Stridsvagn

Redigera länkar
Från Wikipedia
Version från den 30 juli 2017 kl. 00.19 av Hengistmate (Diskussion | Bidrag) (Fordonet heter Renault FT, inte FT-17.)
För antika stridsvagnar, se häststridsvagn.
En svensk Stridsvagn 122
En amerikansk M1A1 Abrams-stridsvagn.

En stridsvagn är ett bepansrat och bestyckat militärt stridsfordon. Stridsvagnar (och alla andra markstridsfordon) klassas efter vapenverkan, rörlighet och skydd. Ordet används ibland felaktigt om alla pansarfordon, men termen syftar enbart på moderna tunga stridsfordon som är kraftigt beväpnade, mycket rörliga och rejält skyddade mot alla sorters vapenverkan. Ordet pansarvagn anses i Sverige vara talspråk, men används inom den finlandssvenska militärterminologin.[1] Det ursprungliga ordet "tank" används ibland fortfarande.

Historik

Första världskriget

Renault FT-17

Moderna stridsvagnar (tyska: Panzer, engelska: tank) började på allvar utvecklas och användas i krigföring under första världskriget. Den första stridsvagnen i modern mening var den brittiska "Little Willie", från 1915,[2] där man använde den amerikanska Holtbandtraktorn som stomme för underredet. 1916 utvecklades Mark I, en tung bepansrad stridsvagn. Täcknamnet för utvecklingsprojektet för den brittiska modellen Mark IV 1917 var "mobil vattentank", därav den engelskspråkiga benämningen tank (svenska: tanks).

Redan i slaget vid Somme i september 1916 användes 49 brittiska stridsvagnar för första gången i strid. De taktiska framgångarna visade sig mycket begränsade, men den moraliska effekt stridsvagnarna hade på trupperna var stor.[3]

I Slaget vid Cambrai användes stridsvagnar för första gången i större skala, 324 stridsvagnar sattes in och visade stridsvagnarnas möjlighet att skapa genombrott i linjerna när de sattes in i stor skala.[4] Framgångarna kunde dock inte utnyttjas fullt ut då infanteriet inte klarade av att följa med de framryckande stridsvagnarna, som även saknade kulsprutor att bekämpa fientligt infanteri med och enbart var beväpnad med kanoner. Den tunga och långsamma Mark IV kom dock mycket snart att ersättas av lättare stridsvagnar som den brittiska Whippet och franska Renault FT.[4] FT visade sig bli banbrytande och dess design med huvudbeväpningen i ett vridbart torn används än idag.

Även Tyskland försökte möta upp med egna stridsvagnar av typen A7V, men endast 20 stycken hann sättas in i strid före fredsslutet.[3]

Under första världskriget kategoriserade man stridsvagnar efter beväpning: de som var beväpnade med kulsprutor betecknades som "kvinnliga" och de som var beväpnade med kanoner betecknades som "manliga".

Uppkomsten av stridsvagnar ledde också till uppkomsten av de första pansarvärnsvapnen, först olika sprängladdningar men också pansarvärnsgevär.

Mellankrigstiden

Under första världskriget användes stridsvagnarna främst som stöd för infanteriet, och under mellankrigstiden uppkom två olika skolor inom pansartrupperna. Enligt den franska doktrinen skulle stridsvagnarna främst användas för att bekämpa fientliga kulsprutenästen och som understöd för infanteriet. Enligt den andra skolan som utvecklades av Basil Liddell Hart och J.F.C. Fuller i Storbritannien, skulle pansartrupperna utgöra kärnan i snabba, mekaniserade förband. Dessa teorier anammades av Heinz Guderian, som snabbt efter Nationalsocialisternas maktövertagande kom att bygga upp de nya tyska pansartrupperna efter dessa principer. I Frankrike kämpade Charles de Gaulle förgäves för att vinna gehör för tankegångarna.[3]

Efter kriget hade Tyskland i Versaillesfreden förbjudits att tillverka och använda stridsvagnar. Tyskland fann sig dock inte i förbudet och utvecklade stridsvagnar genom hemligt samarbete med andra länder som Sverige och Sovjetunionen.

