Lex Norrmalm

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Lex Norrmalm var en svensk lag gällande zonexpropriation av fastigheter i samband med större stadsplaneringar som beslöts av Riksdagen 1953 och avskaffades 1979. Lagen användes huvudsakligen i samband med Norrmalmsregleringen, omdaningen av Stockholms city på 1950-, 60-, och 70-talen.

Fastighetsägare som berördes av expropriationstillståndet hade ingen möjlighet att överklaga beslutet om expropriation eller att få en omprövning av beslutet. Eftersom expropriationstillstånd var förenat med byggnadsförbud var det nästan omöjligt att erhålla byggnadslov. Fastighetsägarna hade dessutom flera nackdelar under förbudstiden bland annat genom att det blev svårt eller omöjligt att sälja, att det blev ointressant att investera i fastigheterna, eller att upprusta och underhålla byggnaden. Lagen kritiserades därför hårt för att bidra till förslumningen av området Nedre Norrmalm.

Juristen Jacob W.F. Sundberg, professor i allmän rättslära vid Stockholms universitet, ansåg att lagen hade en prisdämpande och osäkerhetsspridande effekt på Stockholms fastighetsmarknad.

Prövning i Europadomstolen[redigera | redigera wikitext]

När två berörda fastighetsägare fick sin sak prövade i Europadomstolen i Strasbourg 1979, drog den svenska regeringen tillbaka lagen. Fallet blev bekant under rubriken Sporrong och Lönnroth vs Sverige.

Europeiska Domstolens dom avkunnades den 23 september 1982 respektive den 18 december 1984. Tvisten gällde två Stockholmsfastigheter (kv. Riddaren nr. 8 på Östermalm och kv. Barnhuset nr. 6 på Norrmalm) som varit belagda med expropriationstillstånd och därtill knutna byggnadsförbud. Den ena mellan 1954 och 1979, den andra mellan 1968 och 1980. För den första gavs expropriationstillstånd 1956, vilket regeringen upphävde den 3 maj 1979. För den andra fastigheten gavs expropriationstillstånd 1971 som också det upphävdes den 3 maj 1979.

Domstolen konstaterade att fastighetsägarna enligt svensk lag saknade möjlighet att få en tidsperiod för tillstånden bestämd eller att få någon slags ekonomisk ersättning för de nackdelar som byggnadsförbudet innebar. Domstolen fann att dessa omständigheter i förening innebar en kränkning av artikel 1 i första tilläggsprotokollet (skyddet för äganderätten). Domstolen fann också att artikel 6 i konventionen kränkts därigenom att fastighetsägarna enligt svensk rätt saknade möjlighet att få tvisten mellan dem och Stockholms stad prövad i domstol. Europadomstolen biföll således Sporrong och Lönnroths talan[1]. Som en följd härav tvingades den svenska staten förändra lagstiftningen i sådan riktning att den skulle stå i överensstämmelse med europakonventionens krav.

Fastighetsägarna tillerkändes i en efterföljande dom skadestånd av svenska staten med 800 000 respektive 200 000 kr jämte ersättning för rättegångskostnader[2].

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sporrong and Lönnroth vs Sweden, 23.9.1982, 5 EHRR 35, Dom i skuldfrågan.
  2. ^ Sporrong and Lönnroth vs Sweden, 18.12.1984, 7 EHRR 256, Avgörande i skadeståndsfrågan.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]