Pingströrelsen i Sverige

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Pingströrelsen
Grundad 1907
Typ Kristen gemenskap
Medlemmar cirka 83 000 (2011)
Officiella språk svenska
Denna artikel är en del i
serien Pingströrelsen
med följande delar:
Pingströrelsen i Sverige
Pingströrelsen
Gemensamma verksamheter
Riksföreningen Pingst - fria församlingar i samverkan
pingst.nu
PingstUng
Royal Rangers
LP-stiftelsen
IBRA radio
TV Inter
Församlingar
Filadelfiaförsaml. i Stockholm
Smyrnaförsaml. i Göteborg
Malmö pingstförsamling
Pingstförsaml. i Jönköping
Sionförsamlingen i Linköping
Relaterade länkar
Kristdemokraterna
Tidningen Dagen
Lewi Pethrus
Nyhemsveckan
Lapplandsveckan
Se även
Pentekostalism
Karismatisk kristendom
Religion
Teologi

Pingströrelsen är en gemenskap av 463 frikyrkoförsamlingar[1] som tillsammans utgör den största svenska pentekostala församlingsrörelsen och är ett av Sveriges större frikyrkosamfund. Namnet gavs rörelsen av media under dess första frambrytningstid på tidigt 1900-tal. Detta med hänvisning till rörelsens betonande av händelserna på den första pingstdagen, då lärjungarna enligt Apostlagärningarna kapitel 2 för första gången fylldes av den Helige Ande och då blev frimodiga, profeterade på olika tungomål och lät underverk ske. Rörelsen betonar att troende kristna även idag kan få personlig erfarenhet av Gud genom andedop, och få del av andliga nådegåvor och andens frukter.

Pingstväckelsen liknar eller är en del av den karismatiska rörelsen, som är mer sentida och har gett upphov till flera nya samfund, men även är en rörelse inom flertalet äldre kristna samfund.

Medlemmarna kallas pingstvänner. Pingstväckelsen nådde Sverige 1906-1907.

Rörelsens storlek[redigera | redigera wikitext]

Ser man till medlemsantalet är pingströrelsen den största frikyrkliga rörelsen i Sverige. 2009 hade man 83 157 medlemmar (enligt en annan uppgift 83 206 medlemmar[2]) i 473 församlingar. Rörelsen var som störst under 1980-talet, med strax över 100 000 medlemmar. Pingströrelsen har således haft större betydelse för frikyrkligheten i Sverige än i flertalet andra länder.

Även sett till antalet betjänade personer (antal registrerade i verksamhet eller som medlemmar) har Pingstörelsen varit den största frikyrkan åren 2007-2010. Dessa utgjorde 113 527 år 2010.[3]

De största församlingarna i Sverige är:

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, nära S:t Eriksplan 5 825 medlemmar (2008)
Smyrnaförsamlingen i Göteborg 2 914 medlemmar (2007)
Pingstförsamlingen i Jönköping 2 583 medlemmar (2008)
Sionförsamlingen i Linköping 1 572 medlemmar (2014).

Historik[redigera | redigera wikitext]

Närmast har den svenska pingstväckelsen sitt ursprung i den helgelserörelse som uppstod i Nordamerika under 1860-talet och som mot slutet av 1800-talet på olika vägar nådde Sverige.

I januari 1901 började flera studenter vid Bethel Bible School i Topeka, Kansas, USA att tala i tungor efter att ha studerat Bibeln och tillbringat tid i bön. Agnes Ozman var den första bland dem som gjorde denna erfarenhet men hon följdes snart av fler studenter och av hennes lärare Charles Fox Parham.

