Slaget vid Fraustadt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Fraustadt
Del av stora nordiska kriget
Skiss över slaget vid Fraustadt.
Skiss över slaget vid Fraustadt
Ägde rum 3 februari 1706 (ss)
2 februari 1706 (gs)
13 februari 1706 (ns)
Plats Fraustadt, Polsk-litauiska samväldet
(dagens Wschowa i sydvästra Polen)
Resultat Avgörande svensk seger
Stridande
Sverige Sverige Kurfurstendömet Sachsen Sachsen
Tsarryssland Ryssland
Befälhavare/ledare
Sverige Carl Gustaf Rehnskiöld Kurfurstendömet Sachsen Johann Matthias von der Schulenburg
Styrka
9 400 man[1] 20 000 man
32 kanoner[2]
Förluster
400 döda
1 000 sårade[3]
7 377 döda
7 300–7 900 tillfångatagna,
av dessa över 2 000 sårade[4]

Slaget vid Fraustadt var ett fältslag som ägde rum den 13 februari 1706 vid staden Fraustadt i Polsk-litauiska samväldet (dagens Wschowa i Polen), i samband med den svenske kungen Karl XII:s fälttåg i Polen 1701 och 1706 under stora nordiska kriget. Den stod mellan en svensk armékår under befäl av general Carl Gustaf Rehnskiöld och en sachsisk-rysk armé under befäl av fältmarskalk Johann Matthias von der Schulenburg.

Efter ett fem år långt fälttåg i Polen hade Karl XII intagit flera polska städer och tvingat den polske kungen August II till att abdikera från sin tron i Polen till förmån för adelsmannen Stanisław Leszczyński. August II hade fortfarande makt från sitt kurfurstendöme Sachsen, och med hjälptrupper från hans bundsförvant Peter I och Ryssland gjorde August II upp en krigsplan i syfte att omringa och förinta Karl XII:s huvudarmé. Efter att Karl XII fick underrättelser om de sachsisk-ryska planerna gjorde han en ilmarsch för att isolera den ryska armén vid staden Grodno, och skickade en armékår på 9 400 soldater under general Rehnskiölds befäl till att bevaka Polens västra gräns.

August II ville ändå fullfölja krigsplanen, och i februari 1706 skickade han från Sachsen en armé på 20 000 soldater under fältmarskalk Schulenburgs befäl mot Rehnskiölds armékår, i syfte att besegra den och senare förena sig med de ryska trupperna vid Grodno. Rehnskiöld genomförde en skenmanöver i syfte att lura Schulenburg till en mer fördelaktig terräng för sitt kavalleri. Den 13 februari möttes arméerna utanför Fraustadt, där det svenska kavalleriet jagade bort det sachsiska kavalleriet och i samarbete med de svenska fotsoldaterna lyckades Rehnskiöld genomföra en dubbel omfattning, vilket fullständigt krossade Schulenburgs armé. Tre fjärdedelar av armén stupade eller tillfångatogs efter slaget, medan de svenska förlusterna uppskattades till runt 1 400 soldater. Med hotet från August II avvärjt kunde Karl XII jaga bort de ryska trupperna vid Grodno, och i september tågade han in i Sachsen och tvingade August till att sluta fred med Sverige.

Slaget anses vara en av den svenska militärhistoriens största segrar, och Rehnskiölds taktik i slaget har jämförts med den som Hannibal använde under slaget vid Cannae. I eftervärlden har slaget blivit ökänt för en massaker som ska ha drabbat de ryska krigsfångarna efter slaget, något som vissa historiker har delade meningar om.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Efter kung Karl XII:s seger mot den sachsisk-ryska armén i slaget vid Düna kunde han påbörja sitt fälttåg mot Polen. Efter segern i slaget vid Kliszow i juli 1702 förhandlade Karl XII om att avsätta August II från Polens tron, men utan resultat. Den svenska armén utsatte då den väl befästa staden Thorn (Torun) vid floden Weichsel för en långvarig blockad från maj till oktober 1703.[5] Staden föll och hela dess garnison om 4 800 sachsiska soldater togs till fånga. Den svenska arméns styrka, i kombination med Augusts avtal med tsar Peter I, fick många polska adelsmän att gå över till den svenskvänliga oppositionen. I februari 1704 förklarades August inte längre vara kung i Polen och i juli samma år valdes vojvod Stanisław Leszczyński till kung.[6]

