Fredrik Karl av Hessen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Prins Fredrik Karl av Hessen

Fredrik Karl av Hessen, tyska: Friedrich Karl Ludwig Konstantin von Hessen-Kassel-Rumpenheim, Prinz zu Hessen, född den 1 maj 1868Schloss Panker i Holstein, död 28 maj 1940 i Kassel, är troligen mest känd för att han i oktober 1918 valdes till kung av Finland, en befattning han emellertid aldrig tillträdde och avsade sig i december samma år. I samtida officiella finska dokument kallas han Fredrik Kaarle, men trots det finns det en allmänt utbredd uppfattning att han hade för avsikt att anta kunganamnet Väinö I, en uppgift som ofta nämns även i nutida officiella dokument trots att den varit svår att verifiera historiskt.

Det finländska kungavalet[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Kungadömet Finland

Finland förklarade sig självständigt den 6 december 1917, efter att ha varit ett storfurstendöme inom det ryska riket sedan 1809 då tsaren avsatts och den gamla ryska monarkin (staten) upphört. Den 4 januari erkände den ryska bolsjevikregeringen Finlands självständighet, men självständigheten följdes av inbördeskrig mellan "vita" och "röda" i Finland. Finlands internationellt erkända status som storfurstendöme innebar att den högsta makten innehades av en kunglig person - en storfurste - och att Finland inte förväntades uppträda helt suveränt i den internationella politiken. Tsaren hade varit Finlands storfurste och före honom var det kungen av Sverige. Finlands lantdag avsåg nu skapa en suverän stat med en kung som innehavare av den högsta makten.

Efter inbördeskriget beslöt lantdagen (där de flesta socialdemokraterna på grund av sin anknytning till den förlorande röda sidan i inbördeskriget för tillfället var uteslutna) den 9 oktober 1918 att med stöd av 38:e paragrafen i den gällande regeringsformen gustavianska regeringsformen från 1772 välja Fredrik Karl till kung; även de ryska kejsarna hade regerat under denna regeringsform som storfurstar av Finland. Motståndarna samlade sig kring professor K.J. Ståhlbergs juridiska sakkunskap, som hävdade att paragrafen hade blivit obsolet sedan 1809. Valet förrättades med endast 64 lantdagsmän närvarande.

Valet av en tysk prins till kung av Finland ämnade bekräfta banden mellan Finland och kejsardömet Tyskland, som hade hjälpt den vita sidan i inbördeskriget och som vid tiden för kungavalet ännu inte hade förlorat första världskriget. Möjligen fanns rent av tankar på att Finland skulle bli ett tyskt protektorat. Fredrik Karl hade en son som skulle bli en lämplig tronföljare. Fredrik Karl var dock själv tveksam till att bli finländsk kung. Han ansåg Finlands regeringsform som föråldrad och ifrågasatte det sätt han blivit vald på.

Tysklands nederlag i kriget och Vilhelm II:s abdikation följde emellertid snart efter valet och då syntes det inte längre acceptabelt med en tysk prins på Finlands tron, särskilt som Finland naturligtvis sökte erkännande för sin självständighet även hos första världskrigets segrarmakter. Västmakterna hade samtidigt meddelat att man inte skulle komma att erkänna prinsen av Hessen som finsk kung. Fredrik Karl avsade sig därför tronen via ett brev till Finlands folk den 14 december 1918, detta redan innan han egentligen hade tillträtt sitt ämbete. Pehr Evind Svinhufvud avgick också från posten som riksföreståndare till förmån för den mer västvänlige Gustaf Mannerheim. Mannerheim, en finländsk adelsman som till 1917 hade varit general i den kejserliga ryska armén, hade kallats till överbefälhavare för de vita i inbördeskriget, blev den siste riksföreståndaren och var med och genomdrev den republikanska regeringsformen 1919.

Fredrik Karl av Hessen kom att tillbringa resten av sitt liv som lantgreve i Kassel.

Fredrik Karls familj[redigera | redigera wikitext]

Schloss Panker.
Margareta av Hessen med sina söner.

Fredrik Karl var tredje son till lantgreve Fredrik Wilhelm av Hessen-Kassel och Anna av Preussen. Hans farfars farbror Wilhelm blev kurfurste 1803, kort tid innan Tysk-romerska riket upplöstes. Hans farfars farfars farbror var Fredrik I av Sverige, som var kung på den tiden Sverige även omfattade Finland.

Genom sitt giftermål i Berlin 23 januari 1893 med Margareta av Preussen, blev Fredrik Karl svåger till tyske kejsaren Vilhelm II. Denna nära förbindelse till kejsaren var ett av skälen till att han valdes till kung av Finland.

När deras far dog blev Fredrik Karls äldste bror Fredrik Wilhelm överhuvud för huset Hessen och därefter näste bror Alexander. Alexander abdikerade som överhuvud den 15 mars 1925, och efterträddes av Fredrik Karl.

Barn[redigera | redigera wikitext]

Fredrik Karl och hans hustru hade sex barn, varav två tvillingpar:

Tre av sönerna stupade i krig, de båda äldsta i första världskriget och den näst yngste i andra världskriget.

Vid Fredrik Karls död efterträddes han av sin äldste överlevande son Philip som släktens överhuvud. Vissa dokument och korrespondens tyder på, att det däremot kanske skulle varit Wolfgang Moritz som skulle ha efterträtt honom på den finska tronen, tydligen för att denne hade möjlighet att följa med till Finland 1918, medan Philip då var i det militära och inte gick att nå.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Anders Hulden: Finnlands deutsches Königsabenteuer 1918, Reinbek 1997. Utgiven av Deutsch-Finnische Gesellschaft e.V. på Traute Warnke Verlag - ISBN 3-9801591-9-1
  • Henrik Meinander: Finlands historia 4, 2 uppl., Schildts, Esbo 1999
  • Jiri Louda & Michael MacLagan: Lines of Succession - Heraldry of the Royal Families of Europe, Macdonald Illustrated, London 1981


Företrädare:
Pehr Evind Svinhufvud
(riksföreståndare)
Finlands statsöverhuvud
(vald till Finlands kung, men tillträdde aldrig)

1918
Efterträdare:
Gustaf Mannerheim
(riksföreståndare)
Företrädare:
Alexander
Överhuvud för Huset Hessen
19251940
Efterträdare:
Philipp