1906 började en väckelse bland afro-amerikaner på 312 Azusa Street i Los Angeles, Kalifornien och kom till Sverige samma år genom svensk-amerikanen Andrew G Johnson. Denne var med i den första grupp missionärer som sändes ut från Azusa Street. Han tänkte först resa till Palestina som missionär men hamnade av olika anledningar i sin hemstad Skövde där han startade verksamhet i november 1906. Drygt en månad senare anlände den norske metodistpastorn Thomas Ball Barratt till Kristiania och startade en parallell verksamhet där. Genom en stark mediabevakning spreds nyheterna om rörelsen snabbt i såväl Norge som Sverige och många svenskar reste till Kristiania för att få uppleva den omtalade väckelsen på nära håll.

Historik i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Pingstväckelsen i Sverige kom att spridas dels genom Andrew G Johnsons resande, dels genom ett stort antal evangelister, främst då kvinnor, från den så kallade Örebromissionen. Ledaren för denna inre mission hette John Ongman, och kvinnorna kom därför att kallas Ongmansystrar. Genom Ongmans stöd till den väckelse som kom med Johnson blev Örebro ett tidigt centrum i Sverige, tillsammans med ovan nämnda Skövde. Genom Örebro Missionsförening som Ongman bildade 1908 började hans anhängare driva egen evangelisations- och missionsverksamhet. Ongmans gruppering välkomnade andedopväckelsen, och blev efter en schism med baptistsamfundet 1938 ett eget samfund, Örebromissionen.

Nästa starka centrum blev Göteborg med en ekumenisk verksamhet i den s.k. Torghallen på Kungstorget. I Göteborg utgavs även den första pingsttidskriften i Sverige, Glöd från altaret.

Från 1911 kom en stark ledare i Stockholm att allt mer stå i centrum, den unge baptistpastorn Lewi Pethrus. Från och med den s.k. Kölingaredsdeklarationen 1919 kan man allt mera tala om ett trossamfund med Filadelfiaförsamlingen i Stockholm som centralpunkt och pastor Lewi Pethrus som dess inofficielle ledare.

Pingstväckelsen i Sverige var till en början överkonfessionell (ekumenisk). Främst fick den fäste i baptismen och metodismen. På vissa håll, till exempel i Göteborg, levde den ekumeniska idén länge och några speciella pingstförsamlingar bildades inte förrän på 1920-talet. Redan 1907 anslöt sig dock en samfundsfri församling, Betaniaförsamlingen i Adelöv, och året därpå bildades pingstförsamlingar i till exempel Skärhamn och Luleå. Förhållandet till de lokala baptistförsamlingarna var dock gott och många av dem hette därför fortfarande "baptistförsamlingar". Oftast var de dock fria bönegrupper. Ursprungsorten Skövde fick till exempel ingen egen "pingstförsamling" förrän 1912.

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm leddes 1911-1958 av pastor Lewi Pethrus. År 1913 uteslöts denna församling ur baptistsamfundet på grund av meningsskiljaktigheter rörande nattvarden. Den verkliga anledningen till att utesluta Filadelfiaförsamlingen ska, enligt vissa, ha varit att bli av med den energiske ledaren Lewi Pethrus, för att undvika splittring inom samfundet. Filadefiaförsamlingen var dock inte den första församling som uteslutits ur Baptistsamfundet av skäl som liknar dessa. Sådana uteslutningar hade pågått alltsedan 1907 och pingstväckelsens intåg i Sverige. John Wahlborg beskriver i sin bok "I Mästarens ärenden. 35 år som svensk baptistpredikant" uteslutningen som pinsam och sorglig. Uteslutningen ledde dock till att Pingströrelsen växte sig starkare och det var Svenska Baptistsamfundet som fick släppa till flest medlemmar. Lewi Pethrus var dock under ett helt år medveten om att Filadelfiaförsamlingen stod under hot om uteslutning ur samfundsgemenskapen om inte församlingens nattvardspraxis förändrades. Senare har ett antal återföreningsförsök gjorts mellan Filadelfiaförsamlingen och Baptistsamfundet. Ett exempel på detta är 1919 när Baptissamfundets nattvardspraxis förändrades och närmade sig Pethrus förståelse av nattvarden. Dessa förlikningsförsök försvårades genom att Lewi Pethrus utvecklade synen att samfundsgemenskap är obibliskt. När Pethrus utvecklade denna syn är omdiskuterat; mycket tyder dock på att detta skedde efter uteslutningen ur samfundet. Petrus uppmanade exempelvis ombuden före Stockholms distriktsmöte för Baptistsamfundet i april 1913 att inte yrka bifall på uteslutning för Filadelfiaförsamlingen. En annan inflammerande faktor var att det utvecklades en stark polemik mellan Pethrus och dåtidens frikyrkosamfund i Sverige. Pethrus attackerade Baptistsamfundet, och tanken på kristna samfund i allmänhet, i ett antal tidskriftsartiklar och drog därigenom på sig stark kritik ifrån bland annat grundaren för Örebro missionsskolan John Ongman (som också var den som kanske främst arbetade för förlikning mellan Pethrus och Baptistsamfundet), Baptistsamfundets ledning och ledningen för Missionsförbundet.[4]

