Nicefördraget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Europeiska flaggan Europeiska unionens fördrag
Nicefördraget
Nicefördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör samman med dem, undertecknat i Nice den 26 februari 2001
Utfärdat av medlemsstaterna
Undertecknat i Nice, Frankrike
Depositarie Italiens regering
Offentliggjort i EGT C 80 2001
Celexnummer 12001C
Juridiskt bindande ja, med direkt effekt
Undertecknat 2001-02-26
Ikraftträdande 2003-02-01


Annan lagstiftning





Ändrar EU-fördraget
EG-fördraget
Euratom-fördraget
EKSG-fördraget












Utgör en del av primärrätten
Status: Gällande unionsrätt

Nicefördraget är ett av Europeiska unionens fördrag och trädde i kraft den 1 februari 2003. Fördraget undertecknades i Nice, Frankrike, av medlemsstaternas stats- och regeringschefer den 26 februari 2001. Fördragets syfte var att reformera Europeiska unionen (EU) inför utvidgningen med tio nya medlemsstater, som ägde rum den 1 maj 2004.

Fördraget innebar bland annat att Europeiska kommissionen skulle minskas ner så fort unionen fick 27 eller fler medlemsstater. Enligt fördraget skulle kommissionen då inte längre bestå av en ledamot från varje medlemsstat. Ett par politikområden, däribland tjänstehandel och viseringsregler, överfördes genom fördraget från mellanstatlig till överstatlig nivå.

För att fördraget skulle träda i kraft var det tvunget att ratificeras av alla medlemsstater i enlighet med deras egna konstitutionella bestämmelser. Irland var det enda landet som höll en folkomröstning om ratificeringen. Utslaget i den första folkomröstningen var ett nej, men valdeltagandet var lågt och en ny folkomröstning hölls ett år senare efter att landet hade erhållit vissa politiska garantier. I den andra folkomröstningen röstade folket ja till fördraget. Därmed kunde fördraget godkännas och implementeras.

Nicefördraget anklagades av kritiker, däribland Europaparlamentet, för att inte genomföra tillräckliga reformer av unionen.[1] Efter undertecknandet av Nicefördraget påbörjades arbetet av Europeiska konventet med att istället ta fram en konstitution för Europa.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Fördraget signerades i Nice den 26 februari 2001.

Med Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999, infördes inte tillräckliga reformer för att EU skulle kunna utvidgas till att omfatta alla de östeuropeiska stater som hade ansökt om medlemskap. Ett utkast till nytt fördrag utarbetades i början av december 2000. Samtidigt proklamerades den första versionen av rättighetsstadgan. Den 26 februari 2001 signerades Nicefördraget av medlemsstaternas stats- och regeringschefer.

Trots att fördragets primära syfte var att reformera unionen så att unionen skulle kunna uppta fler medlemsstater, kvarstod flera hinder för ytterligare utvidgning efter Nicefördragets ikraftträdande. Politiskt heta frågor som kommissionens storlek, unionens maktbefogenheter, pelarstrukturen och lagstiftningsförfaranden lämnades helt eller delvis orörda, eftersom konflikter uppstod mellan bland annat Frankrike, Storbritannien och Tyskland.

På grund av detta upprättades en ny reformprocess strax efter att arbetet med Nicefördraget var avklarat. Europeiska konventet fick i uppdrag att framarbeta ett helt nytt fördrag, som till skillnad från Nicefördraget skulle ersätta nästan alla tidigare fördrag. Nicefördraget trädde i kraft den 1 februari 2003, delvis försenat på grund av att ratificeringsprocessen i Irland drog ut på tiden.

Signaturer[redigera | redigera wikitext]

Nice Treaty FA Belgium.png Nice Treaty FA Denmark.png Nice Treaty FA Finland.png Nice Treaty FA France.png Nice Treaty FA Greece.png Nice Treaty FA Ireland.png Nice Treaty FA Italy.png Nice Treaty FA Luxembourg.png Nice Treaty FA the Netherlands.png
 Belgien  Danmark  Finland  Frankrike  Grekland  Irland  Italien  Luxemburg  Nederländerna
Nice Treaty FA Portugal.png Nice Treaty FA Spain.png Nice Treaty FA the United Kingdom.png Nice Treaty FA Sweden.png Nice Treaty FA Germany.png Nice Treaty FA Austria.png
 Portugal  Spanien  Storbritannien  Sverige  Tyskland  Österrike

Syfte och innehåll[redigera | redigera wikitext]

Sammanfattning av förändringar[redigera | redigera wikitext]

  • Institutionerna
Institutionerna anpassas för kommande utvidgning.
  • Närmare samarbeten
Bestämmelserna förenklas.
  • Medborgarrättigheter
Sanktionsmöjlighet införs gentemot medlemsstater som inte respekterar grundläggande rättigheter.

Nicefördraget innehöll främst bestämmelser som syfte till att anpassa unionens institutioner och beslutsförfaranden till den kommande utvidgningen.

Tyskland hade krävt att dess stora befolkningsstorlek skulle återspeglas i en högre röstviktning i rådet, vilket dock Frankrike motsatte sig, eftersom man ansåg att det var av symboliskt värde att Frankrike och Tyskland hade ungefär lika stort inflytande inom unionen.

Ett förslag som framfördes var att göra beslutsfattandet enklare genom att införa krav på dubbel majoritet av både medlemsstater och befolkningsstorlek. Även detta avvisades av Frankrike. Kompromissen som slutligen nåddes innebar att en ”dubbel majoritet”, men endast för de fall då en medlemsstat skulle kräva det vid en omröstning.[2]

Institutionerna[redigera | redigera wikitext]

Europaparlamentets antal mandat utökades från 626 till 732.

