Finnmark fylke (samiskaFinnmárkku, kvenskaFinnmarkku) är det nordligaste av Norges fylken. Arean är 48 637 kvadratkilometer och befolkningen omfattade 73 812 invånare år 2008, vilket motsvarar 1,6 procent av Norges befolkning.
Namnet Finnmark översätts idag ofta till "samernas land". Precis som i Sverige kallades länge både samer och olika finska grupper för finnar, så om namnet ursprungligen syftar på samer, kväner eller flera av dessa grupper är oklart. Även finnar (enligt dagens definition) har i alla tider sökt sig till Ishavskusten i området.
De första människorna antas ha börjat befolka Finnmark så tidigt som för 10 000 år sedan. Komsakulturen är den äldsta kända i Finnmark, och är uppkallad efter de första fynden vid Komsafjället i Alta. De äldsta fynden har daterats till 8000 f.Kr.-7000 f.Kr.[3]
Samisk kultur är välkänd i Finnmark. Det är osäkert hur långt tillbaka den kan dateras, men den har åtminstone varit etablerad hundratals år före Kristi födelse. Från folkvandringstiden handlar samerna med nordliga bosättare längs med kusten av Nordland och Troms. Vid edet mellan Tanaälven och Karlebotnmyrene vid Gollevárri finns det största fångstsystemet för vildren i Norge. Anläggningen, som omfattar 530 fallgravar, utfördes troligen på medeltiden.[4]
De första norska besittningarna i Finnmark sker först efter bygget av kyrkan och den första fästningen vid Vardø 1307. På grund av fiskhandeln med Mellaneuropa etablerar sig flera norska fiskare längs Finnmarkskusten. På 1400-talet var det goda tider för fiskarna, medan lägre fiskpriser försämrade villkoren under 1500- och 1600-talen. Under 1800-talet fick den norska koloniseringen ny fart, dels på grund av större ekonomisk aktivitet och dels på grund av en uttalad förnorskningspolitik från myndigheternas sida.
Finnmark drabbades hårt av andra världskriget, då Kirkenes 1941 låg i frontlinjen, och bombades över trehundra gånger av sovjetiskt flyg. Även Vardø och Vadsø bombades, och fartyg drabbades också. Den tyska armén tillämpade vid sin reträtt 1944 den brända jordens taktik, med målet att inte låta några resurser kunna utnyttjas av de sovjetiska trupperna. Detta innebar att nästan alla byggnader och all infrastruktur i området förstördes. Ungefär 60 000 civila tvångsevakuerades söderut.
Tidigt efter kriget började Finnmark återuppbyggas, men norska myndigheter var redo att bränna ned fylket i händelse av krig med Sovjetunionen under Kalla kriget. Försvaret har också under efterkrigstiden varit omfattande i fylket på grund av att gränsen mot Ryssland var den enda landgränsen mellan ett Natoland och Sovjetunionen fram till 1952.
Norge
