Norge under andra världskriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Norges historia
Norges riksvapen
Denna artikel är en del av en serie
Tidsaxel
Högmedeltiden (1035–1388)
Kalmarunionen (1388–1536)
Danmark-Norge (1536–1814)
Kungariket Norge (1814) (1814)
Svensk-norska unionen (1814–1905)
Unionsupplösningen (1905)
1905–1939 (1905–1939)
Andra världskriget (1939–1945)
Efterkrigstiden (1945-)

Norge-portalen

Norge under andra världskriget var i första hand perioden 1940–45, då landet var ockuperat av tyska trupper. Vid krigsutbrottet september 1939 förklarade sig Norge neutralt. Detta till trots invaderades landet 9 april 1940 av Tyskland, och efter två månaders strider tvangs man lägga ner vapnen. Den tyska ockupationen avslutades först i samband med Tysklands kapitulation i andra världskriget maj 1945.

Ockupation[redigera | redigera wikitext]

Efter midnatt den 9 april 1940 anföll tyskarna hamnstäderna Oslo, Bergen, Trondheim, Narvik och Kristiansand. Klockan 01:30 på natten samlades den norska regeringen till krismöte, och klockan 05:00 anlände den tyske ambassadören med ett ultimatum att acceptera en tysk ockupation av Norge. Den norska regeringen svarade: "Vi gir oss ikke frivillig, kampen er allerede i gang".

Vid invasionen träffades en av Tysklands modernaste kryssare Blücher av norsk kanoneld vid fortet Oscarsborg vid Drøbaksundet i Oslofjorden. Blücher gick till botten och tog med sig över tusen tyska soldater. Salvorna avlossades från två gamla tyska kanoner döpta till "Moses" och "Aron". Sänkningen av Blücher fördröjde ockupationen av Oslo så mycket att kungafamiljen och regeringen kunde lämna Oslo klockan 07:00 och resa norrut till Hamar. Tiden medgav knappast någon mobilisering i södra Norge, men brigaden i norra Norge kunde senare med hjälp av brittiska, franska och polska styrkor återta Narvik. Hegra fästning norr om Trondheim var den fästning som stod emot tyskarna längst. På grund av händelserna på västfronten blev man dock tvungen att ge upp, och kungen och regeringen lämnade Norge den 7 juni och bildade en exilregering i London.

Vid det tyska anfallet grep ledaren för Nasjonal samling, Vidkun Quisling makten. Av allt att döma improviserade Quisling utan att vara säker på stöd från tysk sida och redan efter någon vecka ersattes Quisling av ett administrationsråd lett av Ingolf Christensen. Till norsk rikskommissarie utnämndes Josef Terboven. Den 1 februari 1942 utnämndes Quisling, genom statsakten på Akershus, till ministerpresident, dock utan reell makt.

Under kriget uppkom en väpnad motståndsrörelse. Där ingick Milorg vilken utförde sabotageoperationer med hjälp av vapen nedsläppta i fallskärm från brittiska flygplan. Bland annat sprängdes Norsk Hydros produktionsanläggning för tungt vatten i Vemork vid Rjukan i Telemark - den så kallade tungtvannsaksjonen.

Under ockupationen fängslades 35 000 personer och 1 400 personer dog i koncentrationsläger. Vid Tysklands kapitulation den 7 maj 1945 fanns 372 000 tyska soldater i landet.

Efter ockupationen[redigera | redigera wikitext]

Efter kriget anklagades 92 000 personer för att ha gett tyskarna bistånd. 25 000 personer fick böter, 20 000 dömdes till fängelsestraff och 25 personer avrättades.

Av de kvinnor som haft umgänge med tyska soldater fängslades 14 000. 5 000 tvingades utan rättegång till tvångsarbete i ett och ett halvt år. Många av de cirka 10 000 barn som var resultatet av dessa förbindelser ("tyskerunger") utsattes under hela sin uppväxt för övergrepp.[1]

Efter kriget användes tyska krigsfångar för minröjning. Fram till 29 augusti 1945 hade 275 av dessa minröjare registrerats som dödade och 392 sårade. På tyska påpekanden att det enligt artikel 32 i Genèvekonventionen var förbjudet att använda krigsfångar för farliga eller på annat vis skadliga arbetsuppgifter svarade det norska överkommandot att tyskarna ej var krigsfångar utan var "avväpnade styrkor som kapitulerat villkorslöst" och därmed ej var skyddade av internationell lag. [2] Många av de tyska dödsfallen orsakades då de engelska fångvaktarna jagade ut tyska minröjare över röjda fält för att säkerställa att inga minor fanns kvar.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Tyskerunger" tvingades bli sexslavar, DN 2004-07-10
  2. ^ Tyske soldater brukt som mineryddere Verdens Gang 20060408

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Holmström, Arne: Frontrapport: Finska vinterkriget 1939-1940 och invasionen av Norge 1940, Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2005, ISBN 91-975315-6-1
  • Linder, Jan: Norge 1940: drama i 9 akter, Infomanager 2005, ISBN 91-631-6620-8
  • Oldenburg, Lennart: Under stöveln: Norge 1940-1945, Atlantis 2008, ISBN 978-91-7353-226-6
  • Sørensen, Jakob (2010). ”Anfallet var bara början”. Populär historia (Nr. 3): sid. 28-34. ISSN 1102-0822. 
  • Thon, Jan Ingar, Torsten Weper (2010). ”Norges fall”. Världens historia (nr. 6): sid. s. 22-31. ISSN 0806-4709. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]