Slaget vid Olkieniki (1706)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Olkieniki
Del av Stora nordiska kriget
Ägde rum 24 februari 1706 (ss)
23 februari 1706 (gs)
6 mars 1706 (ns)
Plats Olkieniki, Polen-Litauen
(dagens Valkininkai i Litauen)
Resultat Svensk seger
Stridande
Sverige Sverige Tsarryssland Ryssland
Herb Rzeczypospolitej Obojga Narodow.svg Polsk-litauiska samväldet
Befälhavare/ledare
Sverige Carl Gustaf Dücker
Sverige Józef Potocki
Sverige Jan Kazimierz Sapieha
Tsarryssland Christian Felix Bauer
Herb Rzeczypospolitej Obojga Narodow.svg Michał Serwacy Wiśniowiecki
Herb Rzeczypospolitej Obojga Narodow.svg Grzegorz Antoni Ogiński
Styrka
1 000 dragoner[1]
Tusentals polsk-litauiska allierade
1 600 ryska soldater[2]
3 000 polsk-litauiska soldater[1]
Förluster
60 sårade, okänt antal dödade[1] 50 döda och 100 sårade ryssar[2]
70 döda och 70 sårade polsk-litauer[3]

Slaget vid Olkieniki var ett fältslag som ägde rum den 6 mars 1706 nära staden Olkieniki i det Polsk-litauiska samväldet (idag Valkininkai i Litauen) under det stora nordiska kriget.[4]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Ett svenskt detachement på 1 000 dragoner under befäl av Carl Gustaf Dücker[1] skickades ut av Karl XII från Grodno för att förenas med en större polsk truppavdelning under befäl av Józef Potocki och Jan Kazimierz Sapieha vid Olkieniki, innan de skulle marschera mot Vilna för att säkra vägen till svenska Livland som hade angripits av ryska styrkor ända sedan slaget vid Gemauerthof.[4] Men samtidigt marscherade en allierad styrka bestående av omkring 4 600-7 000 ryska, polska och litauiska soldater under befäl av Christian Felix Bauer, Michał Serwacy Wiśniowiecki och Grzegorz Antoni Oginski i deras riktning för att driva bort de svenskvänliga polsk-litauiska soldaterna innan dessa kunde omgrupperas med sina svenska allierade.[5]

Slaget[redigera | redigera wikitext]

De svenska och rysk-polska styrkorna påträffade varandra utanför staden där en hård strid ägde rum. Svenskarna slog tillbaka två anfall innan de drog sig tillbaka ett avstånd till en närliggande skog, i syfte att få de allierade styrkorna att inleda ett tredje anfall. Samtidigt bevittnades striden från ett avstånd av de svenskvänliga polsk-litauiska soldaterna som fortfarande inte deltog i striderna. Men senare motattackerade svenskarna på egen hand och lyckades slå tillbaka de allierade styrkorna från området, varefter de polsk-litauiska soldaterna från den svenska sidan beslutade att ingripa och förfölja de allierade under en viss sträcka.

Följder[redigera | redigera wikitext]

Slaget resulterade i mer än 60 skadade svenskar[5] och upp till 50 döda och 100 sårade ryska soldater[2] och ytterligare 70 döda och lika många skadade polsk-litauiska soldater allierade med ryssarna.[3] Svenskarna anlände snart till Vilna där de erövrade huvuddelen av ryssarnas förnödenheter.[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Nordberg (1745). s. 477
  2. ^ [a b c] Giov. van Ghelen. Avvisi italiani, ordinarii e straordinarii, Volym 23. Paragraf, MIETAVIA 15. Marze
  3. ^ [a b] Giov. van Ghelen. Avvisi italiani, ordinarii e straordinarii, Volym 23. Paragraf, OLKIENIKI
  4. ^ [a b] Axel Svensson (2001). s. 87
  5. ^ [a b c] Adlerfeld s. 291–292

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Ett kort dock tydeligit utdrag utur then öfwer konung Carl den Tolftes lefwerne och konglida dater, Jöran Andersson Nordberg (1745).
  • Svensson, Axel. Karl XII som fältherre. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, (2001). ISBN 91-974056-1-2
  • Gustaf Adlerfeld, James Ford. The Genuine History of Charles XII. King of Sweden. Booksellers in town and country, 1742