Efter sitt genombrott 1911 var Lewi Pethrus den svenska pingströrelsens informelle ledare fram till sin död 1974. Stor betydelse för rörelsens utveckling i Sverige anses även Sven Lidman ha haft - fram till den brytning mellan Pethrus och Lidman som skedde 1948. Efter Lewi Pethrus död hade Filadelfiakyrkan i Stockholm med sin föreståndare en viktig ställning som samlade till nationell pastorskonferens¨(predikantveckan).

Sedan Pingströrelsen blev ett samfund, Pingst Fria Församlingar i Samverkan (Pingst FFS), har den utsett en gemensam föreståndare för de församlingar som är anslutna. Den förste föreståndaren var Sten-Gunnar Hedin, 2008 - 2016 var Per Hörnmark föreståndare och nuvarande föreståndare är Daniel Alm.

Kännetecknande läror[redigera | redigera wikitext]

Då Pingströrelsen består av självständiga församlingar finns inga enhetligt antagna trosbekännelser eller lärosatser. Dock har en homogenitet i lärofrågor vuxit fram under rörelsens historia.

I likhet med flertalet andra kristna trossamfund (men till skillnad från antitrinitaristisk pingströrelse) ställer de svenska pingstförsamlingarna sig bakom innehållet i de fornkyrkliga trosbekännelserna som den Apostoliska och Nicenska. Men man läser inte dessa regelmässigt som del av gudstjänstfirandet eller undervisningen.

Relation till andra kristna rörelser[redigera | redigera wikitext]

Pingströrelsen betraktar sig som en av de kristna kyrkorna i Sverige och är medlemmar i Sveriges kristna råd och därmed kyrkornas världsråd. Pingströrelsen har tidigare förhållit sig skeptisk till ekumenik, i synnerhet på hög organisationsnivå, men har successivt blivit öppnare för detta. Idag samarbetar man ekumeniskt i många sammanhang.

Pingströrelsen står läromässigt nära flertalet svenska frikyrkor, väckelserörelse och lågkyrkliga inriktningar, i synnerhet karismatiska, baptistiska och evangelikala rörelser, samt trosrörelsen. De skillnader som finns idag gäller språkliga uttryckssätt, verksamhetsformer och fromhetsideal i betydligt högre grad än teologiska läroskillnader. Man delar liturgi enligt den gemensamma Gudstjänstboken med församlingar inom Svenska Baptistsamfundet, Svenska Alliansmissionen och Evangeliska Frikyrkan.

Det är inte ovanligt att pingstvänner även är medlemmar i Svenska kyrkan och engagerade som kyrkopolitiker. Eftersom Pingströrelsen tillkom långt efter konventikelplakatet finns inte lika stark tradition av gränsdragning mot Svenska kyrkan som inom äldre frikyrkor. Viss samverkan med katolska kyrkan förekommer på senare tid, bl.a. i samband med Jesusmanifestet och retreater.