August II var dock inte slagen och ryssarna hade intresse av att stödja honom. Den rysk-sachsiska strategiska planen var att en sachsisk armé under Johann Matthias von der Schulenburg skulle bryta sig in i Polen för att förena sig med en större ryttarhär under ledning av August II själv och sedan tillsammans med den ryska huvudstyrkan, som befann sig i Livland, nerkämpa den svenska huvudarmén. I västra Polen låg dock en svensk armékår under Rehnskiöld, som antingen måste kringgås eller bekämpas av Schulenburg innan föreningen skulle kunna ske.

I början av mars 1705 anordnade den ryske fältmarskalken Boris Sjeremetev ett möte med den sachsiske generalen Otto Arnold von Paijkull för att komma överens om en gemensam handlingsplan i syfte att besegra Karl XII. Grunden för strategin var en plan som utarbetades av adelsmannen Johann Patkul redan i 1703, som innefattade ett kombinerat anfall som skulle neutralisera den svenska armén. Von Paijkull imponerades av Patkuls planer, och förespråkade att planen skulle kunna användas som ett sätt att locka ut Karl XII och den svenska huvudarmén från Storpolen och gå österut mot Brest-Litovsk. Detta skulle uppnås genom att den ryska huvudarmén under befäl av Georg Benedict Ogilvy och von Paijkulls trupper stationerade vid Brest skulle sammanstråla, vilket skulle tvinga Karl XII att möta dem i strid. Samtidigt skulle den sachsiska huvudarmén från Sachsen marschera förbi Polen och anfalla Karl XII bakifrån. Patkul ansåg att planen var för riskabel och föreslog att de allierade skulle först krossa Lewenhaupts kurländska armé, innan Ogilvys trupper skulle möta Karl XII. Annars skulle Ogilvys rygg vara hotad.[7] En kompromiss gjordes mellan de två strategierna, där man kom överens om att Sjeremetev skulle strida mot Lewenhaupt samtidigt som Ogilvy marscherade mot den befästa staden Grodno. Där ansåg de allierade att Ogilvy kunde stå emot Karl XII:s trupper länge nog för att den sachsiska huvudarmén skulle anlända från Kraków. Under tiden skulle von Paykull anfalla med sina kombinerade sachsisk-polska trupper mot Warszawa för att avbryta Stanisławs kröning.[8]

Upptakten till slaget[redigera | redigera wikitext]

Truppförhållandena under slutet av 1705. De sachsisk-ryska trupperna representeras med röd färg, och de svenska trupperna med blå färg.

Sachsens och Rysslands planer sattes i verket i början av juli när Sjeremetev började marschera mot Adam Ludwig Lewenhaupts trupper i Kurland. De två arméerna träffades den 26 juli i slaget vid Gemauerthof, där ryssarna besegrades. Trots resultatet valde Lewenhaupt att dra sig tillbaka till Riga och drabbades av stora förluster, vilket ledde till att Kurland ockuperades av Peter I med sina ryska förstärkningar. Detta var en fördel för Ogilvys armé, då med skyddad rygg kunde armén marschera mot Grodno.[8] Endast fem dagar senare, den 31 juli, anlände Paykull med sin armé till Warszawas utkanter, och försökte med en överraskningsattack stoppa Stanisławs kröning. I det efterföljande slaget vid byn Rakowitz utanför Warszawa vann den Carl Nieroth underlägsna svenska trupper, som stod vakt vid Warszawa, en avgörande seger. Paykull blev tillfångatagen, och svenskarna beslagtog hemliga dokument som informerade dem om ett eventuellt anfall mot Warszawa av en större rysk armé under Peter I:s befäl.[9]

