Baltutlämningen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För filmen, se Baltutlämningen (film).
Baltiska och tyska soldater på flykt utlämnas till Sovjetunionen i januari 1946. Sovjetunionen krävde att samtliga skulle utlämnas, även balter som varit i tysk tjänst. Trots stark kritik och intern oenighet böjde sig den Socialdemokratiska regeringen för de sovjetiska kraven. Bilden visar den svenska polis- och militärbevakningen vid Ränneslätt utanför Eksjö i samband med utlämningen.

Baltutlämningen kallas den händelse efter andra världskrigets slut 1945, då Sovjetunionen, med stöd av de västallierade, begärde att Sverige skulle lämna ut 167 baltiska soldater som stridit på axelmakternas sida mot Sovjetunionen.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Under hela andra världskriget flydde soldater som stred för Nazityskland till Sverige. I Sverige placerades dessa i något av de fyra interneringslägren: Ränneslätt utanför Eksjö, Backamo och Grunnebo nära Uddevalla och i lägret Lagerlingen i HavdhemGotland. Vissa av dessa deporterades omgående, ibland till väntande exekutionspatruller. I och med Sovjetunionens offensiv mot Baltikum och Finland flydde hösten 1944 ytterligare ett stort antal tyskar, finländare och balter till Sverige. Av dessa var cirka en tredjedel desertörer, en tredjedel avmobiliserade finländare samt en tredjedel soldater som, i olika hög grad, frivilligt stridit för Tyskland.[1] I slutet av maj var 3 200 internerade i lägren. Lägret i Havdhem stängdes i oktober 1945 och de internerade placerades i ett läger i Rinkaby utanför Kristianstad. Nära Rinkaby öppnade även ett femte läger, Gälltofta.

Den 2 juni 1945 överlämnade Sovjetunionen en not till den svenska samlingsregeringen att militär och liknande personal från östfronten som internerats i Sverige skulle återbördas till Sovjetunionen enligt de tyska kapitulationsvillkoren. Den 16 juni svarade den svenska regeringen att man inte hade för avsikt att bereda en fristad för tysk- och tyskenrollerad militär och militär personal. Detta trots att Sverige varit neutralt under kriget och inte bundet av de tyska kapitulationsvillkoren.

Regeringens svar hölls hemligt fram till november 1945. Den 15 november sammankallade regeringen en presskonferens där statsminister Hansson och utrikesminister Undén bad pressen att hålla tyst tills man hunnit ordna bättre bevakning av lägren. Nyheten avslöjades dock två dagar senare av två tidningar som inte medverkat vid presskonferensen, Dagsposten och Vestmanlands Läns Tidning.

Nyheten väckte stor uppmärksamhet då det innebar att ungefär 160 baltiska medborgare skulle skickas till Sovjetunionen och, antogs det, straffas som landsförrädare,[källa behövs] eftersom Sovjetunionen hade ockuperat och annekterat de baltiska staterna före kriget (se Molotov-Ribbentrop-pakten) och därför betraktade balterna som sovjetmedborgare. Situationen för de tyska internerna, 2 370 stycken, uppmärksammades inte på samma sätt eftersom dessa, antogs det, endast skulle behandlas som krigsfångar.

Hungerstrejken[redigera | redigera wikitext]

Den 22 november inledde balterna en hungerstrejk. Dagen efter höll riksdagen en interpellationsdebatt, men förutom enskilda riksdagsmän stod partierna från samlingsregeringen fast vid beslutet. SKP ville gå längre och även skicka tillbaka de 30 000 civila flyktingarna från Baltikum.

Den 24 november inledde även tyskarna en hungerstrejk. Den 27 november lades de baltiska hungerstrejkande in på sjukhus och dagen efter beslöt den svenska regeringen att utlämningen av dem skulle skjutas upp tills vidare. Tyskarna behandlades annorlunda och för deras del inleddes utlämningen den 30 november med det sovjetiska fartyget Kuban. Den 14 och 16 december fortsatte utlämningen till ett sovjetiskt lasarettsfartyg.

Den 8 januari fanns det kvar 300 interner i lägren Rinkaby och Gälltofta. Den 25 januari verkställdes den sista utlämningen till Sovjetunionen när cirka 150 balter och 230 tyskar utlämnades till det sovjetiska fartyget Beloostrov i Trelleborg.

Självstympning[redigera | redigera wikitext]

De desperata soldaterna stympade sig själva för att inte utlämnas, en av dem körde in en blyertspenna i sin fulla längd i ögat, andra högg av sig fingrar. Sammanlagt utlämnades 2 518 personer till Sovjetunionen, därav 146 balter. 310 tyskar och 54 polacker återvände till sina hemländer. 104 personer blev kvar i Sverige. Åtminstone sju av internerna begick självmord under händelsernas gång.

Balternas öde efter utlämningen[redigera | redigera wikitext]

De 146 balterna sattes i fångläger efter ankomst till Sovjetunionen, såsom generellt gjordes för soldater i tysk tjänst. Tre stycken blev avrättade för brott de begått som soldater. 23 blev dömda till långa fängelsestraff. Övriga släpptes inom några månader.[2]

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

Ämnet har skildrats av P.O. Enquist i dokumentärromanen Legionärerna (1968). Johan Bergenstråhle använde romanen som förlaga till filmen Baltutlämningen (1970). En recension av Enquists dokumentärroman noterade att författaren "inte nedlagt sitt stora arbete på baltutlämningen enbart av historiskt intresse. Han har velat använda forskningarna som ett medel för en politisk positionsbestämning i dagens situation".[3]

Den socialdemokratiske politikern och före detta utrikesministern Sten Andersson har hävdat att utlämningen var riktig.[4]

