Älgar

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Älg)
Hoppa till: navigering, sök
Älgar
Moose-Gustav.jpg
Ung älgtjur i Grönåsens älgpark
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Partåiga hovdjur
Artiodactyla
Familj Hjortdjur
Cervidae
Släkte Älgar
Alces
Vetenskapligt namn
§ Alces
Auktor Gray, 1821
Utbredning
Älgarnas utbredning
Älgarnas utbredning
Hitta fler artiklar om djur med

Älgar (Alces) är ett släkte partåiga hovdjur och de största nu levande hjortdjuren. Populationerna listades fram till mitten av 2000-talet som en art med varierande antal underarter. Efter flera fylogenetiska studier delas taxonet av de uppdaterade publikationerna i två arter, europeisk älg (Alces alces) och amerikansk älg (Alces americanus).

Älgar förekommer i norra Europa, Asien, och Nordamerika. Utöver sin storlek känns älgar igen på den hos hanarna stora flertaggade kronan. De förekommer vanligtvis i löv- och blandskog i tempererat till subarktiskt klimat. Älgar har haft ett mycket större globalt utbredningsområde men jakt och annan mänsklig aktivitet har reducerat populationen genom historien. Arterna lever av växtdelar, som blad och vattenväxter. Till skillnad från de flesta hjortdjuren så lever älgar till största delen ensamma. De är dagaktiva och förflyttar sig stora sträckor per dygn. Älgar är oftast sävliga och rör sig långsamt men kan vid fara förflytta sig mycket snabbt och också uppvisa aggressivitet. De parar sig om hösten då hanar kämpar om specifika honor. Älgar ses som viktiga jaktvilt på många platser runt om i världen.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Inre systematik[redigera | redigera wikitext]

Europeisk älg
(Alces alces).

Under historien blev många underarter beskrivna och taxonomin diskuteras hela tiden. Två omfattande fylogenetiska studier (Geist 1998, Boyeskorov 1999) kom till slutsatsen att europeisk älg (Alces alces) och amerikansk älg (Alces americanus) utgör två olika arter.[1] Denna argumentation följas av Grubb i standardverket Mammal Species of the World[2] (2005), av Internationella naturvårdsunionen (IUCN, sedan 2008)[1] och av flera andra nyare publikationer. Taxonen har en bred hybridiseringszon som sträcker sig från centrala Sibirien till norra Yttre Mongoliet.[1] Ett visst tvivel angående uppdelningen i två arter kvarstår.[3]

Urval av beskrivna underarter, bland annat efter Mammalian Species, No. 154:[4]

Yttre systematik[redigera | redigera wikitext]

Bland de partåiga hovdjuren räknas älgar till familjen hjortdjur. Inom familjen hjortdjur tillhör släktet underfamiljen Capreolinae som förekommer med särskild många arter i nya världen. Medlemmar i underfamiljen Capreolinae har bara rudimentära mellanhandsben (os metacarpalis) vid andra och femte tån av framfoten.[5] Älgar förekommer i nya världen såväl som i gamla världen.

Evolution[redigera | redigera wikitext]