Efter att Karl XII fick besked om Peters planer, bröt han upp från sitt fältläger vid Rawicz den 8 augusti och marscherade närmare till Warszawa för att kunna skydda staden fullt ut tills att Leszczyńskis kröning var fullbordad. Han beordrade general Carl Gustaf Rehnskiöld att med en armékår på 10 000 man marschera till Posen för att skydda den svenska huvudarméns rygg från den sachsiska huvudarmén under Schulenburgs befäl, som hotade att tåga in i Polen. Den 15 september erövrade Peter I staden Mitau i Kurland.[10] De allierade framgångarna var dock begränsade, då Stanisławs kröning slutfördes den 4 oktober.[11] Senare samma månad, den 25 oktober, gjorde de allierade ett snabbt anfall för att förstöra bron som gick över floden Weichsel, från Warszawa till Praga, för att sakta ner de svenska trupprörelserna. Men anfallet slogs tillbaka av en handfull svenska soldater.[12] En månad senare, den 28 november, slöt Sverige och Polen fred med varandra i fördraget i Warszawa genom Warszawakonfederationen, vilket ökade Sveriges ställning i Polen ytterligare. Karl XII kunde nu marschera, efter att ha väntat mer än ett år sedan August II:s avsättning, mot Ogilvys ryska armé, som redan vid denna tid hade anlänt till Grodno.[13]

Karl XII bröt upp från sitt vinterkvarter vid Błonie den 9 januari 1706 och anlände till Grodno med den svenska huvudarmén på 20 000 soldater,[14] ihop med 10 000 polsk-litauiska hjälptrupper.[15] En rysk armé på 28 000 män var stationerad i staden.[14][16] Dåligt väder förhindrade Karl XII från att marschera ut tidigare. Han var redo att söka strid med de ryska trupperna, och verkade gå rakt in i den fälla som de allierade hade satt upp för honom i enlighet med deras ursprungliga plan. I Sachsen väntade Schulenburg fortfarande med sina 20 000 soldater med att korsa den polska gränsen och gå i strid med Rehnskiöld. Han planerade att avtåga med sin armé så snart som han fick bud om Karl XII:s korsning av floden Weichsel.[14] Men Karl XII inledde en 36 mil lång ilmarsch mot Grodno, som i sin tur överraskade de allierade, då de antog att Karl XII inte skulle börja sin marsch före vårens inträde.[14] Efter att ha fått bud om hans trupprörelser diskuterade de allierade om tre alternativ; att antingen möta Karls XII:s armé på öppet fält, att förskansa sina trupper i Grodno, eller att dra sig tillbaka. Medan de inte var oense om deras handlingsplan, hade Karls XII armé anlänt framför Grodnos befästningar den 24 januari och spärrade in de allierade trupperna i staden.[17] Innan den svenska arméns ankomst hade August II, som dittills hade sammanstrålat med den ryska armén, brutit ut ur staden med 5 000 ryttare.[18] Han strävade efter att förstärka sina trupper med ytterligare 3000 man innan han skulle förena sig med Schulenburg och den sachsiska huvudarmén,[19] vars enda hinder med att anfalla Karls XII:s armé bakifrån var Rehnskiölds armékår vid Posen.[20][21]

Så resolverade jag att draga mig till Fraustadt tillbaka i den tanken att locka till mig fienden efter mig utur sin fördel, inbillandes honom att jag ville alldeles draga mig av.
–Rehnskiöld

Schulenburgs trupper var uttröttade efter marschen från Sachsen och hade begränsade förråd vilket gjorde att Schulenberg var angelägen att söka strid. När det uppdagades att svenskarna inte dragit sig tillbaka utan ställt upp till strid hade han endast begränsad tid att ställa upp sina styrkor till slag.

Slagordning[redigera | redigera wikitext]

Stridsformationen under slaget vid Fraustadt.