Bara Italien hade stridsvagnar under det andra italiensk-abessinska kriget (1935-1936). Etiopierna hade inget pansarvärn, men lyckades vid olika tillfällen ändå motstå de lätta italienska L3/35-stridsvagnarna.

Under det spanska inbördeskriget mötte kulsprutebeväpnade stridsvagnar från Tyskland (Panzer I) och Italien (L3/35) tyngre beväpnade och bepansrade sovjetiska stridsvagnar (som T-26) i strid. De tyska och italienska stridsvagnarna hade inte mycket att sätta emot de sovjetiska stridsvagnarna. Sovjetunionen drog dock slutsatsen att pansarvärnskanonen var överlägsen stridsvagnen och kom fram till att de behövde stridsvagnar med tjockare pansar och tyngre beväpning (för att kunna avfyra effektivare spränggranater mot pansarvärnskanoner). Detta var en av faktorerna som ledde till utvecklingen av den senare så viktiga T-34.

Kina hade ett fåtal tyska Panzer I och italienska L3/35-stridsvagnar under det andra kinesisk-japanska kriget (1937-1945). Japanernas stridsvagnar var dem överlägsna.

I det Sovjet-japanska gränskriget 1938-1939 stred stridsvagnar återigen med varandra. De sovjetiska stridsvagnarna (BT, T-26) var överlägsna sina japanska motparter. Detta sporrade japanerna att utveckla en stridsvagn med bättre beväpning som kunde tränga igenom stridsvagnspansar, Typ 97 ShinHoTo Chi-Ha.

I Vinterkriget (1939-1940) mellan Finland och Sovjetunionen hade finländarna ett fåtal föråldrade stridsvagnar, plus ett antal som erövrades från de sovjetiska styrkorna under krigets gång. Sovjetunionens huvudsakliga stridsvagnar var den lätta T-26, den mellantunga T-28 (med tre torn) och den tunga T-35 (fem torn). Stridserfarenheter visade att stridsvagnar med flera torn inte hade någon fördel, dessa höjde således stridsvagnens profil i onödan. De finländska pansarvärnsvapnen visade sig kunna slå ut T-28, och den försågs med tyngre pansar inför den sista sovjetiska offensiven där de användes för att slå igenom Mannerheimlinjen. Erfarenheterna från vinterkriget gjorde att Sovjetunionen satsade på stridsvagnar med ett torn istället för de med flera torn: den tunga KV-1 och den medeltunga T-34.

Andra världskriget

Huvudartikel: Stridsvagnar under andra världskriget
En finsk Panzerkampfwagen IV Ausf J
En sovjetisk T-34-85

Det var under andra världskriget som stridsvagnen kom att bli en förutsättning för den rörliga krigföringen. Utvecklingen av stridsvagnar gick snabbt under kriget. I början hade många länder lätta stridsvagnar som endast var beväpnade med kulsprutor. Vid krigets slut fanns stridsvagnar som vägde 40-70 ton och var beväpnade med grovkalibriga kanoner (~80-122 mm). Två kända stridsvagnsslag från denna tid är slaget vid Kursk, som betraktas som världshistoriens största pansarslag och slaget vid El-Alamein.

Kriget började med invasionen av Polen. Polen hade cirka 150 lätta 7TP-stridsvagnar (beväpnade med en 37 mm kanon) och 500 TKS-tanketter (beväpnade med en kulspruta). Mot dem stod 2.400 tyska stridsvagnar. Styrkan hade en viktig förstärkning av tjeckiska stridsvagnar (Panzer 35(t) och Panzer 38(t), båda beväpnade med en 37 mm kanon) som erövrades efter Münchenöverenskommelsen 1938. I styrkan ingick Panzer I (beväpnad med kulsprutor, numerärt största del av styrkan), Panzer II (20 mm automatkanon), Panzer III (50 mm kanon) och Panzer IV (kort-pipig 75 mm kanon).

