Slaget vid Narva

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra slag på samma plats, se Slaget vid Narva (olika betydelser).
Slaget vid Narva
Del av stora nordiska kriget
Slaget vid Narva 1700.jpg
Slaget vid Narva
Målning av Otto August Mankell från 1870.
Ägde rum 20 november 1700 (ss)
19 november 1700 (gs)
30 november 1700 (ns)
Plats Narva, nordöstra Estland
59°22′00″N 28°11′00″E / 59.3667°N 28.1833°Ö / 59.3667; 28.1833
Resultat Avgörande svensk seger
Stridande
Sverige Sverige Ryssland Ryssland
Befälhavare/ledare
Sverige Karl XII
Sverige Carl Gustaf Rehnskiöld
Ryssland Charles Eugène de Croÿ (tillfångatagen)
Styrka
Karl XII:s armé:
10 537 man
37 kanoner[1]
Narvas garnison:
1 800 man[1]
227 kanoner[2]
36 971 man[3]
195 artilleripjäser[4]
Förluster
667 döda
1 247 sårade[5]
9 000 döda
20 000 kapitulerade
700 tillfångatagna
177 artilleripjäser[5]

Slaget vid Narva var ett fältslag som utkämpades vid staden Narva i nordöstra Estland den 30 november 1700. Det var ett av de största slagen under det Stora nordiska kriget mellan 1700 och 1721, och stod mellan en svensk armé under befäl av kung Karl XII och en rysk armé under befäl av fältmarskalk Charles Eugène de Croÿ.

I februari 1700 inleddes kriget när en allians mellan Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland anföll Sveriges allierade Holstein-Gottorp och de svenska Östersjöprovinserna. Det danska hotet stoppades efter en svensk landstigning på Själland och den påföljande freden i Traventhal, vilket gav svenskarna tillfälle att undsätta Narva, som hotades av en rysk armé på 37 000 soldater. Den ryska armén belägrade staden i september 1700, där man byggde en lång befästningsvall runt staden och stormade den närliggande fästningen Ivangorod.

I oktober landsteg Karl XII i Pernau, samlade en armé på omkring 10 500 soldater, och efter en lång och mödosam marsch anlände svenskarna till Narvas utkanter. Den 30 november beordrade Karl XII sina trupper att omedelbart anfalla den ryska befästningsvallen. Med en snöstorm som blåste mot ryssarnas ansikten anföll svenskarna den ryska försvarslinjen på två punkter, vilket orsakade en stor oordning bland de ryska leden. Efter en vild flykt undan svenskarna valde den ryska armén att kapitulera, och efter underhandlingar fick dem avtåga tillbaka till Ryssland. Omkring 9 000 ryska soldater stupade under slaget, och hela den ryska arméledningen tillfångatogs, medan de svenska förlusterna uppskattades till runt 2 000 soldater.

Slaget slutade med en stor triumf för Sverige, och den ryska krigsmakten blev närmast immobiliserat. Med det ryska hotet avvärjt kunde svenskarna vända sin uppmärksamhet mot Sachsen-Polens trupper. Tsar Peter I tog lärdom av slaget och kom att bygga upp den ryska krigsmakten på nytt, som senare kom att erövra Narva år 1704 och under sommaren 1709 besegra Karl XII:s armé i slaget vid Poltava.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Stora nordiska kriget

Under 1600-talet hade Sverige efter åtskilliga krig mot sina grannländer växt till att bli en av Europas största stormakter som täckte stora delar av Östersjöns territorium, inklusive samtliga provinser runt Finska viken, vissa provinser i norra Tyskland, och tidigare dansk-styrda provinser i dagens södra och västra Sverige. Efter kung Karl XI:s död i april 1697 efterträddes han av sin son, som i december samma år kröntes till Karl XII. Då kungen var relativt ung och oerfaren, såg Sveriges grannländer sin chans att återerövra de territorier som förlorades till Sverige, och skapade en trippelallians bestående av Polsk-litauiska samväldet och kurfurstendömet Sachsen, båda under kung August II, Danmark-Norge under kung Fredrik IV, och Ryssland under tsar Peter I. Detta var på initiativ av August II, vars mål var att underkuva Livland som förlorades till Sverige efter freden i Oliwa 1660, vilket skulle göra det möjligt för August att konsolidera sin makt i Polen. Peter I gjorde anspråk på Ingermanland, som förlorades till Sverige efter freden i Stolbova 1617, men var sedan 1686 involverad i det Stora turkiska kriget mot Osmanska riket, vilket Peter var tvungen att avsluta innan han kunde starta krig med Sverige. Danmark-Norge var i konflikt med hertigdömet Holstein-Gottorp, som låg söder om Danmark och som var i allians med Sverige.[6][7][8]

Den 22 februari 1700 inleddes därmed det stora nordiska kriget när August II och hans sachsiska trupper korsade floden Düna och belägrade staden Riga i Livland, som försvarades av Livlands generalguvernör Erik Dahlbergh, och den 24 februari erövrade sachsarna Cobrons skans, och den 24 mars fästningen Dünamünde. I maj kom en svensk understödsarmé under befäl av general Otto Vellingk och generalmajor Georg Johan Maidel till Rigas undsättning, och efter en strid vid Jungfernhof tvingades de sachsiska trupperna att fly tillbaka mot polskt territorium. I juli samlades en större sachsisk armé under befäl av fältmarskalk Adam Heinrich von Steinau, vilket fick Maidel och Vellingk att retirera med sina trupper norrut. Riga belägrades på nytt och den 20 augusti bombarderades staden av sachsiska kanoner.[9][10][11]

Samtidigt med August II:s första angrepp mot Riga beordrade Fredrik IV sina danska trupper att invadera Holstein-Gottorp, och i mars samma år belägrade danskarna hertigdömets största fästning, Tönning. Karl XII beslutade först med att stoppa det danska hotet. I maj undsattes fästningen Tönning av svenska trupper från de tyska provinserna, ihop med trupper från hertigdömet Lüneburg, och tvingade danskarna att avbryta belägringen. I södra Sverige samlades en armé som skulle invadera Danmark. Med hjälp av en engelsk-nederländsk flotta kunde den svenska flottan tvinga den danska flottan till reträtt mot Köpenhamn, som bombarderades av de kombinerade flottorna mellan 30 juli och 6 augusti. Den 4 augusti landsatte Karl XII en svensk armé vid HumlebækSjälland, som jagade bort de danska försvararna och började marschera mot Köpenhamn. Detta plötsliga anfall och trycket från de två sjömakterna tvingade Danmark-Norge att dra sig ur kriget den 18 augusti 1700 under freden i Traventhal.[6][7][12][13][14]

Belägringen av Narva[redigera | redigera wikitext]

Porträtt av tsar Peter I från 1698 av Godfrey Kneller.
Porträtt av kung Karl XII från 1701 av David von Krafft.

Efter att Ryssland slöt fred med Osmanska riket i juli 1700, varvid Ryssland erövrade flera fästningar vid Svarta havet,[15] hade tsar Peter I fria händer att förklara krig mot Sverige i augusti samma år. Den 22 september hade ryska trupper marscherat över gränsen till Ingermanland, i mening att inta den strategiskt viktiga svenska utposten Narva i Estland. Den befästa staden styrde över Ingermanland, och försvarades av fästningarna Hermannsborg och Ivangorod, vilka separerades av Narvafloden.[16] Staden förstärktes från 1690-talet till början av år 1700 av sju av nio planerade bastioner, samt 227 kanoner.[2] Narvas och Ivangorods gemensamma garnison bestod av 1 800 man under ledning av Narvas kommendant, överste Henning Rudolf Horn. Innan ryssarnas frammarsch hade Horn, med hjälp av svenska handelsagenter i Ryssland och från svenska och utländska köpmän, kunnat organisera en underrättelsetjänst, där han fick fortlöpande rapporter om de ryska trupprörelserna som han senare rapporterade vidare till Karl XII.[17][18] När ryska förtrupper närmade sig staden den 23 september skickade Horn sitt sista brev till Karl XII, och beslöt att bränna ner Narvas och Ivangorods förstäder och ta beslag på dess mat- och spannmålsförråd. Vid ett tillfälle tog den svenska garnisonen även beslag på ryska vagnar som var lastade med förnödenheter. Den 24 september anlände Peter I åtföljd av generalmajor Ivan Buturlins trupper, och i början av oktober samlades hela den ryska armén utanför Narva, bestående av mellan 35 000 till 38 000 soldater. Den indelades i tre armékårer, som leddes individuellt av general Avtonom Golovin, general Adam Weide och furst Anikita Repnin. Överbefälhavaren var fältmarskalk Fjodor Golovin, med general Boris Sjeremetev som befälhavare över kavalleriet, prins Alexander av Imeretien som befälhavare över artilleriet, och den sachsiska generallöjtnanten Ludwig Nicolaus von Hallart som chef för fortifikationen. I armén medfördes en stor skara tjänstemän och kvinnor, vilka bildade arméns tross.[19][20][21]

