Hoppa till innehållet

Slaget vid Stäket

Från Wikipedia
För belägringen av Almarestäkets borg, se Stäkets rivning.
Slaget vid Stäket
Del av stora nordiska kriget

Den taktiska uppställningen vid slagets början. I vänstra delen av bilden ligger skansen vid Stäkesund på Boo-sidan. Till höger ligger skansen vid Knapens hål på Skogsö, där själva huvudstriden ägde rum. Kartan är gjord i efterhand år 1756 av Baltzar von Dahlheims brorson, Carl Fredrik von Dahlheim, och inte helt tillförlitlig.[1]
Ägde rum 13 augusti 1719 (gs)
24 augusti 1719 (ns)
Plats Baggensstäket i Saltsjöbaden, nära Stockholm, Sverige
Resultat Svensk seger
Stridande
Sverige Sverige Ryssland Ryssland
Befälhavare och ledare
Sverige Fredrik av Hessen
Sverige Carl Gustaf Dücker
Sverige Baltzar von Dahlheim
Sverige Rutger Fuchs		 Ryssland Fjodor Apraksin
Ryssland Ivan Fedorovitj Barjatinskij
Ryssland Ivan Vasiljevitj Strekalov
Styrka
1 200 man
4 fartyg[2]		 3 000[3]–6 000 man[4]
Omkring 40 fartyg[2]
Förluster
30 döda
74 sårade
5 tillfångatagna[5]		 104 döda
328 sårade[6]

Slaget vid Stäket, även känt som slaget vid Södra Stäket eller slaget vid Baggensstäket, var en militär sammandrabbning som utkämpades den 13 augusti (g.s.) 1719 vid sundet Baggensstäket mellan Skogsö och Boo sydost om Stockholm. Striden stod mellan en rysk galärstyrka och svenska försvarstrupper, förstärkta av svenska galärer och befästningar vid sundet. Sammandrabbningen var en del av rysshärjningarna som ägde rum mellan 1719 och 1721 i slutskedet av det stora nordiska kriget, och har i svensk tradition beskrivits som en seger som hindrade ett ryskt genombrott mot huvudstaden.

Efter Karl XII:s död 1718 hade den svenska armén omorganiserats för att försvara Sveriges gränser. Ryssland hade under tiden byggt upp en stor flottstyrka av galärer och lätta fartyg för operationer i de svenska skärgårdarna. Sommaren 1719 skickades en rysk galärflotta under generalamiral en Fjodor Apraksin mot Sverige, med uppgiften att härja längs den svenska ostkusten och pröva om det var möjligt att hota Stockholm. Den stora farleden mot staden spärrades av fästningen vid Vaxholm. Men efter rekognoseringar upptäckte ryssarna att Baggensstäket kunde erbjuda en alternativ infartsled. Under sommaren 1719 lät de svenska myndigheterna därför spärra sundet med sänkta skrov och bommar och uppföra skansar vid Stäkesund och Knapens hål. Arbetet leddes av fortifikationsofficeren Baltzar von Dahlheim. Det övergripande ansvaret för försvarsförberedelserna kring Stockholm låg hos fältmarskalk Carl Gustaf Dücker och den blivande kungen, generalissimus Fredrik av Hessen.

Den 13 augusti tog sig ryska galärer över Baggensfjärden och landsatte trupper på båda sidor om Baggensstäket. Vid den smala passagen Knapens hål mötte de ett svenskt försvar som bestod av Dahlheims tremänningsregementen och Södermanlands regemente under översten Rutger Fuchs. I den kuperade terrängen utvecklades en utdragen skottväxling kring skansarna och spärrningen i sundet, där de svenska styrkorna utnyttjade skyddet av befästningar och hinder för att hindra ryssarnas framryckning. När mörkret föll avbröt den ryska ledningen operationen, tog sina döda och sårade ombord på sina galärer och drog sig tillbaka mot Baggensfjärden och öppnare vatten utan att ha brutit igenom den svenska spärren.

Striden kostade omkring 30 döda och 70 sårade på svensk sida, medan de ryska förlusterna utifrån bevarade svenska och ryska uppgifter har beräknats till drygt 100 döda och fler än 300 sårade. Slagets syfte och betydelse har därefter diskuterats i både forskning och litteratur. I äldre svensk historieskrivning har det lyfts fram som ett avgörande tillfälle då Stockholm räddades av Fuchs och Södermanlands regemente. Senare studier under 1900- och 2000-talen har dock betonat osäkerheten i källmaterialet, de motstridiga uppgifterna om styrkornas storlek och den ryska flottans handlingsfrihet efter slaget. Sedan 2000-talet har slagfältet kartlagts genom arkeologiska undersökningar och det tidigare Historiearvsmuseet i Nacka. Det har bidragit till en mer detaljerad bild av stridens förlopp och terrängförhållanden.

Bakgrund

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Stora nordiska kriget

Sveriges försvarsplan och rysk kraftsamling

[redigera | redigera wikitext]
Arvprins Fredrik av Hessen-Kassel, som efter Karl XII:s död ledde Sveriges krigsmakt som generalissimus och som genom sitt äktenskap med Ulrika Eleonora fick en central ställning i rikspolitiken.[7] Målning (1730) av Martin Mijtens den yngre.

Efter kung Karl XII:s död vid belägringen av Fredrikstens fästning den 30 november 1718 hade Sverige förlorat en stor del av sin militära styrka vid slutskedet av det stora nordiska kriget. Den svenska ledningen började därför i större utsträckning söka fredslösningar. Där Karl XII tidigare krävt seger utan territoriella eftergifter ansågs ett fredsslut nu sannolikt kräva landavträdelser, samtidigt som Ryssland och Storbritannien var tongivande makter i Europa.[8] Ett försök till svensk-rysk fredskongress på Lövö i Åland 1718 misslyckades. Efter regimskiftet utformade London under kung Georg I och ministern James Stanhope en Östersjöpolitik för att begränsa rysk dominans, säkra Bremen-Verden åt Hannover och pressa Sverige till fred med Danmark, Preussen och Sachsen. Diplomaten John Carteret sändes till Stockholm och amiral John Norris till Östersjön sommaren 1719, men stödet till Sverige blev begränsat. Under tsar Peter I genomförde Ryssland en flottreform: med Cornelius Cruys och galärbyggaren Ivan Botsis skapades linje- och galärflottor med baser från Ladoga och Peipus till Sankt Petersburg, och ett skärgårdsvapen som kunde verka där svenska linjeskepp var hämmade. Ryska sjöoperationer prövades med räder mot Finland, Viborgs fall 1710 och det avgörande sjöslaget vid Hangö udd 1714, då en galärstyrka bröt förbi svenska spärrar, följt av härjningar mot Umeå. Samtida svenska bedömningar ansåg att skärgårdskriget gynnade Ryssland och att hotet mot Stockholm var betydande.[8][9]

Efter att Ryssland 1714 hade erövrat Finland och besatt Åland, medan Karl XII förde fälttåg i Tyskland, framstod ett ryskt anfall mot den svenska rikshalvan som sannolikt. Försvaret organiserades därför som en landarmé under fältmarskalken Gustaf Adam Taube, den så kallade "Roslagsarmén", med högkvarter i Husby–Lyhundra. Armén omfattade omkring 10 500 man, en tredjedel kavalleri, men led av brister i utrustning och rekrytering och nådde aldrig den planerade styrkan på 11 000 man. I början av 1719 beräknades den ordinarie svenska armén, inklusive Roslagsarmén, till cirka 21 000 man, vars slagkraft undergrävdes av sjuklighet och vakansproblem.[10]

Amiralitetskollegiet hade sedan 1712 försökt bygga upp en skärgårdsflotta med skottpråmar, galärer och skärbåtar, men Sverige låg efter Ryssland i erfarenhet, materiel och galärbyggnation. Till 1719 hade omkring trettio galärer, några skottpråmar och en mindre skärgårdsflotta tillkommit, men huvuddelen av de 24 linjeskeppen låg i Karlskrona, och endast Stockholmseskadern kunde snabbt stödja huvudstaden.[11][12] I februari 1719 delade fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiöld landförsvaret i fem arméer: Jämtlands, Värmlands, Bohuslänska, Skånska armén och Stockholmsarmén, som skulle skydda mellan- och ostkusten. Stockholmsarmén bestod av kavalleri ur tre reguljära regementen och tremänningsregementen,[a] samt infanteri ur sex reguljära regementen från Svealand och Götaland. Rapporter från våren 1719 nämner återkommande brister i utrustning, proviant och hästar, och styrkan i Stockholmstrakten uppskattades sällan över 8 000–9 000 man.[14]

Samtidigt centraliserades huvudstadens sjöförsvar. Överamiralen Claes Sparre varnade för brådskan att bemanna Stockholmseskadern, och generalissimus Fredrik av Hessen beordrade att Vaxholms fästning skulle stöttas med skottpråmar och galärer samt att Pålsundet skulle spärras. Stockholmsskvadronen under viceamiralen Jonas Fredrik Örnfelt förstärktes men bristen på sjöfolk och fördröjda expeditioner gjorde försvaret otillräckligt. Under juni grupperades trupper närmare staden, bland annat Södermanlands regementes två bataljoner under överste Rutger Fuchs, som låg i tältläger vid Danderyds kyrka innan de marscherade söderut.[15][16][2][17][18]

Rysshärjningarna

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Rysshärjningarna
Generalamiral Fjodor Apraksin (1848) av Vasilij Nikiforovich Bovin.