Efterkrigstiden

Moderna stridsvagnar består i regel av ett chassi med drivning och motor. På chassit är vanligtvis monterat ett vridbart torn med en kanon. Besättningen varierar (3–4 man) och består vanligen av minst en vagnchef, en skytt och en förare. Om kanonen laddas manuellt tillkommer en laddare. Endast föraren sitter i chassit.

Under 1960-talet frångick man indelningen medeltung- och tung stridsvagn och införde benämningen huvudstridsvagn (på engelska: Main Battle Tank; MBT).

Svensk stridsvagnshistorik

Stridsvagn fm/21
Stridsvagn 102
Stridsvagn 103

Den första svenska stridsvagnen var stridsvagn fm/21. De var halvfärdiga tyska stridsvagnar som smugglades ut ur Tyskland 1920, undan ententens kontrollkommission, och monterades i Oskarshamn. Under mellankrigstiden utvecklade Landsverk, delvis med tysk hjälp, ett antal mindre och medelstora, men tekniskt ganska avancerade stridsvagnar. Tack vare Landsverks utvecklingsarbete kunde Sverige, trots avspärrningar, bygga upp en egen stridsvagnskår under kriget. Landsverk låg i Landskrona, därav namnet (Lands)verk. Kockums köpte sedan upp företaget och det hette då Kockum Landsverk. Sedan hette det enbart Kockums men Kockums lades sedan ner och så även Landsverk.

En stridsvagn med lång historia är den engelska Centurion, vars första exemplar stod färdigt 1945 och med nöd och näppe missade det allierade intåget i Berlin. Motorn var en Rolls-Royce Meteor, som var en enklare version av Merlin som användes i RAF:s Supermarine Spitfire. Fast utan kompressor och andra förenklingar och färre hästkrafter för att göra den billigare och enklare att tillverka.[källa behövs] De svenska Centurion kom att modifieras åtskilliga gånger innan de slutligen under 1990-talet avvecklades till förmån för de hyrda respektive köpta tyska Leoparderna. Dessa modifierades och heter numera stridsvagn 121 och 122.

Den svenskproducerade stridsvagn 103 (Stridsvagn S), som numera utrangerats ur försvaret, utgjorde ett spännande avsteg i den militära ingenjörskonsten. Stridsvagn S saknade torn och hade en extremt låg profil, vilket innebar att den å ena sidan hade mycket lätt att finna skydd, men å andra sidan något svårare att avge effektiv verkanseld under framryckning. Den stridstekniskt intresserade inser att stridsvagn S kunde utgjort en förnämlig rullande kanon vid försvar av svenska kusten i södra Sverige, då den kunde rulla i ställning, skyffla upp en vall framför sig och avge eld. Vid reträtt avlöste en bakåtvänd besättningsmedlem föraren, och kunde således backa fordonet med mycket hög hastighet. Internationellt betraktar man inte alltid Stridsvagn S som en "riktig stridsvagn" eftersom vagnen saknade torn. I Tyskland betecknas ibland vagnen som en "Kasemattpanzer" (värnkanonvagn) eller "Jagdpanzer" (pansarvärnsvagn).

Idag består kärnan av de svenska pansarförbanden av stridsvagn (Strv) 122, som är en svensk version av tyska Leopard 2 (i Sverige användes även en äldre modell, Leopard 2A4, som i Sverige kallades Strv 121). Fordonen är bland annat utrustade med ett kvalificerat datoriserat ledningssystem (Strv 122), bättre optik, bättre skydd och en kamera för att underlätta backning (Strv 122) samt ett nytt lokaltelefonsystem, LTS90 (Strv 122), som ersätter det gamla LTS10.