Älgar (Alces) är bland de stora däggdjuren, ur ett evolutionärt perspektiv, ett ungt släkte. De äldsta fossilen från släktet Alces är två miljoner år gamla och de äldsta fossil man funnit av Alces alces är inte mer än 100 000 år gamla.[6] Däremot separerades underfamiljen Capreolinae, som älgar tillhör, från de andra hjortdjurens evolutionära utvecklingslinjer för 9-12 miljoner år sedan.[6] Fylogenetiska studier indikerar att den närmaste anfaderna till alla dagens älgar inom släktet Alces levde i området kring Sacha i Centralasien för 60 000 år sedan.[6] Studier visar också att det framförallt har förekommit två distinkta populationsökningar av älg i Eurasien, vilka inträffade för 59 000 och 14 000 år sedan, vilket överensstämmer med perioder av varmare nedisningsklimat.[6] Vid slutet av pleistocen vandrade ett fåtal individer över en landbro från Östasien till Nordamerika. Jordens nedisning medförde torrläggningen av Berings hav och flera andra havsområden. Samtidig ersattes för cirka 12 000 år sedan den förhärskande mammutstäppen i norra Asien med skog. Innan landbron sjönk under vattenytan hade älgarna etablerad sig i Nordamerika men populationen konkurrerade ett tag med ett liknande släkte, Cervalces.[6] Arten Cervalces scotti dog ut för cirka 11 500 år sedan.[7]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Älgarnas storlek varierar beroende på könet, arten, underarten och miljön som älgen lever i. Till exempel blir älgarna i Norrland generellt större än älgarna i södra Sverige. I Sverige har en älgko vanligen en mankhöjd mellan 150 och 170 cm, en älgtjur mellan 180 och 210 cm.[8] Som mest kan en älgtjur uppnå en mankhöjd på 230 cm. Vikten på hösten ligger för en älgko på cirka 270 till 360 kg och för en tjur på omkring 380 till 540 kg.[9] Stora älgtjurar kan väga 600–700 kg och de tyngsta kända älgtjurarna vägde nära 800 kg.[10] En nyfödd kalv väger cirka 15 kg,[11] men redan samma höst vanligen mellan 120 och 150 kg. Underarten A.a. gigas från Alaska är den största underarten och tjurarna av denna underart kan väga över 700 kg.[12]

Älgar har en uttalad könsdimorfism; tjuren är avsevärt (omkring tjugo procent) större än kon. Skillnaden kommer dock till uttryck först vid fem–sex års ålder då den är mycket tydlig. Denna ålder är det dock ovanligt att en tjur uppnår i Sverige nu för tiden då jakttrycket är högt på tjurar och medelåldern generellt låg. Kor som uppnått en ålder på över femton år är däremot inte så ovanliga.

Ett säkert sätt att avgöra kön när tjuren inte bär horn är att titta på baken på älgen, kon har en väl synlig vit strimma runt könsorganet.

Vid födseln är älgkalvens fäll rödbrun. På vuxna djur varierar fällens färg från rödbrun via gråbrun till svartbrun. Under vintern bleker den ut lite. Benen är ljusare och har kortare hår än den övriga fällen.

Vita älgar[redigera | redigera wikitext]

Vit älg fotograferad i Norge

Sällsynt förekommer det vita älgar. Absoluta merparten av dessa är leucistiska, vilket innebär att den har partiell eller fullständig brist på eumelanin eller feomelanin och detta resulterar i individer som antingen är ljusare, delvis vita eller helvita. [13][14] Det genetiska anlaget för leucism är sannolikt recessivt, vilket innebär att anlaget måste finnas hos både tjuren och kon för att kalven ska bli vit.[14]

Horn[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Horn (utskott)

Som hos andra hjortdjur (med undantag för renen) är det endast handjuret som bär horn. Hornen börjar som små bastklädda rosenstockar hos älgkalven på hösten det första levnadsåret, som kan urskiljas som små bulor bakom ögonen. Vid 2 års ålder anlägger tjuren ofta enkla spetsar till horn, så kallat "cykelstyre". Vanligen är tjurens horn som störst vid mellan 6 och 12 års ålder, då benämns tjuren "kapital", varefter de sedan går på retur, då hornen minskar i storlek och taggantal. Älgens horn finns i två typer, stång- eller grenhorn (cervina horn) och skovelhorn (palmata horn). De senare kan spänna över nästan två meter. Älgtjurar med cervina horn är vanligast i södra Sverige, medan skovelhorn är vanligare i norra Sverige.

