Slaget vid Holowczyn

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Holowczyn
Del av stora nordiska kriget
Battle of Holowczyn.png
Slaget vid Holowczyn
Målning av en okänd målare.
Ägde rum 4 juli 1708 (ss)
3 juli 1708 (gs)
14 juli 1708 (ns)
Plats Holowczyn, 170 km nordväst om Minsk, Polsk-litauiska samväldet
(Dagens Haloŭtjyn i Vitryssland)
Resultat Svensk seger
Stridande
Naval Ensign of Sweden.svg Sverige Tsarryssland Tsarryssland
Befälhavare/ledare
Naval Ensign of Sweden.svg Karl XII
Naval Ensign of Sweden.svg Carl Gustaf Rehnskiöld
Tsarryssland Boris Sjeremetev
Tsarryssland Aleksandr Mensjikov
Tsarryssland Anikita Repnin
Styrka
12 500 man
28 kanoner[1]
40 000 man[2]
Förluster
260 döda
1 000 sårade[3][4][5]
2 000–5 000 döda och sårade[3][6][7][4][5]

Slaget vid Holowczyn var ett fältslag som ägde rum under stora nordiska kriget och utkämpades den 14 juli 1708. Svenska trupper under kung Karl XII:s befäl tvingade ryska trupper till reträtt vid staden Holowczyn i Polsk-litauiska samväldet (dagens Haloŭtjyn i Vitryssland).

Efter sex års krigföring, där de svenska trupperna tvingade både Danmark-Norge, Polsk-litauiska samväldet och kurfurstendömet Sachsen till separata freder, inledde Karl XII 1707 ett fälttåg mot Ryssland, i syfte att inta den ryska huvudstaden Moskva och tvinga tsar Peter I till fred. Efter flera månaders besvärlig marsch anlände den svenska huvudarmén till floden Vabitj, som bevakades av en rysk armé på 39 000 soldater under befäl av fältmarskalk Boris Sjeremetev och furst Aleksandr Mensjikov.

Den 14 juli gick Karl XII:s bataljoner och fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiölds skvadroner, sammanlagt 12 500 soldater, över floden och anföll en enskild rysk ställning under befäl av general Anikita Repnin. Då de ryska truppstyrkorna var separerade från varandra, och saknade en enhetlig ledning, kunde de inte hejda de svenska anfallen och tvingades till reträtt.

Karl XII betraktade slaget som sin favoritseger, och svenskarna kunde etablera en linje nära huvudfloden Dnjepr och använda staden Mogilev som underhållsbas inför den fortsatta marschen mot Moskva. Men på grund av att stora delar av den ryska armén lyckades komma undan svenskarna, saknade slaget någon strategiskt betydelse.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Under Karl XII:s marsch mot Moskva nådde han den 30 juni, tillsammans med ett avantgarde bestående av ett par kompanier av Livgardet och Valackerna, den regnöversvämmade ån Vabitj. På andra sidan ån hindrades vägen av en större rysk styrka under Sjeremetiev och Mensjikov. Storleken på styrkan varierar enligt källorna mellan 25 000 och över 40 000, enligt Frans G. Bengtsson i hans biografi Karl XII:s Levnad uppgick styrkan till 38 000 (då är två avdelningar som stod under Hallart och Pflug norrut borträknade då de ej kunde påverka striden).

Slaget[redigera | redigera wikitext]

Tidigt på morgonen den 4 juli inledde det svenska artilleriet eld mot ryska skansverk samtidigt som det svenska infanteriet började vada över ån uppdelade i två kolonner. Den första, som kommenderades av kungen, leddes av livgardet samt en av Dalregementets bataljoner. Den efterföljande, som fördes av generalmajor Axel Sparre, bestod av den andra bataljonen från Dalregementet samt Västmanlands, Upplands och Östgöta regemente. Sist följde kavalleriet under Rehnskiölds befäl.