Folkrättsligt fanns det inget krav på utlämning. Enligt Haagkonventionerna behöver en neutral stat efter kriget inte lämna ut någon trupp till någon part. Dessutom är det önskvärt att fångar får återvända hem, men ingen ska tvingas till det mot sin vilja.[källa behövs] Däremot hade Sovjetunionen och de västallierade kommit överens om att kapitulerande från axelmakternas sida skulle överlämnas till den front från vilken de stred.[5] Vidare har, bland andra, den kommunistiska historikern Åsa Linderborg menat att baltiska soldater även deltog i förintelsen och övriga krigsbrott - vilket ibland glömts när baltutlämningen diskuterats. Dessutom skriver ekonomihistorikern Mats Deland: "Vi vet genom modern historisk forskning att estniska, lettiska och litauiska förband var inblandade på alla nivåer både i Förintelsen av judar, liksom i massmorden på kommunister, krigsfångar, romer och andra. De hjälpte till att spärra av de områden som offren leddes genom, de deltog i jakten genom gatorna och skogarna och de lät sig lånas till exekutionsplutonerna."[1][6] Eftersom individuella anklagelser inte fanns belagda och individuella utredningar inte gjordes anser somliga att utlämningen är att bedöma som ett olagligt kollektivt straff[källa behövs].

Trelleborg var under andra världskriget centrum för många dramatiska händelser, exempelvis transiteringstransporterna mellan Tyskland och Norge, krigsfångeutväxling, Trelleborgsrederiernas fartygsförlisningar, och baltutlämningen till Sovjetunionen i Trelleborgs hamn. För att erinra om och ge anhöriga till omkomna en plats att besöka, hedras minnet i Trelleborg med en minnesvård, "strandad flyktingbåt" (1999-2000), utförd av konstnären Christer Bording.[7][8]

År 2004 producerade Regionmuseet Kristianstad under ledning av intendenterna Lars Buhrgard och Peter Rosengren vandringsutställningen "Baltutlämningen - ett svenskt trauma i andra världskrigets skugga".[9]

Försenad ursäkt[redigera | redigera wikitext]

Officiellt bad Sveriges regering om ursäkt den 20 juni 1994. De 44 överlevande bjöds till Sverige. Fyrtio överlevande, 35 letter, fyra ester och en litauer kom och togs emot av Konung Carl XVI Gustaf. Utrikesminister Margaretha af Ugglas sade att utlämningsbeslutet varit överilat och felaktigt, att den svenska regeringen reservationslöst instämmer i kritiken av detta beslut och beklagar oförrätten. De följande dagarna besöktes bland annat Eksjö och Gotland.[10] Fortfarande råder ingen politisk konsensus kring huruvida utlämningen var rätt eller inte.[5]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Deland, Mats. ”Fanns det krigsförbrytare bland balterna?”. Sverige & Förintelsen. Forum för Levande Historia. http://www.svefor.se/article.php?article_id=1. Läst 2011-06-11. 
  2. ^ Lettiska Wikipedia
  3. ^ Upsala Nya Tidning, 2 september 1968. Sakfelen i Enquists dokumentärroman har givit upphov till en boken De misstolkade legionärerna utgiven 1970.
  4. ^ ”Recension: Legionärerna”. Webbmagasinet. Akademin. http://web.comhem.se/akademin/webbmagasinet/recbok/legionarerna.html. Läst 2009-10-30. 
  5. ^ [a b] ”Baltutlämningen”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/baltutlämningen. 
  6. ^ Linderborg, Åsa (12 april 2005). ”Förljugen historia”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/kultur/konst/article10576856.ab. 
  7. ^ ”Offentliga arbeten”. Bording Diabas. http://www.bordingdiabas.m.se/offentliga/offentliga_arbeten.htm. 
  8. ^ Flyktingminnesvård i Trelleborg”. Fritt Militärt Forum (Försvarsfrämjandet) (1). 2000. http://www.forsvarsframjandet.org/fmf-00-1/Flyktingminnesvard%20i%20Trelleborg.htm. 
  9. ^ ”Baltutlämningen”. Forum för levande historia. http://www.levandehistoria.se/projekt/baltutlamningen. 
  10. ^ Svenska Dagbladet tisdagen den 21 juni 1994 och onsdagen den 22 juni 1994 samt Dagens Nyheter tisdagen den 21 juni 1994 och onsdagen den 22 juni 1994

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Forslund, Per-Olof (2004). Anders Bojs & Leif Mårtensson. red. I baltutlämningens skugga. Kristianstad: Föreningen Gamla Christianstad. sid. 16-50 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Freivalds, O. De internerade balternas tragedi i Sverige år 1945-1946. Lettiska föreningen Daugavas vanagi, Stockholm, 1968.
  • Landsmanis, A. De misstolkade legionärerna. Lettiska nationella fonden, Stockholm, 1970.
  • Zalcmanis, J. Baltutlämningen 1946 i dokument. Militärhistoriska förlaget, Stockholm, 1983.
  • Ekholm, C. Balt- och tyskutlämningen 1945-1946. Acta Universitatis Upsaliensis, Studia Historica Upsaliensia 136, 137, Uppsala 1984.
  • Silamikelis, V. Baltutlämningen: Under Baltikums Flagga: Dagboksanteckningar. Contra förlag KB, Stockhol, 1996. ISBN 9789186092344.
  • Ekholm, C. & Schulze, H. Flyktingminnesvård i Trelleborg. Fritt Militärt Forum, Nr 1, 2000.
  • Lindholm, Rolf H., Folkrätt och utrikespolitik. Books-on-Demand, Visby, 2008. ISBN 9789197646383.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]