Genom Amsterdamfördraget var antalet mandat i Europaparlamentet besämt till 626. För att utvidgningen av unionen skulle kunna äga rum, krävdes att mandatfördelningen ändrades. I Nicefördraget utökades antalet mandat från 626 till 732.

En betydligt mer kontroversiell fråga var Europeiska kommissionens storlek. Innan Nicefördraget bestod kommissionen av en ledamot från varje medlemsstat samt ytterligare en ledamot från varje av de fem största medlemsstaterna. Genom Nicefördraget ändrades detta, så att från och med utvidgningen skulle endast en kommissionär från varje medlemsstat utses. Om antalet medlemsstater skulle öka ytterligare föreskrev fördraget att kommissionens antal skulle reduceras, så att principen om en kommissionär från varje medlemsstat skulle frångås. Under en övergångsperiod behöll Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien och Tyskland sina dubbla kommissionärer. Fördraget innebar också att nya domstolar på lägre nivå än Europeiska gemenskapernas domstol och förstainstansrätten bildades för att ta itu med bland annat patentfrågor.[1]

Närmare samarbeten[redigera | redigera wikitext]

Genom Amsterdamfördraget hade en ny typ av samarbete för att lösa svårigheter i rådets beslutsfattning införts. De närmare samarbeten möjliggjorde för en grupp av medlemsstaterna att som en sista utväg genomföra fördjupade samarbeten utan att alla medlemsstater behövde delta.

På så sätt var tanken att samarbeten som inte alla medlemsstater kunde enas om ändå skulle kunna realiseras i en del av unionen. Amsterdamfördragets bestämmelser ansågs av medlemsstater dock vara krångliga och svåra att uppfylla.[3]

Genom Nicefördraget förenklades regelverket något, men det dröjde ända till 2008 innan den första ansökan om att få inleda ett närmare samarbete.[1] Då ansökte en grupp medlemsstater om att få inleda närmare samarbete inom skilsmässoområdet, men det var först 2010, efter Lissabonfördragets ikraftträdande som samarbetet beviljades. Genom Lissabonfördraget ändrade närmare samarbete namn till fördjupade samarbeten.

Medborgarrättigheter[redigera | redigera wikitext]

Som svar på de misslyckade sanktionerna mot Österrike under 2000, som Jörg Haider och hans parti ingick i regeringskoalitionen, instiftades formella regler för tillämpning av sanktioner i händelse av att en medlemsstat skulle åsidosätta grundläggande rättigheter.

Genom Nicefördraget formaliserades därmed möjligheten för medlemsstaterna att frånta en medlemsstat dess rösträtt om den skulle frångå exempelvis de grundläggande demokratiska principerna. Dock tydliggjordes samtidigt att förpliktelsen enligt fördragen för den medlemsstat vars rösträtt suspenderats skulle kvarstå till fullo.

I samband med utarbetandet av Nicefördraget, antog unionen också den icke-bindande rättighetsstadgan. Stadgan fastslog en rad medborgerliga och mänskliga rättigheter. Dock förblev stadgan icke-bindande,[1] och det var först genom Lissabonfördraget som den erhöll samma juridiska status som fördragen.

Ratificering[redigera | redigera wikitext]

  Slutgiltig deposition avklarad
  Ratificeringsförfarandet avklarat
  Ratificeringsförfarandet ej klart
  Ratificeringsförfarandet stoppat

För att Nicefördraget skulle kunna träda i kraft var det tvunget att ratificeras av alla medlemsstater i enlighet med deras egna konstitutionella bestämmelser. Alla medlemsstater utom Irland valde att ratificera fördraget utan folkomröstning.

Irland[redigera | redigera wikitext]

Irland höll en första folkomröstning den 7 juni 2001. Valdeltagandet var ovanligt lågt, enbart 34,8 %. Utslaget var ett nej - 53,9 % röstade nej medan 46,1 % röstade ja. Resultatet chockerade EU:s ledare eftersom Irland i folkomröstningarna om tidigare EU-fördrag varit väldigt positiva samtidigt som medlemsstaten också hade dragit stor fördel av sitt medlemskap i unionen.

Unionens övriga medlemsstater, liksom den irländska regeringen, var angelägna om att få igenom fördraget. Därför garanterades Irland av övriga medlemsstater om att landets neutralitets- och abortpolitik skulle respekteras och inte påverkas av fördraget.

Efter att Irland fått dessa garantier utlystes en ny folkomröstning. Denna folkomröstning ägde rum den 19 oktober 2002. Valdeltagandet var högre än i den första omröstningen (49,5 %) och en majoritet (62,9 %) röstade ja till fördraget. På så sätt kunde Irland slutligen ratificera fördraget, som kunde träda i kraft 1 februari 2003.[4]

Ratificeringsförfarandet i detalj[redigera | redigera wikitext]

Signerat Godkänt Ratificerat Deponerat

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] ”Europaparlamentets resolution om Nicefördraget och Europeiska unionens framtid (2001/2022(INI))”. EGT C 47E, 21.2.2002, s. 108-112. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2002:047E:0108:0112:SV:PDF. 
  2. ^ ”Omröstning med kvalificerad majoritet”. Europa (webbportal). http://europa.eu/legislation_summaries/institutional_affairs/treaties/nice_treaty/nice_treaty_majority_sv.htm. Läst 2010-11-26. 
  3. ^ ”Förstärkt samarbete”. Europa (webbportal). http://europa.eu/legislation_summaries/institutional_affairs/treaties/nice_treaty/nice_treaty_cooperations_sv.htm. Läst 2010-11-26. 
  4. ^ ”Ratification Details” (på engelska). Europeiska unionens råd. http://www.consilium.europa.eu/App/accords/Default.aspx?command=details&id=297&lang=EN&aid=2001010&doclang=EN. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionens flagga EU-portalen – metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.