Efter att ha lämnat Sachsen och genomkorsat det kejserliga Schlesien intog Schulenbergs armé en mycket stark ställning på en höjd på den polska sidan av den polsk-schlesiska gränsen. Rehnskiölds kår befann sig alldeles i närheten. Efter att ha rekognoserat kom Rehnskiöld till slutsatsen att ett anfall skulle bli mycket svårt i terrängen. Istället iscensattes en skenmanöver där den svenska armén drog sig tillbaka i ordning men gav sken av att befinna sig i reträtt. Den svenska armén ställde istället upp sig på det öppna fältet vid Schwetzkau öster om Fraustadt klockan fem på morgonen den 3 februari, samtidigt som den sachsisk-ryska armén bröt upp för att förfölja svenskarna. Rehnskiöld hade valt plats för slaget vilket var en fördel som kom väl till pass då det stora sachsisk-ryska övertaget.

Sachsisk-ryska armén[redigera | redigera wikitext]

Den sachsisk-ryska armén under Johann Matthias von der Schulenburgs befäl bestod av omkring 20 000 soldater. Av dem var 16 000 fotsoldater, 4 000 ryttare och medförde 37 artilleripjäser. Han valde att placera sin armé på ett 2 kilometer brett fält öster om Fraustadt, som låg mellan byarna Röhrsdorf (Osowa Sień) i norr och Geyersdorf (Dębowa Łęka) i söder. Terrängen var fylld med frusna åar, diken, dammar och moras, vilka utgjorde naturliga hinder för den ankommande svenska armén. Men terrängen åsamkade stora nackdelar även för de sachsisk-ryska trupperna, då vattenhindren tvingade Schulenburg att placera trupperna i trånga utrymmen, vilket försvårade deras rörelser och där de inte kunde utnyttja deras numerära överlägsenhet.[22]

Fotsoldaterna uppdelades i 19 sachsiska och 10 ryska bataljoner, samt en fransk och två schweiziska bataljoner.

Infanteriet och fältartilleriet ställdes upp på en 1,6 kilometer lång linje mellan Röhrsdorf och Geyersdorf, vilka användes som flankskydd och soldaterna tog skydd bakom staket och gärdesgårdar. Vid Geyersdorf stod de sachsiska gardesbataljonerna och vid Röhrsdorf stod de ryska trupperna. Framför linjen placerades spanska ryttare. Kavalleriet fördelades bakom Geyersdorf och Röhrsdorf.

Svenska armén[redigera | redigera wikitext]

Den svenska armén under Carl Gustaf Rehnskiölds ledning bestod av omkring 9 400 soldater. Av dessa var 3 700 fotsoldater från Sverige, fördelade på 10 bataljoner, 5 700 ryttare och dragoner, fördelade på 37 skvadroner, från Sverige, Finland och de svensktyska provinserna Pommern, Bremen och Verden.

Svenskarna stod från 3 km avstånd från den sachsisk-ryska linjen. Armén skulle delas upp i fyra stridsgrupper med fotsoldater och ryttare och anfalla linjen frontalt, medan kavalleriflyglarna skulle anfalla och slå ut de sachsiska kavalleriflyglarna och sedan anfalla linjen bakifrån. Den vänstra kavalleriflygeln under generalmajor Alexander Hummerhielms ledning skulle anfalla kavalleriet vid Geyersdorf, medan den högra kavalleriflygeln under överste Ernst Detlof von Krassows ledning skulle anfalla kavalleriet vid Röhrsdorf. De svenska fotsoldaterna skulle riva ner de spanska ryttarna för att bereda väg för de svenska ryttarna.

Slaget[redigera | redigera wikitext]

Vid tolvtiden på förmiddagen började de tre svenskarna kolonnerna rycka fram mot den sachsisk-ryska linjen. Svenska valackskvadroner gick i täten för att rensa terrängen. De svenska kavalleriflyglarna gjorde en kringgående rörelse för att anfalla det sachsiska kavalleriet.[23]

Den svenska högra kavalleriflygeln gjorde ett anfall mot den sachsiska vänstra kavalleriflygeln vid Röhrsdorf, som snabbt drevs på flykt och förföljdes av två svenska skvadroner, medan huvuddelen av den svenska flygeln red vidare mot den ryska flygeln. När den svenska vänsterflygeln skulle möta det sachsiska kavalleriet utanför Geyersdorf hamnade de på en tillfrusen sjö, vilket tvingade de svenska ryttarna att stiga av sina hästar och leda dem över isen, eftersom hästarna var oskodda.[23]