Våren 1719 samlades en rysk skärgårds- och linjeflotta under generalamiralen Fjodor Apraksin med omkring 26 000 man. Peter I följde operationerna från örlogsfartyget Ingermanland, medan schoutbynacht Peter Sivers förde befälet över linjeskeppen. Den 26 juni lämnade roddflottan Hangö udd och förenades med linjeflottan. Peter I väntade sig en brittisk insats i Östersjön, men ville undvika ett avgörande sjöslag och i stället härja längs den svenska kusten.[19][20][21][16]

Sedan en brittisk eskader ankrat vid Karlskrona fick ryssarna ökat rörelseutrymme i skärgården. Den 8 juli gick roddflottan in i Lemland på Åland, och ett krigsråd beslutade att "härja så mycket som kunde ske" för att påverka den svenska opinionen.[22] På natten till 11 juli nådde flottan området vid Kapellskär, där strandvakter och en svensk galär avlossade varningsskott mot de ryska enheterna.[22][20][2] Samtidigt drabbades Karlskronavarvet av ekonomiska problem, och den svenska flottan hindrades av stiltje och motvind. En engelsk eskader anlände till Karlskrona i slutet av juli, medan Krigskollegium och fältmarskalk Carl Gustaf Dücker konstaterade brist på vapen, ammunition, dragare och förläggningar. Trots detta hölls armén samlad nära Stockholm, med högkvarter i Sköndal och regementen grupperade kring huvudstaden.[23][16]

I början av augusti 1719 rapporterades ryska räder i skärgården. Fredrik av Hessen fruktade ett anfall mot Uppland om sjöförsvaret bröt samman och prioriterade därför att samla trupper kring Stockholm. Tyngdpunkten lades till Sköndal, där fältmarskalk Carl Gustaf Dücker hade sitt högkvarter och där förband ur bland annat Dalregementet och Västmanlands regemente koncentrerades.[24][25] Redan den 13 juli hade Apraksin sänt en avdelning med 21 galärer och 12 skärbåtar norrut under greve Peter von Lacy, omkring 4 000 man. Lacy härjade längs kusten upp till Gävle, där ett ryskt anfall slogs tillbaka av landshövdingen Hugo Hamilton med finska trupper under generallöjtnant Carl Gustaf Armfeldts befäl. Samtidigt organiserades ett kustförsvar med trupper och uppbådad allmoge under generalmajor Bengt Fabian von Zöge.[26][27][28][29][30]

Den ryska huvudstyrkan fortsatte sedan söderut längs skärgårdskusten mot Stockholm. Vägen genom Vaxholm bedömdes som för väl befäst, och ryssarna valde i stället sundet Baggensstäket, en cirka 1,5 kilometer lång farled mellan Skogsö och Boo med fortsättning genom Skurusundet. Mellan 15 och 16 juli 1719 försökte ryssarna med kosacker och infanteri passera från Baggensfjärden, men svenskarna spärrade flaskhalsen Knapens hål genom att sänka en ålandsskuta och använda vrakdelar som skydd. Under skärmytslingarna brändes Boos och Beatelunds herrgårdar, Skogsös stärkelsebruk och delar av skogen innan ryssarna drog sig undan.[31][32][33][16][2][34][18] Svensk ledning uppfattade tidigt att ett direkt anfall mot Vaxholm skulle bli kostsamt för ryssarna, eftersom ett sådant krävde artilleriöverläge mot fasta stenverk. Apraksin valde därför att röra sig mot Dalarö för att kontrollera infartslederna och försöka fånga eller skrämma svenska handelsskepp. Samtidigt brände ryska fartyg kustsamhällen och bruk i Södermanland, bland annat kring Nynäshamn, Trosa, Nyköping och Norrköping. Försvaret på landsidan betraktades som svagt, med brist på militärt erfarna befäl och med interna motsättningar inom rikspolitiken.[35][36][37][38][18]

Upptakten till slaget

[redigera | redigera wikitext]

Försvarsförberedelser vid Baggensstäket

[redigera | redigera wikitext]
Relationsritning över försvarsverken vid Baggensstäket 1721.

Efter de ryska härjningarna sommaren 1719 beslöt Amiralitetskollegium och Fredrik av Hessen att förstärka spärrarna vid Baggensstäket. Ledningen gavs till överste Baltzar von Dahlheim, tidigare generalkvartermästare i Karl XII:s armé, som upprättade en plan den 19 juli. Dahlheim betraktade sundet som strategiskt avgörande, och enligt honom skulle Stockholm stå utan skydd om ryssarna lyckades bryta igenom där.[39] Gamla skutor fyllda med sten sänktes vid fyra punkter: vid "Kronbommen", "Kedjebommen", Röda huset och Stäkets krog, och försågs med grova bommar. Försvaret förstärktes med förhuggningar, pålverk och spanska ryttare samt jordvallar på båda sidor av sundet: en mindre skans på Skogsösidan, en vid Gammeludden på Boosidan och ett större retranchemang vid Kronbommen. Ett fåtal 24-pundiga kanoner placerades där, och observationsposter anlades mot Baggensfjärden. Arkeologiska fynd visar att delar av verken byggdes nära vikingatida gravfält.[40][41]

Arbetsstyrkan bestod av 75 man ur Upplands tremänningsregemente och 363 ur Östgöta och Södermanlands tremänningar under Dahlheim.[a] Artillerichef var löjtnant Thomas Cunninghame, men han hann inte delta i striden. Garnisonens uppgift var främst att föra fördröjningsstrid för att vinna tid åt infanteriet.[42][16][43] Den svenska krigsledningen i Stockholm fattade beslut under stor osäkerhet. Galärerna kunde snabbt byta kurs och utnyttja svaga vindar, vilket försvårade svenska beslut om var trupper och artilleri skulle sättas in.[44] Under juli–augusti ökade underrättelserna om rysk aktivitet. Den 18 juli beordrade Gustaf Adam Taube förstärkningar till Vaxholm och Baggensstäket. Generaladjutanten Johan von Kaulbars spanade och rapporterade den 2 augusti att ryska galärer rörde sig i Mälarens riktning, medan Erasmus Henrik von Weismantell vid Vaxholm skickade fartyg mot Södertälje kanal utan resultat. Slutsatsen blev att fienden siktade på Stockholms skärgårds inlopp.[45]

Dagarna innan slaget

[redigera | redigera wikitext]
Fältmarskalk Carl Gustaf Dücker av en okänd konstnär.

Under dagarna före striden spreds motstridiga uppgifter och armén tvingades till upprepade ommarscher. Carl Ridderstolpe noterade den 11 augusti att "nu är det åter larm".[46] Regementen fick marschorder och artilleri drogs ut. Fredrik och Dücker har i efterhand kritiserats för att ha utmattat trupperna, men osäkra underrättelser och fiendens snabba rörelser förklarar detta.[46] Samtidigt skedde mindre skärmytslingar kring Dalarö. En kosackstyrka som försökte ta sig landvägen mot Baggensstäket slogs tillbaka. Sjöofficeren Gustaf von Grooth förde befälet över svenska galärer såsom Svärdfisken, Jungfrun och Draken, som tillförde två 12-pundiga kanoner och tio nickhakar. Även flaggman Phenix med två 36-pundiga kanoner och fjorton nickhakar anslöt, medan kanonpråmen Svarta Björn med 20 kanoner låg i Kungshamn.[47][48][49] Man fruktade också en landtransport via Ålstäket mellan Grisslingefjärden och Baggensstäket, men ett svenskt blockhus avskräckte ryssarna.[50]

Den 11 augusti rapporterades att Gålö, Muskö och gårdar på Ornö bränts av ryska styrkor, vilket väckte oro för Dalarö. Dücker begärde förstärkning, och den 12 augusti rapporterade Hans Cedercrona efter spaning att den ryska huvudflottan låg vid Ornö med åtta stora galärer, trettio halvgalärer och flera slupar. Två galärer hade dessutom siktats vid Ingaröfjärden. Han beskrev brandrök, musköteld mot ankrade galärer och skadade svenska slupar. Dücker samlade sina förband i Lännerstasundet och beordrade bevakning av vägarna mot Boo och Skogsö.[51][52][16][53]

I Tyresö och Boo fortsatte ryska härjningar, men Tyresö slott skonades. Skärgårdens trånga farleder gjorde att också ett mindre antal svenska fartyg kunde hota ryska roddfartyg, särskilt eftersom dessa saknade tungt artilleri. Samtidigt visste man att ryssarna kunde föra fram 18-pundiga pjäser, vilket ökade risken vid öppna stränder. Beslutet blev därför att låta spärrarna vid Knapens hål och Kronbommen stå för huvuddelen av försvaret, medan lätta enheter hölls rörliga för motanfall.[54] Mellan 10 och 12 augusti rapporterades tätt från skärgården. Grooth fick order att följa ryska rörelser "så vitt som möjligt" och meddelade att huvudstyrkan låg vid Ornö medan framskjutna enheter rekognoscerade mot Dalarö skans. Han bedömde att flera ryska galärer gått norrut för att pröva spärrarna, vilket stärkte den svenska tron att nästa försök skulle riktas mot Baggensstäket. På kvällen den 12 augusti stod sundets försvar redo.[51]

Förutsättningarna inför striden

[redigera | redigera wikitext]

Truppstyrkor

[redigera | redigera wikitext]