Horncykel[redigera | redigera wikitext]

Som alla hjortdjur förutom renen byter älgarna horn varje år. Hornen växer ut från rosenstocken bakom ögonhålan, och deras växtcykel styrs av könshormon och tillväxthormon. Hornen börjar växa tidigt på våren, och medan de växer skyddas de av basthud som är fylld med blodkärl och förser dem med näring medan de växer. Tillväxten går mycket fort, och uppmätningar har visat att hornen kan växa upp till 1,9 cm/dygn.[källa behövs] I skiftet augusti/september är hornen färdigutvecklade, och basthuden torkar. Tjuren skrapar hornen mot buskar och träd (fejar) för att få bort basthuden, som under några dygn kan hänga i stripor runt huvudet. Man tror att tjuren brukar äta upp basthuden för att tillgodogöra sig näringen. Hornen som fejas mot trädstammar och buskar får sedan en brun färgton av kåda och smuts. Under brunsten i september-oktober används hornen för uppvisning och även strider mellan tjurarna. När brunsten slutar brukar hornen sitta kvar fram till under vintern. De fälls vanligen i januari eller februari, men tidpunkten kan variera från november för äldre tjurar ända fram till april för ungtjurar.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Älgar förekommer främst i taigaområdet som sträcker sig över Europa, Asien och Nordamerika.

Europa[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Europeisk älg

Stora europeiska älgpopulationer finns idag främst i Finland, Norge, Sverige och de baltiska staterna. Älgen är även vanlig i Rysslands europeiska del, dessutom finns smärre bestånd i Polen, Vitryssland och Tjeckien. Under historisk tid fanns arten även i större delar av Centraleuropa. På vissa platser i Centraleuropa håller älgen på att återta sina ursprungliga levnadsområden.

Asien[redigera | redigera wikitext]

I Asien lever arterna bland annat i Mongoliet och Manchuriet. De saknas däremot på Kamtjatka, Sachalin och Kurilerna. Allmänt utgör Stilla havet utbredningsområdets östra gräns på kontinenten.[15] Älgarnas levnadsområde förändras påfallande dynamiskt. Under början av 1800-talet försvann älgarna från stora delar av södra Ryssland. Utbredningsområdets södra gräns flyttades på så sätt nästan 1 000 km norrut. Orsaken till förändringen är inte fastslagen då skogsområdena där den europeiska älgen förekom fanns kvar.[16] Det antas att artens tillbakagång i de nämnda områdena berodde på ökat jakttryck.

Sedan mitten av 1700-talet användes läder av älgskinn för ryska arméns uniformer. Det ändrades efter mitten av 1800-talet och efteråt ökade älgens bestånd i södra Ryssland igen. Utbredningsområdets södra gräns flyttades åter 500 till 600 km söderut.[16] Älgbeståndet i Kaukasus, som vissa beskriver som underarten A. a. caucasicus, dog ut i början av 1800-talet. Under 1900-talet har andra populationer av älg återbesatt området.[17]

Nordamerika[redigera | redigera wikitext]

I Nordamerika är älgar vanligast i Kanada samt centrala och västra Alaska. De förekommer även i stora delar av New England och delstaten New York, i Klippiga bergen, i nordöstra Minnesota samt i Michigan vid de Stora sjöarna. Isolerade populationer lever i bergstrakter av Utah[18] och Colorado.

Älgar introducerades 1878 och 1904 på Newfoundland, de är numera de dominerande hovdjuren på ön.[19]

Nya Zeeland[redigera | redigera wikitext]

I början av 1900-talet flyttades dessutom flera individer till Nya Zeeland, till exempel till Fiordland nationalpark och till regionen kring Hokitika men populationen dog troligen ut. Den sista bekräftade iakttagelsen gjordes 1952.[20] Horn från en älg hittades 1972 och hår som upphittades 2002 tillskrevs efter DNA-tester likaså älgen. Därefter ökades sökandet. Medan automatiska kameror misslyckade med att ta avgörande fotografier, hittades märken av viloplatser och från horn som fejades mot träd.[21]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Älgko med kalv.

