Svenska grammofonpriset

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Svenska grammofonpriset var ett svenskt musikpris, som delades ut till grammofoninspelningar med svensk produktionsanknytning 1977-83. (Svenska fonogrampriset 1984-87.)

Svenska grammofonpriset[redigera | redigera wikitext]

I tomrummet efter musikpriset Grammis, som upphörde med sin verksamhet ett antal år från 1972, och med en växande svensk skivbolagsbransch, tog musiktidskriften Musikrevys redaktör Bengt Pleijel kontakt med företrädare för Kungliga Musikaliska Akademien med förslaget att instifta ett årligt pris för att belöna aktuella skivutgivningar av hög kvalitet inom alla genrer, främst klassisk musik och folkmusik/visa och bara undantagsvis moderna former som pop- och rockmusik. Sålunda instiftades 1976 Svenska grammofonpriset att utdelas under sena hösten varje år till musikutgivningar, som utkommit under perioden 1 juli–1 juli det innevarande året. Pristagarna utsågs av en branschneutral jury av åtta utvalda musikkännare, tillsatta av Musikaliska Akademien respektive Musikrevy med Sven Wilson som ordförande. Priset bestod av ett diplom, som utdelades vid en prisceremoni på Musikaliska Akademien eller Stockholms stadshus. Antalet årliga priser var drygt tio, med viss variation. — År 1984–87 bytte priset bland annat namn till Svenska fonogrampriset: se mer nedan!

Pristagare[redigera | redigera wikitext]

1977

1978

1979

1980

1981

1982

1983

Svenska fonogrampriset och Svenska fonogramartistpriset[redigera | redigera wikitext]

Då Kungliga Musikaliska Akademien på hösten 1983 fick statens uppdrag att ta hand om den stora skivutgivningen kallad Musica Sveciae blev det omöjligt för akademien att fortsätta medverka i utdelningen av ett grammofonpris. I början av 1984 beslutades därför, att flera förändringar måste göras. Ledningen för Musikrevy tog därför kontakt med andra möjliga parter, och det bestämdes att priset skulle byta namn till Svenska fonogrampriset, för att inte begränsa det till enbart grammofonskive-utgivning, då bland annat kassettbanden och Cd-skivorna blivit allt vanligare. Man kompletterade också priset med ett specialpris kallat Svenska fonogramartistpriset, som kunde utdelas till personer som under längre tid inom någon aspekt av skivproduktion (inspelningstekniker, skivproducent, musiker etc) utmärkt sig med ett särskilt berömvärt arbete. Maximalt tolv fonogrampriser och fyra fonogramartistpriser kunde utdelas per år inom alla olika slags genrer. Förutom musikurval och genomförande kunde vikt också läggas vid teknisk kvalitet och utgivningens presentationsmaterial (konvolut, informationstext, illustrationer). Man införde också en årlig lista av ett flertal nominerade produktioner, som offentliggjordes en tid i förväg före juryns slutliga beslut (publicerad i Musikrevys höstnummer).

I stället för Musikaliska Akademien tillkom Stockholms Konserthusstiftelse, med Bengt Olof Engström, och Sveriges Televisions TV 2, med Lars Löfgren, som prisparter och jurymedlemmar tillsammans med tidskriften Musikreyv och medverkan av Bang & Olufsen med ett eget Bang & Olufsens kulturpris (1986) för person med svensk-dansk musikanknytning. Prisceremonin ägde rum i slutet av året i Stockholms Konserthus eller på Musikaliska Akademien och priset bestod av ett speciellt diplom.

Pristagare Fonogrampriset[redigera | redigera wikitext]

1984

1985

Särskilt hedersomnämnande:

  • Sven Brandel – ett dokument; minnesutgåva av inspelning från 1956 med Sven Brandel, piano — EMI (1361421)

1986

1987

Fonogramartistpristagare[redigera | redigera wikitext]

1985

1986

1987

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Musikrevy 1976-88