Ryssarna byggde en inre och en yttre försvarslinje utanför Narva. Den inre linjen, en kontervallationslinje, sträckte sig till en halvcirkel från norr och söder om staden, och skulle skydda ryssarna från svenska utfall från staden. Den yttre linjen, en cirkumvallationslinje, var en befästningsvall som var 2.5 meter hög och sträckte sig över 7 kilometer. Nära mitten av de båda försvarslinjerna byggdes det ryska fältlägret av förtruppernas befälhavare furst Ivan Trubetskoj. Cirkumvallationslinjen skyddades av vallgravar och spanska ryttare, och båda linjerna förstärktes av redutter, varav den största kallades för Rathshof. Från kontervallationslinjen grävde ryssarna vinklade löpgravar som dagligen närmade sig Narvas murar. Tsar Peter lät inrätta sitt högkvarter på ön Kamperholm nordväst om Narva.[22][23]

Under natten mellan 29 och 30 oktober började ryssarna att med 146 kanoner, 25 mörsare och 44 000 artilleriprojektiler bombardera Narva, vilket den 21 oktober följdes av ett stort artillerianfall som pågick i 12 timmar, och smärre bombardemang under de följande dagarna tills det blev brist på ammunition. Dessa besvarades av den svenska garnisonen med sina egna kanoner. De ryska kanonkulorna gjorde stora skador på staden, men inte i den utsträckning som ryssarna hoppades på. De ryska kanonerna var av olika kaliber och i äldre upplagor, vilket gjorde att kanonkulorna inte passade in i samtliga kanoner.[24] När ryssarna fick underrättelser om Karl XII och hans svenska huvudarmés landstigning vid Pernau i slutet av oktober, beslutade de att storma Ivangorod. På natten den 8 november gjorde ryssarna tre stormningar mot fästningen, men samtliga slogs tillbaka, och en svensk kavalleristyrka genomförde ett framgångsrikt utfall där man rev upp en rysk löpgrav. Som straff för de misslyckande stormningsförsöken lät Peter hänga 70 soldater; var tionde man som deltog i anfallen.[22][25]

I samband med belägringen gjorde ryssarna plundringståg i östra Wierland, där man brände ner gårdar och byar och civilpersoner blev mördade och tillfångatagna. Detta gjordes för att förhindra den svenska huvudarmén från att komma åt förnödenheter och hästfoder från området. När rapporter anlände om att en stor armé under Karl XII:s ledning började närma sig Narva diskuterade ryssarna om att skicka ut belägringsarmén för att möta honom på öppet fält, vilket inte blev fallet. Den 29 november beslöt Peter I att lämna belägringsarmén ihop med Fjodor Golovin och bege sig till Pskov.[a] Han överlämnade befälet över armén till hertig Charles Eugène de Croÿ, som motvilligt fick uppdraget att fortsätta belägringen tills de ryska trupperna förstärkts med fler trupper, ammunition och kanoner.[22][32]

Uppmarschen mot Narva[redigera | redigera wikitext]

Karta över de svenska provinserna Livland, Estland och Ingermanland.

Efter Danmarks kapitulation och utträde ur alliansen, förbereddes den svenska huvudarmén för att överskeppas till den baltiska krigsskådeplatsen. Detta verkställdes i början av oktober när Karl XII och hans trupper skeppades från Karlshamn till Pernau, varav vissa trupper landsattes på Ösel och i Reval. När August i början av september fick nyheten om den svenska landstigningen beordrade han att avbryta belägringen av Riga och dra sig tillbaka mot Kurland, då att han fruktade ett svenskt anfall. Med hotet mot Riga avvärjt kunde Karl XII vända sin huvudarmé mot Narva, och skickade ett brev till Narvas kommendant Horn, som dock aldrig kom fram till honom.[33][31]

"Vi ärna i morgon uppbryta härifrån och med allra första infinna oss där i nejden med en så stark militie, som näst Guds hjälp, nog skall vara vuxen att delogera bemälte patrask och tvinga den kanaljen att vika undan."
— Karl XII, utdrag ur hans brev skickat till Horn.[34]

Huvudarmén lämnade Pernau den 26 oktober och anlände till Reval den 5 november. Samlingsplats för samtliga truppförband var Wesenberg öster om Reval, dit Vellingks trupper anlände i slutet av oktober och den svenska huvudarmén något senare. På grund av missväxt i Estland kunde huvudarmén inte förses med tillräcklig proviantering och foder för hästarna.[33][31][29][35][32]

I början av november skickades majorerna Georg Reinhold Patkul och Hans Henrik von Tiesenhausen ut från Wesenberg och med en trupp på 600 man skulle de stoppa de ryssar som härjade runt området. Vid byarna Varja och Aa stötte de på en rysk styrka på 2 000 soldater från Sjeremetevs detachement, vilka gjorde motstånd från husen. Dessa sattes i brand av svenskarna, och flera ryssar brändes ihjäl medan resten tvingades till reträtt. Efter det att svenskarna plundrade ryssarnas förnödenheter, anlände Sjeremetev med sitt kavalleri och gjorde ett anfall som i sin tur fick svenskarna att retirera och där vissa av dem blev tillfångatagna; major Patkul var bland dessa. Från de tillfångatagna svenska soldaterna fick ryssarna kännedom om den svenska huvudarméns frammarsch, men svenskarna gav falska beskrivningar om storleken på Karl XII:s armé, där de upprepade gånger nämnde att mellan 30 000 och 50 000 svenska soldater marscherade mot Narva.[36][33][37][32]

Den 23 november lämnade Karl XII och hans huvudarmé på sammanlagt 11 000 man Wesenberg för vidare färd mot Narva, där varje man tilldelades fyra dagars ransoner och lämna kvar allt material som var överflödigt. Flera officerare var skeptiska till detta beslut, och man ville vänta på nya förstärkningar eftersom Narvas tillstånd var okänt, armén hade brist på proviant, och att det gick rykten om att den ryska armén uppskattades till uppåt 80 000 soldater.[38][31] Den svenska huvudarmén som närmade sig Narva möttes av ett totalt utplundrat landskap i östra Wierland. Flera hus och byar hade bränts ner, bönder hade mördats och gravarna på kyrkogårdarna hade öppnats och plundrats.[39][37] Den 27 november anlände svenska förtrupper under Maidels ledning till övergångsstället över ån Pühhajoggi, som var avspärrat av Sjeremetevs kavalleri på 6 000 ryttare, vilka hade skickats ut för att observera svenskarnas rörelser. När Karl XII anlände dit beordrade han förtrupperna att beskjuta ryssarna, och med list förde svenskarna fram kanoner, vilket fick Sjeremetev att dra sig tillbaka med sitt kavalleri. Huvudarmén kunde ta sig över ån och under två dagars marsch började soldaterna och deras hästar lida av hungersnöd och sjukdomar; soldaterna fick svårt att sova på grund av stora regnfall som fick marken att förvandlas till lervälling. På eftermiddagen den 29 november stötte det svenska förtrupper på ryska förposter, vilket svenskarna misstog sig vara hela den ryska armén och fick dem att sättas i stridsberedskap. När misstaget upptäcktes var det redan kväll och svenskarna slog läger vid godset Lagena, en och en halv mil från Narva.[33][40][31][41][42]

Slagordning[redigera | redigera wikitext]

Fransk karta över den ryska befästningsvallen runt Narva och de svenska kolonnerna som anfaller den från två punkter. Gravyr från 1702-1703 av Pieter Mortier.

Förberedelser inför slaget[redigera | redigera wikitext]

Under natten den 29 november anlände en svensk spaningsgrupp till den ryska befästningsvallen, bestående av överste Bernhard Otto Rehbinder, kapten Carl Gustaf Örnestedt och ett antal fortifikationsofficerare. Dessa studerade de ryska befästningarna och dess placeringar, samt mätte vallgravarnas djup och befästningsvallens höjd.[41] På morgonen den 30 november lämnade Karl XII och hans armé Lagena och klockan 10 anlände man till Hermanberget, som låg cirka 1 kilometer från den ryska befästningsvallen. Generallöjtnant Carl Gustaf Rehnskiöld innehade högsta ledningen i armén. Han gjorde upp en stridsplan ihop med generalkvartermästarlöjtnant Gerdt Ehrenschantz och artilleribefälhavaren Johan Siöblad, som var mycket enkel och skrevs aldrig ner. Den ryska armén var själv fången i sin befästningsvall runt Narva; ryssarnas vänsterflygel saknade reträttväg österut på grund av Narvafloden och den enda vägen för den ryska högerflygeln att fly över floden var med Kamperholmsbron, en flottbro som var slagen från ön Kamperholm. Den svenska planen gick ut på att man skulle anfalla med två kolonner mot belägringsvallens mittersta del. När det var gjort skulle de två kolonnerna vika av åt var sitt håll och rulla upp den ryska försvarslinjen så att den ryska armén blev fången i två fickor mot Narvafloden.[43]

Vissa av svenskarna hade fått förbereda sig med att tillverka faskiner och stormningsstegar som skulle användas för att komma över befästningsvallens vallgravar och samtidigt skydda sig själva från ryssarnas muskötkulor.[44] Varje soldat tilldelades 24 muskötkulor inför slaget, och satte fast halmstrån på sina hattar som kännetecken. Det svenska fältropet var: "Med Guds hjälp".[36][45] För att se om den svenska garnisonen fortfarande var vid liv sköt det svenska artilleriet på Hermansberget dubbel svensk lösen, vilket garnisonen besvarade. Garnisonen i Narva skulle bistå Karl XII genom att beskjuta de ryska löpgravarna, och överste Horn skapade senare en förbindelse med general Vellingk.[46][45]