"De högmodades över oss, skrattade överljud och sa så att vi det granneligen höra kunde: wir wollen die Mäusen lebendig fangen [vi ska fånga mössen levande]. [...] Det blev igenom Guds hjälp en annan lek och dans för dem, så snart svenska dragoner kom till häst igen."
Joachim Matthiæ Lyth[24]

När de svenska ryttarna passerade sjön och satt på sina hästar igen, gick dem genast till anfall mot de sachsiska ryttarna. Svenskarna slogs tillbaka av de sachsiska ryttarna tre gånger, och sachsarna gjorde ett motanfall som dock slogs tillbaka relativt enkelt. Under det fjärde svenska anfallet tog de sachsiska ryttarna till flykten med svenskarna hack i häl. Med hela sachsiska kavalleriet på flykt kunde de svenska kavalleriflyglarna bistå de svenska fotsoldaterna.[23]

Medan ryttarstriderna pågick gick de svenska fotsoldaterna mot den sachsisk-ryska linjen. Från 100 meters avstånd blev svenskarna beskjutna av en sachsisk artillerisalva, men de fortsatte vidare och vid ankomsten till de spanska ryttarna blev de beskjutna på nytt av både kanoner och musköter. Vid några tiotal meters avstånd avfyrade de svenska musketerarna en salva, och gick genast till närstrid mot den sachsisk-ryska linjen. Den ryska flygeln blev angripna både framifrån av svenska fotsoldater och av den svenska högra kavalleriflygeln från flanken och bakifrån, och sattes snabbt ur stridbart skick och började retirera. Med det ryska hotet borta beordrade Rehnskiöld att lösgöra den högra kavalleriflygeln och sätta dem som reserv.[25]

"När de våra trängde dem närmare in på skinnet, skyndade sig var och en så mycket möjligt var att komma till skogen."
Nils Gyllenstierna, överstelöjtnant vid kavalleriet.[26]

Båda arméernas centrum hamnade i en hård närstrid, där den sachsiska fronten försvarade sig väl och med förstärkningar från den bakre linjen utförde sachsarna motanfall. Svenskarna gjorde dock ett genombrott och började rulla upp den sachsiska fronten mot söder. Det sachsiska gardet gjorde hårt motstånd och slog tillbaka flera frontalanfall, men det blev senare omringade från flera sidor och blev tvungna att retirera. Svenskarna erövrar de sachsiska kanonerna och använder dem för att beskjuta de flyende sachsiska och ryska soldaterna.[25]

Med stora delar av sin armé i reträtt, och med en skottskada i höften, beordrade Schulenburg att hans överlevande trupper skulle retirera norrut öster om Röhrsdorf. När Rehnskiöld fick syn på detta beordrade han den högra kavalleriflygeln att skära av den sachsisk-ryska reträttvägen från Röhrsdorf, vilket tvingade Schulenburg att fly västerut genom Fraustadt. Rehnskiölds trupper förföljde de flyende sachsiska och ryska trupperna från flera håll: den svenska högerflygeln gjorde en omfattning söder mot byn Oder Pritschen (Przyczyna Górna); den svenska centern sprang västerut och passerade Fraustadt; och den svenska vänsterflygeln galopperade hack i häl mot de flyende trupperna. Vid Oder Pritschen blev kvarlevorna av de sachsisk-ryska trupperna omringade, och den svenska vänsterflygeln avbröt förföljandet mot de flyende trupperna och slöt ringen söder om byn. De sachisk-ryska trupperna blev därmed tvungna att ge sig fångna.[1][27][25]

Förluster[redigera | redigera wikitext]

Slaget vid Fraustadt var en av de största svenska segrarna under kriget. 7 300 stupade på den sachsisk-ryska sidan (varav 6 000 ryssar), medan svenskarna förlorade 400 döda och 1000 sårade.[28]

Tillfångatagna sachsiska soldater fördes till svenska fångläger, varav flera värvade förband istället kom att infogas i den svenska armén. Svenskarna erövrade efter slaget 71 fanor, hela det sachsiska artilleriet, 11 000 värjor och lika många gevär.

