Nikolaj II av Ryssland

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Nikolaus II
Kejsare och självhärskare över allt Ryssland
Regeringstid 20 oktober (N.S. 1 november) 1894 – 15 mars 1917
Kröning 14 maj (N.S. 26 maj) 1896
Företrädare Alexander III
Efterträdare Monarkin avskaffas
De facto: Georgij Lvov (ordförande för den provisoriska regeringen)
Gemål Alexandra av Hessen
Barn Storfurstinnan Olga
Storfurstinnan Tatiana
Storfurstinnan Maria
Storfurstinnan Anastasia
Aleksej Nikolajevitj
Ätt Romanov
Far Alexander III
Mor Dagmar av Danmark
Född 6 maj 1868 (N.S. 18 maj)
Alexanderpalatset, Tsarskoje Selo, Sankt Petersburg, Ryska imperiet
Död 17 juli 1918 (50 år)
Jekaterinburg, Ryska SFSR
Begravd Peter-Paulkatedralen, Sankt Petersburg (sedan 1998)
Namnteckning
Nikolaj II med sin mor (runt 1870).
En av de sista bilderna på Nikolaj II, tagen 1917 efter hans abdikation.

Nikolaj II, Nikolaj Aleksandrovitj Romanov (ryska: Николай Александрович Романов), försvenskat Nikolaus II, född 6 maj 1868 (G.S.; 18 maj N.S.), död 17 juli 1918 (avrättad), var Rysslands kejsare 1894-1917.

Nikolaj II tillhörde det ryska kejserliga huset Holstein-Gottorp-Romanov och var äldste son till Alexander III av Ryssland och Dagmar av Danmark. Han hade fyra syskon: Georg Aleksandrovitj (född 1871), Michail Aleksandrovitj (född 1878), Xenia Alexandrovna (född 1875) och Olga Alexandrovna (född 1882).

Nikolaj II var Rysslands sista monark. Han tvangs abdikera vid februarirevolutionen i mars 1917 och han avrättades tillsammans med sin familj i juli 1918 av bolsjevikerna ett halvår efter att de tagit makten i huvudstaden genom oktoberrevolutionen 1917.

Hans fullständiga titel inkluderade: Nikolaus, av Guds nåde, kejsare och självhärskare över allt Ryssland, Moskva, Kiev, Vladimir, Novgorod, tsar av Astrachan, tsar av Polen, tsar av Sibirien, tsar av Tauriska Chernosesus, tsar av Georgien, herre till Pskov, storfurste av Smolensk, Litauen, Volynien, Podolien och Finland, furste av Estland, Livland, Kurland[1] och Semgallen, Samogitien, Białystok, Karelen, Tver, Jugorien, Perm, Vjatka etc etc.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Nikolaj fick genom sin mor en uppfostran av engelsk karaktär. Han erhöll även en grundlig militärutbildning under ledning av general Gregorij Danilovitj och blev av denne och den heliga ryska synodens överprokurator Konstantin Pobedonostsev påverkad i panslavistisk och även mystiskt religiös riktning.[2] Genom Pobedonostsev präglades in i den unge Nikolaj att han som kejsare av Guds nåde hade ett heligt uppdrag att bevara självhärskardömet och den ortodoxa tron.[3] Han var tämligen okunnig i rysk geografi, men företog kort före faderns död en resa genom Sibirien och besökte även Japan. Besöket avbröts dock på grund av ett attentat av en japansk fanatiker.[2] Nikolaj blev tronföljare (tsarevitj) vid mordet på farfadern Alexander II den 13 mars 1881. Som tsarevitj blev Nikolaj medlem av riksrådet och ministerkomittén 1889. Han utsågs även 1891 till ordförande i Sibiriska kommittén och nödhjälpskommittén. I huvudsak höll dock Alexander III sonen utanför regeringsärendena.[4]