Enligt svenska uppgifter uppgick de svenska trupperna vid Baggensstäket till omkring 1 200 man.[55][2] En stor majoritet av trupperna utgjordes av Södermanlands regementes två bataljoner, som bestod av dess andra bataljon på cirka 350 man under överstelöjtnant Henrik Johan von Essen, och dess livbataljon på omkring 470 man under Rutger Fuchs.[56][57] Tremänningarna som bemannade de svenska skansarna och galärerna vid sundet omfattade 438 man.[42] Fyra svenska galärer (Svärdfisken, Jungfrun, Draken och Phenix) under kapten Grooth förlades i förtöjda batteriställningar i Lännerstasundet för att bestrida passagen och understödja skansen vid Gammeludden vid ett ryskt angrepp. Fartygen kunde från sina framflyttade positioner skjuta igenom hela sundet och nå en stor del av sundets stränder med sin eld. Tyngdpunkten låg dock på de landbaserade ställningarna.[58][57][2]

Inför striden vid Baggenstäket landsteg omkring 3 000 ryska soldater på båda sidor om sundet;[3] andra källor angav den ryska styrka till uppemot 6 000 man.[4][17][18] Dessa trupper bestod av kompanier ur Ingermanlands regemente, regementena från Azov, Kazan, Vologda, Voronezj, Viborg, Galitj, Sibirien, Schlüsselburg, Archangelsk, Velikije Luki, Petersburg och Kexholm, Leforts regemente samt första och andra Grenadjärregementet.[59][60] Inom Baggensfjärden opererade omrking 40 ryska fartyg.[2]

Slagfältets terräng

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Baggensstäket
Knapens hål i Baggensstäket, som ligger mellan Skogsö och Boo i Saltsjöbaden. Bild från 2012.

Baggensstäket var den smalaste, grundaste delen på en alternativ farled från Baggensfjärden via Lännerstasundet mot Skurusundet och därifrån till Stockholm. Om det passerades sjövägen återstod bara drygt en mil. Till skillnad från Ko- och Oxdjupet saknades här innan juli 1719 kraftfulla permanenta anläggningar, vilket var en sårbarhet som ryssarna noterade vid sin rekognosering. Skogsö-sidan av Baggensstäket bestod av skogbeväxta höjder, en dalgång med Skogsö gård och ängs- och åkermark mot Skogsö träsk. Närmare sundet vid Skogsös östra strand fanns ett stärkelsebruk. Boo-sidan av sundet dominerades av en brant, svårforcerad bergås. Vattendraget var smalt (mellan 30 och 152 meter) och grunt (ungefär 2 meter), med de trängsta punkterna vid Knapens hål och Stäkets krog; den senare låg ungefär en kilometer från Knapens hål. Förbindelserna till inlandet var bättre på södra sidan. Från Stäkets krog band vägarna samman sundet med vägen via Skogsö träsk mot Stockholm. På norra stranden fanns mest stigar nära vattnet, vilket påverkade rysk och svensk manöverförmåga på land.[61] Striden vid Baggensstäket utkämpades därför på ett slagfält med smala näs, skogsbeklädda höjder och grunt skärgårdsvatten som gynnade spärr, korseld och punktförsvar. Naturliga hinder som vikar, klippor och branta strandkanter gjorde det svårt för ryssarna att koncentrera sina styrkor.[62]

Slaget

[redigera | redigera wikitext]

Inledande rörelser

[redigera | redigera wikitext]

På morgonen den 13 augusti 1719 gick ryska galärer in i Baggensfjärden via Fällström mellan Älgö och Ingarölandet. Framför huvudstyrkan rekognoserade ett antal slupar tänkbara landstigningsplatser. Källorna är oeniga om hur stor del av flottan som följde in i fjärden, men även en begränsad styrka innebar logistiska risker: kolonnen av galärer och skärbåtar kunde sträcka sig flera kilometer och bli sårbar i trånga passager. Källor menar att en svensk styrka som placerats rätt kunde orsaka stor skada om den slog till när delar av den ryska kolonnen var instängda.[56] Samtidigt försökte den svenska befälsledningen klarlägga fiendens avsikter. Generaladjutanten Filip von Tessin hade på morgonen inspekterat posteringarna vid Baggensstäket och bevittnat den ryska galärflottans ankomst via Fällström, vilket han snabbt rapporterade till högkvarteret i Sköndal. Där följde fältmarskalk Dücker och generalissimus Fredrik av Hessen utvecklingen. Kapten Fritz Wachtmeister från Östgöta och Södermanlands tremänningsregemente rapporterade tidigt på dagen att ryska slupar observerats söder om Lännerstasundet. När hans patrull besköts och förföljdes bröts kontakten, och rapporten bedömdes som allvarlig. Vid 14-tiden red Dücker till Skarpnäck och beordrade överste Rutger Fuchs att skyndsamt marschera med Södermanlands regementes båda bataljoner från Skarpnäck till uppsamlingsplatsen vid Stäkets krog. Sträckan låg på omkring sjutton kilometer och färden gick längs slingriga småvägar och svår terräng med skog och klippor. Regementets andra bataljon under Essen avancerade i förväg som förtrupp, medan Fuchs följde efter med livbataljonen.[56][57][17]

Försvaret koncentrerades till skansarna och avspärrningarna vid Knapens hål. Tremänningarna beordrades att förstärka de ännu halvfärdiga befästningarna, medan proviant och ammunition fördes ut till galärerna. Från Knapens hål delade Baltzar von Dahlheim trupperna mellan skansarna vid Stäkesund och Knapens hål samt galärerna i Lännerstasundet. En del soldater stationerades i mindre båtar för att snabbt kunna omfördelas längs sundet.[59] Skansen vid Knapens hål försvarades av maximalt 200 man ur Östgöta- och Södermanlands tremännignsregemente under kapten Wachtmeister, och var bestyckad med två stycken tepundiga kanoner.[3] Terrängen vid Knapens hål gynnade försvaret, då skansarna täckte sundets smalaste del och tvingade angriparen att antingen röja förhindren under eld eller landstiga på båda sidor och avancera över stenig strandbrink.[63]

Amiral Apraksin lät därefter landstiga sex ryska bataljoner på båda sidor om inloppet. Tre bataljoner stod under befäl av överste furst Ivan Fedorovitj Barjatinskij och landsteg på det södra inloppet, vid det tidagre nedbrända stärkelsebruket på Skogsö. De tre övriga, under överste Ivan Vasiljevitj Strekalov, hade order att gå i land vid det nedbrända Boo gård på den norra sidan, rakt öster om Boo kapell. Mellan 1 500 och 3 000 man sattes i land på vardera stranden, varav en fjärdedel lämnades kvar för att bevaka fartygen.[3][2][59] Båda befälhavarna hade dessutom mindre avdelningar beridna kosacker som spaningsförband. I Apraksins skriftliga instruktion betonades att trupperna endast fick landstiga om det kunde ske med rimlig säkerhet och att de skulle återvända till galärerna om de mötte starkt motstånd. Operationen var således enligt ryska uppgifter avsedd som en kombinerad spanings- och skrämselinsats, inte en stormning mot Stockholm.[59]

Rysk landstigning och svenskt skansförsvar

[redigera | redigera wikitext]
Baltzar von Dahlheims försvarsplan från 19 juli 1719. Kartan är orienterad med öst uppåt.

Källorna skiljer sig åt om exakt tidpunkt för stridens inledning, men de flesta anger att landstigningarna ägde rum mellan klockan 13 och 19 på eftermiddagen.[64][65] Strekalovs strandnära förband marscherade under skydd av näs och vikar mot Boo, där de med stöd av kompanier ur Archangelsk- och Galitjregementena öppnade eld mot de svenska ställningarna. Samtidigt försökte en annan del av Strekalovs styrkor nå högerflanken och angripa förposterna vid Knapens hål. De möttes av kraftig eld från skansen vid Gammeludden och från galärerna, som besköts de strandremsor där ryssarna måste exponera sig. Mindre ryska landstigningar tycks även ha prövats på flera punkter, men utan att etablera ett fast brohuvud. När svenskarnas eldkoncentration ökade begärde Strekalov understöd från kapten Baskakovs kompani i andra grenadjärregementet . Majoren Koch från första grenadjärregementet förde den högra flanken framåt men tvingades snart retirera. Den hårda svenska motelden, i kombination med terrängens hinder, gjorde det omöjligt att samla styrkor till ett samlat anfall. Ryska kroppar drogs undan och återfördes till sluparna. I samtida svenska och senare historiska framställningar förklaras den ryska försiktigheten med 1700-talets praxis för stormning av befästa verk: välbesatta skansar skulle först beskjutas med artilleri innan infanteri sattes in. Vid Baggensstäket saknade ryssarna sådant artilleri, och terrängen gjorde ett snabbt avgörande osannolikt.[64][66][2][25][65][60] En del kartor från 1700-talet visar tecken på "vrak" i sundet, vilket lett till teorin att en rysk galär sänkts i spärrlinjen. Bedömningen är dock osäker och kan snarare åsyfta senare förlisningar.[63] Klart är att de ryska anfallen stoppades av korseld och att skansarna fungerade både som fysiskt och psykiskt hinder.[63]

När Strekalovs försök misslyckades riktades initiativet mot skansen vid Knapens hål. Mellan klockan fyra och fem på eftermiddagen landsteg Barjatinskij på Skogsö med tre bataljoner grenadjärer, beväpnade med handgranater och verktyg för att riva hinder. Uppgifterna är källkritiskt osäkra men stämmer med rysk taktik i liknande operationer.[67] De svenska undervattensspärrarna och pålverken splittrade de ryska kolonnerna, som saknade artilleri och eldunderstöd från de ryska galärerna, och både svenska och ryska rapporter bekräftade att stormningsförsöken misslyckades. Från skansen och höjderna besköts angriparna av tremänningarna med kanoner och musköter. De ryska grenadjärerna avlossade muskötsalvor mot skansen och försökte kasta granater över verket, men dessa försök misslyckades. Enligt en uppgift skadades skansen av en granat, men bevisläget är oklart. Den ryska framstöten avbröts under svensk moteld, och Dahlheim sårades i pannan av en skärva från en granat. Skadan var dock inte så svår att han tvingades dra sig ur striden.[68][69]

Huvudstriden

[redigera | redigera wikitext]
Karoliner i anfallsmanöver. Historiskt återskapande på kaserngården till Armémuseet i Stockholm den 10 augusti 2019.