Under tiden spenderade hertigen de Croÿ med att beordra sina trupper att göra sig stridsberedda, medan han själv inspekterade den ryska befästningsvallen. Vid ett rådslag med sina generaler började svenska kanoner från Hermansberget att beskjuta den ryska befästningsvallen, som besvarades med ryska kanoner. Ett svenskt anfall kom dock inte, utan till klockan 1 på eftermiddagen spenderade svenskarna med att förflytta sina trupper.[43][28]

Den svenska armén[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Karoliner

Den svenska huvudarmén under Karl XII:s ledning bestod av sammanlagt 10 537 stridsdugliga soldater. Av dessa var 5 889 fotsoldater som främst härstammande från Sverige, 4 314 var ryttare som främst härstammande från Finland, och 334 var artillerister.[31][43][1]

Armén som skulle angripa ryssarna skulle delas i två kolonner, med fotsoldater framifrån och ryttare snett bakifrån. Den högra kolonnen stod under Otto Vellingks befäl, som bestod av 11 bataljoner med 2 998 fotsoldater under Knut Göransson Posses befäl, och 24 skvadroner med 1 928 ryttare under general Bleckert Wachtmeisters befäl. Dessa fick order om att anfalla Trubetskojs trupper vid det ryska fältlägret. Den vänstra kolonnen leddes av Rehnskiöld och var uppdelad i två grupper. Den vänstra gruppen anförtroddes av överste Magnus Stenbock som fick uppdraget att med 2 bataljoner om 516 fotsoldater erövra redutten Rathshof och skära av ryssarnas reträttväg över Kamperholmsbron. Den högra gruppen under Maidels befäl bestod av 8 bataljoner med 2 375 fotsoldater, och 736 ryttare under Rehnskiölds direkta befäl. Här stod också en kavallerireserv som bestod av 13 skvadroner med 1 650 ryttare, som leddes av general Johan Ribbing. Den högra gruppen fick order om att anfalla befästningsvallen mellan Rathshof och det ryska fältlägret. Det svenska artilleriet hade som uppgift att ge understöd till de båda kolonnernas frammarsch och fördelades i två batterier: den vänstra kolonnen understöddes av 21 artilleripjäser under Siöblads befäl, och den högra kolonnen av 16 artilleripjäser under Gustaf Gabriel Appelmans befäl.[47][48]

Tysk illustration av svenska karoliner, varav en grenadjär.
Rysk illustration av en soldat och två officerare från det ryska Preobrazjenskijregementet.

Den svenska armén vid Narva byggde på indelningsverket som var uppbyggt under Karl XI:s regenttid, och soldaterna kallades för karoliner. Då soldaterna kom från samma region skapades en stark gemenskap som ofta även fanns mellan soldater och officerare. En svensk bataljon bestod till en tredjedel av pikenerare, medan två tredjedelar var musketerare och grenadjärer. Den svenska infanteritaktiken under det stora nordiska kriget var mycket aggressiv och målet var att skapa ett övertag redan från början. Vanligtvis inleddes anfall med att ett svenskt infanteri marscherade framför fienden under total tystnad. Sjuttio steg från fienden gjordes halt och det bakre musketerarna öppnade eld, sedan ryckte man fram till 30 stegs avstånd då kommandot "Gå på, marsch!" gavs, varvid man störtade fram mot fienden med dragna värjor, pikar och bajonetter. Samma aggressiva taktik gjordes av det svenska kavalleriet, som med dragna värjor och i täta kilformade formationer skulle spränga fiendens linjer och jaga bort fiendens fotsoldater och ryttare. Den psykologiska effekten av denna taktik i kombination med sträng disciplin och hög moral, gjorde den svenska armén till den bästa i Europa vid den här tiden.[49][50][51]

Den ryska armén[redigera | redigera wikitext]

Den ryska armén under Charles Eugène de Croÿs ledning som stod mot den svenska armén bestod av 32 971 soldater. Av dessa var 23 650 fotsoldater och dragoner, cirka 9 000 var ryttare, och 321 var artillerister med 70 artilleripjäser. Utöver dessa fanns också 4 000 man och 125 kanoner i Narvas belägringsverk som försvarade sig mot ett utfall från Narvas garnison. Hertigen de Croÿ hade därmed sammanlagt 36 971 soldater och 195 kanoner till sitt förfogande.[3][4]

Armén placerades på en böjd försvarslinje som gick från söder till nordväst om Narva. Centern låg vid det ryska fältlägret och som bestod av 3 447 man, där 78 var artillerister med 17 artilleripjäser, och som leddes av Ivan Trubetskoj. Vänsterflygeln under Adam Weides befäl bestod av 15 383 man, varav 4 000 var ryttare under Sjeremetevs ledning, 128 var artillerister med 28 artilleripjäser, och 11 255 var fotsoldater och dragoner. Högerflygeln under Avtonom Golovins befäl bestod av 14 141 man, varav 5 000 var irreguljära ryttare, 115 var artillerister med 25 artilleripjäser, och 9 026 var fotsoldater och dragoner.[47][3]

Sedan 1500-talet hade den ryska armén bestått av streltser vilka var en sorts krigarskrån där soldaterna hade livstidskontrakt och som även i fredstid ansvarade för brandbekämpning och polisiära uppgifter, samt bojarkavalleriet av rysk adel. Artilleriet var speciellt eftersatt i jämförelse med sin västerländska motpart. Efter tsar Peters västerländska resa under 1690-talet hade en hel del reformer gjorts. Ett par dragon- och infanteriregementen av värvad trupp hade satts upp efter västerländsk standard. Peters egna regementen, Preobrazjenskijregementet och Semjonovskijregementet, döpta efter de två byar som Peter haft praktiska stridsövningar vid, hade befordrats till gardesregementen och utgjorde stommen i den ryska armén. Ihop med Limas regemente var både Preobrazjenskij- och Semjonovskijregementena elittrupper, med god utbildning och som innan belägringen haft krigserfarenhet i kriget mot osmanerna. Armén hade växt rekordartat; flera nya artilleripjäser hade gjutits det senaste året, soldaterna var bra utrustade och en mängd utländska officerare hade anställts för att modernisera armén. Trots alla dessa förnyelser bestod Peters armé fortfarande till stor del av gamla streltser- och rytteriförband; många soldater hade ingen krigserfarenhet och på grund av språkbarriärerna hade de svårt att lita på de utländska officerarna.[52][53]

Slaget[redigera | redigera wikitext]

De svenska kolonnerna marscherar mot den ryska befästningsvallen. Målning av Daniel Stawert.
Ryska trupper retirerar över Kamperholmsbron. Målning av Alexander von Kotzebue.
Segern vid Narva
Gustaf Cederströms nationalromantiska tolkning av den ryska kapitulationen.

De två svenska kolonnerna framryckte klockan 2 på eftermiddagen mot två punkter belägna nära mitten av ryssarnas försvarslinje. Under marschen inleddes en plötsligt uppkommen snöstorm som blåste svenskarna i ryggen, medan ryssarna fick stormen i ögonen och kunde inte se svenskarna. De panikslagna ryssarna sköt i blindo med sina musköter och kanoner, medan de svenska grenadjärerna med god sikt avfyrade sina musköter på 30 meters håll och orsakade stora förluster bland de ryska leden. Svenskarna drog sedan sina värjor och bajonetter, tog sig förbi vallgravarna med sina faskiner, rev ner de spanska ryttarna och anföll ryssarnas försvarslinje. Ryssarna sköt då en salva som fällde flera svenskar, varmed svenskarna bröt sig in i befästningarna och högg ner de ryska försvararna.[44][54][48][55][56]

"De sköto starkt både med musköter och stycken men råkade ej mycket, utan allt gick över. Straxt vi kommo 30 steg, gåvo vi våra salvor, vilka, Gudi ära, gjorde bättre effekt, emedan de föllo som gräs. Därpå lupo vi straxt till värjan i hand och revo deras spanska ryttare samt gingo så in och massakrerade allt, som kom i vägen för oss. Och var det en alltför terrible massaker. De sköto starkt på oss igen och sköto ihjäl mycket vackert folk för oss."
— Olof Stiernhöök, kapten vid Livgardet, ur hans dagbok.[57][58]

Då den ryska försvarslinjen var 7 kilometer lång kunde ryssarna inte utnyttja sin numerära överlägsenhet, och mönstrade upp färre eller lika många ryska trupper som de svenska kolonnerna. Den vänstra kolonnen med Ribbings ryttare och Maidels bataljoner anföll på bred front, medan Stenbocks trupper erövrade redutten Rathshof.[44] Den högra kolonnen med Posses bataljoner anföll Trubetskojs trupper vid det ryska fältlägret. Detta skapade stor panik bland Sjeremetevs ryttare, vilka började fly och vadade över Narvafloden. Sjeremetev lyckades fly, men runt 1 000 av hans ryttare drunknade i den starka strömmen.[59][48][60][61][62]