Nikolaj II tillträdde tronen 1 november 1894 efter sin far Alexander III:s död. Tidigare samma år, den 20 april förlovade han sig med Alexandra av Hessen trots varningar om lämpligheten. De gifte sig 21 november 1894 efter att hon under namnet Aleksandra Fedorovna antagit den ortodoxa läran.[5] Paret fick fyra döttrar och en son. Sonen Aleksej Nikolajevitj led av hemofili B (en sorts blödarsjuka) som ärvts från modern. Predikanten och helbrägdagöraren Grigorij Rasputin hade en till synes välgörande verkan på Aleksej och fick därigenom ett stort inflytande över tsarfamiljen.

Vid Nikolajs kröning i Moskva 1896 uppstod panik bland människomassorna, och 3.000 människor trampades ihjäl. Detta togs som ett dåligt omen. Nikolaj visade i början av sin regering intresse för humanistiska ideal. Han tog initiativ till den första Haagkonferensen. På grund av sin bristande människokännedom, sin böjelse för ett isolerat familjeliv och svag auktoritet kom han snart i händerna på sin reaktionära omgivning. Den enda fråga som han till slut orubbligt höll fast vid var enväldesmonarkins princip. Utrikespolitiskt strävande han efter fredens bevarande, men lyckades inte hindra Rysk-japanska krigets utbrott eller nämnvärt påveraka den allmänna världspolitiska utvecklingen.[6]

Nikolaj gjorde flera europeiska resor och sammanträffade särskilt ofta med Vilhelm II av Tyskland, vilken även brevväxlade med tsaren och kom att stärka honom i hans monarkistiska åskådning. Då Vilhelm II lyckades övertyga Nikolaj om en formlig allians mellan Ryssland och Tyskland, omintetgjordes dock dessa planer av det ryska ministerrådet. Mot revolutionsrörelsen 1905 satte Nikolaj ett segt passivt motstånd men tvingades till vittgående konstitutionella eftergifter, som dock under de följande åren i praktien till största delen drogs tillbaka.[6]

Inte heller kunde Nikolaj hindra Ryssland från att 1907-08 anslutas till trippelententen.[6]

Tsarens ställning undergrävdes ytterligare när hans kompetente premiärminister Pjotr Stolypin mördades i Kiev 1911. De svaga ministrar som följde och munken Rasputins tilltagande inflytande gjorde Nikolaj allt mer impopulär.

Vid första världskrigets utbrott försökte Nikolaj in i det sista bevara freden, men lät sig utmanövreras av sin för kriget beslutna omgivning och avtvangs slutligen genom överrumpling sitt bifall till den ryska mobiliseringsorder som gjorde kriget oundvikligt. När kriget väl brutit ut höll han dock orubbligt fast vid sina bundsförvanter, och separatfredsförslag som hösten 1915 och hösten 1916 lades fram från centralmakternas sida.[7]

Under första världskriget led de ryska styrkorna enorma förluster mot Tyskland och Österrike-Ungern. Detta medförde att missnöjet i armén ökade och att moralen sjönk, men det var inte bara de väpnade styrkorna som led. Folket var missnöjt med den misär de levde i och det blev inte bättre av att Ryssland led nederlag efter nederlag.

Antisemitiska pogromer[redigera | redigera wikitext]

Under Nikolajs regeringstid genomfördes en mängd pogromer mot Rysslands judiska befolkning. Dessa pogromer finansierades av inrikesdepartementet.[8] Tsaren tvingades formellt att ta avstånd från de väpnade grupper som med våld försökte tvinga bort judarna från städer och byar, men uttryckte privat beundran för de ryssar som brukade våld mot judarna och såg även antisemitismen som ett sätt att öka stödet för den egna regimen.[9]

Stockholm 1909[redigera | redigera wikitext]