Massaker eller inte?[redigera | redigera wikitext]

Slaget har i eftervärlden varit känt för en massaker som ska främst ha drabbat de ryska soldater som tillfångatogs efter slaget. Ett tydligt bevis för denna massaker var en dagboksanteckning skriven av soldaten Joachim Matthiæ Lyth i Västmanlands regemente, och som lyder följande:

... beslöto dem så å andra sidan staden så månge de ännu öfrige woro ock actionen intet fullit, då de ock straxt kastade sitt gevär neder, togo sina hattar af sig och ropade om pardon, som saxarne öfwer alt bekommo, men ryssarne intet, utan lät H:s Exell:s H:r General Renschiöld straxt formera en cretz af dragoner, cavallerie och infanteri, utj hwilken sig alla öfwerblefne ryssar församla måste, ungefär wid pas 500 man, som straxt utan någon nåd i cretzen blefwo ihiälskutne och ihiälstuckne, att de föllo öfwer hwarandra som slacktefår.
Joachim Matthiæ Lyth, Ur Joachim Matthiæ Lyths dagbok. Lyth var soldat i Västmanlands regemente och deltog i striderna vid Thorn, Fraustadt, Holowczyn och Poltava. Efter kapitulationen vid Perevolotjna hamnade han i rysk fångenskap och kom hem till Sverige 1722. Lyths dagboksanteckningar från kriget och fångenskapen utgavs av August Quennerstedt i Karolinska krigares dagböcker.[29]
Ett ännu som mig underligit förekom vil jag här anföra, nemligen at ingen af de 6000:de ryssar som voro saxerne tilhielp gafs någon pardon, utan blefvo alla masacrerade; de voro alla munderade i hvita råckar med rödt foder, hvaraf några under flyckten som fådt så lång tid, vändt om råckarna och det röda fodret ut, fingo pardon i mening at de voro saxar, men sedan general Renschiöld fick veta at de voro ryssar, lät han föra dem för fronten, och befalte at skiuta dem för hufvudet, som var rätt ett ymkeligt spectacel.
Alexander Magnus Dahlberg, Ur Alexander Magnus Dahlberg självbiografi. Dahlberg var dragon vid generalmajor Buchwalds dragonregemente, och avancerade senare till underofficer vid Västerbottens regemente, och blev den 2 februari 1709 fänrik där.[30]
Så tycktes mig det mycket väl vara, det som herr generalen beslutat så väl angående posen som och om fångarna.
Karl XII, Ur Karl XII:s brev till Carl Gustaf Rehnskiöld, daterat 2 maj (SS) 1706.[31]

Följder[redigera | redigera wikitext]

Samtida kopparstick av Johan David Schwartz som avbildar den officiella middagen mellan Karl XII och August II efter undertecknandet av freden i Altranstädt.

Den 27 mars fick Peter I besked om det katastrofala nederlaget vid Fraustadt, och insåg att det fanns ingen chans för de rysk-sachsiska trupperna att anfalla Karl XII:s huvudarmé. Han beordrade Ogilvy att försöka fly från Grodno och retirera mot Brest-Litovsk.[32] Ogilvy utförde ordern den 4 april och lyckades bryta sig ut ur staden osedd med sina överlevande soldater och lämnade kvar 8 000 soldater som hade dött av svält och sjukdomar. De flydde över floden Njemen och hann förstöra den enda bron, vilket gav dem ett försprång före de förföljande svenskarna. Flykten skedde genom svårframkomlig terräng och tärde hårt på soldaterna. Ytterligare 9 000 soldater förlorades under reträtten när svenskarna förföljde ryssarna hela vägen till Polesien, där de till slut stoppade förföljelsen.[33][34] Mazepa mötte ett liknande nederlag, när han skickade 4 700 soldater i ett försök att rädda de kosacker som var fångade i fästningen Lachowicze. Dessa krossades av en svensk ryttarkår vid byn Kletsk den 30 april, varefter garnisonen i Lachowicze kapitulerade till svenskarna den 12 maj.[35] Totalt dödades nästan 10 000 av tidigare 14 000 innan inringningen av Grodno.[35][36]

