Simrishamn

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Simrishamn
Tätort
Centralort
Gata i Simrishamn
Gata i Simrishamn
Land Sverige Sverige
Landskap Skåne
Län Skåne län
Kommun Simrishamns kommun
Koordinater 55°33′0″N 14°21′0″Ö / 55.55000°N 14.35000°Ö / 55.55000; 14.35000
Area 478 hektar
Folkmängd 6 779 (2015)[1]
Befolkningstäthet 14,18 inv./hektar
Tidszon CET (UTC+1)
 - sommartid CEST (UTC+2)
Postort Simrishamn
Postnummer 272 XX
Riktnummer 0414
Tätortskod T3060
GeoNames 2679107
Simrishamns läge i Skåne län.
Red pog.svg
Simrishamns läge i Skåne län.
Wikimedia Commons: Simrishamn

Simrishamn är en tätortÖsterlen i Skåne och centralort i Simrishamns kommun, Skåne län.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Karta över Simrishamn.
Utsigt af staden Cimbrishamn.
Teckning av Albert Theodor Gellerstedt i Ny Illustrerad Tidning 1871.
Simrishamns hamn i början av 1930-talet.

Simrishamns första namn var Svimraros som kan betyda "oset" d.v.s. mynningen till ån, Svimber, som rinner långsamt. Ån är Tommarpsån kring vilken den vikingatida bebyggelsen växte upp. Staden utvecklades från ett vikingatida mindre fiskeläge som troligen under 1200-talet fick sina stadsprivilegier. De stora sillfångsterna var orsaken till platsens ökade status.

Under medeltiden var Östra Tommarp (Tumathorp) 8 km väster om Simrishamn, huvudort i trakten, med egen myntutgivning och ett större kloster. På 1100-talet grundades klostret i Tumathorp av premonstratenserorden. Staden utvecklades till ett religiöst centrum, vilket fick stor betydelse för utvecklingen av lantbruk, kreatursavel och trädgårdsodling. Tumathorps och klostrets storhetstid sträckte sig fram till en större brand 1304. En annan orsak till att det gick det sämre för Tumathorp på 1400-talet var Hansan, som lokaliserade sig i Simrishamn. När Tumathorp förlorade stadsprivilegiet år 1537 motade bönderna bort den siste munken 1570 och klostret förföll. Under 1600-talet övergick Simrishamn till att bli huvudort i trakten.

1123 lade den norske kungen Sigurd Jorsalafarare till med 300 skepp utanför Svimraros för att härifrån, som hämnd, göra plundringtåg mot den danske kungen Niels stad Tumathorp, ca 1 mil väster om Simrishamn. Detta är första gången platsen nämns vid namn. Från tidig medeltid, nämns för första gången S:t Nicolai kyrka i en urkund år 1161. Murarna är uppmurade av hallasten från ett närbeläget stenbrott. Tornet som är uppfört först på 1500-talet, reser sig med sina trappgavlar och ter sig mäktig mot de låga husen. Kyrkan har varit ett riktmärke för sjöfararna och det är inte konstigt att kyrkan har fått sitt namn efter havets skyddshelgon S:t Nicolaus.

Staden blev under den danska senmedeltiden en viktig hamn för trafik från Skåne till Bornholm. Närheten till denna ö har betytt många förbindelser i form av båtar och färjor under årens lopp. Den svenska tiden var inledningsvis inte lika positiv; stadens skyddande ekskog fick huggas ned på order av svenska armén som inte ville låta någon motståndsrörelse i stil med snapphanarna få skydd. Stadsborna sörjde över att de mist en försörjning då ollonsvinen bökade där. Dessutom betydde tullar, restriktioner för handeln med Danmark och Bornholm (som åter blev danskt 1660) med mera att staden somnade in under en lång tid. En av de få saker som hände under 1700-talet var att det triangelformade Stortorgets ena tillfartsväg åt väster byggdes igen när Bergengrenska gården byggdes.

