Fusionsfördraget

Europeiska unionens fördrag
Fusionsfördraget
Fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna
Utfärdat av	medlemsstaterna
Undertecknat i	Bryssel, Belgien
Depositarie	Italiens regering
Offentliggjort i	EGT L 152 1967
Celexnummer	11965F
Juridiskt bindande	ja, med direkt effekt
Undertecknat	1965-04-08
Ikraftträdande	1967-07-01
Upphörde att gälla	1999-05-01
Annan lagstiftning
Ändrar	EEG-fördraget
	Euratom-fördraget
	EKSG-fördraget
Utgör en del av	primärrätten
Status: Upphävd unionsrätt

Fusionsfördraget, även känt som Brysselfördraget och formellt fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna, var ett fördrag mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater som signerades den 8 april 1965 i Bryssel, Belgien, och trädde i kraft den 1 juli 1967. Fördraget innebar att de tre gemenskaperna, Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG), Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom), sammanfogades till Europeiska gemenskaperna (EG). De tre gemenskaperna förblev dock var sin juridisk person.

Syftet med Fusionsfördraget var att slå samman de parallella institutioner som hade upprättats för varje gemenskap. Därför upprättades istället Europeiska gemenskapernas kommission och Europeiska gemenskapernas råd. Dessutom inrättades en gemensam budget för alla tre gemenskaperna. Även om fördraget inte innebar att någon union bildades, så betraktas fördraget av vissa som Europeiska unionens ursprungliga uppkomst.

Fördraget ingicks på obestämd tid men upphörde att gälla genom Amsterdamfördraget 1999. Fördraget fanns ursprungligen på de fyra officiella språken inom Europeiska gemenskaperna och deponerades i Rom hos den italienska regeringen. För att kunna träda i kraft var fördraget tvunget att bli ratificerat i samtliga sex medlemsstater.

Historia

Fördraget signerades i Bryssel, Belgien, den 8 april 1965.

Genom fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen, som trädde i kraft den 1 januari 1958, inrättades två nya gemenskaper, Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen. Institutionerna för dessa två gemenskaper liknade Europeiska kol- och stålgemenskapens, men var helt skilda åt med undantag för domstolen och den parlamentariska församlingen, som delades av samtliga tre gemenskaper. De parallella strukturerna innebar dock ett ineffektivt och dyrt samarbete. Överenskommelsen om att slå ihop de tre gemenskapernas institutioner nåddes ungefär tio år senare. Resultatet var fusionsfördraget, som innebar att gemenskaperna skulle få gemensamma institutioner och att de tre gemenskaperna tillsammans bildade Europeiska gemenskaperna (EG). Fördraget signerades den 8 april 1965 i Bryssel och trädde i kraft den 1 juli 1967.

Syfte och innehåll

Sammanfattning av förändringar
Europeiska gemenskaperna Gemensamma institutioner inrättas och Europeiska gemenskaperna bildas.

Genom fusionsfördraget slogs de parallella institutionerna för Europeiska kol- och stålgemenskapen, Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen samman till en enhetlig institutionell struktur. Därmed inrättades Europeiska gemenskapernas kommission och Europeiska gemenskapernas råd. Sedan tidigare hade en parlamentarisk församling och en domstol varit gemensamma för de tre gemenskaperna.

Genom fördraget förblev dock de tre gemenskaperna formellt skilda från varandra. Var och en av dem utgjorde fortfarande en egen juridisk person. Vissa betraktar fusionsfördraget som den egentliga starten för Europeiska unionen eftersom gemenskaperna först då fick en mer enhetlig utformning.

Årtal	1952	1954	1958	1967	1987	1993	1999		2003	2009
				Europeiska gemenskaperna:
				Europeiska atomenergigemenskapen (EURATOM)
				Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG)						Europeiska unionen (EU)
				Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG)			Europeiska gemenskapen (EG)
						Rättsliga och inrikes frågor (RIF)
							Polissamarbete och straffrättsligt samarbete (PSS)
					Europeiska politiska samarbetet (EPS)	Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP)
		Västeuropeiska unionen (VEU)

Ratificering

  Slutgiltig deposition avklarad

  Ratificeringsförfarandet avklarat

  Ratificeringsförfarandet ej klart

  Ratificeringsförfarandet stoppat

Efter att fusionsfördraget hade signerats den 8 april 1965 i Bryssel var det tvunget att bli ratificerat i alla de sex medlemsstaterna i enligt deras respektive konstitutionella bestämmelser för att kunna träda i kraft.

Samtliga medlemsstater, Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland, valde att godkänna fördraget i sina nationella parlament, eftersom ländernas konstitutioner inte krävde folkomröstning om fördraget och politikerna inte ansåg det nödvändigt.

Fördraget var upprättat på Europeiska kol- och stålgemenskapens, Europeiska ekonomiska gemenskapens och Europeiska atomenergigemenskapens fyra officiella språk: franska, italienska, nederländska och tyska, det vill säga det som skulle bli Europeiska gemenskapernas officiella språk. Det var lika juridiskt giltigt på alla dessa fyra språk, men versioner av fördragen på senare EU-språk har lagts till efter hand som att unionen har utvidgats. Fördraget upphörde dock att gälla den 1 maj 1999, när Amsterdamfördraget trädde i kraft och ersatte fusionsfördraget.

Fusionsfördraget och de nationella ratificeringsinstrumenten deponerades i Rom hos den italienska regeringen, i likhet med fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och alla senare EU-fördrag.

Samtliga sex medlemsstater deponerade sina handlingar i Rom hos den italienska regeringen den 30 juni 1967, dagen innan det att fördraget trädde i kraft.

Se även

• Europeiska unionens fördrag

Externa länkar

• EUR-Lex: Europeiska unionens fördrag

EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.