Tron på Gud som skaparen[redigera | redigera wikitext]

Tron på Gud som skapare av himmel och jord har varit självklar i Pingströrelsen. Betoningen i undervisningen har legat på Guds helighet och kärlek. Gud är absolut avskiljd från det onda och är alltigenom ren. Guds kärlek till världen bevisas genom att han sänder sin son Jesus Kristus till världen. I Pingströrelsen har man också lagt en stark betoning på bön, lovprisning och lovsång. Människans högsta syfte är att leva till Guds ära. I den svenska pingströrelsen (men inte alltid internationellt) bekänner man sig till den klassiskt kristna tron på Gud som Fader, Son och Ande, eller treenigheten som den kallas inom teologin.

Människan som Guds avbild och fallen syndare[redigera | redigera wikitext]

Som del av den baptistiska kyrkogrenen tror inte Pingströrelsen på läran om arvssynd, i meningen att varje barn skulle födas i ett tillstånd av synd och skuld. Istället lär rörelsen att varje människa föds ren och syndfri. Barnen tillhör himmelriket, som Jesus sade. Människan har en medfödd "skadad" natur, "syndens sjukdom", en oförmåga att alltid och i alla situationer välja det som är rätt, som ett arv efter Adams syndafall. När människan med åldern blir medveten om sin omgivning, Guds lag och sitt samvete kommer hon förr eller senare att avsiktligt bryta mot Guds vilja genom sina handlingar. Endast denna avsiktliga och medvetna personliga handling betraktas som synd; detta kallas för verksynd till skillnad från arvsynd. Vanligtvis betraktas inte orena tankar som synd.[källa behövs]

Inom den svenska pingströrelsen ses sjukdomar och död enbart som konsekvens av Adams syndafall, medan man inom bland annat amerikansk trosrörelseinriktad pingströrelse ser sjukdomar som en konsekvens av den enskilde individens synd.

Jesu person och försoningsverk[redigera | redigera wikitext]

I Pingströrelsen har man alltid haft en tydlig fokusering på Jesus och hans kraft. Man ser Jesus som Guds son, Messias och Gud enligt treenighetsläran. Man ser honom också som den enda vägen till Gud och menar att hans ankomst var förutsagd redan i Gamla testamentet.

Pingströrelsen predikar en objektiv försoningslära där Kristus dog på korset för att bära straffet för människornas synd och ondska. Man menar att genom hans död blir frälsning möjlig för alla på Kristus troende.

Människans behov av omvändelse[redigera | redigera wikitext]

Varje människa, som nått medveten ålder, har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Hon har misslyckats att leva helt i enlighet med Guds vilja, brutit mot sitt samvete och vad som står i Bibeln. Synden förstör gemenskapen med Gud. Men genom att vända sig till Jesus kan människan få förlåtelse för sin synd och bli frälst (räddad), det vill säga kristen. Som väckelsekristen har rörelsen betonat tanken på att frälsning sker i samband med omvändelse eller pånyttfödelse vid ett specifikt tillfälle från ett tidigare liv i synd, trots att många medlemmar i praktiken är uppvuxna inom rörelsen och aldrig övergett tron, och många saknar en distinkt frälsningsupplevelse eller har en mycket tidig frälsningsupplevelse. Frälsningen och nåden är alltså inte given en gång för alla av Kristus, såsom inom Luthersk tro (s.k. enkel predestination). Nåden är inte helt förutsättningslös, utan kräver människans samverkan i form av ett aktivt val (s.k. synergism).