1800-talet påbörjades en ny storhetstid. Skeppstrafiken tilltog och Simrishamn tillsammans med Brantevik blev några av de hamnar som registrerade flest fartyg. Järnvägen Österlenbanan fick sin ena ändstation i Simrishamn. Även fisket, en annan huvudnäring, utvecklades rejält under dessa år. Trots detta dröjde det till sekelskiftet 1900 innan en riktig hamn där fartygen kunde angöra byggdes. År 1914 fick staden elektrisk gatubelysning. Kraftiga stolpar av vinkel- och plattjärn sattes upp i alla gator och gränder. Alla stadsbor tyckte nog inte om att se det spindelnätet som klädde himlen, men det blev ljust om nätterna. De gamla gatlyktorna försvann. Många har uttryckt saknad över de gamla gaslyktornas försvinnande och vissa menade att det hade varit bättre att elektrifiera gaslyktorna.

Staden utvecklades långsamt i likhet med övriga Österlen. Bortsett från läderfabriken i kvarteret Valfisken (numera stadsbibliotek), hamnen, fisket och diverse lantbruksföretag utvecklades inga andra större industrier. Efter andra världskriget har staden blivit ett centrum för turismen på Österlen och är något av "Österlens huvudstad" vilket borgat för att det skett förhållandevis få rivningar av den äldre bebyggelsen i staden jämfört med många andra svenska städer. Pendlingen till Ystad har blivit alltmer omfattande under senare år.

I Simrishamn inrättades 1836 ett kungligt danskt vicekonsulat. Den förste vicekonsuln var handlanden Gustaf Adolf Wollin (1803-1878), som tjänstgjorde till sin död. Vicekonsulatet drogs in i början av 2000-talet. Vidare upprättades ett gambianskt konsulat 1976, vilket upphöjdes till generalkonsulat 1988 men drogs in 1994. Konsul, sedan generalkonsul var Carl Albert Davidson (1919-2002).

Administrativa tillhörigheter[redigera | redigera wikitext]

Simrishamns stad ombildades vid kommunreformen 1862 till en stadskommun. Bebyggelsen kom med tiden också att växa in i Simris socken. Stadskommunen utökades 1952 och 1969 och uppgick 1971 i Simrishamns kommun med Simrishamn som centralort.[2]

I kyrkligt hänseende har orten alltid hört till Simrishamns församling, en del av orten har hört till Simris församling som 2006 uppgick i Simrihamns församling.[3][3]

Orten ingick till 1944 i domkretsen för Simrishamns rådhusrätt och därefter till 1971 ingå i Ingelstads och Järrestads domsagas tingslag. Från 1971 till 2001 ingick orten i Simrishamns domsaga, före 1975 benämnd Ingelstads och Järrestads tingsrätts domsaga och Simrishamns ingår sedan 2001 i Ystads domsaga.[4]

Befolkningsutveckling[redigera | redigera wikitext]

Befolkningsutvecklingen i Simrishamn 1960–2015[1]
År Folkmängd Areal (ha)
1960
  
3 849
1965
  
5 247
1970
  
5 502
1975
  
5 834
1980
  
6 081
1990
  
6 258 435
1995
  
6 531 444
2000
  
6 319 445
2005
  
6 546 448
2010
  
6 527 449
2015
  
6 779 478
Anm.: Sammanvuxen med Simris 2015.

Medelåldern på en kommuninvånare är 48,4 år i Simrishamns kommun. Endast två kommuner i Sverige har högre medelålder, Överkalix och Pajala.[5][förtydliga]

Bebyggelse[redigera | redigera wikitext]

Simrishamnsdörr

Huvudgatan är Storgatan som går genom hela staden, från hamnen, förbi Stortorget och vidare ut på landet där den fortsätter som Riksväg 9. Torget utgör stadens medelpunkt. Vid detta ligger det i romansk stil uppförda rådhuset, två våningar högt, som byggdes 1867 med ritningar av Peter Boisen. Stadshuset byggdes 1954 med ritningar av Hans Westman. Dessa byggdes ihop 1993. Bakom rådhuset ligger stadens äldsta byggnad, den under medeltiden uppförda Sankt Nicolai kyrka. Stadens hus är berömda för sina speciella dörrar, så kallade simrishamnsdörrar.