Den ryska fronten klövs därmed i tre skilda delar och de svenska kolonnerna kunde snart vika av och rulla upp ryssarnas högra flygel.[54] En stor del av trupperna på ryssarnas vänstra flygel begav sig på flykt, åtföljda av trossen från Trubetskojs läger. Ryssarna försökte undkomma svenskarna genom att spela döda eller fly över befästningsvallarna mot det öppna fältet, men drevs tillbaka av svenska ryttare, där även Karl XII med sina drabanter deltog i striden mot de flyende ryssarna. Det enda organiserade motståndet som svenskarna stötte på i den ryska vänsterflygeln var Weides division och Limas regemente, som dock höll sig passiva under striden, vilket svenskarna drog nytta av.[63][59] Den ryska högerflygeln, ihop med delar av vänsterflygeln och trossen, försökte fly över Kamperholmsbron, men bron kunde inte hålla emot de ryska folkmassorna och kollapsade; hundratals ryssar föll ner i strömmen och drunknade,[56][61][64][63][65] och blev samtidigt beskjutna av svenska musketerare.[59] Ryssarnas reträttvägar blev därför avskurna; av floden på sidorna, de svenska trupperna framifrån och Narvas fästning bakifrån. Det var vid detta tillfälle som ryssarna blev rasande på de utländska officerarna och började massakrera dem, inklusive delar av trossen,[66] vilket fick de Croÿ och flera högre officerare att försöka fly mot Weides trupper. De blev dock upptäckta av Stenbock och tillfångatogs klockan 5 på eftermiddagen.[67][54][61][68]

"Förvirringen var våldsam och alla sprang i bestörtning liksom får som inte har någon herde. Det var omöjligt att hålla regementena samlade. Inte en enda officer fanns det som kommenderade, och ingen som lyssnade på dem."
— En rysk soldat.[61]

Den ryska arméledningen övertogs av general Jakov Dolgorukov, som samlade den ryska högerflygelns spillror invid den kollapsade Kamperholmsbron. Med material från baracker och trossvagnar byggde ryssarna en vagnborg, som försvarades av de ryska gardesregementena, och bjöd bittert motstånd när det anfölls av den svenska vänstra kolonnen, som använde även kanoner från Granatenhielms batteri för att förstöra borgen. Även här deltog Karl XII med att kommendera sina trupper.[67][69][63][68] Under kvällen anföll Maidels och Stenbocks bataljoner Trubetskojs läger, där ryssarna tog skydd i baracker och hyddor som fick erövras en i taget och medförde förluster på båda sidor.[66] Trubetskoj beordrade senare om reträtt och anslöt sig med de ryska trupperna som försvarade vagnborgen.[69] Striden mot vagnborgen och det ryska lägret avslutades inte förrän klockan 11 vid nattens inträde, då Dolgorukov och den ryska högerflygeln kapitulerade.[67][60]

I nattmörkret började de uttröttade och uthungrade svenska soldaterna från den högra kolonnen att plundra de rika ryska förråden i lägret, där man fann stora mängder av brännvin vilket flera soldater drack sig kraftigt på. I berusat tillstånd hade de svenska förbanden tagit varandra för fiender och började beskjuta varandra, vilket senare stoppades när man signalerade svenska musikanter började spela svensk marschmusik. Weides trupper var fortfarande starka och kunde utnyttja detta läge till att anfalla svenskarna, men en kurir från Dolgorukov uppmanade Weide att kapitulera.[69][70][58] Vid tvåtiden på natten skickade Weide ett brev till svenskarna, som löd:

"Avskurna från armén vill vi ändå väl försvara oss till sista blodsdroppen, men om man erbjuder oss ett ackord som tillfredsställer båda sidor, vill jag generöst acceptera det."
Adam Weide.[71]

Vid natten hade ryssarna kapitulerat, men på grund av det stora antalet ryska krigsfångar som svenskarna skulle vara tvungna att bevaka, och det kaotiska läget bland de utmattade och berusade svenska soldaterna, valde Karl XII att öppna underhandlingar med de ryska officerarna. Detta slutade med att fritt avtåg medgavs först för den ryska högra flygeln, mot avlämnande av fanor och kanoner, sedermera även för den vänstra mot avlämnande också av handvapen och avmarsch med blottade huvuden då denna sida inte ansågs ha kämpat tillräckligt hårt.[70][69][72][73] Svenska sappörer ihop med ryska soldater började reparera den skadade Kamperholmsbron vid klockan 11, och som färdigställdes klockan 4 på morgonen den 1 december. I en långvarig procession avmarscherade de ryska trupperna förbi bron, bevakade av svenska trupper som stod uppställda i två alléer. Resterna av den ryska högerflygeln marscherade först över bron, pådrivna av svenska gardesbataljoner.[74] När den ryska vänsterflygeln skulle gå över bron började de svenska och i synnerhet finska berusade soldater plundra och döda de ryssar som marscherade sist i leden.[75][60]

Förluster[redigera | redigera wikitext]

Enligt rapporter hade svenskarna i slaget förlorat 31 officerare och 636 soldater i stupade, och 66 officerare och 1 181 soldater i sårade, vilket utgör 18 procent av Karl XII:s armé.[76][5][77][60][78] Flera soldater hade stupat på grund av vådabeskjutning under nattmörkret. En annan rapport hävdar att nästan 900 svenska soldater hade stupat.[79] Runt 40 procent av de sårade kom senare att dö av sina skador, samt från infektioner då sårade soldater av misstag placerades tillsammans med de som var sjuka.[77] Vidare blev generalmajor Johan Ribbing skjuten till döds, Rehnshiöld, Maidel och Stenbock sårades, och Karl XII:s häst blev dödad av en kanonkula. Karl XII var även i livsfara när han under färden till den ryska vagnborgen råkade falla ner med sin häst i ett djupt dike, och var nära på att drunkna i diket tills han drogs upp av sina soldater. Senare under natten hittade man även en muskötkula i hans halsduk.[80][69]

Nästan hela den ryska armén hade antingen stupat eller tillfångatagits efter slaget, med undantag för de ryttare under Sjeremetevs befäl som lyckades fly över Narvafloden. 8 000 ryssar rapporterades ha stupat i strid, och 1 000 drunknade under flykten undan svenskarna och när Kamperholmsbron kollapsade.[76][81][82][78][62] Över 20 000 ryska soldater och underofficerare tillfångatogs och avväpnades, men blev senare fritagna och fick fritt avtåg tillbaka till Ryssland.[76][83][30] 23 000 av i början 37 000 ryssar lyckades komma tillbaka till rysk mark, vilket gör att de ryska förlusterna hamnar uppskattningsvis till omkring 14 000; antingen stupade i strid eller av kyla och hunger under den hårda marschen tillbaka till Ryssland.[76][79][84][85][86][87]

I motsats till vad man kommit överens om i förhandlingarna tog svenskarna tillfånga 700 ryska officerare, inklusive hertigen de Croÿ, Jakov Dolgorukov, Avtonom Golovin, Adam Weide, Ivan Trubetskoj, Ivan Buturlin, Alexander av Imeretien, det sachsiska sändebudet baron von Langen, Ludwig Nicolaus von Hallart, 10 överstar och flera överstelöjtnanter, majorer och kaptener.[88] Dessa transporterades till Stockholm och Visingsö som krigsfångar, och kom att användas i framtida fångutväxlingar med tillfångatagna svenska officerare och ämbetsmän. Hertigen de Croÿ stannade i fångenskap i Reval till sin död den 30 januari 1702, och på grund av sina höga skulder fick han ingen begravning.[46][89]

Svenskarna erövrade också 171 fanor, 145 kanoner, 28 mörsare, 4 haubitsar, 24 000 musköter och den ryska tsarens krigskassa innehållande 32 000 rubel. Man fann även stora mängder av ammunition, mat, tält och hästfoder.[79][90][91]

Efter slaget[redigera | redigera wikitext]

Segerfirandet i Stockholm 1701.

Slaget fick som omedelbar följd att ryssarna utrymde hela Ingermanland, och när de ryska befälhavarna som deltog i slaget blev tillfångatagna av svenskarna blev Peter I tvungen att bygga upp sin krigsmakt från början. Den 2 december intågade Karl XII och trupperna i Narva, där man firade segern med salut från fästningsvallen och gudstjänst i stadens kyrka.[92] Både Henning Rudolf Horn och Magnus Stenbock befordrades till generalmajorer för sina respektive prestationer innan och under slaget. Segern gav ett stort eko över hela Europa; i Paris jublade folket på gatorna och den osmanske sultanen Mustafa II skickade kurirer med gratulationer till Karl XII.[92] Den 15 februari 1701 hölls över hela Sverige en allmän tacksägelsedag, där man bland annat i Stockholm tände ljus i flera bostäder. På Brunkebergstorg byggde arkitekten Nicodemus Tessin en 25 meter hög träpyramid som lystes upp av 2 500 tranlampor, och på pyramidens fyra sidor stod Julius Ceasars berömda ord: Ecce, veni, vidi, vici.[93][94][95]

Svenskarna kunde med skyddad rygg vända sig mot den tredje motståndaren, Sachsen-Polen. Den svenska armén tog vinterkvarter i trakterna runt staden Dorpat, där Karl XII tog sitt huvudkvarter i det mer eller mindre förfallna slottet Lais. Han bodde i slottet och dess omgivande gårdar från december 1700 till mitten av maj efterföljande år, då förstärkningar från Sverige anlände.[96] Karl XII och hans armé marscherade söderut till Riga under juni 1701 och fördrev den sachsisk-ryska armén i slaget vid Düna den 19 juli.[97] Svenskarna fortsatte vidare in i Polen, där Warszawa och Krakow erövrades och August den starke besegrades i slaget vid Kliszów 1702.[98][99] Karl XII besegrade Adam Heinrich von Steinaus armé i slaget vid Pułtusk i våren 1703,[100] och efter en belägring erövrade staden Thorn. August var vid denna tid redo att sluta fred med Sverige, men Karl XII kände att han kunde få ett större inflytande i Polens inre angelägenheter genom att avsätta August och placera en allierad kandidat på den polska tronen.[101] År 1704 kröntes Stanisław Leszczyński till ny polsk kung och fred slöts mellan Polen och Sverige i november 1705,[102][103] vilket tvingade August att inleda nya krigsrörelser i Polen vid Rysslands sida (ett fördrag slöts i Narva mellan August och Peter I under sommaren 1704).[104] Det resulterande inbördeskriget i Polen (1704–1706) och fälttåget mot Grodno (1705–1706) slutade med en förlust för August.[105][106] Efter Rehnskiölds seger i slaget vid Fraustadt den 13 februari 1706,[107][108] gick Karl XII in i Sachsen och tvingade August att avstå från den polska tronen och erkänna den nya ordningen i Polen genom freden i Altranstädt.[109][110]

Peter I stoppar sina soldater från att massakrera de svenska försvararna i Narva. Målning av Nikolaj Sauerweid från 1859.