Rörelsen tenderar att betona att den omvända människan i Guds ögon är förlåten och befriad från synd (s.k. rättfärdiggörelse) en gång för alla i samband med omvändelsen, snarare än att fokusera på ondskan i människans natur. Att bekänna sin synd dagligen eller som del av gudstjänsten betonas mer sällan inom pingströrelsen än inom traditionell Luthersk kristendom.[källa behövs]

Baptistiskt dop[redigera | redigera wikitext]

Pingstförsamlingarna tillämpar det baptistiska troendedopet; ett medvetet dop utifrån att personen själv omvänt sig till Jesus Kristus, blivit kristen och låtit döpa sig i vatten genom nedsänkning. Genom dopet blir man också medlem i en lokal pingstförsamling. I praktiken döps ofta medlemmars barn i 8 till 12 års ålder inom svensk pingströrelse, till skillnad från Östeuropa där man väntar med dopet till vuxen ålder. Men självklart döps också många vuxna i Pingstförsamlingarna, som kommit till tro på Jesus Kristus.

Pingstförsamlingar tar i regel inte emot medlemmar som inte genomgått ett baptistiskt dop. Dock är denna praxis satt under diskussion. En troende person som är omvänd men ännu inte döpt, eller enbart barndöpt, betraktas idag inom rörelsen som kristen och frälst.

Inom Pingströrelsen betraktas dopet som en bekännelsehandling som bekräftar frälsningen. Pastor Harald Gustafsson som verkade i Smyrnaförsamlingen i Göteborg åren 1945-1967, skrev om dopet som en bekännelsehandling men liknar också dopet vid en vigsel där man blir vigd att tillhöra Kristus.[5]

En baptistiskt döpt person som tappat och återfått tron döpes inte om igen, utan välkomnas som medlem ändå.

Helgelse[redigera | redigera wikitext]

Rörelsen lyfter vidare fram att en person som inte bara omvänder sig och tar emot förlåtelse, utan dessutom överlåter sitt liv helt i Guds händer, får hjälp av Den Helige Ande att tänka tankar och göra gärningar i enlighet med Guds vilja (s.k. helgelse). Helgelseläran är ett arv från John Wesley, som grundade Metodismen, men inom Pingströrelsen tror man inte på att fullkomlig helgelse eller kristen fullkomlighet är möjlig under detta liv - begrepp som Wesley myntade - utan att helgelsen är en ständigt pågående process[källa behövs]. Uttrycket "befrielse från syndens makt" är dock vanligt inom pingströrelsen. Vissa förkunnare menar att även om alla kristna frestas och gör felsteg ibland, så gör helgelsen att det inte är normalt för en pånyttfödd kristen att regelbundet och planerat begå synd.[källa behövs]

Den helige Ande och Andedopet[redigera | redigera wikitext]

Den starkast identitetsbärande läran inom pingströrelsen är den om Andedopet — tron att Den Helige Ande kan fylla en kristen med övernaturlig kraft och förmågor. Inom pentekostal teologi betraktas andedopet som en särskild upplevelse, utöver frälsningen och dopet. Andedopet ansågs förr inom pingströrelsen alltid[källa behövs] manifesteras genom tungomålstal. Andedopet betraktas inom pingströrelsen som en separat händelse, skild ifrån frälsningen och dopet i Jesus namn - då den troende istället får Anden som gåva. Inom pingströrelsen anses att alla kristna får Anden som gåva, men alla blir inte andedöpta.

Med utgångspunkt i Rom 12 och 1 Kor 12 talar man om ett flertal nådegåvor man som kristen kan få tillgång till. De man mest har poängterat har varit:

  • Tungotalet - Ett övernaturligt språk, ibland som ett bönespråk mellan människa och Gud och ibland som ett budskap som kan förstås av människor.
  • Helande - Övernaturlig förmåga att bota sjukdomar.
  • Profetia - Uppenbarelser om sådant människor inte kan känna till (framtiden, dolda bekymmer etc.)

Andedopet kan ske före eller efter det baptistiska dopet. Den helige ande kan även ge andens frukter, men dessa anses vanligen ges till alla kristna, inte bara andedöpta.