Nikolaj II besökte Stockholm 1909 och blev den 26 juni föremål för ett misslyckat attentat i Kungsträdgården, det så kallade Wångska attentatet, då ungsocialisten Hjalmar Wång avlossade ett skott mot vad han trodde var tsaren, men som i själva verket var en högt uppsatt officer, Otto Ludvig Beckman. Strax efter kulan träffat Beckman tog Wång sitt eget liv genom att skjuta sig själv i huvudet.[10][11][12]

Abdikation och avrättning[redigera | redigera wikitext]

Starka socialistiska revolutionära stämningar spred sig i storstäderna, och den 23 februari 1917 utbröt Februarirevolutionen som ledde till tsardömets avskaffande. Nikolaj tvingades att på sina egna och sin sjuke sons vägnar abdikera till förmån för sin yngre bror Michail Aleksandrovitj. Storfurst Michail var dock politiskt ointresserad och när hans säkerhet inte kunde garanteras av den tillträdande provisoriska regeringen avstod han tronen redan dagen därpå.

Den 17 juli 1918 avrättades Nikolaj II och hans familj utanför Jekaterinburg på order av Sverdlov. Bolsjevikerna hade från början planerat att ställa tsaren inför rätta för hans brott mot det ryska folket, men då vita trupper drog fram emot Jekaterinburg togs det snabba beslutet att avrätta tsarfamiljen direkt, hellre än att riskera att han fritogs. Avrättningen kommenderades av Tjekisten Jurovskij. Denna berättar senare i sina memoarer om den där natten i juli 1918. Bland annat att den unge Alexej, som låg på golvet i en blodpöl men fortfarande andades, avrättades av Jurovskij själv med två skott i huvudet. Allt som allt så tog avrättningen 20 minuter, detta delvis pga rökbildningen som uppstod i rummet till följd av arkebuseringen. Exekutionärerna var tvungna att utrymma rummet för att få bukt med röken. När de senare åter gick in i rummet så upptäckte de att det fortfarande var människor där inne som var vid liv, bl.a. några av tsarens döttrar. Det visade sig senare att flickorna varit så svåra att ha ihjäl av den anledningen att de hade större delen av sina juveler insydda i sina korsetter, som fungerade som en slags rustning. Man stack i stället ihjäl tsardöttrarna, eller krossade deras skallar med pistolkolvar. Enligt Jurovskijs egna redogörelser, så var flertalet av mannarna som utförde morden kraftigt berusade, och var otroligt klumpiga när de genomförde avrättningen. När alla var döda så lastades kropparna på en lastbil och transporterades till en tidigare utvald plats. Där klädde man av liken,och stal värdesaker som de hade på sig. Man hällde svavelsyra och fotogen över kropparna och brände dem sedan. Kvarlevorna begravdes i en grund grav som inte upptäcktes förrän 1989.

Identifiering och upprättelse[redigera | redigera wikitext]

År 1989 återfanns tsarfamiljens kvarlevor, vilka identifierades 1991. Utförliga DNA-tester gjordes i Ryssland, USA och Storbritannien som övertygade forskarna om att det verkligen var tsarfamiljen man hittat, även om resultatet ifrågasatts. Enligt vetenskapliga undersökningar gjorda i USA under William Maples ledning, saknades också just kvarlevorna av Anastasia samt brodern Aleksej. En annan undersökning av kvarlevorna gjord i Ryssland kom däremot fram till slutsatsen att det inte var Anastasia, utan hennes syster Marias kvarlevor som saknades. De två saknade barnen återfanns senare och identifierades slutligen 2008. Alexejs och Anastasias kvarlevor hade genomgått en hård behandling, man hade försökt bränna dem och förstöra dem med syra. Försöken misslyckades och kvarlevorna grävdes istället ner.[13] Efter kommunismens fall fick Nikolaj II och hans familj den 17 juli 1998 riktiga begravningar i S:t Petersburg. Den rysk-ortodoxa kyrkan helgonförklarade 2001 tsarfamiljen. 1 oktober 2008 fastslog Rysslands högsta domstol att mordet på den avgångne tsaren Nikolaj II var olagligt.[14]

