Göta livgarde (pansar)

Från Wikipedia

För Infanteriregementet Göta livgarde, se Göta livgarde (infanteri).
Göta livgarde
(P 1)
Vapen för Göta livgarde tolkat efter dess blasonering.
Information
Officiellt namnGöta livgarde
Datum1944–1980
LandSverige
FörsvarsgrenArmén
TypPansartrupperna
RollUtbildningsförband
Del avIV. militärområdet (1943–1966)
Östra militärområdet (1966–1980)
FöregångareGöta livgarde
Ingående delarBlåa brigaden (1949–1979)
PKAS (1946–1980)
StorlekRegemente
HögkvarterEnköpings garnison
FörläggningsortEnköping
ÖvningsplatsUtö skjutfält,
Veckholms skjutfält
FärgerRött     
Marsch"Göta livgardes marsch" (Schubert) [1]
SegernamnSvensksund (1790)
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflagga
Fana m/1972
Truppslagstecken m/1963
Förbandstecken m/1950-60

Göta livgarde (P 1), var ett pansarförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1944–1980. Förbandet var förlagt inom Enköpings garnison i Enköping, och var fram till 1974 en del av Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper.[2][3][4]

Historik

Regementet uppsattes 1943 i Enköping under namnet Kungliga Göta pansarlivgarde (P 1) och ärvde namn och traditioner efter infanteriförbandet Göta livgarde (I 2) vilket avvecklats 1939. Under 1943 och 1944 utbildades regementets värnpliktiga vid Södermanlands pansarregemente (P 3) och vid Skaraborgs pansarregemente (P 4), och först 1945 påbörjades utbildningen i Enköping. Från 1944 var ett detachement ur regementet förlagt till Visby under namnet Göta pansarlivgardes kompani på Gotland (P 1 G). Den 1 april 1963 gick detachementet samman med Gotlands infanteriregemente (I 18) och bildade Gotlands regemente (P 18) och överfördes samtidigt till pansartrupperna. Samma år, 1963, bytte regementet namn och återfick det gamla namnet Göta livgarde (P 1). Det korrekta tidsenliga namnet på regementet fram till 1963 var Kungliga Göta Pansarlivgarde. Prefix Kungliga togs sedermera bort inte bara från regementen, utan också från departement och ambassader, efter en lagändring (se vidare: Regeringsformen). Regementschef på ett livgarde/livregemente var fram tom 1975 H.M. Konungen. Vid Konungens frånvaro var Sekundchefen regementschef med överstes rang.

I samband med OLLI-reformen, vilken genomfördes inom försvaret åren 1973 och 1975, bildades A-förband samt B-förband. A-förbanden var regementen som tillfördes ansvaret för ett försvarsområde, och med det blev ett A-förband (försvarsområdesregemente). Försvarsområdesregementet tillfördes samtidigt mobiliserings- och materialansvaret inom försvarsområdet. Detta medförde att Göta livgarde som ingick i Uppsala försvarsområde kom att bli ett B-förband (utbildningsregemente), medan Upplands regemente (S 1) sammanslogs den 1 juli 1974 med Uppsala försvarsområde (Fo 47), och bildade ett A-förband.[5] Att Upplands regemente tilldelades ledningen för försvarsområdet framför Göta livgarde var i sig en ovanlig utväg. Detta då Göta livgarde var ett brigadproducerande regemente, och Upplands regemente enbart utbildade signalbataljoner till brigaderna. Med OLLI-reformen tillfördes i regel brigadproducerande regementen.

I början av 1970-talet utredde Försvarets fredsorganisationsutredning olika rationalitetsåtgärder inom armén. Utredningen låg som grund för regeringens proposition 1973:135 och kom att bli kallad för Mälarkarusellen. Utredningen menade att för att inom pansartrupperna få en rationell utbildningsorganisation bör tre pansarregementen utgå ur fredsorganisationen eller ges annan utbildningsinriktning. Göta livgarde föreslogs att avvecklas helt, och PKAS omlokaliseras till Skåne eller Skövde. Garnisonsområdet i Enköping föreslogs att övertas av Upplands regemente (S 1) som skulle omlokaliseras från Uppsala. Den 14 december 1973 röstade riksdagen igenom propositionen som bland annat innebar en avveckling av regementet och dess brigad.

Fast propositionen angav att Upplands regemente (S 1) skulle omlokaliseras från Uppsala blev så ej fallet. Bakgrunden var att Televerket hade starka invändningar mot själva omlokaliseringen och ville med det utreda saken. Anledningen var att de befarade att den tunga sambandsmaterielen som då skulle tillföras till Enköping skulle störa närbelägna Vallby radiostation. Efter att Televerkets utredning var klar, röstade riksdagen igenom regeringens proposition 1974:50. Den nya proposition fastslog det tidigare beslutet från 1973 om att Göta livgarde (P 1) skulle avvecklas och Upplands regemente (S 1) omlokaliseras. Vidare beslutades att pansarutbildning under en övergångsperiod skulle förläggas till Södermanlands regemente (P 10) i Strängnäs. Utbildningen skulle förläggas till en bataljon med namnanknytning till Göta livgarde.

