Aniara

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Aniara
Författare Harry Martinson
Originalspråk Svenska
Land  Sverige
Utgivningsår 1956
Typ Epos
För operan, se Aniara (opera).

Aniara. En revy om människan i tid och rum är ett epos av den svenske diktaren Harry Martinson bestående av 103 sånger. Verket bidrog starkt till att Martinson fick nobelpriset i litteratur 1974 (delat med Eyvind Johnson).

Aniara publicerades 1956.[1] Eposet påbörjades dock redan 1953, bland annat till följd av Sovjetunionens första vätebombssprängning. En annan utlösande och omskakande faktor ska ha varit när Martinson med sin kikare en augustinatt studerade stjärnhimlen och fick in den vidunderliga Andromedagalaxen. I ett tillstånd av dröm och vaka, likt en schamanistisk trans, tillkom de första 29 sångerna som först publicerades i Cikada under titeln Sången om Doris och Mima.[2] Aniara kan sägas vara färgad av författarens starka intresse för naturvetenskap, men är främst att fatta som en metaforisk, existentiell betraktelse av den individuella människans och mänsklighetens öde. Något som tydligt framgår är att Martinson vill ställa frågan varför vi har en tendens att använda vår samlade kunskap och intelligens till att göra sådant som skadar vår miljö och oss själva. Denna destruktivitet symboliseras i Aniara av Spjutet som ilar genom rymden, alltid i en snabbare takt än rymdskeppet. Aniara är således det logiska svaret på människans ovilja att se konsekvenserna av sitt handlande. Enligt Martinson är Aniara en kraftfull varning, ett Kassandrarop för framtida generationer som kommer att läsas om och om igen. Aniara är också en serie visionära klagosånger om ett förlorat paradis.

Boken är en av titlarna i boken Tusen svenska klassiker (2009).[3]

Handling[redigera | redigera wikitext]

Historien utspelar sig ombord på goldondern Aniara, en enorm rymdfarkost som vid varje resa rutinmässigt transporterar åtta tusen emigranter från jorden till Mars och Venus, eftersom jorden (Doris) är skadad av miljöförstöring och kärnvapenkrig. På en av dessa färder tvingas Aniara väja för en okänd asteroid, kommer ur kurs, hamnar i en meteoritskur och förlorar manöverförmågan, men fortsätter i övrigt oskadd med oförminskad hastighet ut ur solsystemet och in i det okända. Resten av berättelsen beskriver hur besättning och passagerare reagerar när det ofattbara går upp för dem – att ingen räddning längre är möjlig. Det som återstår är en tillvaro ombord på Aniara för all framtid, eller åtminstone tills förråden tar slut. En ofta citerad bild av Aniaras belägenhet är jämförelsen av rymdskeppet med "en liten blåsa i Guds andes glas".

"O, kunde vi nå åter till vår bas,
nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är:
en liten blåsa i Guds andes glas."
— Ur Aniara, sång 13[4]

Rymdskeppets höga hastighet i ett mänskligt perspektiv kontrasteras effektfullt mot dess nära nog stillastående i förhållande till en tillräckligt avlägsen utsiktspunkt i en oändlig rum-tid. Det blir uppenbart hur liten och bortkommen människan framstår utanför sitt jordiska ramverk.

I Aniara skildras hur människorna söker tröst i religion, sex, filosofi och till en början hos Mima, en sorts allvetande dator, möjligtvis gudomlig, som uppfångar fragment av tankar och bilder i rymden, vilka tjänar som underhållning och själslig föda för de hungrande ombord. Efter hand betraktas Miman alltmer som en gudinna vid vars altare passagerarna knäböjer, men Miman orkar till slut inte bära alla fruktansvärda insikter om människans dåd. Hon bryts ner och dör av sorg. Miman är inte den enda som skänker tröst. Även Daisi Doody, en ung kvinna, håller cynismen och tomheten borta med sin aningslöshet och sensuella dans. Hon vrider sig i yurg och hon jollrar slangen ifrån Dorisburg. Även maktmissbruk framträder på Aniara. Chefone, rymdskeppets despotiske befälhavare, som fängslar sina motståndsmän, försöker dölja hur illa ställt det egentligen är, men genomskådas snart av mimans skötare, mimaroben, och med tiden av allt fler av de ombordvarande. Att ge sig hän åt drömmar och avancerad tankeflykt i ett eskapistiskt frosseri är vad som återstår för att hålla själens eldar brinnande på den irrfärd som för dem allt längre bort från Doris dalar och ut i den tomma sterila rymden.

Personer[redigera | redigera wikitext]

  • Mimaroben, berättare
  • Mima, en tänkande maskin som bär på mänsklighetens minnen.
  • Daisi Doody, dansare
  • Chefone, befälhavare
  • Isagel, pilot
  • Den blinda poetissan från Rind
  • Libidel, kultledare på Aniara

Berättarteknik[redigera | redigera wikitext]

Aniaras berättare är mimaroben. Det flesta av eposets 103 sånger återger sinnesstämningar och skeenden ombord på skeppet, men många återger också Aniaras passagerares enskilda berättelser: minnen, kärlekshistorier, naturskildringar och händelser. Texten är skriven på vers, men blandar traditionella versmått med fri vers. I vissa delar av texten återges skeendena kort och koncist, utan rim som i ett telegram. Det finns även ett par nonsensverser på Dorisburgerslang, en slang som framställts av Martinson själv. Martinson använder sig av suggestiva språkliga nybildningar som knyter an till vetenskap och teknik samtidigt som de bär en säregen poetisk lyskraft.

Martinsons versepos ligger till grund för Karl-Birger Blomdahls och Erik Lindegrens opera Aniara.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Martinson, Harry (1956). Aniara [Elektronisk resurs: en revy om människan i tid och rum]. Stockholm: Bonnier. Libris 10917988. http://litteraturbanken.se/forfattare/MartinsonH/titlar/Aniara 
  2. ^ Martinson, Harry (1953). Cikada: dikter. Stockholm: Bonnier. Libris 12371 
  3. ^ Gradvall et al 2009, nr. 7
  4. ^ ”Aniara, sång 13”. http://litteraturbanken.se/#!/forfattare/MartinsonH/titlar/Aniara/sida/32/etext. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]