Under tiden som Karl XII stred mot Sachsen-Polen, tog Peter I tillfället att omgruppera och omorganisera sina trupper, och göra ett förnyat fälttåg mot de baltiska provinserna. Efter ryssarnas segrar vid Errastfer,[111] Hummelshof[112] och Nöteborg[113] fick dem tillgång till Ingermanland 1703, där Peter I erövrade den svenska fästningen Nyenskans som bevakade floden Neva. Där kunde han grunda staden Sankt Petersburg, döpt efter sin skyddshelgon aposteln Petrus.[114] Tack vare general Adam Ludwig Lewenhaupt segrar mot ryssarna i slagen vid Saladen, Jakobstadt[115] och Gemauerthof[116] kunde Sverige behålla sina baltiska provinser, innan Karl XII skulle påbörja sitt fälttåg mot Moskva. I juli 1708 korsade Karl XII den ryska gränsen och besegrade Peters styrkor i slaget vid Holowczyn.[117] I slaget vid Lesna led Karl XII sin första förlust efter att Peter hade besegrat Lewenhaupts svenska armékår, som marscherade med nödvändig proviant från Riga.[118] Ryssarna använde den brända jordens taktik för att nöta ner Karl XII:s huvudarmé, och en hård vinter drabbade hela Europa och som fick åtskilliga soldater från båda sidor att frysa till döds. Karl XII var därmed tvungen att överge sin marsch mot Moskva och istället gå söderut mot Ukrainas bördiga slätter. I maj 1709 belägrade Karl XII den ryska staden Poltava, som under sommaren undsattes av Peter I:s armé. Den 9 juli samma år stod det avgörande slaget vid Poltava, där Peter I vann sin största seger mot Karl XII och, i samband med den svenska huvudarméns kapitulation vid Perevolotjna, markerade slaget början till Sveriges slutgiltiga nederlag i kriget och slutet för Sveriges tid som stormakt.[119][120]

Narvas erövring[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Belägringen av Narva

Fyra år efter slaget utförde Peter I ett nytt försök med att erövra Narva. Sjeremetevs armé på 20 000 man erövrade Dorpat den 24 juni 1704.[121] Den 8 juli belägrade Sjeremetev Narva, där garnisonen under Horns befäl bestod av 3 800 fotsoldater och 1 300 ryttare.[121] Ryssarna stormade Narva den 20 augusti och massakrerade några av dess svenska invånare innan Peter I stoppade dem.[121] Horn, flera av hans officerare och ett stort antal svenska soldater togs tillfånga, och cirka 3 200 av garnisonen stupade eller sårades, medan ryssarna förlorade upp till 3 000 soldater under belägringen och den efterföljande massakern.[122] Den 11 september svor stadens medborgare trohet till Peter I i Narvas rådhus.[123] Narva blev därmed en rysk stad, ihop med hela Estland och Livland efter dess kapitulation under sommaren 1710,[124] och blev en del av det nyetablerade guvernementet Estland.

Deltagande svenska regementen[redigera | redigera wikitext]

Truppslag Befälhavare[47] Antal[125][47] Deltagande regementen[47][125][1] Fördelning[125][47]
Vänstra kolonngruppen
Infanteri Magnus Stenbock 516 man Tavastehus, Viborgs & Savolax tremänningsregemente
Dalregementet (livbataljonen)
2 bataljoner
Kavalleri Johan Ribbing   1 650 man Estniska adelsfanan (3 skvadroner)
Estniska kavalleriregementet (3 skvadroner)
Åbo & Björneborgs kavalleriregemente (7 skvadroner)
13 skvadroner
Högra kolonngruppen
Infanteri Georg Johan Maidel
Carl Gustaf Rehnskiöld
2 375 man Dalregementet (andra bataljonen)
Finnar (4 bataljoner)[b]
Västmanlands regemente (1 bataljon)
Närke-Värmlands regemente (2 bataljoner)
8 bataljoner
Kavalleri Carl Gustaf Rehnskiöld 736 man Livdragonregementet (4 skvadroner)
Drabantkåren (2 skvadroner)
Åbo, Nylands & Viborgs tremänningskavalleri (2 skvadroner)
Karelska lantdragoner (2 skvadroner)
10 skvadroner
Artilleri Johan Siöblad 21 pjäser Artilleriregementet 1 batteri
Högra kolonnen
Infanteri Knut Posse
Otto Vellingk
2 998 man Västmanlands regemente (2 bataljoner)
Livgardet (4 bataljoner)
Livgardets livbataljon
Livgardets grenadjärbataljon
Åbo, Björneborgs & Nylands tremänningsregemente
Hälsinge regementes livbataljon
Hälsinge regemente (andra bataljonen)
11 bataljoner
Kavalleri Bleckert Wachtmeister
Otto Vellingk
1 928 man Karelska kavalleriregementet (7 skvadroner)
Nylands kavalleriregemente (9 skvadroner)
Livdragonregementet (4 skvadroner)
Karelska lantdragoner (2 skvadroner)
Åbo, Nylands & Viborgs tremänningskavalleri (2 skvadroner)
24 skvadroner
Artilleri Gustaf Gabriel Appellman 16 pjäser Artilleriregementet 1 batteri

Minnesmärken och kulturella referenser[redigera | redigera wikitext]

Det ryska minnesmonumentet.

År 1900, 200 år efter slaget, byggde Preobrasjenenskij- och Semjonovskijregementena ett minnesmärke till de ryska soldater som stupade i slaget. Minnesmärket består av en granitsockel med ett kors på toppen, placerad på en liten kulle. På inskriptionen står det: Героям-предкам, павшим в бою 19 N0 1700 (sv. "Våra heroiska förfäder som stupade i strid den 19 november 1700").[126] År 1936 uppfördes ett svenskt segermonument i form av en lejonstaty utanför Narva, som förstördes av rysk artillerield 1944 under slaget om Narva mellan tyskar och ryssar under den ryska ockupationen. Ett nytt monument invigdes i oktober 2000 av den dåvarande svenska utrikesministern Lena Hjelm Wallén efter att Svenska Institutet startat en insamling. På sockeln står MDCC (1700) samt Svecia Memor (Sverige minns).[127] Åren efter slaget slogs flera medaljer till åminnelse av slaget, dels av kungliga Myntet graverad av Arvid Karlsteen. En silvermedalj graverades av Philipp Heinrich Müller.[128] Slaget gav upphov till gatunamnet Narvavägen i Östermalm i Stockholm, och som delar samma namn med gator i Falkenberg, Hjo, Jönköping, Lund, Vaggeryd och Västerås.[129]

En av de mest framträdande målningarna tillägnat slaget är friherren Gustaf Cederströms nationalromantiska verk Segern vid Narva från 1905, som föreställer en grupp kapitulerade ryssar, omringade av svenska soldater, som lägger sina fanor och standar framför Karl XII. Den inköptes 1906 med bidrag av privatpersoner genom riksmarskalk Fredrik von Essen och som innehas av Nationalmuseum i Stockholm.[130][131] David von Krafft gjorde en målning tillägnad Karl XII och hans seger vid Narva, som visar kungen iförd peruk, plymascherad hjälm och hermelinsmantel samt ridande som triumfator över sina slagna motståndare.[132] Daniel Stawert gjorde en bataljmålning av slaget 1701, som hänger i Generalsalen i Drottningholms slott.[133] Ett kopparstick av Peter Schenk från 1701 visar när svenskarna bryter sig in i ryssarnas förskansningar, där ett vilt handgemäng försiggår; till vänster i förgrunden syns Karl XII till häst, inför vilken det ryska generalitetet nedlägger sina värjor.[134] Andra bataljmålningar av slaget har målats av Henric Ankarcrona,[135] Otto August Mankell, Alexander von Kotzebue, Johan Henrik Schildt, Johan Lithen, Romeyn de Hooghe och Mikhail Y. Shankov.[136]

Straxt ryssarna föllo som flugor och mygg,
de svenska de voro så grymma.
Och jorden hon flöt utav ryssbloden stygg.
Här måste de dö eller rymma.
De kunde ej stå
ty Gud månd´ dem slå.
Med Guds hjälp vilja vi strida.

