Harar (släkte)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Harar
Feldhase.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Hardjur
Lagomorpha
Familj Harar och kaniner
Leporidae
Släkte Harar
Lepus
Vetenskapligt namn
§ Lepus
Auktor Linné, 1758
Hitta fler artiklar om djur med
Spår av skogshare i snö

Harar (Lepus) är ett släkte i familjen harar och kaniner (Leporidae). Släktet omfattar ungefär 30 arter varav 6 är endemiska för Europa.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Arterna av släktet har jämfört med andra hardjur särskilt långa bakre extremiteter (ungefär dubbel längd jämförd med de främre extremiteterna) och även öronen är påfallande långa. Skallen är tunnare än hos andra hardjur. I övre käken finns fyra framtänder, två stora som ligger längre fram och två små som ligger direkt bakom. Kroppslängden ligger vanligen mellan 40 och 70 centimeter och därtill kommer en 3 till 10 centimeter lång svans. Vikten ligger mellan 1,3 och 7 kilogram. Honor är oftast större och tyngre än hannar. Hos arter som lever i arktiska områden är vinterpälsen vit.

Utbredning och habitat[redigera | redigera wikitext]

Släktet Lepus förekommer i Eurasien, Afrika och i Nordamerika fram till södra Mexiko. Fältharar och andra arter infördes av människan i Sydamerika (Argentina, Chile), Australien och Nya Zeeland. Därför har släktet idag en nästan världsvid utbredning.

Habitatet utgörs för de flesta arterna av öppna landskap. Som undantag lever snöskoharen och skogsharen främst i skogar med barrträd samt i tundra, buskmarker, träskmarker och gräsmarker. Även fälthare, kaphare och polarhare vistas ibland i skogar.[1]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Harar gräver bara i undantagsfall underjordiska bon. De vilar vanligen på marken i fördjupningar som är bra gömda av växtligheten. Deras föda utgörs liksom hos alla medlemmar i familjen nästan uteslutande av växtdelar. Ungarna är typiska borymmare, de har en fullt utvecklad päls, öppna ögon och kan gå redan några minuter efter födseln.

Gemensamt för många harar är förmågan att förvirra predatorer så att de inte kan följa harens spår. När den har lyckats fly iväg en bit från sin förföljare vänder den helt om och springer tillbaka i sitt eget spår en lång bit. Därefter hoppar den vinkelrätt så långt den kan åt sidan. Haren hoppar vidare några skutt till i det nya spåret. Sedan springer den i en båge. Detta upprepas ibland flera gånger.[källa behövs] Detta kan haren göra även om den inte är förföljd, det är en instinktshandling som är medfödd.

Åldersbestämning av hare[redigera | redigera wikitext]

Det finns inget säkert sätt att åldersbestämma en hare. När det gäller yngre harar, upp till cirka fyra månaders ålder, går det att avgöra om det är en årsunge eller inte. Är den äldre blir det mer osäkert. Man kan uppskatta åldern genom att studera tillväxtzonen på till exempel harens överarmsben. Metoden bygger på det faktum att brosket i harens tillväxtzoner övergår till ben efter det att haren nått ungefär åtta månaders ålder, då den slutar växa.[2]

Man kan även avgöra åldern genom att väga ögonlinserna eftersom de ökar i vikt med åldern.[källa behövs] En förutsättning är att man har tillgång till en annan hare från samma område och med likartade uppväxtbetingelser och genom jämförelse avgöra om en viss individ är äldre eller yngre än en annan. Men linsens vikt i sig kan alltså inte upplysa om harens ålder. Ett enkelt sätt att avgöra om en hare är gammal eller ung finns beskrivet i kokboken Le Guide culinaire av Auguste Escoffier från 1907. Om öronen går av när man drar i öron och ben så är haren ung, och om de inte går av är haren gammal.[3]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Släktets systematik är fortfarande omstridd och antalet arter kan därför variera i olika källor. Den följande listan följer Wilson & Reeder (2005).[4]

Släkte Lepus

I kulturen[redigera | redigera wikitext]

Illustration av folksagan haren och igelkotten.

Haren är ett vanligt och välkänt djur över stora delar av sitt utbredningsområde och förekommer i en mängd sagor, fabler och talesätt. Som fabeldjur representerar den ofta snabbhet, som i haren och igelkotten och sköldpaddan och haren. På grund av sin höga reproduktionstakt är haren på vissa platser, tillsammans med ägget, en påsksymbol och kallas då för påskharen.

Enligt den kinesiska kalendern var 1975 harens år och detta är också titeln på den finska författaren Arto Paasilinnas mest kända roman som kom ut just det året. Romanen har filmatiserats i Finland av Risto Jarva 1977 under samma titel och i Frankrike av Marc Rivière 2006 som Le lièvre de Vatanen.

Haren är också namn på en stjärnbild på södra stjärnhimlen direkt söder om Orion.[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 7 augusti 2010.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ McDonald, D. W. (2009), s. 256
  2. ^ ”Skogshare - Svenska Jägareförbundet”. https://jagareforbundet.se/vilt/vilt-vetande/artpresentation/daggdjur/skogshare/. Läst 10 februari 2017. 
  3. ^ "Whatever be the purpose for which it is required, always select a young hare, five or six lbs. in weight. The age may be ascertained as follows: — Grasp one ear close to its extremity with both hands, and pull in opposite directions; if the ear tears, the beast is young; if it resists the strain, the hare is old, and should be set aside for soups and the preparation of funteis and forcemeats." Auguste Escoffier, A guide to modern cookery, Översättning till engelska av Le Guide culinaire, London, 1907, W. Heinemann, s. 572.
  4. ^ Hoffman, Robert S.; Smith, Andrew T. (16 November 2005). ”Order Lagomorpha”. Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference (3rd). Baltimore: Johns Hopkins University Press, 2 vols. (2142 pp.). sid. 195–205. ISBN 978-0-8018-8221-0. OCLC 62265494. http://www.departments.bucknell.edu/biology/resources/msw3/browse.asp?id=13500099 
  5. ^ Ian Ridpath och Wil Tirion (2007). Stars and Planets Guide. Princeton University Press, Princeton. ISBN 978-0-00-725120-9 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]