Rosentorget[redigera | redigera wikitext]

Rosentorget är ett, i Simrishamn beläget, offentligt grönområde med omkringliggande bebyggelse. Området har historiskt sett legat utanför stadsgränsen men i och med järnvägens tillkomst år 1882 började staden byggas ut åt söder[6]. Villorna runt omkring är från 1910-tal och framåt och flera av dess är ”omistliga”- eller ”värdefulla byggnader med stort kulturhistoriskt värde” enligt stadsinventering från 1994, t.ex. Rosentorget 10 och Rosentorget 2 [7](även kallat Markuspalatset[8]).

År 1923 anlade stadsträdgårdsmästaren Börge Pontoppidan Rosentorget en ca 1500 kvm gräsmatta i stadsdelen Stadshage[9].

Sedan 2009 fungerar Rosentorget som en rosbank för ”Österlens Kulturhistoriska Rosors” (ÖKR) inventerade rosexemplar[6]. ÖKR är en ideell förening som arbetar med att bevara Österlens rosor. Idag finns det ca 130 rosor från 40 olika byar i sydöstra Skåne på Rosentorget, en stor del är dock inte identifierade[10].

Kommunikationer[redigera | redigera wikitext]

Hamnar[redigera | redigera wikitext]

Simrishamn hamn med småbåtshamnen

Hamnen är framför allt en fiskehamn men tidvis har även färjetrafik till AllingeBornholm bedrivits. Det finns tre hamnar i Simrishamn:

  • Småbåtshamnen är belägen längst norrut mellan Tobisvik och fiskehamnen den är främst avsedd för fritidsbåtar.
  • Fiskehamnen ligger längst söderut i industriområdet.
  • Handelshamnen ligger där Storgatan slutar.

I staden har Björkegrenska rederiet haft sitt säte.

Simrishamns station

Järnvägar[redigera | redigera wikitext]

Mellan Simrishamn och Tomelilla blev 1882 en järnväg (ångspårväg) klar (Simrishamn-Tomelilla Järnväg), som 1896 sammanslogs med Malmö-Tomelilla Järnväg och blev Malmö-Simrishamns Järnväg. Det gjorde att Simrishamn fick bra förbindelser med både Ystad och Malmö. Stationshuset byggdes 1883 och är ett tvåvåningshus i tegel. 1926 fick Simrishamn ännu en hållplats, kallad Simrishamns hamn i och med att det hade byggts spår ner till hamnen. Till denna brukade den främre delen av tågen köra för att släppa av passagerarna till Bornholmsfärjorna. Denna hållplats lades ner 1972.

Sedermera försvann godstrafiken från järnvägen och banan mellan Tomelilla och Malmö försvann, istället nåddes Simrishamn via Ystad. Passagerartrafiken upprätthölls av dieselmotorvagnen Österlenaren. År 2003 togs dock Österlenaren ur bruk och Pågatågen började trafikera järnvägen Malmö-Ystad-Simrishamn efter en omfattande ombyggnad och elektrifiering av banan. I framtiden kan Simrishamn komma att få en nygammal järnvägsförbindelse med Malmö. Planer finns på att återuppbygga järnvägen Malmö-Sjöbo-Tomelilla-Simrishamn, se Simrishamnsbanan.

Telekommunikation[redigera | redigera wikitext]

Sin första telefonledning fick Simrishamn 1887.