Efter de inledande skansstriderna tilltog stridigheterna vid kvällstiden, i samband med de svenska försträrkningarnas ankomst. Solnedgången inträffade omkring 19.30, och skymningen varade i 50 minuter.[70] Överstelöjtnant Essen, som anförde Södermanlands regementes andra bataljon, anlände till Stäkets krog omkring 19-tiden efter en fem timmar lång marsch genom svår terräng. Dücker hade nått området en timme tidigare och förde Essen mot ett ryskt förband som formerat sig på ett öppet fält söder om Stäkets krog. Hårda strider följde. Svenskarna var kraftigt numerärt underlägsna de omkring 1 800 ryska soldaterna, och mörkret gjorde eldgivningen splittrad. Södermanlands livbataljon, som Fuchs förde personligen, anlände omkring 20.30 och deltog i stridigheternas slutskede. Denne hade på vägen haft sammanstötningar med några kosackpatruller.[71][57][72][25]

Enligt ryska förhörsprotokoll uppgav den tillfångatagne sergeanten Olof Winge ur Södermanlands regemente att endast två svenska infanteriregementen, Södermanlands och Österbottens regementen, samt Åbo och Björneborgs läns kavalleriregemente hade deltagit under Dückers ledning. Han uppgav även att regementsartilleri saknades och att galärerna inte genomförde några landgående offensiver. Uppgifterna tyder på att Winges bataljon stod separerad från huvudstyrkan. De användes senare i ryska framställningar som bevis för att svenskt infanteri undvek längre markstrid vid stranden.[73] Vid samma tid marscherade delar av Armfeldts finska trupper söderut från Gävle och Uppsala som reserver, men de hann inte fram innan striden var över.[74] Uppgifter om att finska förband deltog i slaget har återkommit i senare historieskrivning, men den ryske författaren Alexej Smirnovs granskning av generalmönsterrullor visade att bland andra Åbo och Björneborgs läns kavalleriregemente samt Savolax lätta infanteriregemente då befann sig långt norrut, och att deras numerär minskat kraftigt efter Karl XII:s norska fälttåg. Det är därför osannolikt att några finska förband deltog i striderna vid Baggensstäket.[75]

Omkring klockan 21 följde ett större ryskt försök, ofta kallat "det stora anfallet". Fem galärer med infanteri gick mot skansen vid Knapens hål, medan Barjatinskij och Strekalov samtidigt anföll från söder respektive norr. Syftet var att binda de svenska styrkorna längs båda stränderna medan galärerna, med eldunderstöd, försökte landsätta trupper. Försöket möttes av intensiv eld från de svenska 24-pundarna. Galärerna kunde inte närma sig tillräckligt, och elden från landbaserade pjäser i det smala sundet visade sig förödande. Ammunitionsförråden började samtidigt sina på båda sidor. Enligt beräkningar hade Södermanlands regemente under hela striden avlossat omkring 17 000 muskötskott, medan Baskakovs kompani i andra grenadjärregementet (med en maxstyrka på 144 man)[76] hade avfyrat 8 891 skott och kastat 540 handgranater. Det innebar betydligt mer ammunition än en soldat normalt bar, vilket tyder på en utdragen strid med upprepade stormningsförsök.[76] Striderna övergick därefter till närkamp med bajonett, värja och sabel längs strandlinjen vid Knapens hål, där ryska grenadjärer försökte tränga fram. På andra sidan sundet, vid Gammeludden, genomfördes samtidigt ett anfall av omkring 1 800 man som slogs tillbaka efter samordnad eld från skansen och galärerna. Ryssarna led svåra förluster och tvingades avbryta sina stormningsförsök.[77][78][2][79]

Från sjösidan kunde de svenska galärerna endast ge begränsat stöd. De höll sig nära Lännerstasundets södra strand och undvek att exponeras för rysk eld. Det avgörande skedet ägde rum vid Knapens hål, där samspelet mellan förhuggningar, spärrade farleder och tungt artilleri gav försvaret ett övertag. Att rensa passagen genom att dra upp sänkta hinder under eld visade sig omöjligt. Dahlheim beordrade sina tremänningar att gå fram ur förskansningarna. Samtidigt gick överste Bulart till anfall mot de svenska galärerna med två bataljoner, men möttes av moteld och tvingades retirera när svenska tremänningar gick i land för att understödja fartygen. Bulart rapporterade att hans kompani tvingats retirera efter svåra förluster.[80][81][69] Under natten skiftade striderna åter mot sjösidan. Officerare ur Vologda- och Lefortovoregementena vittnade hur de med sina landstigningsbåtar följde stranden under galärskydd och täckte reträtten. De ryska styrkorna sköt några salvor, kastade granater och drog sig därefter tillbaka i ordnad form till sina galärer och bar sina sårade soldater ombord. Vid midnatt hade elden tystnat.[82]

Stridens avslut

[redigera | redigera wikitext]

Enligt den traditionella svenska versionen slutade slaget vid Baggensstäket med svensk seger. När elden upphörde vid midnatt drog sig Södermanlands regemente tillbaka till slätten söder om Stäkets krog för omgruppering och stod i beredskap resten av natten. Mörkret gjorde vidare strid omöjlig. I en källkritisk artikel 1975 påpekade författaren Arne Stade motsägelser i de svenska redogörelserna och hävdade att ryssarna sannolikt behöll kontrollen över slagfältet på Skogsö när striden ebbade ut.[2]

Ryska uppgifter anger att striderna fortsatte följande dag. Efter nattens hårda drabbningar övernattade de ryska trupperna ombord på sina galärer, medan svenska förstärkningar ur Västmanlands regemente och Dalregementet anlände vid midnatt. Även fler svenska galärer från Vaxholm nådde Lännerstasundet, vilket stärkte försvaret.[83] Apraksin var missnöjd med Strekalovs och Bularts insatser, och den 14 augusti samlades fem bataljoner under brigadgeneral von Mengden för ett nytt anfall.[84] På morgonen försökte von Mengden landsätta sina bataljoner på norra sidan av sundet för att angripa de svenska galärerna och bryta spärren mot Stockholm. När han upptäckte att svenskarna fått förstärkningar avbröts försöket. Apraksin beordrade reträtt, och de ryska styrkorna lämnade området utan att ha uppnått något genombrott.[83]

Kapten Erik Björkebohm vid Östgöta tremänningsregemente berättade ur minnet efter drabbningen:

” "Då iag ock blef Commenderat med en sluup att reckougnociera hwart åt Ryska Flåttan tog sin kosa, hade dem ock i ögna sihsta femb mihl i skiären." „
– Erik Björkebohm.[85]

Förluster

[redigera | redigera wikitext]
De stupade svenska soldaterna begravdes troligen i Boo gamla kyrkogård vid södra sidan om Baggensstäket. Bild från 2020.

De svenska förlusterna efter slaget uppgick till 30 stupade och 74 sårade. Bland de senare återfanns överste Dahlheim och överstelöjtnant Essen. Södermanlands regemente stod för huvuddelen av förlusterna, som uppgick till 28 stupade och 73 sårade, medan tremänningsregementenas förluster uppgick till 2 stupade och 1 sårad.[85][4][53][86][87] Av södermanlänningarnas båda bataljoner räknade dess andra bataljon till 37 stupade och sårade, och 33 stupade och sårade för livbataljonen.[88] De stupade svenska soldaterna begravdes troligen på Boo gamla kyrkogård som ännu finns kvar på Skogsöns östra udde. Svenska förluster uppskattades i rysk räkning ha uppgått till omkring 600 stupade. Några samtida ryska källor styrker dock inte denna siffra.[89][90] Enligt en rysk fånglista tog ryssarna fem svenska soldater som krigsfångar, inklusive sergeant Olof Winge från Södermanlands regemente, två meniga från Österbottens regemente samt två tremänningar.[91]

Enligt ryska officiella redogörelser uppgick de ryska förlusterna efter slaget till 104 döda och 328 sårade.[6][90][92] Bland de stupade fanns en löjtnant, 2 fänrikar och 101 meniga, underofficerare och icke militära.[6] Bland de sårade fanns 2 majorer, 2 löjtnanter, 1 fänrik och 323 meniga, underofficerare och icke militära.[6] En tidig svensk beräkning av ryssarnas förluster uppgick till mellan 200 och 600 stupade soldater.[93] Enligt senare svenska uppgifter uppgick de ryska förlusterna till mellan 400 till 500 i antalet döda och sårade.[94][85][53][90][17][86][87] Smirnov konstaterade att de svenska uppgifterna troligen överdriver de ryska förlusterna.[93]

Efter slaget

[redigera | redigera wikitext]