Svenskarna hade nått en framgång genom att ryssarna tvingats lämna östra Polen. Svenskarna stannade i Polen för att proviantera, innan de gick in i Sachsen den 27 augusti 1706. Sachsen utgjorde tysk-romerskt territorium och intåget medförde en risk för att kejsaren i Wien skulle förklara krig. I byn Altranstädt väster om Leipzig inleddes förhandlingar och fred slöts mellan Sverige och Sachsen den 14 september. Avtalet innebar bland annat att August skulle avstå den polska kronan och avsäga sig förbundet med Ryssland. Framgången på slagfältet medförde även att andra svenska rivaler som Danmark och Preussen tills vidare avskräcktes från att inleda fientligheter mot Sverige. Svenskarna slog vinterkvarter i det rika Sachsen och armén kunde rustas inför det ryska fälttåget.[27]

Deltagande svenska regementen[redigera | redigera wikitext]

Truppslag Befälhavare[37] Deltagande regementen[37][38] Fördelning[38][37]
Högra flygeln
Infanteri Ernst Detlof von Krassow
Carl Gustaf Rehnskiöld
Närke-Värmlands regemente (2 bataljoner) 2 bataljoner
Kavalleri Valackregementet (2 skvadroner)
Livdragonregementet (4 skvadroner)
Norra skånska kavalleriregementet (8 skvadroner)
Bremiska dragonregementet (4 skvadroner)
Pommerska dragonregementet (2 skvadroner)
20 skvadroner
Centern
Infanteri Arvid Axel Mardefelt
Axel Sparre
Södermanlands regemente (3 bataljoner)
Kronobergs regemente (2 bataljoner)
Västmanlands regemente (3 bataljon)
8 bataljoner
Kavalleri Livdragonregementet (4 skvadroner)
Drabantkåren (2 skvadroner)
Åbo, Nylands & Viborgs tremänningskavalleri (2 skvadroner)
Karelska lantdragoner (2 skvadroner)
10 skvadroner
Vänstra flygeln
Infanteri Alexander Hummerhielm
Didrik Fredrik Pattkull
Västerbottens regemente (2 bataljoner) 2 bataljoner
Kavalleri Nylands kavalleriregemente (4 skvadroner)
Svenska adelsfanan (3 skvadroner)
Skånska ståndsdragonerna (4 skvadroner)
Pommerska dragonregementet (1 skvadron)
Verdiska dragonregementet (5 skvadroner)
17 skvadroner

Kulturella referenser[redigera | redigera wikitext]

Slaget skildrades i låten Ett fält färgat rött av det svenska power-metal-bandet Sabaton, och som ingår i deras album Carolus Rex från 2012. Slaget nämns också i låten Karl XII av vikingarockgruppen Odins Änglar.

Ögonvittnesskildringar[redigera | redigera wikitext]

