Belägringen av Tönning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Belägringen av Tönning
Del av Stora nordiska kriget
Tönning1651.jpg
Tönnings fästning.
Ägde rum 1713-7 februari 1714
Plats Tönning, Holstein-Gottorp, Tyskland
Resultat Allierad seger
Stridande
Sverige Sverige
Merchant Ensign of Holstein-Gottorp (Lions sinister).svg Holstein-Gottorp
Danmark Danmark
Kurfurstendömet Sachsen Sachsen
Tsarryssland Tsarryssland
Befälhavare/ledare
Sverige Magnus Stenbock Tsarryssland Aleksandr Mensjikov
Styrka
9 600 svenska soldater
1 600 holsteinska soldater
36 000 man

Belägringen av Tönning utspelades mellan 1713 och 1714 under det stora nordiska kriget, vid fästningen Tönning i Holstein-Gottorp, en allierad till Sverige. En armé bestående av danska, sachsiska och ryska trupper belägrade staden, vilket tvingade den svenska fältmarskalken Magnus Stenbock att kapitulera med sin svenska armé den 6 maj 1713. De holsteinska soldaterna kapitulerade i februari 1714.[1]

Upptakten[redigera | redigera wikitext]

Under Stralsunds belägring försörjdes staden av postfregatter från Karlshamn, men i slutet av september 1712 sänktes över 50 svenska försörjningsfartyg och ett örlogsskepp (en brigantin) av en dansk örlogsflotta. Den svenska hären i Stralsund gick därmed miste om viktig förplägnad och ammunition. Befälhavaren Magnus Stenbock beslöt att en del av den svenska armén skulle bryta sig ut, och via Rügen tog man sig i land i Vorpommern.Stenbock ignorerade sin order om att marschera in i Polen, istället vände han västerut och besegrade en dansk armé i slaget vid Gadebusch och förföljde de återstående danska trupperna i Holstein. För denna bedrift utsåg Karl XII Stenbock till fältmarskalk. Danmarks rysk-sachsisk-polska allierade skickade 36 000 soldater efter Stenbock.

Belägringen[redigera | redigera wikitext]

I början av 1713 blev de svenska och holsteinska trupperna omringade av en kombinerad rysk-sachsisk-polsk armé i området runt staden Tönning. Den svenska styrkan som bestod av resterna av Magnus Stenbocks armé på 16 000 man. I februari 1713 gav den underårige hertigen Karl Fredrik av Holstein-Gottorp,[2] trots sitt hertigdömes proklamerade neutralitet,[3] beskydd och hjälptrupper från Tönning till Stenbock, i väntan på stöd från Storbritannien och Holland som en upprepning av fördraget år 1700. Men han fick aldrig hjälp. Stenbocks återstående armé på 9 000 man var därmed instängda i Tönning och fick slut på förnödenheter. När även 2 800 svenskar insjuknade blev Stenbock tvungen att kapitulera den 16 maj 1713.[4] Själva kapitulationen var oundviklig, armén jagades av både danska, sachsiska och andra tysktalande trupper. I åtta månader hade armén försörjt sig på plundring i Vorpommern, Mecklenburg och Schlesvig. Armén hade vunnit vid Gadebusch, men där försvagats och tvingats använda nästan all ammunition.

Den holsteinska garnisonen på 1 600 man i Tönnings fästning höll ut fram till den 7 februari 1714.[4][5] Danska styrkor, som följde kung Fredrik IV:s order om en ockupation den 13 mars 1713,[3] fick fullständig kontroll över Holstein-Gottorp när de sista holsteinska soldaterna allierade till Sverige tillfångatogs under 1715.[4] Efter Tönnings kapitulation jämnades dess befästningsverk och palats med marken fram till 1735.[6]

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

Beslutet av hertigen av Holstein-Gottorp att öppna Tönnings portar till Stenbock, samt förmedlingen av den svenska kapitulationen, skrevs ner av baron Georg Heinrich von Görtz, en diplomat i Karl Fredriks hov. De svenska fångarna fördelades lika mellan segrarmakterna, trots den ryske befälhavaren Aleksandr Mensjikovs order från tsar Peter den store om att samla in den största andelen svenskar till Ryssland, då han ansåg att ryssarna innehade det största kontingenten i den allierade armén. Olydnaden ledde till rykten om att Mensjikov hade blivit mutad av Görtz.[2] Magnus Stenbock arresterades och fördes till Köpenhamn, men behandlades drägligt tills hans flyktplaner uppdagades. Då kastades han ner i källarhålorna, där han dog några år senare.

Regementen[redigera | redigera wikitext]

I samband med kapitulationen upplöstes ett flertal svenska regementen genom att de hamnade i dansk fångenskap. Regementena sattes upp på nytt i Sverige.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wilson (1998), sid. 139
  2. ^ [a b] Bushkovitch (2001), sid. 310
  3. ^ [a b] Jakubowski-Tiessen (1983), sid. 157
  4. ^ [a b c] Wilson (1998), sid. 140
  5. ^ Jakubowski-Tiessen (1983), sid. 158
  6. ^ Klose (1958), sid. 259

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Bushkovitch, Paul (2001) (på engelska). Peter the Great. The struggle for power, 1671-1725. New studies in European history. Cambridge University Press. ISBN 0-521-80585-6 
  • Jakubowski-Tiessen, Manfred (1983) (på tyska). Der frühe Pietismus in Schleswig-holstein. Entstehung, Entwicklung und Struktur. Arbeiten zur Geschichte des Pietismus. "19". Vandenhoeck & Ruprecht. ISBN 3-525-55802-3 
  • Klose, Olaf (1958) (på tyska). Handbuch der historischen Stätten Deutschlands: Bd. Schleswig-Holstein und Hamburg, hrsg. von O. Kolse Band 1 von Handbuch der historischen Stätten Deutschlands. Kröner 
  • Wilson, Peter Hamish (1998) (på engelska). German armies. War and German politics, 1648-1806. Warfare and history. Routledge. ISBN 1-85728-106-3 

Övriga källor[redigera | redigera wikitext]

  • Stenbock, Magnus i Meyers Konversationslexikon, band 15 från Retrobibliothek.de (tyska)
  • Ett tyskt TV-program "Det gåtfulla slaget" där den tyske historikern Joachim Krüger (efter tyska dykarfynd av en stor mängd sänkta svenska skepp utanför Rügen väst om Kap Arkona, alla byggda av ek) hittade dokument i svenska riksarkivet som visar att drygt 50 postfregatter och ett större örlogsskepp förlorats i slutet av september 1712, på väg med ammunition o.a. till de i Stralsund belägrade svenskarna