Efter de misslyckade anfallen den 13 och 14 augusti drog sig de ryska trupperna tillbaka till sina galärer i Baggensfjärden, där de enligt samtida uppgifter tillbringade natten ombord med begränsad proviant. Sårade svenskar fördes till egna förband, medan döda låg kvar på slagfältet. Enligt svenska uppgifter plundrades flera av kropparna, vilket tyder på att delar av de ryska styrkorna stannade kvar i området efter skymningen. Under kvällen anlände delar av Dalregementet och Västmanlands regemente till Skogsö efter hård marsch. Nästa dag bedömde högkvarteret att det akuta hotet mot Stockholm hade upphört. De ordinarie regementena drogs tillbaka från Baggensstäket, medan tremänningarna lämnades kvar som bevakning. Samtida vittnesmål uppger att Stockholms kyrkor var välbesökta under bönedagen den 14 augusti, då gudstjänster hölls med anledning av att hotet mot huvudstaden bedömdes som avvärjt.[95] Under stridslarmet hade många av stadens invånare lämnat Stockholm, och Mälaren var enligt samtida vittnesmål fylld av båtar lastade med flyttgods.[96]

Samma dag begärde Baltzar von Dahlheim förstärkningar och artilleripjäser för att kunna "inspärra" fienden om vinden hindrade den ryska flottan att lämna fjärden. Under natten mot den 15 augusti ökade dock vinden, och galärerna seglade ut mot havet. Fjodor Apraksin bedömde att en fortsatt offensiv mot huvudstaden var utsiktslös och beordrade reträtt. Samtidigt utfärdade Peter I från Sankt Petersburg en order, daterad den 14 augusti, där han uttryckte erkännande för insatsen men underströk att ingen plundring av Stockholm fick ske. Ordern visar att det ryska högkvarteret redan betraktade operationen som avslutad.[97] Beslutet om reträtt grundades på både militära och diplomatiska skäl. Fredsförhandlingar mellan Sverige och Ryssland pågick vid denna tid, och Peter I försökte kombinera fortsatt tryck med möjligheten till ett fördelaktigt avtal. Kort därefter trädde en brittisk-svensk överenskommelse om skydd för kusterna i kraft, och den 24 augusti förenade sig den svenska flottan från Karlskrona med Norris eskader och satte kurs mot Dalarö, vilket ytterligare minskade de ryska anfallsplanernas betydelse. Apraksins galärflotta rörde sig norrut, rekognoscerade kring Vaxholm och lämnade därefter Stockholms skärgård.[98][99][21][100][101] Smirnovs slutsats är att striden vid Stäket snarare var en begränsad rekognosceringsstrid än ett avgörande fältslag. De ryska styrkorna hade inte som mål att inta Stockholm, men deras reträtt innebar att huvudstaden undkom fara. I senare framställningar har händelsen, enligt Smirnov, tillskrivits större symbolisk än strikt militär betydelse.[97]

Under reträtten fortsatte ryska räder längs kusten. Norrtälje drabbades hårdast, där större delen av staden brändes ner. Den 20 augusti lämnade de sista ryska galärerna den svenska kusten och rodde till Rödhamn på Lemland, dit Peter von Lacy hade anlänt tre dagar tidigare med sin flottenhet. Galärflottan gick därefter till Åbo och segelflottan till Reval.[102][21][101] De ryska räderna sommaren 1719 orsakade omfattande materiella skador. Från Öregrund till Norrköping brändes sju städer, flera kyrkor samt ett stort antal herrgårdar, gårdar och sädesfält. Dessutom fördes stora mängder spannmål, järn och boskap bort. Den samlade ekonomiska förlusten uppskattades till omkring två miljoner riksdaler silvermynt, exklusive branden i Norrköping.[103][21][100]

Riksrådet i Stockholm formulerade den 14–15 augusti en redogörelse som byggde på fältmarskalk Carl Gustaf Dückers rapporter och Filip von Tessins uppgifter om att fienden hejdats. Syftet var att lugna befolkningen. Samtidigt diskuterades en eventuell evakuering av hovet, men man beslutade att drottning Ulrika Eleonora skulle stanna så länge läget inte var "säkert men hopplöst". Panik ansågs kunna förvärra situationen. Beslutet sköts upp tills Dücker kunde lämna säkrare underrättelser. Under tiden hölls nattvakter i kyrkorna, och både soldater och borgare hölls i beredskap.[89] För att stärka försvaret mot ett möjligt nytt angrepp fick Dahlheim i uppdrag att uppföra en ny skans på Skogsösidan, den senare kallad Stäket redutt. Den byggdes först av faskiner och moderniserades 1723 med jordvallar och en stenbyggd vaktstuga.[104] Några nya ryska försök mot Baggensstäket genomfördes inte. Räder mot den svenska östkusten fortsatte dock under 1720 och 1721, vilket bidrog till att Sverige slutligen tvingades till fred. I freden i Nystad den 30 augusti 1721 avträdde Sverige Livland, Estland, Ingermanland och Viborgs län till Ryssland men erhöll två miljoner riksdaler i ersättning.[105][106][107][108]

Slaget i historieskrivningen

[redigera | redigera wikitext]

Baltzar von Dahlheims och Rutger Fuchs redogörelser

[redigera | redigera wikitext]
Rutger Fuchs, regementschef för Södermanlands regemente, som utmärkte sig i slaget vid Stäket. Litografi (1849) av Alexander Wetterling.

I äldre svensk historieskrivning framställs händelserna vid Baggensstäket som en defensiv svensk seger: ryssarna bröt varken igenom spärrarna eller erövrade fältskanserna och drog sig efter kvällsstriderna tillbaka, vilket höll sjövägen mot Stockholm stängd. Under 1900-talets senare del nyanserades bilden. I en källkritisk genomgång 1975 pekade Arne Stade på motsägelser i befälsrapporterna och öppnade för tolkningen att ryssarna kan ha hållit delar av Skogsö när striden ebbade ut. Modern framställning betonar därför osäkerheter kring styrkeförhållanden, fartygsantal, tidsförlopp och förluster, samtidigt som misslyckandet att forcera Knapens hål och Stäkesund fortsatt bedöms operativt avgörande.[2]

Den traditionella bilden vilar på två huvudberättelser: Baltzar von Dahlheims "relation" och Rutger Fuchs korta stridsredogörelse. Båda har bedömts problematiska i forskningen, då Dahlheims text är postum och sannolikt nedtecknad av annan hand, medan Fuchs i hög grad framhåller det egna regementets roll. Flera detaljer såsom tider, enhetsstorlekar, första kontakt och fångantal låter sig inte entydigt fastställas. Samtidigt finns hållpunkter som ofta återkommer: storleken av Södermanlands regemente inför slaget; stridens intensitet kulminerade strax efter regementets ankomst och avtog vid mörkrets inbrott, varefter ryska förband drog sig mot strandkanterna. Förlustuppgifterna varierar, men uppgifter om ett par dussin stupade per bataljon förekommer upprepade gånger.[109][110][71] En fråga som väckt uppmärksamhet är varför nästan ingen i Stockholm kände till striderna vid Baggensstäket. Samtida vittnesmål, bland annat ett sent brev från löjtnant Niklas Lorentz i Österbotten, antyder dessutom att flera officerare som befann sig nära Stockholm inte ens kände till detaljerna kring slaget. Källmaterialet anger att sammandrabbningen pågick i skymning och natt, att kommunikationen var långsam och att den ryska urdragningen skedde ordnat, varigenom elden ebbade ut utan dramatiska tecken. Först efter några dagar spreds berättelser om "600 ryska stupade".[111]

Efter striden kom de första berättelserna att kretsa kring Dahlheim, vars agerande i skansen vid Knapens hål lyftes fram som avgörande. I efterhand ifrågasattes dock hans uppgifter, särskilt genom ett brev till Riddarhuset från 1756 där hans brorson, Carl Fredrik von Dahlheim, beskrev Dahlheims roll vid Baggensstäket.[1] Dahlheim hävdade att hans tremänningar och Södermanlands regemente hade hållit stånd mot ryska stormanfall vid skansarna, men dokumentet saknade oberoende bekräftelse. En planritning över området, ritad av Carl Fredrik 1756, visar svenskarnas linje längs Baggenstäkets norra strand men har senare ifrågasatts för att ha tillkommit i efterhand. Enligt Stade hade Dahlheims karta och berättelse utformades för att stärka hans militära meriter inför eftervärlden. Stade menade att samtida ryska och svenska källor snarare visade att Södermanlands regemente inte stred på samma plats som Dahlheim senare hävdade, utan deltog i striderna längre söderut från Stäkets krog.[1]

I sin egen redogörelse anger Fuchs att han omkring klockan 20 beordrades att anfalla en rysk ställning. För att undvika vådabeskjutning i kuperad terräng skulle Essens bataljon gå på flank, medan Fuchs kompanier avancerade genom svårframkomligt land mot en bredare rysk linje. Enligt framställningen mötte vänstra flygelkompaniet, under kapten Vilhelm Gustaf Wrangel, ryska grenadjärer, avlossade en salva och drev dem tillbaka. Därefter hejdades ett försök mot svenskarnas högra flank av sammanhållen eld. Fuchs betonade att den rörliga delen avslutades genom "kontinuerliga salvor" snarare än ett avgörande bajonettanfall, i linje med samtida europeisk taktik. Källkritiken reserverar sig mot flera detaljuppgifter, men huvuddragen (svensk elddisciplin, fältarbetenas verkan och avsaknad av ryskt genombrott) är konsistenta i källmaterialet. Närvaron av Dücker och Fredrik av Hessen noteras, men utgången avgjordes av de förband som stod i elden på land.[112]

Södermanlands regementes roll och hjältemyt

[redigera | redigera wikitext]
Stockholms slott den 13 augusti 1969, där Södermanlands regemente firar 250-årsjubileum över slaget vid Stäket. Vaktavlösning med fanborg från de regementen som deltog i slaget.