Klimat[redigera | redigera wikitext]

Jan Feb Mar Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec
 Högsta medeltemp. 3 4 5 8 14 18 20 21 17 12 7 4
 Lägsta medeltemp. 0 -1 0 3 7 10 13 14 12 8 4 1
 Nederbörd 46,9 35,9 30,6 29,3 34,1 49,0 38,6 49,2 49,9 79,0 51,4 53,8

Näringsliv[redigera | redigera wikitext]

Staden har tidigare levt väldigt mycket på fisket och rederinäringen. Under flera perioder fram till 1980-talet hade Simrishamn Sveriges största fiskeflotta och var en av Östersjöns största fiskehamnar. Kvoter och regleringar samt brist på fisk har gjort sitt till för att hålla nere östersjöfisket på låga nivåer. Numera är det i huvudsak jordbruksnäringen och viss småindustri förutom den stora turismen som håller bygden igång. Hamnen som alltid betytt mycket för stadens näringsliv byggdes ut senast 1998 med muddring och farledsfördjupning. Simrishamns hamn blev mottagningshamnen för gotländska sockerbetor sedan Gotlands sockerbruk lades ned och gotländska betor istället började köras till sockerbruket i Köpingebro. Verksamheten upphörde 2006 när sockerbruket i Köpingebro avvecklades.

Kultur och fritid[redigera | redigera wikitext]

Förr fanns det en tidning i Simrishamn, kallad Cimbrishamns-Bladet med en fastighet på Stora Norregatan 14. Denna utgavs två eller tre gånger i veckan. År 1934 lades dock tidningen ner. Numera bevakas området av Ystads Allehanda och Österlenmagasinet. Simrishamn har även fått en närradiostation som heter FM Österlen.

Staden omfattas av Simrishamns församling. Här ligger Sankt Nicolai kyrka och Sankt Clemens kapell.

Österlens IK (ÖIK) är en handbollsklubb i Simrishamn.

FC Cimrishamn (FCC) är en innebandyklubb från Simrishamn, spelar hemmamatcher på Jonnebergshallen.

Österlens GK disponerar två 18-hålsbanor, Lilla Vik och Djupadal, samt en 6-hålsbana, 8 km norr om Simrishamn.

Sevärdheter[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Landareal per tätort, folkmängd och invånare per kvadratkilometer. Vart femte år 1960 - 2016”. Statistiska centralbyrån. http://www.statistikdatabasen.scb.se/pxweb/sv/ssd/START__MI__MI0810__MI0810A/LandarealTatort/?rxid=ff9309f9-7ecb-480f-a73c-08d86b3e56f8. Läst 18 maj 2017. 
  2. ^ Andersson, Per (1993). Sveriges kommunindelning 1863–1993. Mjölby: Draking. Libris 7766806. ISBN 91-87784-05-X 
  3. ^ [a b] ”Förteckning (Sveriges församlingar genom tiderna)”. Skatteverket. 1989. http://www.skatteverket.se/privat/folkbokforing/omfolkbokforing/folkbokforingigaridag/sverigesforsamlingargenomtiderna/forteckning.4.18e1b10334ebe8bc80003999.html. Läst 17 december 2013. 
  4. ^ Domsagohistorik Simrishamns tingsrätt
  5. ^ ”SCB Befolkningsstatistik”. Arkiverad från originalet den 13 maj 2013. https://web.archive.org/web/20130513102952/http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____290303.aspx. 
  6. ^ [a b] ”Rosentorget, historia”. http://www.osterlenrosor.se/osterlenrosor2/Rosentorget-2010/historia.htm. Läst 4 juni 2014. 
  7. ^ Larsson, Roger (1996). Simrishamn inventering av stadskärnan 1994 
  8. ^ ”Adress Rosentorget kräver tjock plånbok”. http://www.ystadsallehanda.se/simrishamn/article649663/Adress-Rosentorget-kraumlver-tjock-plaringnbok.html. Läst 4 juni 2014. 
  9. ^ ”Stadshage”. http://www.osterlenrosor.se/osterlenrosor2/Rosentorget-2010/stadshage.htm. Läst 4 juni 2014. 
  10. ^ ”ÖKR”. http://www.osterlenrosor.se/. Läst 4 juni 2014. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Alvfors, Karl-Gösta (1990). ”Järnvägsprojektet Brösarp - Simrishamn - Borrby : Simrishamn i kamp för sitt handelsområde”. Spår (Gävle) 1990,: sid. 74-103 : ill. ISSN 0283-6483. ISSN 0283-6483 ISSN 0283-6483.  Libris 10964808

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]