Älgar förekommer i skogsmark och trivs i miljöer med sjöar och våtmarker. De lever huvudsakligen ensam och är dagaktiv. Vanligtvis har älgar en långsam gång men vid fara kan djuret nå en hastighet av 56 km/h. Om vintern förekommer att den samlas i mindre grupper men under parningstiden tillåter inget par andra älgar i närheten. Det förekommer häftiga strider mellan tjurarna om älgkon, men oftast räcker hotfullt beteende för att skrämma iväg en svagare motståndare.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Älgen är en idisslare. Huvudsaklig föda är på sommaren blad, skott och mindre kvistar av bland annat asp, sälg, rönn, ek och björk. Näckrosrötter är en viktig del i dieten och anses framförallt i Nordamerika tillgodose behovet av mineralämnen.

På hösten ingår även blåbärsris i dieten, även havre och andra grödor på från odlade fält kan falla älgen i smaken. Under vintern är det tallris, enris och kvistar av de tidigare nämnda lövträden som utgör menyn. Om snöförhållandena tillåter äter älgen även bärris och ljung på vintern. Vissa älgar får smak för tallbark, vilket kan orsaka problem för skogsbruket om flera älgar hittar samma tallplantering. Älgar söker sig gärna till uppväxande hyggen och kraftledningsgator för att beta, eftersom betet där finns i större mängd på bekväm höjd för älgen.

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Kornas brunst börjar i slutet av september, men desto senare ju längre norrut man kommer.[22] Parningen sker på hösten och sen följer en dräktighet på åtta månader (230–240 dygn). Kalvarna föds vanligen i maj eller juni.[11] Ofta är det en kalv men tvillingar är inte sällsynta. Kalvarna stannar ett år vid kon innan hon stöter bort dem.

Predatorer[redigera | redigera wikitext]

En fullvuxen älg har få fiender, men en vargflock kan utgöra ett hot, speciellt för honor med kalvar.[23] Sibirisk tiger[24] och brunbjörn[25] kan också döda älgar, men björnar tar oftare över kadaver som dödats av vargar eller dödar unga kalvar.[26] I Nordamerika kan svartbjörn och puma utgöra betydande predatorer på kalvar under perioden maj till juni.[27][28] Späckhuggare har också dokumenterats döda älgar.[29]

Älgar och människor[redigera | redigera wikitext]

Grafisk återgivning av älg.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Hanen benämns som tjur (dialektalt även oxe[30]) och honan som ko. En ko som ännu ej fött någon avkomma (kalv) kallas för kviga. I Sverige och Finland kallas älgen ibland för ”skogens konung”.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Det finns omkring 500 000 europeiska älgar i Central- och Nordeuropa (utan Ryssland)[1] samt mellan 0,5 och 1 miljon individer i Kanada och angränsande regioner.[31] Arterna listas därför av IUCN som livskraftig (Least Concern).[1][3] Underarten amurälg (Alces americanus cameloides) anses däremot av IUCN vara nära hotad (nt).[32]

Älgjakt[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Älgjakt

Jakt på älgar förekom under forntiden. Bilder i grottor visar också älgar bredvid andra djur. Den första beskrivningen av älgen finns i boken De Bello Gallico av Julius Caesar, men det är mest en samling av skrönor. Han påstår till exempel att älgen inte har några leder i benen, så att det är omöjligt för djuret att resa sig upp efter ett fall. Han nämner även att älgen har speciella sovträd som de lutar sig mot på nätterna. En populär jaktteknik skulle ha varit att leta upp sovträdet, såga ett jack i trädet och vänta till dess älgen kommer och ska sova. Då går trädet av och jägaren har då bara att döda älgen.[33]

Tjurarnas hornkronor är av tradition viktiga troféer för jägarna. Ju fler taggar hornkronan har desto högre status ger trofén. Hornkronorna och även själva djuren benämns därför som till exempel tolvtaggare. Taggantalet beräknas på det horn som har flest taggar. Har båda hornen sex taggar är det en jämn tolvtaggare, har det ena hornet sex taggar och det andra fem eller kanske fyra rör det sig om en udda tolvtaggare. Det existerar alltså inga elvataggare.