Mång tusen de somna på platsen där kvar,
mång tusen i älvarna kalla.
Mång tusen kung Carol till fånga upptar,
mång tusen till fot honom falla,
som bedja om frid
av lejon Karl blid.
Med Guds hjälp vilja vi strida.

— Utdrag ur Med Guds hjälp vilja vi strida, av en okänd författare.

Slaget har hyllats i flera svenska nationalromantiska skrifter, där Karl XII hyllas som hjälte. Bland dessa är dikten Med Guds hjälp vilja vi strida av en okänd författare, som berättar om tsar Peters belägring av Narva och Karl XII:s seger mot honom.[137] Esaias Tegnér skrev hyllningsdikten Karl XII, där inledningsorden Kung Karl, den unge hjälte skildrade kungen som hjältefigur i striden vid Narva; det tonsattes av Otto Edvard Westermark 1818 och arrangerades för manskör av Eric Jacob Arrhén von Kapfelmann.[138] Skalden Gunno Dahlstierna skrev 1701 en hyllningsdikt till Karl XII vid namn Giöta Kiämpa-wisa, som i en allegori visar hur den vackra jungfrun Narva avvisar friaren Peters närgångna inviter eller påträngande propåer och räddas av sin trolovade kung Karl.[139] I 1927 skrev historikern Ingvar Andersson en analys om dikten i hans bok Göta kämpavisa och dess skildring av Narvaslaget.[140] Narva nämns i dikterna Konungen och Björneborgarnas marsch, skrivna av Johan Ludvig Runeberg och som ingår i diktverket Fänrik Ståls sägner;[141][142] i visan För se han va´ så djäkla stark skriven av Anton Nyström i hans bok Karl XII och sammansvärjningen mot hans envälde och liv;[143] samt i den 76:e strofen av Anders Odels propagandaverk Sinclairvisan.[144]

Erik Gustaf Geijer skrev dikten Viken, tidens flyktiga minnen den 30 november 1818 till högtidlighållandet av 100-årsminnet av Karl XII:s död, och därav ofta kallad Karl XII:s marsch vid Narva och Narvamarschen.[145] Dikten arrangerades och tonsattes för kör av Johann Christian Friedrich Haeffner. Melodin används som traditionell sorgmarsch vid statsbegravningar i Finland under namnet Narvan marssi (Narvamarschen).[146] Folkmusikgruppen Silfver spelade in marschen i deras debutalbum Silfver från 2012.[147] Anders von Düben den yngre skrev melodin Balett bemängd med sång, även kallad Narvabaletten; melodin används av Militärhögskolan Karlberg som deras officiella marsch, under namnet Narvamarsch.[148] Ensemble Laude Novella framförde dikten Med Guds hjälp vilja vi strida och Sinclairvisan i sitt album Ekon från Poltava från 2008.[149] Slaget gav dessutom upphov till flera vikingarocklåtar. Karolinerna gjorde låten November År 1700, som både finns med i samlingsalbumet Carolus Rex VI från 2002 och i Karolinernas egna album med samma namn från 2003.[150] Midgårds Söner gjorde låten Slaget vid Narva, som finns med i albumet Carolus Rex 2 från 1996.[151] Narva nämns i låtarna Knekt Och Karolin av Ultima Thule och i Karl XII av Odins Änglar.[152][153]

1995 skrev Björn Holm romanen Narva, som skildrar slaget från fyra soldaters perspektiv: musketerarna Klas Tidlös och Petter Rungren från Närke-Värmlands regemente, kapten Peter Rosenthal från Livgardet, och kapten Jean Hummert från Preobrazjenskijregementet.[154] Slaget skildrades i John W. Brunius mastodontfilm Karl XII från 1925.[155] Narvascenerna spelades in i mitten av maj 1924 vid Gamla Uppsala, där Narva och dess fästning rekonstruerades som en kuliss på en ås. Upplands artilleri- och infanteriregementen samt ett husardetachement deltog i inspelningen. Uniformer, standar och rekvisita till inspelningen kom från Herman Raschs verkstad i Stockholm, och kanoner, gevär och andra vapen från Artillerimuseum, Uppsala slott och andra statliga samlingar.[156]

Ögonvittnesskildringar[redigera | redigera wikitext]

Här nedan följer ett antal ögonvittnens skildringar om händelseförloppet i slaget vid Narva:

Farligheterne äro wed sådana tillfällen stora och många; men det är för en soldat intet bättre råd än gå braff uppå, med godt conduite, och låta ankomma på lyckan, ty efwen så snart skiutes den efftersta som den första. Jag war hwarken med de främsta eller efftersta; stycke- och andra kuler har iag sedt och hört; 2:ne blefwit skutna en wid min sijda, den andra bakom mig, utan att ett hår på mig blef skadat, eller att iag tyckte det skulle kunna hända. Gudj bör derföre ähran. Och alltså kan iag wähl see af det lilla mig är händt, hwad en soldat kan wederfaras; han risquerar, men ibland så många större hopp att slippa, och den som faller måtte då troo att det så warit praedstinerat. Mädan wij satte oss kom en stycke kuhla som passerade hehla arméen och slog den efftersta mannen i andra Linien. Alltså är det intet åth att wara den efftersta, eih eller att berömma sig deraf att man warit den första.
Josias Cederhielm, Ur Josias Cederhielms dagbok. Cederhielm var friherre och ämbetsman inom Karl XII:s fältkansli. Efter slaget vid Poltava hamnade han i rysk fångenskap och kom hem till Sverige 1722.[157]
Jagh kan säga, att det gek skarpt till, och huru geswindt de lade deras styken kan tu aldrig tro, och huru långt de skiöto medh deras musqueter, ty deras krut är mycket starkare än wårt, och det war wår lyka, ty gudh jorde, att deras skått geck myket öfwer. Och tå bruto wi oss in; hela deras tranchementer woro öfwer 3 alnar höge medh brede grafwar uthom och så jupe medh watten, att det stodh en karl up till medjan fulle medh watten, och hela deras tranchement war medh spanske ryttare besatte; så halp oss gudh att wi komo inom deras tranchementer, medh liten förlust af wåra. Tu må tro att det galt på, att göra neder ryssar, lika som man plägar göra af medh tettingar på Stora Säby.
— Carl Magnus Posse, Ur Carl Magnus Posses brev till sin bror Nils Posse, daterat 9 december (SS) 1700 i fältlägret vid Narva. Posse var kapten vid Livgardet, och senare överste. Efter kapitulationen vid Perevolotjna hamnade han i rysk fångenskap och dog i Moskva 1715.[158]
Den 20 November. klockan 2. efter middagen geck gestabudet an, då vi aldraförst begyntte att gå på med våra stycken och i det samma att våra gick på att attaquere en stark och tjock snöil som låg våre på ryggen och så betäckte att fienden intet kunde se oss på 40. steg ifrån sig och derföre blefvo ock våre intett skade af Ryske styckerne och kan ej seja att vi litet eller intett folk förlorade innan vi vore inne och dhet på en kort stundh straxt gaf fienden sig på flyckten alt till sin högra flygel derest bron var öfver strömmen. NB den gick sedan sönder af det myckna folket. [...] och på slutet feltes krut och kuhlor så att soldaterna sådana ammunitions sorter utur Ryss tältten nu som våre på alla kantter träffade alt intill blå mörkret så kommo väl våra i någon confusion och dhess utan slog dhe Finnarne och andre soldater medh, på marod och fylleri; men som ingen menniskja kan tillägna sig dhenna stora Action uthan Guds hand har alt gjordt så gjorde Gud ock att Ryssarne af frucktan för total undergång och dödande, hälst sedan bron gick för dhem sönder sände om midnatstidh tvenne af sine Herrar til oss begjerte pardon på nådh och onåde; och accorderade dhem Konungen pardon för sitt lif men gevär och fanor skulle läggas neder. Dhet ock morgonen skedde och var dhet öfver 14.000. Ryssar som lade gevär neder och lemnade dhe et läger så rijcht af alla sorter som någonsin något läger än varit på många åhr tillbakas.
Carl Cronstedt, Ur Carl Cronstedts brev till kyrkoherden i Husby i Dalarna, magister Jacob Troilius, daterat 6 december (SS) 1700 i Narva. Cronstedt var artilleriadjutant inom Artilleriregementet, och senare generallöjtnant.[159]
Och i detsamma som vi fick si varandra, så stannade de såväl som jag; och när som jag märkte, att de lika som häpnade, fattade jag modet och tecknar med min karbin, att de skulle taga gevär av axlen, vilket ock deras capitain straxt kommenderade, då jag fant mig hava spelet vunnet. Sedan tecknade jag, att de skulle sätta för fot, och sedan, att de skulle lägge ned gevär. Och när som det var beställt, så tecknade jag på min värja och gehäng, att de skulle ta det av och lägga var på sin musköt, som de stog i rotar och leder. Sedan lät jag dem taga sina bantler och lägga på var sin värja och musköt. Och när som allt var beställt, så tar jag min hatt och sätter under armen, då var och en, så väl officerare som gemena, gjorde detsamma, då jag gjorde en vink, att de skulle gå dit, som Hans Excellens (Arvid Horn) höll med drabanterne.
— Patrik Thompson, Ur Patrik Thompsons dagbok, då han dagen efter slaget råkade stöta på en rysk patrull som aldrig deltog i slaget. Thompson var en av Karl XII:s drabanter, och senare överste.[160]