Fria församlingar[redigera | redigera wikitext]

Den svenska pingströrelsen har alltsedan dess start hävdat att det finns en nytestamentlig princip att den lokala församlingen inte skall vara underställd ett nationellt samfund. Det skall vara den lokala församlingen som tillsätter sina egna pastorer och ledare och bestämmer över sin egen verksamhet och lära. Denna ståndpunkt uppfattades av delar av rörelsen som utmanad när ett samarbetsorgan skulle bildas. Därför blev namnet för Pingstsamfundet, Pingst - Fria Församlingar i Samverkan.

Ledarskap[redigera | redigera wikitext]

Pingstförsamlingarna leds av lekmän som har de andra medlemmarnas förtroende. Dessa lekmän kallas ofta efter bibliskt språkbruk för äldste eller församlingsledare. Men de flesta Pingstförsamlingarna har också en anställd pastor och församlingsföreståndare, denne är som regel rekryterad utanför den egna lokala församlingen. Dessa är underställda församlingsmötet, där varje medlem har rösträtt, som är en traditionell pingstförsamlings högsta beslutande organ. Vissa medlemmar i församlingens styrelse är också äldste. I vissa församlingar tillåts endast manliga äldste. På senare tid har många församlingar börjat skilja på styrelsens ordföranderoll och församlingsföreståndaren.

Bibelsyn[redigera | redigera wikitext]

Pingströrelsens bibelsyn kan karaktäriseras som traditionellt bibeltrogen. Man ser Bibeln som Guds Ord och den enda giltiga urkunden för kristen tro. Därmed förkastar man liberalteologins bibelkritik och religiösa pluralism. Den bokstavliga tolkningen av Bibeln i kombination med kärnfamiljen som levnadsideal leder till att man står för värdekonservativa värderingar som ibland står i konflikt med samhällets humanistiska etik, till exempel vad gäller synen på homosexuella parförhållanden, och tidigare även synen på abort. Efter rättegångarna förorsakade av Åke Greens uttalanden har emellertid tonen mot homosexuella förändrats i förkunnelsen i flertalet församlingar, och ledande pingstpastorer har tagit avstånd från Greens sätt att uttrycka sig.[källa behövs]

Den tidiga pingströrelsen i Amerika var en rörelse som gick över de traditionella kyrkogränserna. Samtidigt fick man tidigt kritik från konservativa evangelikala grupperingar som uppstått samtidigt och som menade att pingströrelsen var "en samhällsomstörtande anti-dogmatisk kristendomstyp". Med tiden avtog dock den skarpa motsättningen mellan grupperna i USA och efter andra världskriget hade de tidigare gränserna suddats ut.[6] Idag kallar ofta pingströrelsens kritiker rörelsen för fundamentalistisk (i ordets moderna betydelse) i debatten, men rörelsens företrädare betraktar sig snarast som bibeltrogen.

Trots den bokstavstrogna bibelsynen finns det vissa delar av Nya Testamentets undervisning som inom svensk pingströrelse idag tolkas utifrån det historiska sammanhang det skrevs i, till exempel synen på kvinnans frisyr, huvudbonad och roll i församlingen, och synen på att äta blodmat. I vissa länder är pingströrelsen än idag mer bokstavstrogen på dessa områden.

Eskatologi[redigera | redigera wikitext]

Pingströrelsen har i synnerhet förr betonat att vi lever i den sista tiden, att Jesus kommer snart. Det uttrycks ibland en önskan att påskynda Jesus återkomst och de händelser som skall föregå denna händelse enligt Bibelns profetior. Detta används som argument för mission till onådda folk, samt ibland för kristen sionism. Betoningen av Jesu återkomst har också medfört mer eller mindre utvecklade teorier om tecken på att vi nu är i "den sista tiden", och att världsutvecklingen utmålas som negativ. Vid enstaka tillfällen har försök till uppskattning av tidpunkten för Jesu återkomst gjorts. Pingströrelsen har tagit avstånd från överdrifter som skulle möjliggöra ett undandragande från samhället utan försvarar istället uppfattningen att hinna påverka så mycket som möjligt innan Jesus kommer tillbaka.

