalen.

Kvinnliga väljare växlade beroende på de skiftande bestämmelserna, och hur dessa tolkades lokalt. Kvinnor kunde bli medlemmar i skrån och få burskap, även om detta var sällsynt och ofta skedde på dispens eller under andra villkor än för en man. En kvinna kunde också både äga och själv förestå en fastighet och betala skatt som en myndig medborgare, antingen som änka, eller genom att bli myndigförklarad via dispens från kungen. Majoriteten av alla kvinnliga väljare uppges ha varit änkor, men det förekommer också en minoritet ogifta (myndigförklarade) kvinnor.[2] Kvinnor använde sin rösträtt mindre ofta än män: att infinna sig vid rådstugan personligen för att rösta upplevdes uppenbarligen som generande, och det var vanligt att kvinnliga väljare utsedde ett manligt ombud som lämnade deras röst.[2] Samtidigt förekom det att en gift kvinna fick agera ombud för sin make och lämna hans röst, då han exempelvis var sjuk eller frånvarande.[2] När kvinnors rösträtt avskaffades, upphävdes den först för skattebetalande ogifta kvinnor med egendom, och därefter för änkor. Attityden till kvinnors rösträtt skiftade lokalt: i Eskilstuna och Landskrona röstade 90 procent av alla röstberättigade kvinnor, och i Kalmar, Växjö, Västervik, Simrishamn, Ystad, Åmål, Karlstad, Bergslagen, Dalarna och Norrland fortsatte lokala myndigheter att acceptera att kvinnor röstade i riksdagsvalen trots förbudet 1772 vilket berodde på olika lokala tolkningar av medborgarskapet. I Lund, Uppsala, Skara, Åbo, Göteborg och Marstrand efterlevdes dock förbudet mot rösträtt för kvinnor av år 1772 strängt.

1823 föreslog borgmästaren i Strängnäs att kvinnors rösträtt till borgarståndet skulle återinföras för myndiga kvinnor (d.v.s. änkor) som betalade skatt. 1858 fick kvinnor som i egenskap av företagare eller fastighetsägare av tomt, hus eller jord inom staden kunde räknas som medlemmar av stadskommunen rösträtt till borgarståndet.

Det skall uppmärksammas att även val hölls inom bondeståndet där det fortsatte att accepteras efter 1771-1772. Det avsåg även här änkor. De som innehade ett hemman med skatteplikt el. liknande,[4] alltså på samma sätt som gällde för män.

Genom 1862 års kommunalförordningar skapades landstingen. Rätt att delta i val till landsting samt stadsfullmäktige i de städer som stod utanför landstingen och som i sin tur fungerade som elektorer för val till riksdagens första kammare var beroende av inkomst. Rösträtten var dessutom graderad, ju högre inkomst desto fler röster. Kommunal rösträtt hade den svenske medborgare som var bosatt i kommunen, myndig, att man hade taxerats för kommunalskatt och att kommunalskatten var erlagd. Bestämmelserna utestängde majoriteten av svenskarna, men i princip fick kvinnor rösta om de uppnådde kraven. Myndighetsåldern för kvinnor var enligt 1863 års lag 25 år under förutsättning att hon var ogift. Redan förut blev änkor oavsett ålder myndiga vid makens död. Antalet kvinnor som hade rösträtt var försumbart.[5]

Vid prästval hade alla kvinnor vars män var röstberättigade lika rösträtt som sina män, vilket skiljde sig från rösträtten inom andra delar av det svenska samhället. Rösträtt vid prästval tillkom också tidigt de kvinnor som ägde hemman. Prästvalet kom sedan också att bli de första valen i Sverige med både allmän och lika rösträtt för såväl kvinnor som män.

Den första motionen i Sveriges riksdag om kvinnlig rösträtt till andra kammaren kom 1884, men förslaget fick svagt stöd. Den verkliga kampen för kvinnlig rösträtt startades runt år 1900, och 1903 bildas Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR. Föreningen bildades på initiativ av såväl liberala som socialdemokratiska kvinnor. Den var exklusiv för kvinnliga medlemmar och organiserade kvinnor från hela politiska spektrumet.

Föreningen hade som mest 17 000 medlemmar och lyckades i en stor masspetition 1913 samla in 350 000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt. Vid andrakammarvalet 1917 fanns en majoritet för kvinnlig rösträtt, 1919 togs det första beslutet för allmän kvinnlig rösträtt i kommunala val och grundlagsändringen genomförs slutligen 1921, när också andrakammarvalet 1921 hölls. När saken var avklarad upplöstes förbundet och en andel av medlemmarna gick med i Fredrika-Bremer-Förbundet, medan ledningen bildade Svenska Kvinnors Medborgarförbund.

Den 24 maj 1919, då liberalen Nils Edén var statsminister, beslutade man i Sverige att införa lika och allmän rösträtt för kvinnor, när det gällde val till riksdagens andra kammare i plenum. År 1921 genomfördes dock det första valet till andra kammaren där kvinnor deltog. Rösträtt till andra kammaren hade den svenska medborgare som fyllt 23 år året före valåret. Rösträtt saknade den som inte fullgjort värnplikten, var förklarad omyndig, var satt i konkurs, var varaktigt försörjd av fattigvården eller som dömts enligt brottsbalken att förlora sin rösträtt.[6]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Brusewitz, Axel, 1916, Frihetstidens grundlagar och konstitutionella urkunder, utgivare Riksarkivet, Stockholm

Du Rietz, Anita, 2013, Kvinnors entreprenörskap under 400 år, Dialogos, Stockholm

Karlsson, Åsa, 2006, Männen kvinnorna och rösträtten: medborgarskap och representation 1723-1866, T Carlsson Bokförlag AB,

Stjernquist, Nils, 1996, Sveriges riksdag 1867-1970, utgivare Sveriges riksdag, Stockholm

Offentligt tryck[redigera | redigera wikitext]

Förslag till valordning för borgarståndet vid riksdagen 1771-1772 (se Brusewitz)

Förslag till valordning för bondeståndet vid riksdagen 1771-1172 (se Brusewitz)

Uppslagsverk[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Karlsson-Sjögren, s. ?
  2. ^ [a b c d e f g h i] Du Rietz, s. ?
  3. ^ Brusewitz, s. 417
  4. ^ Brusewitz, s. 428
  5. ^ Stjernquist, s. 25
  6. ^ Stjernquist, s. 100

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]