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Anledningen till tsar Peters plötsliga beslut om att lämna Narva strax innan slaget är delade bland flera historiker. Vissa har spekulerat kring att Peter lämnade Narva på grund av feghet,[26][27][28] medan Peter själv hävdade i sin dagbok om att han var tvungen att behöva närvara på flera håll, inklusive med att organisera förstärkningar till sin belägringsarmé.[29][30][31]
  2. ^ Fyra bataljoner tillhörde ett sammansatt finskt regemente som bestod av kontingenter från sex indelta finska regementen.[125]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Martinsson, Örjan. ”Svenska uniformer i slaget vid Narva”. www.tacitus.nu. Arkiverad från originalet den 5 mars 2016. http://web.archive.org/web/20160305041138/http://www.tacitus.nu/karoliner/slag/Narva/svenskar.htm. Läst 8 maj 2017. 
  2. ^ [a b] Laidre (1996), s. 94–95
  3. ^ [a b c] Martinsson, Örjan. ”Ryska uniformer i slaget vid Narva”. www.tacitus.nu. Arkiverad från originalet den 5 juni 2016. http://web.archive.org/web/20160605071414/http://www.tacitus.nu/karoliner/slag/Narva/ryssar.htm. Läst 7 maj 2017. 
  4. ^ [a b] Великанов, В. С. (2011). ”К вопросу об организации и численности русской армии в Нарвском походе 1700 года” (på ryska). Sankt Petersburg: Вимаививс. sid. 130—143. Arkiverad från originalet den 20 december 2016. https://web.archive.org/web/20161220211320/http://www.reenactor.ru/ARH/PDF/Velikanov_01.pdf. 
  5. ^ [a b c] Kuvaja (2008), s. 147
  6. ^ [a b] Frost (2000), s. 227–229
  7. ^ [a b] Sundberg (2010), s. 209–213
  8. ^ Lunde (2014), s. 215–217
  9. ^ Laidre (1996), s. 61–86
  10. ^ Kuvaja (2008), s. 130–132
  11. ^ Bain (1895), s. 48–49
  12. ^ Bain (1895), s. 49–54
  13. ^ Carlson (1967), s. 244–245
  14. ^ Lunde (2014), s. 217–222
  15. ^ Davies (2007), s. 187
  16. ^ Bespalov (1998), s. 41
  17. ^ Grauers, Sven. ”Henning Rudolf Horn”. Riksarkivet. Arkiverad från originalet den 25 februari 2017. http://web.archive.org/web/20170225002220/https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=13821. Läst 27 april 2017. 
  18. ^ Grimberg (1922), s. 534
  19. ^ Kuvaja (2008), s. 133–134
  20. ^ Grigorjev (2012), s. 22–24
  21. ^ Hughes (1998), s. 29
  22. ^ [a b c] Kuvaja (2008), s. 135–137
  23. ^ Laidre (1996), s. 106–107
  24. ^ Grigorjev (2012), s. 26
  25. ^ Laidre (1996), 115–120
  26. ^ Laidre (1996), s. 122
  27. ^ Bengtsson (1932), s. 102–103
  28. ^ [a b] Grigorjev (2012), s. 30–32
  29. ^ [a b] Bespalov (1998), s. 42
  30. ^ [a b] Hughes (1998), s. 30
  31. ^ [a b c d e f] Kuvaja (2008), s. 137–139
  32. ^ [a b c] Petrov (1872), s. 5–38
  33. ^ [a b c d] Adlerfelt (1919), s. 45–49
  34. ^ Liljegren (2000), s. 86
  35. ^ Bengtsson (1932), s. 97
  36. ^ [a b] Liljegren (2000), s. 89
  37. ^ [a b] Laidre (1996), s. 140–142
  38. ^ Liljegren (2000), s. 87–88
  39. ^ Grimberg (1922), s. 536
  40. ^ Laidre (1996), s. 143–145
  41. ^ [a b] Grigorjev (2012), s. 27–28
  42. ^ Grimberg (1914), s. 166–167
  43. ^ [a b c] Laidre (1996), s. 146–150
  44. ^ [a b c] Laidre (1996), s. 157–159
  45. ^ [a b] Laidre (1996), s. 168
  46. ^ [a b] Kuvaja (2008), s. 147–148
  47. ^ [a b c d e f] Laidre (1996), s. 151–153
  48. ^ [a b c] Kuvaja (2008), s. 140–141
  49. ^ Larsson (2009), s. 68
  50. ^ Åberg (1976), s. 10–29
  51. ^ Carlson (1967), s. 180–185
  52. ^ Marklund (2008), s. 112–113
  53. ^ Laidre (1996), s. 103
  54. ^ [a b c] Ericson Wolke (2003), s. 256–257
  55. ^ Grigorjev (2012), s. 33
  56. ^ [a b] Liljegren (2000), s. 90–91
  57. ^ Grimberg (1914), s. 169
  58. ^ [a b] Lindqvist (1995) s. 335–336
  59. ^ [a b c] Laidre (1996), s. 160–162
  60. ^ [a b c d] Liljegren (2000), s. 92–93
  61. ^ [a b c d] Åberg (1976), s 92–93
  62. ^ [a b] Bespalov (1998), s. 43
  63. ^ [a b c] Bengtsson (1932), s. 109–110
  64. ^ Larsson (2009), s. 97
  65. ^ Grimberg (1914), s. 170
  66. ^ [a b] Laidre (1996), s. 163–164
  67. ^ [a b c] Grigorjev (2012), s. 34–35
  68. ^ [a b] Marklund (2008), s. 116
  69. ^ [a b c d e] Kuvaja (2008), s. 142–143
  70. ^ [a b] Ericson Wolke (2003), s. 258–259
  71. ^ Laidre (1996), s. 169
  72. ^ Grigorjev (2012), s. 36
  73. ^ Bengtsson (1932), s. 112
  74. ^ Bengtsson (1932), s. 111
  75. ^ Laidre (1996), s. 170
  76. ^ [a b c d] Grigorjev (2012), s. 38
  77. ^ [a b] Laidre (1996), s. 175
  78. ^ [a b] Marklund (2008), s. 117
  79. ^ [a b c] Ullgren (2008), s. 57
  80. ^ Laidre (1996), s. 165–166
  81. ^ Laidre (1996), s. 176
  82. ^ Bengtsson (1932), s. 113
  83. ^ Nolan (2008), s. 313
  84. ^ Carlsson (1967), s. 242–243
  85. ^ Lindqvist (1995), s. 337
  86. ^ Villstrand (2009), s. 204
  87. ^ Lindqvist (2002), s. 288, 297
  88. ^ Adlerfelt (1919), s. 52–53
  89. ^ Jonson (2009), s. 163–181
  90. ^ Larsson (2009), s. 99
  91. ^ Bergström, Björn. ”Slaget vid Narva - Tacksegielse publicerat d 5 feb: Ao 1701”. www.rosocken.se. Arkiverad från originalet den 29 oktober 2016. http://web.archive.org/web/20161029223436/http://www.rosocken.se/Documents/Narva.aspx. 
  92. ^ [a b] Laidre (1996), s. 177–178
  93. ^ Laidre (1996), s. 180
  94. ^ Grimberg (1922), s. 543
  95. ^ Ullberg (2007), s. 170–171
  96. ^ Lepp, Hans. ”Svenskminnen i Estland - Kapitel 12. Karl XII i vinterläger på Lais”. stmikael.ee. Arkiverad från originalet den 7 mars 2016. http://web.archive.org/web/20160307011612/http://www.stmikael.ee/index.php/sv/historia/38-ptk-12. Läst 21 juni 2012. 
  97. ^ Ericson Wolke (2003), s. 262–267
  98. ^ Ericson Wolke (2003), s. 268–273
  99. ^ Tucker (2010), s. 689
  100. ^ Sundberg (2010), s. 223
  101. ^ Tucker (2010), s. 694
  102. ^ Frost (2000), s. 269
  103. ^ Kuvaja (2008), s. 156–160
  104. ^ Donnert & Mühlpfort (1997), s. 512
  105. ^ Dorrell (2009). s. 18
  106. ^ Ullgren (2008), s. 142
  107. ^ Ericson Wolke (2003), s. 274–279
  108. ^ Kuvaja (2008), s. 168–172
  109. ^ Carlson (1967), s. 246–249
  110. ^ Lunde (2014), s. 239
  111. ^ Ullgren (2008), s. 88
  112. ^ Grigorjev (2012), 110–111
  113. ^ Grigorjev (2012), 112–122
  114. ^ Jangfeldt, Bengt (1 september 2003). ”Sverige och S:t Petersburg – historiska kontakter”. Sveriges generalkonsulat i Sankt Petersburg. Arkiverad från originalet den 1 oktober 2016. http://web.archive.org/web/20161001184726/http://www.swedenabroad.com/sv-SE/Ambassader/Sankt-Petersburg/Landfakta/Sverige--Sankt-Petersburg/Sverige-och-St-Petersburg--historiska-kontakter/. Läst 6 maj 2017. 
  115. ^ Kuvaja (2008), s. 164
  116. ^ Ullgren (2008), s. 128
  117. ^ Ericson Wolke (2003), s. 280–286
  118. ^ Ericson Wolke (2003), s. 287–293
  119. ^ Ericson Wolke (2003), s. 294–304
  120. ^ Carlson (1967), s. 250–254
  121. ^ [a b c] Tucker (2010), s. 697
  122. ^ Военный энциклопедический лексикон. Часть 9-я. СПб, 1845, s. 376
  123. ^ Петров А.В. Город Нарва, его прошлое и достопримечательности. СПб, 1901, s. 175
  124. ^ Frost (2000), s. 294
  125. ^ [a b c d] Martinsson, Örjan. ”Svenska slagordningen vid Narva”. www.tacitus.nu. Arkiverad från originalet den 13 september 2015. http://web.archive.org/web/20150913062633/http://www.tacitus.nu/karoliner/slag/Narva/slagordning.htm. Läst 7 maj 2017. 