Gudstjänstliv[redigera | redigera wikitext]

Gudstjänsterna i pingstförsamlingar kännetecknas av ett rikt musikliv. Den mest använda sångboken är rörelsens egen Segertoner - som främst används för unisona sånger. Vidare är enklare former av lovsånger vanliga.

Tidigare var det vanligt med flera stora körer och strängmusikkårer i de flesta församlingar. Idag har dessa ersatts med mindre grupper av sångare och musiker, bl.a. lovsångsteam.

Gudstjänstformen är öppen och följer som regel en enkel gudstjänstordning eller liturgi, med stor möjlighet till variation. En mötesledare fungerar som "programledare" under gudstjänsten. Predikanter och mötesledare har inte funktion som "mellanhand" mellan Gud och församlingen på det sättet en katolsk eller högkyrklig luthersk präst fungerar. Emellertid har den Aronitiska välsignelsen blivit vanlig på senare tid som avslutning av gudstjänsten, men ses som en välsignelsebön[källa behövs] snarare än pastorns förmedlande av välsignelse.

Utrymme ges för den enskilde att medverka spontant genom bön, profetiskt tal, sång eller tal (kallat vittnesbörd). Dock var utnyttjandet av det utrymmet vanligare förr. Under församlingsbönen ber ofta flera samtidigt, ibland högt men vanligen viskande, eller talar svagt i tungomålstal, samtidigt som en person leder i bön med full röststyrka. Tystnad och utrymme för kontemplation är ovanligt i gudstjänsterna, förutom vid självrannsakan strax innan nattvardsfirandet. Synen på nattvarden är att den är symbolisk och rörelsen tror därmed inte på realpresens, alltså att Kristus är närvarande i nattvarden genom att brödet och vinet omvandlas till Kristi kropp och blod. Pingströrelsen i Sverige intar här alltså den reformerta läran till skillnad från de Lutherska, Katolska och Ortodoxa lärorna när det gäller nattvarden. Alkoholfritt vin används vid nattvardsfirandet, av hänsyn till människor med alkoholproblematik.

Predikan kan pågå en halvtimme eller längre och är centrerad kring bibelordet eller kring tron i vardagen. Predikanten talar som regel engagerat och medryckande. Respons genom till exempel tillrop, suckar eller applåder kan förekomma.

I avslutningen av gudstjänsten ges ofta tillfälle till förbön.

Mission[redigera | redigera wikitext]

Den svenska Pingströrelsen är, sett per capita, en av världens mest missionerande frikyrkorörelser. Pingströrelsen har ca 600 missionärer i 50 länder.[7]

Starkast framgång har rörelsen rönt i Brasilien där två svenska pingstmissionärer, Daniel Berg och Gunnar Vingren, lade grunden för det som idag är världens största nationella pingströrelse, Assembleia de Deus.

Missionsarbetet har tydligt kombinerat predikandet av evangeliet med omsorg om fattiga och utslagna. Man har alltså både byggt kyrkor, skolor och sjukhus. De senaste årtiondena har genom PMU samarbetat mycket med SIDA.

Idag är pingströrelsen aktivt missionerande i alla världsdelar. Tanzania har under många år varit ett stort mottagarland.

Utbildningar[redigera | redigera wikitext]

Det finns inga formella krav på utbildning för att bli anställd som pastor inom Pingströrelsen. Pingströrelsens pastorer har ofta kortare utbildning än pastorer inom äldre samfund. Utbildningen är inkompatibel med flertalet andra frikyrkors utbildningar.

Pingströrelsen driver fyra folkhögskolor och ett teologiskt seminarium. Dessutom driver en mängd församlingar bibelskolor - kurser i bibelkunskap omfattande allt från några veckor upp till två år.

