Lester B. Pearson

Från Wikipedia
Lester B. Pearson Mottagare av Nobels fredspris 1957
FöddLester Bowles Pearson
23 april 1897[1][2][3]
Toronto, Kanada
Död27 december 1972 (75 år)
Ottawa, Kanada
BegravdWakefield
Medborgare iKanada
Utbildad vidUniversity of Toronto
St John's College, Oxford
Peterborough Collegiate
SysselsättningPolitiker, historiker, diplomat, ishockeyspelare, militär
Befattning
Ledamot av Kronrådet
Kanadas ambassadör i USA (1944–1946)
Ledamot av Kanadas underhus, Algoma East (1948–1968)
Ordförande för FN:s generalförsamling
Kanadas officiella oppositionsledare (1958–1963)
Partiledare för Kanadas liberala parti (1958–1968)
Kanadas premiärminister (1963–1968)
Carleton Universitys kansler (1969–1972)[4]
ArbetsgivareUniversity of Toronto
Förenta nationerna
Carleton University
Känd förGrundare av FN:s fredsbevarande styrkor
Politiskt parti
Kanadas liberala parti
MakaMaryon Pearson
(g. 1925–)
BarnGeoffrey Pearson (f. 1927)
Utmärkelser
Canadian Newsmaker of the Year (1950)
Hedersdoktor vid Laval Universitet (1952)[5]
Nobels fredspris (1957)[6][7]
Companion av Kanadaorden (1968)
Herzlpriset (Zionist Organization of America) (1969)
Förtjänstorden (1971)
Albert B. Corey Prize (1974)[8]
Hedersdoktor vid University of Toronto
Hedersdoktor vid McGill University
Canadian Baseball Hall of Fame
Officer av Brittiska imperieorden
1914–15 Star
Drottning Elizabeth II:s kröningsmedalj
Hedersdoktor vid University of Ottawa
Hedersdoktor vid Princeton University
Fellow of the American Academy of Arts and Sciences
Hedersdoktor vid Oxfords universitet
Tjeckiska Segermedaljen
Hedersdoktor vid Harvard University
Namnteckning
Redigera Wikidata

Lester Bowles "Mike" Pearson, född 23 april 1897 i Newtonbrook i Toronto i Ontario, död 27 december 1972 i Ottawa, var en kanadensisk diplomat och politiker, partiledare för Liberal Party 1958–1968 och Kanadas premiärminister från 1963 till 1968.[9]

Pearson var även landets utrikesminister från 1948 till 1957. Han representerade Kanada i FN och var ordförande i generalförsamlingen 1952–1953. Han belönades med Nobels fredspris 1957 för sin roll i Suezkrisen.[9] FN:s fredsbevarande styrkor är hans skapelse.[9]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Pearson var son till en metodistpastor och flyttade med pappans arbete mellan olika församlingar i provinsen Ontario. Han påbörjade studier i historia vid University of Toronto, men vid första världskrigets utbrott tog han värvning i Kanadas armé som sjukvårdare (Canadian Army Medical Corps). 1915 tjänstgjorde han vid fronten i Grekland. Efter två år förflyttades Pearson till Royal Flying Corps men den militära karriären tog ett hastigt slut då han blev påkörd av en buss i London och skickades hem till Kanada som krigsinvalid.[9]

Pearson var en duktig student och tog 1919 sin bachelorexamen och fick ett stipendium från Massey Foundation för att studera vid Oxfords universitet. Han studerade mellan 1921 och 1923 vid St John's College, Oxford där han tog en ytterligare en bachelorexamen och en masterexamen i historia. Åter i Kanada anställdes han som lektor i historia vid University of Toronto.[9]

1927 tog han anställning i Kanadas utrikesdepartement. Han var stationerad vid Kanadas diplomatiska representation i Storbritannien (engelska: High Commission of Canada in the United Kingdom) från 1935 till 1941 (samväldesriken benämner emellertid inte en ambassad i ett annat samväldesrike för ambassad). 1942 skickades han som andreman till ambassaden i Washington, D.C. och 1945 utsågs Pearson till Kanadas ambassadör i USA. 1946 kallades han åter till Ottawa av premiärminister Mackenzie King och kom därefter primärt att arbeta med Kanadas relationer till sina två viktigaste allierade, USA och Storbritannien.[9]

1948 utsågs Pearson till Kanadas utrikesminister. Han belönades med Nobels fredspris 1957 för sin roll i Suezkrisen.[9]

Pearson efterträdde 1963 den brittiskvänliga premiärministern John Diefenbaker och vidtog snabbt en rad åtgärder i syfte att minska beroendet av Storbritannien och tillmötesgå den franskspråkiga befolkningen bland annat genom att lägga grunden till Kanadas flagga med det röda lönnlövet 1965. Han gjorde också franskan till ett officiellt språk jämställt med engelskan. Samtidigt ökade han det bilaterala samarbetet med USA och tillät genom ett avtal 1963 amerikanska kärnvapenbaser i Kanada.[10][9]

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Lester B. Pearson spelar ishockey i Europa; Oxford University IHC mot schweiziska landslaget, 1922. Lester Pearson framme till höger. Han kallades av schweizarna 'Herr Zig-Zag'.

Han var också i sin ungdom ishockeyspelare. NHL-utmärkelsen Lester B. Pearson Award är uppkallad efter honom.

Torontos internationella flygplats är från 1984 uppkallad efter honom. I tv-programmet The Greatest Canadian som sändes på CBC under 2004 röstades Pearson fram till nummer 6.[11]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
  2. ^ Encyclopædia Britannica, Lester B. Pearson, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ SNAC, Lester B. Pearson, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ läs online, carleton.ca, läst: 3 september 2021.[källa från Wikidata]
  5. ^ Liste complète des récipiendaires de 1864 à aujourd'hui, Laval Universitet, läs online och läs onlineläs online.[källa från Wikidata]
  6. ^ The Nobel Peace Prize 1957, Nobelprize.org (på engelska), Nobelstiftelsen, läs online, läst: 5 februari 2021.[källa från Wikidata]
  7. ^ Table showing prize amounts (på engelska), Nobelstiftelsen, april 2019, läs online, läst: 5 februari 2021.[källa från Wikidata]
  8. ^ läs online, cha-shc.ca.[källa från Wikidata]
  9. ^ [a b c d e f g h] Borthwell, Robert (6 juli 2011). ”Lester B. Pearson” (på engelska). www.thecanadianencyclopedia.ca. The Canadian Encyclopedia. https://www.thecanadianencyclopedia.ca/en/article/lester-bowles-pearson. 
  10. ^ Bra Böckers lexikon, 1978.
  11. ^ Dixon, Guy (30 november 2004). ”The greatest Canadian”. www.theglobeandmail.com. The Globe & Mail. https://www.theglobeandmail.com/arts/the-greatest-canadian/article1144309/. Läst 10 juli 2022. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]