Först över ån var överstelöjtnanten Gabriel Otto von Kanefehr tätt följd av kungen tillsammans med Dalregementets överste Gustaf Henrik von Siegroth och gardeskaptenen Pehr Adlerfelt. När svenskarna till slut kommit iland inleddes strider med den där befintliga ryska styrkan. Befälhavaren Repnin skickade genast bud efter hjälp till Sjeremetev, Goltz och alla andra närliggande ryska generaler. Efter att ryssarna börjat ge vika beordrade Repnin en reträtt varunder svenskarna kunde fullkomligt övermanna de regementen som inte kom undan.

Närmast slagfältet låg fältmarskalkslöjtnanten Goltz med stora delar av det ryska kavalleriet (tre brigader och sammanlagt cirka 10 000 man) och av dem låg en brigad under Iflands befäl endast ett kort stycke söder om Repnins skansar. Denna brigad anlände just som det svenska infanteriet, närmare bestämt Dalarnas och Västmanlands regementen, var invecklade i strider i skansar och gjorde sig beredda att attackera dem. Då uppenbarade sig Rehnskiöld med det svenska kavalleriet och anföll med hela styrkan, vilken endast uppgick till två skvadroner av Livdragonerna, och nu inleddes en av de yppersta kavalleristriderna i Sveriges historia: Efter en stunds strider anlände drabanterna och tillsammans stred de till slut mot hela Iflands brigad bestående av tre regementen.

Till slut anlände förstärkningar bestående av ytterligare två Livdragonsskvadroner, hela Livregementet och delar av Smålands kavalleriregemente och Iflands regementen bröt samman och flydde. Rehnskiöld fortsatte anfallet och kunde i tur och ordning besegra Heinskes brigad och prins Fredrik av Hessen-Darmstadts brigad. Sammanlagt hade en styrka som först bestod av runt 400 man och som mest 2 500 drivit hela Goltz kavalleri från slagfältet i stark upplösning.

Sjeremetev som stod norr om slagfältet med återstoden av de ryska trupperna gjorde ett fåtal försök att delta i huvudstriden eller att anfalla den svenska trossen men beslöt slutligen att retirera innan kungen kunde anfalla honom.

Förluster[redigera | redigera wikitext]

De officiella ryska förlusterna uppgick till 977 döda eller saknade och 657 sårade men de siffrorna är föga troliga. Snarare ligger siffrorna i området runt 3 000 medan vissa källor anger över 5 000. Bland de stupade kan nämnas en brigadgeneral vid namn von Schweden. Den ryske tsaren var rasande över förlusten och skall enligt vissa källor ha satt samman alla som hade sårats i ryggen i grupper om sex man och tvingat dem att dra lott om vem som skulle avrättas. Säkert är i alla fall att Repnin drabbades av krigsrätt och Goltz hamnade i sådan onåd att han kände sig tvungen att lämna rysk tjänst.

De svenska förlusterna räknades till 267 döda och över 1 000 sårade vilka enligt Livgardets överste Posse "många äro döde av sina svåra blessyrer". Bland de döda märks kaptenlöjtnanten vid Drabantkåren friherre Otto Wrangel, generaladjutanten och greven Hans Wachtmeister af Mälsåker och två bröder Anckarhielm vilka båda var kaptener vid Livgardet.

Deltagande svenska regementen[redigera | redigera wikitext]

Kungens befäl

Rehnskiölds befäl

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Liljegren (2000), s. 156
  2. ^ Kuvaja (2008), s. 280
  3. ^ [a b] From (2007), s. 162
  4. ^ [a b] Kuvaja (2008), s. 181
  5. ^ [a b] Ullgren (2008), s. 169
  6. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 19 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071019152022/http://www.stormaktstiden.com/handelser/slaget_vid_holowczyn.htm. Läst 6 februari 2008. 
  7. ^ Ericson (2003), s. 280

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]