Domesticering[redigera | redigera wikitext]

Man har gjort försök att tämja älg, framför allt i Ryssland. Under 1700-talet uppkom i Sverige en debatt om och hur älgar kan användas som dragdjur i gruvdriften eller för att befordra post. De första dokumenterade tämjningsförsöken gjordes av författaren och lantbrukaren Isak af Darelli, där han lyckades med en tjur till postbefordran men liknande försök med älgkor misslyckades. I början av 1800-talet var älg-kavalleri påtänkt, men det stupade på att älgstammen blivit i det närmaste utrotad genom att jakten avreglerades under Gustav III, och därefter fanns inga nya domesticeringsexperiment. Enligt Sune Björklöf är de flesta berättelser om älgar som riddjur skönlitteratur och saknar historiskt fundament. Dock finns undantag, såsom älgen Stolta och en femte generationens älgfarm Pechero-Illycher-reservatet i norra Uralbergen där omkring 450 djur producerar kött och mjölk.[34] I Europa finns det hägn som håller älgar, som zoologiska trädgårdar. Exempelvis finns det över 20 parker i Sverige där man håller älgar för visning.[35]

Älgen i kulturen[redigera | redigera wikitext]

I Sverige finns en seriefigur som är en älg och heter Hälge och i Kanada finns en öl som heter Moosehead, det vill säga älghuvud.

Älgen är Jämtlands landskapsdjur.