I den efterföljande politiska debatten lyftes Södermanlands regementes "tappra förhållande" fram som förklaring till att Stockholm räddats, vilket samtidigt dolde osäkerheten om vilka delar av regementet som stått närmast elden vid sundet.[113] Belöningar riktades i första hand till södermanlänningarna: kontantmedel till manskapet och extra fälttraktamenten till officerare. Fuchs befordrades till generalmajor och upphöjdes till friherrligt stånd, medan Essen erhöll överstes karaktär och en vinpresent från Ulrika Eleonora. Tremänningarnas insats och Dahlheims ledning uppmärksammades i betydligt mindre grad i de utdelade hedersbetygelserna.[114][115] Dahlheim försökte efter 1721 få erkännanden och ekonomisk gottgörelse, men avskedades som överste med ringa pension och utan utmärkelser, vilket tyder på att överhetens bedömning skilde sig från den senare hjältebilden. År 1724 tillsattes en kommission för att utreda händelserna och de ryska härjningarna i stort. Fuchs hänvisade då till äldre rapporter och bristande minne men vidhöll regementets insats.[116][115][99][117]

I den politiska retoriken som följde beskrevs slaget vid Stäket som ett uttryck för huvudstadens räddning, där Fuchs och hans soldater framställdes som hjältar. Senare forskning har placerat denna tradition i den karolinska hjältemytens sammanhang. Ulrika Eleonora lät trycka Dückers rapport i en högtidlig version där uttryck som "de tappras mod" och "Guds försyn" förstärktes.[118] Denna hjälteinriktade tolkning återkom i 1700- och 1800-talets historieskrivning, där Stäket beskrevs som den sista svenska segern mot ryssarna under det stora nordiska kriget.[118] I samtidens Stockholm hyllades Fuchs som huvudstadens räddare.[119] Modern forskning, framför allt Arne Stades studier, har dock visat att flera delar av den traditionella berättelsen saknar samtida stöd. Stade påvisade att Södermanlands regementes roll sannolikt överdrevs och att huvuddelen av eldgivningen utfördes av galärerna snarare än av infanteriet. Smirnov instämde i denna tolkning och framhöll att slaget bör ses som ett samspel mellan flotta och landtrupper, där terrängen och den defensiva planeringen avgjorde utgången snarare än individuella hjälteinsatser.[120] Sentida vittnesmål, bland dem löjtnant Nils Palmstierna vid Östgöta kavalleriregemente, har påpekat att Södermanlands regemente troligen drog sig tillbaka till Stäket, till galärernas positioner och till Neglinge innan kvällens slut och att den svenska framgången i hög grad berodde på att ryska galärer tvingades avbryta sitt anfall. Palmstierna menade att svenskarnas reträtt under natten bör ha varit organiserad, snarare än panikartad, men att delar av regementet kan ha blivit kvar i terrängen.[121]

I svensk tradition har Södermanlands regemente länge setts som det förband som tog den största delen av striden. Carl Leijonhufvud sammanställde ett namnregister över stupade och sårade med regementstillhörighet. Ulrika Eleonoras brev om belöningar till Essens bataljon kom att tolkas som ett tydligt erkännande av södermanlänningarnas insats och spreds flitigt i avskrift. Samtidigt visar textkritik att Fuchs i sin egen avskrift delvis förstärkte ordalydelsen (exempelvis där "bataljon" återges som "regemente"), samtidigt som kungens penningbelöning om 1 000 silvermynt delades ut brett till över- och underofficerare.[122][123] Sammanvägda källkritiska analyser, ofta med hänvisningar till Stades invändningar, pekar på en viss samsyn: huvudanfallet vid Knapens hål slogs tillbaka och expeditionen fullföljdes inte mot Stockholm. Underrättelser om en engelsk eskader i Östersjön kan också ha bidragit till att ryssarna avstod från nya försök mot Stockholm.[116][110][99][17]

Flottans roll och Fällströmsproblemet

[redigera | redigera wikitext]

Forskare har ofta bedömt sjöstridskrafternas betydelse som begränsad.[124][118] Terrängen i Lännerstasundet och vid Knapens hål försvårade gynnsamma skjutlägen för galärer, och samtida notiser nämner få materiella skador på ryska fartyg. De svenska galärerna band dock angriparens rörelser och försvårade koncentration mot skansen; i kombination med hinder i farleden och strandbatteriernas eldfält hindrades ryssarna från att föra fram artilleri i överläge på nära håll. Den ryske historikern Feodosius Fedorovitj Veselago hävdade att ryssarna "slog svenskarna på flykten", medan svenska uppgifter och samtidiga notiser om jordvallar och fältverk pekar på att försvaret höll.[124] Att ryska styrkor tidigare haft svårt att forcera väl ordnade fältverk kan dessutom förklara att de avstod från ytterligare stormning när mörkret föll. Flera forskare betonar att samspelet mellan de svenska galärerna och de förskansade trupperna gjorde att ryssarna inte kunde tränga igenom.[124][118]

I efterdiskussionerna fick den svenska kanonpråmen Svarta Björn stor uppmärksamhet, trots att den inte deltog i striderna vid Baggensstäket. Fartyget tillhörde de enheter som efter ryska anfallet den 16 juli skulle säkra infartslederna till Stockholm. Hon var omkring 40 meter lång, hade större besättning än en galär och var bestyckad med åtta 24-pundiga pjäser, tio 18-pundare och fyra 3-pundare. Pråmen var dessutom försedd med en så kallad stängselbom (kraftiga stockar för att hindra bordning) och lades senare i Lilla Värtan söder om Kungshamn. I debatten framhölls pråmens potential som rörligt strandbatteri i trånga lägen, men den spelade ingen direkt roll i slaget vid Stäket.[125]

Det så kallade "Fällströmsproblemet" gällde om Svarta Björn borde ha placerats vid Skurusundets mynning för att spärras tillsammans med landtrupperna. Kritiker har invänt att rysk infanterilandsättning ändå hade kunnat kringgå pråmen och att striden då blivit ett kostsamt galärkrig i inre skärgården. Dücker bedömde att Stockholms säkerhet snarare vilade på att hindra ryssarna att få fotfäste på stränderna, och på att hota deras reträtt om de trängde längre in. I källmaterialet finns även spår av att ryska beslut påverkades av risken att bli instängda mellan svenska spärrar i Baggensfjärden och en möjlig avskärning vid Fällström, en tolkning som lyfts fram i Erik O. Jonsons skildring av skärgårdskriget.[126]

Eftermäle

[redigera | redigera wikitext]

Slagfältsarkeologi och museum

[redigera | redigera wikitext]
Slaget vid Stäket förklaras i Historiearvsmuseet i Nacka. Bild från 2018.

Under 2000-talet har man genomfört omfattande arkeologiska undersökningar med metalldetektorer på slagfältet och de kringliggande platserna, vilket gav ytterligare underlag för rekonstruktion av händelseförloppet under slaget. Projektet "Slagfältsarkeologi vid Stäket" initierades hösten 2003 och de första fältinsatserna på Skogsö genomfördes 2004. Huvudinsatser följde 2006 och 2007 då Riksantikvarieämbetets slagfältsteam tillsammans med lokala föreningar utförde tio dagars metalldetektering, med syfte att kartlägga fältskansarnas utbredning, flankernas lägen och angreppets omfattning, samt att pröva de skriftliga källornas motstridiga uppgifter.[127]

Fältarbetet bedrevs på två slagfältsdelar i kuperad terräng inom Skogsö naturreservat, med arkivstudier och lokala fynd som förarbete. Metoden byggde på programmerade metalldetektorer, GPS-inmätning och registrering i Intrasis.[128] Totalt undersöktes 11 delområden; cirka 60 % av slagfältet täcktes och 316 fynd registrerades, främst musköts- och pistolkulor, druvhagel och handgranatsskärvor, delar av blanka vapen och musköter, hästutrustning, verktyg, knappar och mynt. Fynden markerade skansgränser, förposteringar och ryska anfallsvägar, bland annat kraftiga handgranatkoncentrationer mellan Knapens hål och Skogsö träsk samt kulkoncentrationer på den "västra sluttningen" och vid hästhagar och koloniområden.[129] Utvärderingen framhöll att resultatet gav ett gott underlag för en nyanserad rekonstruktion av huvud- och perifera stridszoner samt av svenska och ryska positioner.[130]

Fortsatt analys med terrängmodeller, kompletterande sökinsatser och undersökningar av massgravar samt skeppsvrak genomfördes mellan 2008 och 2009. Detta gjordes med anledning av Svenska kraftnäts planering av framtida stam- och regionnät i Stockholms län. Tillstånd gavs av Länsstyrelsen och markägaren Nacka kommun, fältarbetet utfördes av arkeologerna Thomas Englund, Britta Kihlstedt och Ann Vinberg, rapporten sammanställdes slutligt av Katarina Appelgren och finansieringen stod Svenska kraftnät för.[131] I den föregående kulturmiljöanalysen noterades att den tänkta kabelsträckningen korsade det tidigare slagfältet. Slagfältet är inte klassat som fast fornlämning men bedömdes kunna rymma dels dolda fasta lämningar såsom massgravar, dels stridsrelaterade lösfynd med kulturhistoriskt värde, varför UV Mitt fick i uppdrag att genomföra en etapp-2-utredning med riktade schakt.[132]