Barn[redigera | redigera wikitext]

  1. Olga (1895-1918)
  2. Tatiana (1897-1918)
  3. Maria (1899-1918)
  4. Anastasia (1901-1918)
  5. Aleksej (1904-1918)

Anfäder[redigera | redigera wikitext]

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nikolaj I av Ryssland
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Alexander II av Ryssland
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Alexandra Feodorovna
 
 
 
 
 
 
 
 
Alexander III av Ryssland
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ludvig II av Hessen-Darmstadt
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Maria Alexandrovna
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Wilhelmine av Baden
 
 
 
Nikolaj II av Ryssland
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Wilhelm av Beck-Glücksburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kristian IX av Danmark
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Louise Karolina av Hessen-Kassel
 
 
 
 
 
 
 
 
Maria Fjodorovna
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Wilhelm av Hessen-Kassel
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Louise av Hessen-Kassel
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Louise Charlotta av Danmark
 
 
 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Sveriges statskalender för år 1899, [Bihang : utdrag ur Norges statskalender], utgifven efter Kongl. Majt:ts nådigste förordnande af Dess Vetenskaps-Akademi, P. A. Norstedt & Söner, Stockholm 1898 s. 18
  • Lyons, Marvin, Nicholas II, The Last Tsar, London, Routledge & Kegan Paul, 1974
  • Massie, Robert, Nicholas och Alexandra, London 1967
  • Radzinskij, Eduard, "Herre, fräls och försona Ryssland..." Nikolaj II - hans liv och död, 1993.
  1. ^ http://runeberg.org/nfcc/0762.html
  2. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 19. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1145 
  3. ^ ”Nikolaj 2.”. Den store danske. Gyldendals. http://www.denstoredanske.dk/Geografi_og_historie/Rusland_og_Centralasien/Ruslands_historie/Rusland_1815-1917/Nikolaj_2. Läst 25 januari 2014. 
  4. ^ Max Engman (26 oktober 2010). ”Nikolaj II & imperiet som föll”. Populär Historia. http://www.popularhistoria.se/artiklar/nikolaj-ii-imperiet-som-foll/. 
  5. ^ Nikolaus II Aleksandrovitj i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1913)
  6. ^ [a b c] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 19. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1146 
  7. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 19. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1146-47 
  8. ^ http://www.friends-partners.org/partners/beyond-the-pale/english/36.html
  9. ^ Figes, Orlando (1996), 'A People's Tragedy: The Russian Revolution, 1891–1924', pp. 197–8, Pimlico(1997)
  10. ^ Henrikson, Alf, Svensk historia, Bonniers, 1966, ISBN 91-0-047053-8, sid 839
  11. ^ ”Leon Larsson - idolen som blev förrädare”. http://hem.passagen.se/minata/dav/dav_16_jun.html. 
  12. ^ ”Det Wångska attentatet, Den 26 juni 1909”. http://www.truls.org/micke/spblogg/WangskaAttentatet.pdf.  Anarkistiska Pamflettförlaget, Stockholm 2009
  13. ^ History International: Secrets of the Romanovs
  14. ^ ”"Ryska HD: Tsarmorden var olagliga"”. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1810877.svd.  Svenska Dagbladet, 1 oktober 2008]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Alexander III av Ryssland
Rysslands statsöverhuvud
18941917
Efterträdare:
Georgij Lvov
Kejsare av Ryssland
18941917
Efterträdare:
Titeln avskaffades
Storfurste av Finland
18941917
Efterträdare:
Titeln avskaffades
Finlands statsöverhuvud
18941917
Efterträdare:
Pehr Evind Svinhufvud
Monarkin avskaffad Pretendent till Rysslands tron
15 mars 191717 juli 1918
Efterträdare:
Kirill Vladimirovitj