I amerikansk, australisk och nyzeeländsk engelska kallas älgen moose, i brittisk engelska elk. I amerikansk engelska syftar elkwapitihjorten. På Sri Lanka avser man med elk sambarhjorten. Även jättehjorten kallas för Irish elk på engelska.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Henttonen, H., Stubbe, M., Maran, T. & Tikhonov A. 2008 Alces alces Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 21 November 2010.[död länk]
  2. ^ Wilson & Reeder (red.) Mammal Species of the World, 2005, Alces (2 arter med tillsammans 4 underarter)
  3. ^ [a b] Geist, V., Ferguson, M. & Rachlow, J. 2008 Alces americanus Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 2016-01-15.[död länk]
  4. ^ Albert W. Franzmann (1981) Moose, Mammalian Species, No. 154 (en art med sju underarter)
  5. ^ Heptner & Nasimovitj (2004) s.26
  6. ^ [a b c d e] Hundertmark, K., J., Browyer, R. T. (2004). Genetics, Evolution, and Phylogeography of Moose. Alces, Vol. 40: 103-122. (pdf)
  7. ^ ”Stag-moose”. Illinois State Museum. http://www.museum.state.il.us/exhibits/larson/cervalces.html. Läst 3 mars 2007. 
  8. ^ Moose Facts from Maine
  9. ^ Moose - Newfoundland Environmental Assessment
  10. ^ Jenni Bruce, Karen McGhee, Christiane Gsänger, Gabriele Lehari: Die Enzyklopädie der Säugetiere. National Geographic, Hamburg 2007, ISBN 978-3-86690-036-3, s 162
  11. ^ [a b] Jägarskolan s 144
  12. ^ Alaska Department of Fish and Game: Moose Species Profile
  13. ^ Christian Massana (2015) Rätt plats vid rätt tillfälle', Hela Helsingland, läst 2016-02-19'
  14. ^ [a b] Maria Bard (2015) Skogens vålnad, Magasinet Filter, nr.44
  15. ^ Heptner & Nasimovitj (2004) s.44
  16. ^ [a b] Heptner & Nasimovitj (2004) s.47-49
  17. ^ Heptner & Nasimovitj (2004) s.42
  18. ^ ”Big increase in cow moose permits” (på engelska). Utah Division of Wildlife Resources. 28 april 2006. Arkiverad från originalet den 13 februari 2010. http://web.archive.org/web/20100213175940/http://wildlife.utah.gov/news/06-04/permits.php. 
  19. ^ Moose, Newfoundland Costal Safari
  20. ^ ”Deer and deer farming – Introduction and impact of deer”. Te Ara – Encyclopedia of New Zealand. 1 mars 2009. http://www.teara.govt.nz/en/deer-and-deer-farming/1. Läst 27 mars 2011. 
  21. ^ ”Hairs move NZ moose out of realm of Nessie – 06 October 2005 – Dunedin and Otago News, Sport and Weather from NZ Herald”. NZ Herald. 6 oktober 2005. http://www.nzherald.co.nz/location/story.cfm?l_id=141&ObjectID=10348890. Läst 27 november 2009. 
  22. ^ Jägarskolan s 146
  23. ^ Nancy Long / Kurt Savikko (17 december 2007). ”Wolf: Wildlife Notebook Series – Alaska Department of Fish and Game”. Adfg.state.ak.us. Arkiverad från originalet den 15 november 2010. http://web.archive.org/web/20101115175008/http://www.adfg.state.ak.us/pubs/notebook/furbear/wolf.php. Läst 27 november 2009. 
  24. ^ Tigris Foundation dedicated to the survival of the Amur tiger and leopard in the wild : UK HOME. Tigrisfoundation.nl (1999-11-13). Läst 2011-01-09.
  25. ^ Nancy Long / Kurt Savikko (7 augusti 2009). ”Moose: Wildlife Notebook Series – Alaska Department of Fish and Game”. Adfg.state.ak.us. Arkiverad från originalet den 30 november 2009. http://web.archive.org/web/20091130022010/http://www.adfg.state.ak.us/pubs/notebook/biggame/moose.php. Läst 27 november 2009. 
  26. ^ Nancy Long / Kurt Savikko (7 augusti 2009). ”Brown Bear: Wildlife Notebook Series – Alaska Department of Fish and Game”. Adfg.state.ak.us. Arkiverad från originalet den 29 november 2009. http://web.archive.org/web/20091129232831/http://www.adfg.state.ak.us/pubs/notebook/biggame/brnbear.php. Läst 27 november 2009. 
  27. ^ Charles C. Schwartz and Albert W. Franzmann (6 december 1983). ”Effects of Tree Crushing on Black Bear Predation on Moose Calves”. Bears: Their Biology and Management (A Selection of Papers from the Fifth International Conference on Bear Research and Management, Madison, Wisconsin, USA, February 1980) "5": s. 40. http://www.bearbiology.com/fileadmin/tpl/Downloads/URSUS/Vol_5/Schwartz_Franzmann_Vol_5.pdf. 
  28. ^ ”Hinterland Who's Who – Cougar”. Hww.ca. http://www.hww.ca/en/wildlife/mammals/cougar-1.html. Läst 27 november 2009. 
  29. ^ Robert W. Baird; Robin W. Baird (31 August 2006). Killer Whales of the World: Natural History and Conservation. Voyageur Press. sid. 23–. ISBN 9780760326541. https://books.google.com/books?id=Rjksm-5-ap4C&pg=PA23. Läst 2 februari 2011 
  30. ^ Noeen, A. (1882): "Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folklif, sid. 26. sprakochfolkminnen.se. Läst 6 oktober 2016.
  31. ^ Moose, Världsnaturfonden
  32. ^ Deer Specialist Group 1996. Alces alces ssp. cameloides. Från: IUCN 2006. 2006 IUCN Red List of Threatened Species.. Läst 20060926[död länk]
  33. ^ wikisource.org: Gaius Julius Caesar: Commentarii de bello Gallico - Liber VI 27
  34. ^ Sune Björklöf, Har älgar tämjts till kavalleri?, Populär Historia 5/1995
  35. ^ sverigesalgparker.se

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Vladimir G. Heptner, Andrej A. Nasimovitj: Der Elch. Westarp-Wissenschaften, Hohenwarsleben 2004, ISBN 3-89432-173-3.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]