  126. ^ Петров А. В. Город Нарва, его прошлое и достопримечательности. СПб, 1901. s. 354–355
  127. ^ Lepp, Hans (26 april 2010). ”Svenska institutet — SI och Narva”. Svenska institutet. Arkiverad från originalet den 8 mars 2012. http://web.archive.org/web/20120308041803/http://www.si.se/Svenska/Innehall/Om-Svenska-institutet/Historia/Storytelling/Svenska-institutet-och-Narva/. Läst 9 maj 2017. 
  128. ^ Hildebrand (1874), s. 500–507
  129. ^ ”Sökresultat för Narvavägen”. SvenskaPlatser.se. http://www.svenskaplatser.se/sok/?gata=Narvav%C3%A4gen. Läst 21 april 2017. 
  130. ^ Nordensvan, Georg. ”Gustaf Olof Cederström”. Riksarkivet. Arkiverad från originalet den 25 februari 2017. http://web.archive.org/web/20170225021206/https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=14743. Läst 26 april 2017. 
  131. ^ ”Föremål – Narva”. Nationalmuseum. Arkiverad från originalet den 4 november 2014. http://web.archive.org/web/20141104170840/http://emp-web-22.zetcom.ch/eMuseumPlus?service=ExternalInterface&module=collection&objectId=18638&viewType=detailView. Läst 26 april 2017. 
  132. ^ Malmborg, Boo von. ”David Krafft, von”. Riksarkivet. Arkiverad från originalet den 24 februari 2017. http://web.archive.org/web/20170224195447/https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=11745. Läst 26 april 2017. 
  133. ^ Carlén, Octavia (25 maj 1861). ”Drottningholm. Dess historia, samlingar och närmaste omgifningar / 103”. Nordisk familjebok. Projekt Runeberg. Arkiverad från originalet den 5 maj 2015. http://web.archive.org/web/20150505183043/http://runeberg.org/drottningh/0111.html. Läst 26 april 2017. 
  134. ^ ”Slaget vid Poltava – Målningar”. battle.poltava.ua. Arkiverad från originalet den 1 april 2016. http://web.archive.org/web/20160401025022/http://www.battle.poltava.ua/svensk/art.htm. Läst 6 maj 2017. 
  135. ^ Kjellin, Helge. ”Henric A Ankarcrona”. Riksarkivet. Arkiverad från originalet den 25 februari 2017. http://web.archive.org/web/20170225101841/https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=18712. Läst 29 april 2017. 
  136. ^ Bäärnhielm, Göran. ”Carl XII. – Illustrerade arbeten till Carl XII:s historia.”. goran.baarnhielm.net. Arkiverad från originalet den 10 maj 2017. https://web.archive.org/web/20170510144648/http://goran.baarnhielm.net/kb/Snoilsky/Sno_CXII.htm. Läst 10 maj 2017. 
  137. ^ ”Dagens visa: 2002 november 30 – Med Guds hjälp vilja vi strida.”. minata.tripod. Arkiverad från originalet den 5 augusti 2016. http://web.archive.org/web/20160805205510/http://www.dagensvisa.com/minata/dav/dav_30_nov.html. Läst 5 maj 2017. 
  138. ^ Gr. Kallstenius.. ”Eric Jacob Arrhén von Kapfelman”. Riksarkivet. Arkiverad från originalet den 25 februari 2017. http://web.archive.org/web/20170225103420/https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=18841. Läst 26 april 2017. 
  139. ^ ”Giöta kiämpavisa - text: Gunno Eurelius Dahlstierna”. minata.tripod. Arkiverad från originalet den 24 februari 2017. http://web.archive.org/web/20170224134741/http://minata.tripod.com/bps_20_jan.html. Läst 21 april 2017. 
  140. ^ Andersson, Ingvar (1927). Göta kämpavisa och dess skildring av Narvaslaget. Uppsala. Libris 11627550 
  141. ^ Runeberg, Johan Ludvig (25 maj 1848). ”Fänrik Ståls sägner / Konungen”. Nordisk familjebok. Projekt Runeberg. Arkiverad från originalet den 15 mars 2016. http://web.archive.org/web/20160315195241/http://runeberg.org/fstal/1o.html. Läst 5 maj 2017. 
  142. ^ Ludvig Runeberg, Johan (25 maj 1860). ”Fänrik Ståls sägner / Björneborgarenas marsch”. Nordisk familjebok. Projekt Runeberg. Arkiverad från originalet den 4 oktober 2016. http://web.archive.org/web/20161004140422/http://runeberg.org/fstal/2b.html. Läst 5 maj 2017. 
  143. ^ ”För se han va´ så djäkla stark”. minata.tripod. Arkiverad från originalet den 9 maj 2017. http://web.archive.org/web/20170509205613/http://www.dagensvisa.com/minata/dav/dav_28_nov.html. Läst 26 april 2017. 
  144. ^ ”Sinclairsvisan”. minata.tripod. http://minata.tripod.com/sincl.html#b76. Läst 5 maj 2017. 
  145. ^ Burman (1999), 111–112, 248
  146. ^ Helistö, Paavo (25 maj 1861). ”Narvan marssin arvoitus (1986) – Radio-ohjelman käsikirjoitus” (på finska). Paavo Helistö. Arkiverad från originalet den 5 mars 2016. https://web-beta.archive.org/web/20160305031140/http://personal.inet.fi/koti/paavo.helisto/jutut/narva.html. Läst 30 april 2017. 
  147. ^ Tiderman, Kalle (5 juni 2012). ”Silfver”. Svenska Dagbladet. Arkiverad från originalet den 15 augusti 2012. http://web.archive.org/web/20120815133656/http://www.svd.se/kultur/musik/silfver_7253943.svd. Läst 27 april 2017. 
  148. ^ Sandberg (2007), s. 224
  149. ^ Mattsson, Per. ”Ensemble Laude Novella ELNCD-0304: Ekon från Poltava”. laudenovella.com. Arkiverad från originalet den 24 oktober 2016. http://web.archive.org/web/20161024212542/http://www.laudenovella.com/svenska/index-svenska.htm. Läst 5 maj 2017. 
  150. ^ ”Karolinerna”. Vikingarock.se. Arkiverad från originalet den 29 februari 2012. http://web.archive.org/web/20120229145502/http://www.vikingarock.se/banden/karolinerna.php. Läst 20 maj 2017. 
  151. ^ Löven & Richard. ”Recension: Carolus Rex 2”. Vikingarock.se. Arkiverad från originalet den 9 maj 2017. http://web.archive.org/web/20170509203453/http://www.vikingarock.se/recensioner/carolus_rex_2.php. Läst 27 april 2017. 
  152. ^ ”Knekt och karolin”. Vikingarock.se. Arkiverad från originalet den 9 maj 2017. http://web.archive.org/web/20170509203425/http://www.vikingarock.se/diskografi/cd/ultima-thule/karoliner-1996/knekt-och-karolin.php. Läst 6 maj 2017. 
  153. ^ ”Karl XII”. Vikingarock.se. Arkiverad från originalet den 9 maj 2017. http://web.archive.org/web/20170509203342/http://www.vikingarock.se/diskografi/cd/odins-anglar/bla-gult-blod-1994/10.-karl-xii.php. Läst 6 maj 2017. 
  154. ^ Holm, Björn (1995). Narva. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 7282192. ISBN 91-46-16970-9 
  155. ^ ”Karl XII (1925) – Handling”. Svensk Filmdatabas. Svenska Filminstitutet. Arkiverad från originalet den 21 april 2016. http://web.archive.org/web/20160421232514/http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=3591&type=MOVIE&iv=Story. Läst 26 april 2017. 
  156. ^ ”Karl XII (1925) – Pressreaktion Svensk filmografi”. Svensk Filmdatabas. Svenska Filminstitutet. Arkiverad från originalet den 22 april 2016. http://web.archive.org/web/20160422000432/http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=3591&type=MOVIE&iv=Comments. Läst 6 maj 2017. 
  157. ^ Ullman (2008), s. 60
  158. ^ Hildebrand, Emil (25 maj 1882). ”Historisk tidskrift / Andra årgången. 1882 / 87 – Ur C.M. Posses Korrespondens”. Nordisk familjebok. Projekt Runeberg. Arkiverad från originalet den 9 maj 2017. http://web.archive.org/web/20170509203123/http://runeberg.org/ht/1882/0091.html. Läst 24 april 2017. 
  159. ^ Kungliga Samfundet (1834), s. 402–404
  160. ^ Grimberg (1922), s. 542

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]