Denguefeber
Denguefeber eller dengue orsakas av dengueviruset, som tillhör gruppen flavivirus. Virusets vektorer är stickmyggor inom släktet Aedes, främst Aedes aegypti och Aedes albopictus.[1] Sjukdomen är inte smittsam människor emellan men kan smitta vid blodtransfusion från smittad person. Viruset finns i fyra undergrupper, och en genomgången infektion ger bara immunitet mot den undergrupp man drabbats av. Sjukdomen förekommer framför allt i tropiska och subtropiska områden. De första epidemierna rapporterades i slutet av 1700-talet, och sjukdomen sågs länge som en relativt godartad sjukdom som drabbade tropikresenärer. Efter andra världskriget startade en större epidemi i Sydostasien, och ytterligare en epidemi uppträdde på 1980-talet. Orsakerna till den ökade förekomsten av dengue är inte helt kända, men ökad okontrollerad urbanisering som leder till sämre hygieniska förhållanden i områden med denguevirus, ökat resande, icke-fungerande insektsbekämpning och avsaknad av förebyggande åtgärder har angivits som skäl.[2]
Innehåll |
Symtom [redigera]
Symtom av denguefeber är huvudvärk, ryggsmärtor och blodsprängda ögon. Små hudblödningar kan ske från armhålor och händer. Symtomen brukar vara i 6–7 dagar. Även mildare symtom kan förekomma som lätt kan misstas för en vanlig influensa. Smärre hudblödningar, framför allt på händer och fötter, kan också ses. I vissa fall, vid förnyad smitta eller när små barn är smittade, kan patienten drabbas av hemorragisk dengue, med mera uttalade blödningar i inre organ och från matsmältningskanalen. Detta är en mycket allvarlig komplikation som kan orsaka en livshotande blödningschock.[3]
Diagnos [redigera]
Världshälsoorganisationen har ställt upp fyra kännetecken som alla måste vara uppfyllda för att diagnosen denguefeber ska sättas.[4]
- Feber.
- Blödningar (vilket till exempel kan bestå i blodiga uppstötningar eller spontana blödningar på huden).
- Trombocytopeni, d.v.s. brist på trombocyter.
- Plasmaläckage.
Sjukdomen kan påvisas serologiskt eller med PCR.[4]
Behandling [redigera]
Någon behandling finns inte utan det som kan göras är att stötta patienten så att han/hon fortsätter att äta och dricka normalt. Mot smärtorna kan paracetamol ges. Antiinflammatoriska medel av acetylsalicylsyretyp bör inte användas eftersom det kan förvärra blödningssymptomen.[5]
Förekomst [redigera]
De första epidemiska utbrotten kom på 1780-talet i Asien, Afrika och Nordamerika. Sjukdomen förekommer idag främst i Latinamerika, Sydostasien och delar av Afrika och drabbar 40 miljoner människor årligen. Större utbrott brukar förekomma vart sjätte eller sjunde år. Eftersom det finns flera olika stammar av viruset kan samma person smittas flera gånger.
Förebyggande åtgärder [redigera]
Det finns ännu inget vaccin mot sjukdomen, även om det finns vaccinprototyper som håller på att utvecklas. Det bästa sättet att skydda sig är att skydda sig mot myggbett, till exempel genom att bära heltäckande klädsel och att använda myggmedel vid behov och myggnät på natten. Fläkt eller luftkonditionering leder till att myggorna håller sig borta.
Se även [redigera]
Referenser [redigera]
- ^ ”Dengue Fever – Information Sheet” (på engelska). WHO. 9 oktober 2006. http://www.searo.who.int/en/Section10/Section332_12647.htm.
- ^ ”Dengue” (på engelska). CDC. http://www.cdc.gov/dengue/.
- ^ ”Sjukdomsinformation om denguefeber”. Smittskyddsinstitutet. 11 juni 2012. http://www.smittskyddsinstitutet.se/sjukdomar/denguefeber/.
- ^ [a b] ”Clinical Diagnosis” (på engelska) (PDF). WHO. http://www.who.int/csr/resources/publications/dengue/012-23.pdf.
- ^ http://www.cdc.gov/NCIDOD/dvbid/dengue/dengue-hcp.htm [död länk]