Organisationer och företag[redigera | redigera wikitext]

Pingstförsamlingarna driver en mängd olika organisationer tillsammans. Då dessa blivit vildvuxna och spretande påbörjades under 90-talet ett arbete att sammanföra dessa under en gemensam organisation. År 2002 bildades Riksföreningen Pingst - fria församlingar i samverkan (PINGST ffs) med detta syfte. 251 av rörelsens församlingar står bakom denna organisation.

Tillsammans äger och driver pingstförsamlingarna också bland annat

  • Svensk Pingstmission - pingstförsamlingarnas gemensamma missionsorgan.
  • LP-verksamheten - missbrukarvård på kristen grund
  • TV-Inter - mediaföretag som producerar TV
  • Ibra Radio - missionsradio
  • Dagengruppen AB - koncern som bl a äger 25% av tidningen Dagen

Pingströrelsen i media och litteratur[redigera | redigera wikitext]

Pingströrelsen har på senare tid blivit uppmärksammad i media bland annat i samband med följande händelser:

Diskussioner inom rörelsen[redigera | redigera wikitext]

Samfundsfrågan[redigera | redigera wikitext]

Pingströrelsens predikanter formulerade 1916 ett kraftigt avståndstagande från samfundsväsendet, främst med udd mot Baptistsamfundet. Man menade att den bibliska församlingen inte skulle vara underställd ett högre organ.

För att inte inkräkta på de enskilda församlingarnas frihet valde rörelsen olika former för samarbetet församlingarna emellan, ibland stiftelser, ibland aktiebolag, ibland ideella föreningar. Allt efter vad som passade den givna situationen bäst. Under 1990-talet spred sig en uppfattning att dessa organisationer vuxit sig alltför spretiga och var i behov av samordning. Detta kom då i konflikt med uppfattningen att rörelsen inte skulle ha ett överordnat organ.

Motståndarna till pingstsamfundet uppfattade ansträngningarna som ett försök att styra och utöva kontroll av församlingarna. Yttermera menades det att en stor övergripande organisation bara slukade pengar som bättre behövdes i verksamheten.

Förespråkarna menade å sin sida att organisationsbygget bara var en fortsättning på den väg man redan valt i och med att man valt att samarbeta i en mängd organisationer. Dessutom menade man att pengar skulle sparas genom rationaliseringar.

Under pågående process förändrades lagen om trossamfund i och med att Svenska kyrkan frigjordes från staten. Detta gav möjlighet för trossamfund att registreras och uppbära kyrkoavgift via skattsedeln.

Diskussionen utmynnade i ett bildande av riksföreningen Pingst - fria församlingar i samverkan (Pingst ffs) och därtill Trossamfundet Pingst - fria församlingar i samverkan.

Dopfrågan[redigera | redigera wikitext]

Inom den svenska pingströrelsen praktiseras och erkänns endast ett dop; troendedop genom nedsänkning. Detta har traditionellt också varit medlemsgrundande i svenska pingstförsamlingar men några församlingar, som på senare år gått samman med lokala församlingar tillhörande andra trossamfund, har öppnat möjlighet för kristna som inte är döpta med baptistiskt dop att bli medlemmar på bekännelse.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Statistik 2011
  2. ^ Stefan Lundell (18 juni 2010). ”Bara ett under kan rädda frikyrkan”. Dagens industri. http://www.di.se/artiklar/2010/6/18/bara-ett-under-kan-radda-frikyrkan/. 
  3. ^ Statistik 2010, Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST)
  4. ^ [Lagergren, David. (1989)"Framgångstid: Svenska Baptistsamfundet åren 1914-1932". Örebro: Bokförlaget Libris. ]
  5. ^ Gustafsson, Harald (1958). Nådemedlen och församlingen. Stockholm: Filadelfia sid. 10-15
  6. ^ Erik Sidenwall, "Pingströrelsen växer hundra år efter start", artikel i Svenska Dagbladet
  7. ^ Pingströrelsens missionärer

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]