Aniara

För operan, se Aniara (opera).

Aniara, en revy om människan i tid och rum är ett epos av den svenske diktaren Harry Martinson bestående av 103 sånger. Verket bidrog starkt till att Martinson fick nobelpriset i litteratur 1974 (delat med Eyvind Johnson).

Aniara publicerades 1956. Eposet påbörjades dock redan 1953, bland annat till följd av Sovjetunionens första vätebombssprängning som gjorde Martinson betryckt. En annan direkt utlösande faktor ska ha varit när han med sin kikare en augustinatt studerade stjärnhimlen och fick in Andromedagalaxen. I ett tillstånd av dröm och vaka, likt en schamanistisk trans, tillkom de första 29 sångerna som till en början publicerades i Cikada under titeln "Sången om Doris och Mima". Boken kan sägas vara färgad av författarens starka intresse för naturvetenskap, men är främst att fatta som en metaforisk, existentiell betraktelse av den individuella människans och mänsklighetens öde. Martinson använder sig av suggestiva språkliga nybildningar som knyter an till vetenskap och teknik samtidigt som de bär en säregen poetisk lyskraft.

Handling

Historien utspelar sig ombord på goldondern Aniara, en enorm rymdfarkost som vid varje resa rutinmässigt transporterar åtta tusen emigranter från jorden till Mars, eftersom jorden (Doris) är skadad av miljöförstöring och kärnvapenkrig. På en av dessa färder tvingas Aniara väja för en okänd asteroid, kommer ur kurs, hamnar i en meteoritskur och förlorar manöverförmågan, men fortsätter i övrigt oskadd med oförminskad hastighet ut ur solsystemet och in i det okända. Resten av berättelsen beskriver hur besättning och passagerare hanterar den ofattbara situation när det går upp för dem att ingen räddning längre är möjlig. Det som återstår är en tillvaro ombord på Aniara för all framtid, eller åtminstone tills förråden är slut. En ofta citerad bild av Aniaras belägenhet är jämförelsen av rymdskeppet med en liten blåsa i Guds andes glas. Rymdskeppets höga hastighet i ett mänskligt perspektiv kontrasteras effektfullt mot dess nära nog stillastående i förhållande till en tillräckligt avlägsen utsiktspunkt i en oändlig rum-tid. Uppenbart blir hur liten och bortkommen människan framstår utanför sitt jordiska ramverk.

I Aniara skildras hur människorna söker tröst i religion, sex, filosofi och till en början hos Mima, ett slags allvetande dator, till viss del gudomlig, som uppfångar fragment av tankar i världsrymden och visar dem som undersköna bilder, vilket tjänar som underhållning och själslig föda för dem hungrande ombord. Efter hand betraktas Miman alltmer som en gudinna vid vars altare passagerarna knäböjer men Miman orkar inte bära alla fruktansvärda insikter om människans dåd. Hon bryts ner och dör av sorg. Miman är inte den enda som skänker tröst i ödsligheten. Det gör även Daisi Doody; en livsbejakande ung kvinna som med sin sprudlande och sensuella dans och lyckliga ovetenhet trotsar cynismen och ersätter den med livets djupaste och mest elementära glädje: det att få vara med i den stora livsdansen. Hon vrider sig i yurg och hon jollrar slangen ifrån Dorisburg ända tills livslusten definitivt runnit ur hennes dans. Även på Aniara framträder maktmissbruket. Chefone, rymdskeppets despotiske befälhavare, som fängslar sina motståndsmän, försöker dölja hur illa ställt det egentligen är, men genomskådas snart av mimans skötare, mimaroben, och med tiden allt fler av de ombordvarande. Att ge sig hän åt drömmar och avancerad tankeflykt i ett eskapistiskt frosseri är vad som återstår för att hålla själens eldar brinnande på den irrfärd som för dem allt längre bort från Doris dalar och ut i den tomma sterila rymden.

Personer

• Mimaroben, berättare.
• Mima, en tänkande maskin som bär på mänsklighetens minnen.
• Daisi Doody, dansare.
• Chefone, befälhavare.
• Isagel, kvinnlig pilot.
• Den blinda poetissan från Rind.
• Libidel, kultledare på Aniara

Berättarteknik

Aniaras berättare är mimaroben. Det flesta av eposets 103 sånger återger sinnesstämningar och skeenden ombord på skeppet, men många framlägger även Aniaras rymdfarares enskilda berättelser: minnen, kärlekshistorier, naturskildringar och händelser. Texten är skriven på vers, men blandar traditionella versmått med fri vers. I vissa deler av texten återges skeendena kort och koncist, utan rim som i ett telegram. Det finns även ett par nonsensverser på Dorisburgerslang, en slang som framställts av Martinson själv.

Något som tydligt framgår är att Martinson vill ställa frågan varför människan har en tendens att använda sin samlade kunskap och intelligens till att göra det onda, det som är skadligt för vår miljö och oss själva. Aniara är det logiska svaret på människans ovilja att se konsekvenserna för sitt handlande. I överensstämmelse med undertiteln brukar berättelsen anses skildra människans sökande efter mening i livet på färden mot den oundvikliga döden. Men mer än någonting annat, vilket framgår i intervjuer, är Aniara en varning, ett ekande Kassandrarop för framtida generationer. Aniara är en serie visionära klagosånger om ett förlorat paradis.

Martinsons versepos ligger till grund för Karl-Birger Blomdahls och Erik Lindegrens opera Aniara.

Externa länkar

• Wikiquote har citat av eller om Aniara

  Citat
• Aniara i fulltext på Litteraturbanken