Moderna stridsvagnar

Beväpning

En finsk Leopard 2A4

På moderna stridsvagnar består bestyckningen vanligtvis av en grovkalibrig högtryckskanon utan räffling det vill säga slätborrad (vanligen med kaliber omkring 120 mm). Kanonen är gyrostabiliserad för att möjliggöra träffsäker eldgivning under förflyttning (det vill säga man kan skjuta samtidigt som man kör). Mynningshastigheten är mycket hög, ofta över 1500 m/s. Detta för att kunna skjuta pilammunition mot fientliga stridsvagnar. En pil är en smal, lång och fenstabiliserad projektil i ett mycket hårt och tungt material som kan slå genom flera decimeter tjock pansarplåt tack vare den höga hastigheten. Sovjet utvecklade också en pansarvärnsrobot för avfyrning genom kanonen. Lätta stridsvagnar kan ha en kanon med lägre mynningshastighet som skjuter pansarspränggranater. Stridsvagnar har också spränggranater för att bekämpa trupp.

Kanonen kan antingen laddas för hand (manuellt) eller med maskinhjälp (automatiskt). Vid manuellt laddade kanoner tillkommer normalt en laddare i tornet (även om det finns historiska små vagnar där kanonen laddas av vagnchef eller skytt). Rysk- och fransktillverkade vagnar är utrustade med automatladdade kanoner och klarar sig således med endast tre mans besättning. Med en man mindre i tornet kan tornet göras smalare och lägre vilket ger en kompaktare profil som i sin tur ger en mindre målyta och bättre skydd samt en lättare vagn. Laddningsförloppet blir även uthålligare med automatladdade kanoner. Automatladdarna kräver dock noggrant underhåll för att vara pålitliga.

Kanonen hanteras i första hand av skytten. Vagnchefen kan dock om han önskar själv skjuta med kanonen genom sina egna riktmedel. Vagnchefens riktmedel för att hantera kanonen är dock inte ofta lika bra som skyttens.

Förutom kanonen (huvudvapnet) utrustas stridsvagnar i regel med en kulspruta som följer kanonen (parallellkopplad) som betjänas av skytten. Vagnchefen har en egen kulspruta på torntaket som på en del vagnar är fjärrmanövrerad och kan användas även när luckan är stängd. Vissa vagnar har även en extern kulspruta för skytten som också kan fjärrmanövreras.

Rörlighet

En stridsvagn har mycket god terrängframkomlighet med ett så kallat bandaggregat och ofta en mycket kraftig huvudmotor. Bandaggregatet består av ett flertal bärhjul som rullar inom ett kedjeliknande metallband på varje långsida av vagnen. Fordonet drar sig fram längs bandet med ett kuggförsett drivhjul i skrovets fram- eller bakkant (beroende på var motorn och växellådan sitter). I andra änden sitter ett spännhjul som håller bandet sträckt så att det inte kränger av under körning. Tack vare bandaggregatet får vagnen gott grepp i lera och jord, och ett förhållandevis lågt marktryck även om vagnen i sig kan vara mycket tung, ibland över 60 ton.

Skydd

Stridsvagnar är rejält skyddade mot tung vapenverkan och i övrigt väl skyddade mot atom-stridsmedel, biologiska och kemiska stridsmedel (NBC-stridsmedel). Vidare skyddas vagnen mot elektromagnetiska vapen (ingår delvis i atomvapenskyddet) och optiska vapen såsom laser. En del av skyddet är vagnens rörlighet eftersom en vagn som hela tiden rör sig är svårare att träffa.

Exempel på moderna stridsvagnar

Se även

Referenser

  1. ^ ”Försvarsmakten”. Arkiverad från originalet den 21 maj 2008. https://web.archive.org/web/20080521063418/http://www.forsvarsmakten.fi/maavoimat/kalustoesittely/index.dsp?level=60. 
  2. ^ Nationalencyklopedin, multimedia plus
  3. ^ [a b c] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
  4. ^ [a b] Slag - Historiens slagfält, R. G. Grant

Externa länkar

Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Stridsvagn&oldid=40619425”