När nu alt war wäl recognoscerat, formerades linien till träffen ock reserven utj opswängningen af columnerne, då wi i Jesu namn anmarcherade emot fienden kl. wid pass 10 om dagen, som med sin lösen å 3:ne stycke skått bad oss wara wäl lkomne, där på straxt salvorne gick med deras stycken, så många de hade; hwaremot wi, utan att lossna[!] ett gewär, avancerade in uppå fienden, så att wåra dragoner ock cavalleriet swängde utom byarna till höger ock wänster, hwaremellan fienden sig posteradt, ock wårt in-fanterie mitt uppå deras linia anföllo. Dragoner ock ryttare gick löst på fiendens cavallerie rned wärjan i handen, sammaledes de ock bemötte oss, men infanteriet gåfwo sina dycktige salvor, så att de, som lågo innan före spanska ryttarne, måste ofördröjeligen retirera sig in till sielfwa fiendens linie, då wåra lyckeligen straxt fingo spanska ryttarne åtskilde ock i full ock continuerlig eld avancerade in på fiendens, som redan måst förlåta sina stycken.
Joachim Matthiæ Lyth, [39]
Jag haar fuller for detta H:r Ambassadeuren tiensthn notificerat om den herrliga victorien som K. M:tz rättmätige wapn, den 3 huius, under Fröenstad (Frauenstadt) ehrhöllo, som och der-hoos begierte H:r Ambassadeuren tächtes hoos Kongl. Preussiska håfvet, derliän arbeta, att man kunde genom dess land till Pommern öfverskicka dhe fångar, stycken och hvad mera som af fienden ebröfrat blef; men som iag sedermer intet Jiördt häraf, och kan eij weta huruwijda mitt breef fortkoromit, haar iag härmedelst sådant tienstligen welat iterera; Järawäl härhoos till H:r Amhassadeurens närmare underrättelse om benämde victoria öfversända en relation, som allenast till sielfva realiteten, utan någon wid-löftigheet, skrymtan -eller tillsattz af hvad som py passerat, korteligen opsatt är.
Carl Gustaf Rehnskiöld, Ur Carl Gustaf Rehnskiöld brev till friherren och ambassadören i Berlin Johan Rosenhane, daterat 18 februari (SS) 1706 i Morkow.[40]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia: Campaign of Grodno (31 maj 2017)

  1. ^ [a b] Ericson Wolke (2009), sid. 145-146
  2. ^ Sjöström (2009), sid. 132-133
  3. ^ Sjöström (2009), s. 246
  4. ^ Sjöström (2009), s. 245-246
  5. ^ Liljegren (2000), s. 123
  6. ^ Kuvaja (2008), sid. 156-160
  7. ^ Sjöström (2008). s. 70
  8. ^ [a b] Sjöström (2008). s. 72
  9. ^ Ullgren (2008). s. 127
  10. ^ Lundblad (1835). s. 391
  11. ^ Sjöström (2008). s. 84
  12. ^ Grimberg & Uddgren (1914). s. 233–236
  13. ^ Sjöström (2008). s. 85
  14. ^ [a b c d] Sjöström (2008). s. 86–87
  15. ^ Gordon (1755). s. 216
  16. ^ Ericson Wolke (2009), sid. 274
  17. ^ Grigorjev & Bespalov (2012). s. 165
  18. ^ Svensson (2001). s. 89
  19. ^ Sjöström (2008). s. 88
  20. ^ Larsson (2009). s. 148
  21. ^ Liljegren (2000). s. 134
  22. ^ Sjöström (2009), s. 160
  23. ^ [a b c] Ericson Wolke (2003), 276-277
  24. ^ Sjöström (2008). s. 220
  25. ^ [a b c] Ericson Wolke (2003), 278-279
  26. ^ Åberg (1976), s. 110
  27. ^ [a b] Kuvaja (2008), sid. 168-172
  28. ^ Nordberg (1745), s. 474
  29. ^ Quennerstedt (1903), s. 31
  30. ^ Dahlberg (1911), s. 11
  31. ^ Ullman (2008), s. 139
  32. ^ Sjöström (2008). s. 276
  33. ^ Grigorjev & Bespalov (2012). s. 167
  34. ^ Sundberg (2010). s. 232
  35. ^ [a b] Henriksson (2009). s. 6–12
  36. ^ Oleg Bezverkhnii. Paragraf. 5
  37. ^ [a b c] Sjöström (2008), s. 166–168
  38. ^ [a b] Martinsson, Örjan. ”Svenska uniformer i slaget vid Gadebusch”. www.tacitus.nu. Arkiverad från originalet den 13 september 2015. https://web.archive.org/web/20150913062633/http://www.tacitus.nu/karoliner/slag/Narva/slagordning.htm. Läst 7 maj 2017. 
  39. ^ Quennerstedt (1903), s. 30-31
  40. ^ Kungliga Samfundet (1832), s. 326

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]