Klimatpolitik

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
(a) Fyra scenarior för världens framtida CO2-utsläpp från energi och industri: Ingen klimatpolitik, samma klimatpolitik som innan Parisavtalet 2015, INDC (regeringars frivilliga åtaganden om sänkta CO2-utsläpp vid uppstarten av klimatkonferensen i Paris) samt Parisavtalets tvågradersmål genom förhöjt tempo efter 2030. (b) Uppskattad sannolikhetsfördelning av ökningen av den globala medeltemperaturen från innan industrialiseringen fram till år 2100.

Klimatpolitik syftar till politiska åtaganden och åtgärder kopplade till global uppvärmning.[källa behövs] Klimatpolitiken utgår till stor del från att mänsklighetens utsläpp av växthusgaser är en betydande orsak till dagens klimatförändringar och den allmänt förhöjda temperaturen i atmosfären, den så kallade växthuseffekten.

I den internationella klimatpolitiken läggs stor vikt till förhandlingar om avtal och konventioner mellan stater för att minska utsläppen av framförallt växthusgaser. FN och EU är exempel på sådana forum för diskussioner och båda har miljö- och klimatorgan som arbetar nationsöveskridande med dessa frågor. FN:s klimatpanel är exempel på ett sådant organ. Andra internationella lösningar är utsläppsrätter och klimatkvoter, till stor del som följd av Kyotoprotokollet som trädde i kraft 2005.

På nationellt plan handlar klimatpolitiken till stor del om att göra handlingsplaner för att nå upp till de internationella målen om minskade utsläpp av koldioxid (CO2) och CFC. Ett centralt ämne på nationell plan är att ersätta fossila bränslen inom industri-, transport- och energisektorerna med förnybara energikällor.

Det finns flera hållningar inom klimatpolitiken. Den generella inställningen i Europas länder är att utsläppen av växthusgaser, främst koldioxid, bör reduceras för att undgå en allt för kraftig förändring i jordens klimat. Vissa länder förespråkar emellertid en mer återhållsam klimatpolitik där man bör undvika internationella klimatpolitiska åtgärder. Detta gäller framför allt regeringar i USA, Australien och Saudiarabien.

I Sverige[redigera | redigera wikitext]

En granskningsrapport av Riksrevisionen februari 2020 visade att de styrmedel som Sveriges regeringar infört sedan 2006 för att öka andelen miljöbilar har saknat fullgoda konsekvensanalyser av samhällsekonomiska och miljömässiga effekter. Granskningen visade att det har varit förhållandevis dyra och ineffektiva sätt att minska transportsektorns koldioxidutsläpp. Det saknades även plan för uppföljning och utvärdering.[1][2][3]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från norskspråkiga Wikipedia.
  1. ^ ”Ineffektivt stöd till miljöbilar”. Arkiverad från originalet den 13 februari 2020. https://web.archive.org/web/20200213115024/https://www.riksrevisionen.se/om-riksrevisionen/kommunikation-och-media/nyhetsarkiv/2020-02-13-ineffektivt-stod-till-miljobilar.html. Läst 16 februari 2020.  riksrevisionen.se, 13 februari 2020.
  2. ^ ”Statliga åtgärder för fler miljöbilar (RiR 2020:1)”. Arkiverad från originalet den 13 februari 2020. https://web.archive.org/web/20200213201653/https://www.riksrevisionen.se/rapporter/granskningsrapporter/2020/statliga-atgarder-for-fler-miljobilar.html. Läst 16 februari 2020.  riksrevisionen.se, 13 februari 2020.
  3. ^ ”Statliga åtgärder förfler miljöbilar rir 2020:1”. Arkiverad från originalet den 13 februari 2020. https://web.archive.org/web/20200213210428/https://www.riksrevisionen.se/download/18.69c381801700b3b6ecddccdb/1581431792786/RiR%202020_01%20Anpassad.pdf. Läst 16 februari 2020.  riksrevisionen.se, 13 februari 2020. ISBN 978-91-7086-549-7