Undersökningen omfattade dels en cirka 50 meter lång sträcka vid Stockviken, i anslutning till Lännerstasundets östra del, dels ett 275 meter långt sammanhängande område norr om Skogsö träsk. Båda platserna visade sig vara kraftigt störda av sentida skräp, bland annat från en handelsträdgård som anlades 1907 och som tillfördes stora mängder stadssopor, vilket påverkade metalldetekteringen. Utredningens överordnade syfte var att undvika skada på eventuella slagfältsgravar och att lokalisera samt omhänderta stridsrelaterade lösfynd för att styra schaktningen.[132] Det första metalldetektorområdet, 1 500 m² vid Stockviken, gav inga stridsrelaterade fynd, medan ett 10 200 m² stort område norr om Skogsö träsk resulterade i 112 fynd, huvudsakligen från striden 1719 (bland annat svenskt avfyrade projektiler och ryska uniformsdetaljer), vilka användes för att lägga 21 sökschakt (318,25 m²) där 16 föremål togs om hand. Fältarbetet i ängsmarken norr om Skogsö träsk tolkades som indikation på betydande ryska förluster, med uniformsdetaljer som sannolikt tappats när stupade och sårade släpats undan under svensk beskjutning, samtidigt som inga tecken på massgravar framkom längs kabelsträckningen och enstaka ben visade sig härröra från slaktavfall eller vilt.[133] Ett trävrak påträffat vid muddringsarbeten vid Boobadet i Nacka har daterats till tidigt 1700-tal och bedömdes av arkeologer kunna vara resterna av ett skepp som användes under slaget vid Stäket.[134]

Som ett resultat av det arkeologiska forskningsprojektet etablerades Historiearvsmuseet i Nacka, även kallat Slagfältsmuseet HAMN, den 1 juni 2014. Musset låg i Saltsö Pir nära hamnen i Fisksätra och var Sveriges första och enda slagfältsmuseum.[135] HAMN-projektet startade 2010 med stöd från Nacka kommun och EU och drevs av Emotion AB till 2018, därefter Stiftelsen Kulturmiljövård.[136] Museet lades ned den 30 april 2023 efter beslut av Nacka kommun och ersattes med en digital variant.[137]

Under sommaren 2023 genomförde Försvarshögskolan seminarier och fältövningar på slagfältet för sina elever, där man analyserade terräng, siktlinjer, framkomlighet och logistik för att förstå hur topografi och väder påverkat striden.[138]

Minnessten och kulturellt efterspel

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Skogsömonumentet
Avtäckning av Skogsömonumentet den 8 juli 1905.

Slaget vid Stäket har fått en framträdande plats i lokalhistorien. År 1905 reste Föreningen för Stockholms fasta försvar en minnessten, det så kallade Skogsömonumentet, med två kanoner på höjden på Skogsöns nordvästra udde, och som ingår i Skogsö naturreservat. Stenen avtäcktes den 8 juli 1905 i närvaro av Oscar II till minne av "Stockholms stads tappre räddare".[139][140] Sidan mot Baggensstäket bär inskriften: "Med Gud till seger" och på baksidan står:

” Till minne af
Stockholms stads tappre räddare
den 13 augusti 1719
Rutger Fuchs och
Johan Henrik v. Essen med
K. Södermanlands Reg:te samt
Baltzar v. Dahlheim med
Östgöta Tremänningar
Aftäcktes denna sten af
H.M. Konung Oscar II
den 8 juli 1905		 „
Under 300-årsdagarna för slaget vid Stäket arrangerades en rad historiska uppvisningar i Stockholm med omnejd. Historiska föreningar från flera länder var tidsenligt klädda i uniformer från 1700-talet. Här är ryska och svenska soldater uppställda på Riddarholmen nedanför Wrangelska palatset inför paraden genom staden och uppvisningen på kaserngården till Armémuseum. Bild från 10 augusti 2019.

I samband med ivigningen av monumentet skrev skalden Carl Snoilsky ett kort "ode" på prosa och på vers som tillägnades slaget. Dikten tog upp motiv som brandrök över skogarna, ryska framstötar och försvaret vid Knapens hål. Dikten och invigningsprosan återgavs länge i populära skildringar och har ofta citerats av svenska historiker.[140] Även arkivarien Theodor Westrin höll ett nationalistiskt högtidstal, senare tryckt i Samfundet S:t Eriks årsbok 1905.[141]

Slaget har högtidlighållits under dess 250-årsjubileum den 13 augusti 1969 i Stockholms slott i närvaro av Södermanlands regemente.[142] Under dess 300-årsjubileum arrangerades historiska uppvisningar och guidade visningar i Stockholm och på Skogsö, Boo och Fisksätra mellan 8 och 18 augusti 2019. Vid uppvisningarna deltog medlemmar av olika historiska föreningar från Sverige, Finland, Norge, Ryssland och Estland.[143][144] Andra historiska uppvisningar på det tidigare slagfältet har också arrangerats under början av 2010-talet.[145][146].

Slaget och dess deltagare gav även upphov till flera gator på Skogsö, inklusive "Bataljvägen", "Dalheimsvägen" och "Rutger Fuchsvägen", liksom "Rutger Fuchsgatan" i Södermalm.[147][148]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar

[redigera | redigera wikitext]
  1. 1 2 Tremänningarna var reservregementen med rekryter ur indelningsverken, uppsatta under stora nordiska kriget och oftast använda till garnisons- och bevakningstjänst under Karl XII.[13]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. 1 2 3 Smirnov 2022, sid. 318–320, 342–343.
  2. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 Englund, Vinberg & Appelgren 2010, sid. 8.
  3. 1 2 3 4 Sundberg 2006, sid. 69.
  4. 1 2 3 Smirnov 2022, sid. 313.
  5. ↑ Smirnov 2022, sid. 313, 331.
  6. 1 2 3 4 Smirnov 2022, sid. 327.
  7. ↑ Sundberg 2006, sid. 18–19.
  8. 1 2 Sundberg 2006, sid. 21–31.
  9. ↑ Smirnov 2022, sid. 307–308.
  10. ↑ Sundberg 2006, sid. 33, 38–39.
  11. ↑ Sundberg 2006, sid. 35–37.
  12. ↑ Björlin 1872, sid. 127–128.
  13. ↑ Smirnov 2022, sid. 309.
  14. ↑ Sundberg 2006, sid. 38–39.
  15. ↑ Sundberg 2006, sid. 39, 41, 43.
  16. 1 2 3 4 5 6 Wolke & Iko 2003, sid. 352–353.
  17. 1 2 3 4 5 Mankell 1866, sid. 253.
  18. 1 2 3 4 Fryxell 1862, sid. 77.
  19. ↑ Sundberg 2006, sid. 44–45.
  20. 1 2 Ullman 2006, sid. 48, 53.
  21. 1 2 3 4 Efimov 2019, sid. 12–13.
  22. 1 2 Sundberg 2006, sid. 46.
  23. ↑ Sundberg 2006, sid. 38–41, 43.
  24. ↑ Sundberg 2006, sid. 43.
  25. 1 2 3 Wolke 2012, sid. 257.
  26. ↑ Sundberg 2006, sid. 49.
  27. ↑ Kuvaja 2008, sid. 252.
  28. ↑ Sundberg 2010, sid. 260.
  29. ↑ Björlin 1872, sid. 129.
  30. ↑ Grimberg 1916, sid. 408.
  31. ↑ Sundberg 2006, sid. 53.
  32. ↑ Smirnov 2022, sid. 179.
  33. ↑ Ullman 2006, sid. 56.
  34. ↑ Björlin 1872, sid. 130–131.
  35. ↑ Sundberg 2006, sid. 58.
  36. ↑ Ullman 2006, sid. 56–70.
  37. ↑ Kuvaja 2008, sid. 253.
  38. ↑ Efimov 2019, sid. 11–12.
  39. ↑ Smirnov 2022, sid. 307–309.
  40. ↑ Sundberg 2006, sid. 55, 57, 74–75.
  41. ↑ Björlin 1872, sid. 142–143.
  42. 1 2 Sundberg 2006, sid. 55, 57.
  43. ↑ Björlin 1872, sid. 145.
  44. ↑ Sundberg 2006, sid. 59.
  45. ↑ Sundberg 2006, sid. 60–61.
  46. 1 2 Sundberg 2006, sid. 65.
  47. ↑ Smirnov 2022, sid. 307.
  48. ↑ Sundberg 2006, sid. 52–53.
  49. ↑ Wolke 2012, sid. 256–257.
  50. ↑ Björlin 1872, sid. 139.
  51. 1 2 Sundberg 2006, sid. 64–65.
  52. ↑ Ullman 2006, sid. 56–62.
  53. 1 2 3 Wetterberg 2006, sid. 318.
  54. ↑ Sundberg 2006, sid. 54–55.
  55. ↑ Sobéus 1997, sid. 21.
  56. 1 2 3 Sundberg 2006, sid. 67, 80–83.
  57. 1 2 3 4 Smirnov 2022, sid. 309–310.
  58. ↑ Sundberg 2006, sid. 70–73.
  59. 1 2 3 4 Smirnov 2022, sid. 311.
  60. 1 2 Megorskij 2014, sid. 2, 6, 8.
  61. ↑ Björlin 1872, sid. 140–141.
  62. ↑ Smirnov 2022, sid. 331–332.
  63. 1 2 3 Sundberg 2006, sid. 80–81.
  64. 1 2 Sundberg 2006, sid. 71–73.
  65. 1 2 Smirnov 2022, sid. 338–349.
  66. ↑ Wolke & Iko 2003, sid. 354–356.
  67. ↑ Sundberg 2006, sid. 74–75.
  68. ↑ Sundberg 2006, sid. 75–77.
  69. 1 2 Ernst Ericsson: Carl Baltzar Dahlheim, von i Svenskt biografiskt lexikon (1931)
  70. ↑ Berg, Klingnéus & Norman 1989, sid. 436.
  71. 1 2 Sundberg 2006, sid. 84–85.
  72. ↑ Wolke & Iko 2003, sid. 356–357.
  73. ↑ Smirnov 2022, sid. 328–329, 352.
  74. ↑ Smirnov 2022, sid. 352.
  75. ↑ Smirnov 2022, sid. 330–333.
  76. 1 2 Megorskij 2014, sid. 2, 8.
  77. ↑ Sundberg 2006, sid. 76–78.
  78. ↑ Wolke & Iko 2003, sid. 355, 357.
  79. ↑ Smirnov 2022, sid. 327, 341, 352.
  80. ↑ Sundberg 2006, sid. 72–75.
  81. ↑ Smirnov 2022, sid. 321–323, 346–347, 352.
  82. ↑ Smirnov 2022, sid. 336–337, 340–341.
  83. 1 2 Smirnov 2022, sid. 354.
  84. ↑ Smirnov 2022, sid. 347.
  85. 1 2 3 Sobéus 1997, sid. 24.
  86. 1 2 Björlin 1872, sid. 157.
  87. 1 2 Fryxell 1862, sid. 78.
  88. ↑ Sundberg 2006, sid. 85.
  89. 1 2 Smirnov 2022, sid. 356–357.
  90. 1 2 3 Efimov 2019, sid. 17.
  91. ↑ Smirnov 2022, sid. 331.
  92. ↑ Megorskij 2014, sid. 3.
  93. 1 2 Smirnov 2022, sid. 347–348.
  94. ↑ Wolke & Iko 2003, sid. 352.
  95. ↑ Sundberg 2006, sid. 95.
  96. ↑ Grimberg 1916, sid. 410.
  97. 1 2 Smirnov 2022, sid. 347–351.
  98. ↑ Sundberg 2006, sid. 97.
  99. 1 2 3 Wolke & Iko 2003, sid. 358.
  100. 1 2 Grimberg 1916, sid. 413.
  101. 1 2 Björlin 1872, sid. 153–154.
  102. ↑ Smirnov 2022, sid. 349–351.
  103. ↑ Fryxell 1862, sid. 79.
  104. ↑ Sobéus 1997, sid. 26.
  105. ↑ Sundberg 2006, sid. 103–105.
  106. ↑ Wetterberg 2006, sid. 329–333.
  107. ↑ Sundberg 2010, sid. 262–263.
  108. ↑ Kuvaja 2008, sid. 237–239, 256–257.
  109. ↑ Sundberg 2006, sid. 82–83.
  110. 1 2 Wolke & Iko 2003, sid. 355–358.
  111. ↑ Smirnov 2022, sid. 361–362.
  112. ↑ Sundberg 2006, sid. 90–92.
  113. ↑ Smirnov 2022, sid. 357–359.
  114. ↑ Björlin 1872, sid. 154–156.
  115. 1 2 Smirnov 2022, sid. 314–315, 355–358.
  116. 1 2 Sundberg 2006, sid. 82–85.
  117. ↑ Grimberg 1916, sid. 412.
  118. 1 2 3 4 Smirnov 2022, sid. 360–361.
  119. ↑ ”Rutger Fuchs och slaget vid Stäket 1719”. Stockholmskällan. Arkiverad från originalet den 15 augusti 2017. https://web.archive.org/web/20170815175003/https://stockholmskallan.stockholm.se/post/28025. Läst 1 oktober 2025.
  120. ↑ Smirnov 2022, sid. 318–320, 347–348.
  121. ↑ Smirnov 2022, sid. 322–323.
  122. ↑ Smirnov 2022, sid. 326–327.
  123. ↑ Sundberg 2006, sid. 103.
  124. 1 2 3 Sundberg 2006, sid. 88–89.
  125. ↑ Sundberg 2006, sid. 97–99.
  126. ↑ Sundberg 2006, sid. 99.
  127. ↑ Englund, Knarrström & Knarrström 2008, sid. 4.
  128. ↑ Englund, Knarrström & Knarrström 2008, sid. 5–7.
  129. ↑ Englund, Knarrström & Knarrström 2008, sid. 7–10.
  130. ↑ Englund, Knarrström & Knarrström 2008, sid. 10–11.
  131. ↑ Englund, Vinberg & Appelgren 2010, sid. 4.
  132. 1 2 Englund, Vinberg & Appelgren 2010, sid. 6.
  133. ↑ Englund, Vinberg & Appelgren 2010, sid. 16–17.
  134. ↑ ”Förstörda fynden vid Boobadet kopplas till historiska kändisar och rysshärjning”. Sjöhistoriska museet. 1 juni 2010. Arkiverad från originalet den 21 oktober 2025. https://web.archive.org/web/20251021002331/https://www.sjohistoriska.se/om-sjohistoriska/pressrum/forstorda-fynden-vid-boobadet-kopplas-till-historiska-kandisar-och-ryssharjning. Läst 21 oktober 2025.
  135. ↑ ”Museet Hamn kommer att digitaliseras”. Nacka Kommun. 17 april 2023. Arkiverad från originalet den 3 juni 2023. https://web.archive.org/web/20230603152841/https://www.nacka.se/uppleva--gora/nyheter-om-kultur-idrott-och-fritid/2023/04/museet-hamn-kommer-att-digitaliseras/. Läst 14 september 2025.
  136. ↑ ”Resan till S:t Petersburg, som gav oss möjligheten att se slaget med "ryska ögon"”. Hamn. 26 oktober 2014. Arkiverad från originalet den 15 augusti 2017. https://web.archive.org/web/20170815180132/http://hamnmuseum.se/2014/10/26/resan-till-st-petersburg-som-gav-oss-mojligheten-att-se-slaget-med-ryska-ogon/. Läst 14 september 2025.
  137. ↑ Blom, Anna-Karin (31 mars 2023). ”Besvikelse över museibeslutet: "Jättetråkigt"”. Nacka Värmdö Posten. Arkiverad 10 amj 2023. https://web.archive.org/web/20230510191624/https://www.nvp.se/2023-03-31/besvikelse-over-museibeslutet-jattetrakigt/. Läst 14 september 2025.
  138. ↑ ”Fältövning i militärhistoria: Slaget vid Stäket 1719”. Försvarshögskolan. 22 augusti 2023. Arkiverad från originalet den 24 februari 2024. https://web.archive.org/web/20240224090914/https://www.fhs.se/arkiv/faltovning-militarhistoria/2023-08-22-faltovning-i-militarhistoria-slaget-vid-staket-1719.html. Läst 24 september 2025.
  139. ↑ Wolke & Iko 2003, sid. 355, 358.
  140. 1 2 Smirnov 2022, sid. 316–317.
  141. ↑ ”Stockholms räddning 1719 af Th. Westrin”. Stockholmskällan. Arkiverad från originalet den 13 maj 2021. https://web.archive.org/web/20210513000615/https://stockholmskallan.stockholm.se/post/29385. Läst 1 oktober 2025.
  142. ↑ ”Södermanlands regemente. 250-årsminnet av striden vid Södra Stäket”. Digitalt Museum. 25 oktober 2018. Arkiverad från originalet den 29 december 2023. https://web.archive.org/web/20231229115820/https://digitaltmuseum.se/021017948014/sodermanlands-regemente-250-arsminnet-av-striden-vid-sodra-staket. Läst 1 oktober 2025.
  143. ↑ ”Årsdagen för Slaget vid Stäket 2019”. Historiearvsmuseet i Nacka. 31 juli 2019. Arkiverad från originalet den 31 juli 2019. https://web.archive.org/web/20190731231412/https://www.hamnmuseum.se/arsdagen-for-slaget-vid-staket/. Läst 1 oktober 2025.
  144. ↑ Angvarson, Elin (23 juli 2019). ”Här kan du fira 300-årsminnet av Slaget vid Stäket”. Mitt i Stockholm. Arkiverad från originalet den 1 oktober 2025. https://web.archive.org/web/20251001102436/https://www.mitti.se/nyheter/har-kan-du-fira-300arsminnet-av-slaget-vid-staket-6.27.112355.43f9b2a868. Läst 1 oktober 2025.
  145. ↑ ”Slaget vid Stäket återskapas”. SVT Nyheter. 14 juni 2013. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/slaget-vi-staket-aterskapat. Läst 1 oktober 2025.
  146. ↑ ”Slagfält lockade hundratals”. SVT Nyheter. 13 augusti 2014. Arkiverad från originalet den 1 oktober 2025. https://web.archive.org/web/20251001100049/https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/slagfalt-lockade-hundratals. Läst 1 oktober 2025.
  147. ↑ ”Dalheimsvägen i Saltsjöbaden”. Svenskaplatser.se. Arkiverad från originalet den 29 september 2025. https://web.archive.org/web/20250929111750/https://www.svenskaplatser.se/Saltsj%C3%B6baden/Dalheimsv%C3%A4gen/. Läst 29 september 2025.
  148. ↑ ”Rutger Fuchsgatan i Stockholm”. Svenskaplatser.se. Arkiverad från originalet den 29 september 2025. https://web.archive.org/web/20250929112231/https://www.svenskaplatser.se/Stockholm/Rutger_Fuchsgatan/. Läst 29 september 2025.

Källor

[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]

Litteratur

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Slaget_vid_Stäket&oldid=58706365”