De båda riksdagsbesluten låg till grunden för en arméorder i december 1975 vilken angav riktlinjerna för militärbefälhavaren i Östra militärområdet om hur avveckling skulle gå tillväga. I ordern angavs det bland annat att:

  • Göta livgarde skulle utgå ur arméns fredsorganisation den 1 juli 1980.
  • Upplands regemente skulle överta f.d Göta livgardes etablissemang från samma datum.
  • Upplands regemente skulle omlokaliseras till Enköping våren 1982.
  • Södermanlands regemente skulle överta bemannings- och utbildningsansvaret för pansarbataljonerna vid Göta livgarde.

Efter riksdagsbeslutet framkom det att stridsvagnarna vid regementets brigad var i så pass gott skick att de bedömdes ha en livslängd fram till mitten av 1980-talet. I och med detta kom avvecklingsbeslutet att revideras, det vill säga att istället för att under en övergångsperiod förlägga pansarutbildning till Strängnäs, blev den kvar i Enköping fram till 1980. Vid försvarsbeslutet 1977 uppstod möjligheter att renovera och förlänga livstiden på brigadens stridsvagnar. Detta medförde att vid avvecklingen av brigaden den 30 juni 1979, kvarstod brigadens tre pansarbataljoner som 6. pansargruppen och ingick från och med den 1 juli 1979 i territorialförsvaret inom Upplands försvarsområde (Fo 47/48), där Upplands regemente (S 1) stod som mobiliseringsmyndighet. År 1981 påbörjades en överföring av bataljonerna till Södermanlands regemente (P 10). Där var 1. pansarbataljonen först ut och kom att bilda stommen i den nyuppsatta Södermanlandsbrigaden (MekB 10).

Inför avvecklingen gick regementet sin sista högvakt den 18 maj 1980, med värnpliktiga ur det sista utbildningskompaniet, och den 17 juni hölls "gravöl" för regementet på restaurang Joar Blå i Enköping. Den 30 juni 1980 hölls en avvecklingsceremoni, där en minnestavla avtäcktes och kung Carl XVI Gustaf höll ett tal om regementet och dess historia.

Ingående enheter

Blåa brigaden

Blåa brigaden (PB 6) sattes upp 1949 och organiserades efter förbandstypen Pansarbrigad 49. Brigaden fick samtidigt namnet Blåa brigaden (PB 6). Genom försvarsbeslutet 1972 kom brigaden att avvecklas den 30 juni 1980.

I samband med försvarsbeslutet 1942 kom infanteriregementena att sätta upp fältregementen och dubbleringsregementen. Svea livgarde satte upp krigsförbanden Svea livgarde (I 1) och Stockholms infanteriregemente (I 31). Genom försvarsbeslutet 1948 infördes brigader inom hela armén, vilket medförde att armén renodlades till två brigadtyper, infanteribrigader och pansarbrigader. Stockholms infanteriregemente (I 31) omorganiseras och kom att stå för pansarinfanteridelen inom Blåa brigaden (PB 6) och Södermanlandsbrigaden (PB 10).[6]

Pansartruppernas kadett- och aspirantskola

Pansartruppernas kadett- och aspirantskola (PKAS) var samlokaliserad med regementet. Skolan var dock direkt underställd pansarinspektören, men lydde ur förläggningshänseende under sekundchefen för regementet. Skolan hade som uppgift att utbilda officersaspiranter från samtliga förband inom pansartrupperna. Vilka genomgick en utbildning i två etapper, första aspirantskolan samt andra aspirantskolan, för att sedan fullfölja sin utbildning vid Krigsskolan i Solna. Skolan förlades till Enköping den 3 april 1946, och förlades till Livkompaniets kasern. Den 1 mars 1967 kunde skolan flytta in i en nyuppförd skolbyggnad inom kasernområdet. Livkompaniet återgick med det till ett skolkompani vid Göta livgarde. Även om Göta livgarde inte tillfördes Stridsvagn 103, kom den ändå att utbildas på vid skolan. Detta då skolan tillfördes samtliga stridsfordons typer inom truppslaget.[7] I samband med att regementet skulle avvecklas, kom skolan den 1 juni 1980 att omlokaliseras till Skövde, där den uppgick i Pansartruppskolan (PS), som antog det nya namnet Pansartruppernas stridsskola.[8]

Utbildningskompanier

Regementet utbildade åtta kompanier, stridsvagnsbesättningar, därav två stormkanonplutoner (med Ikv 102 och Ikv 103), ett signalkompani och ett stormpionjärkompani. Blivande plutonschefer utbildades på 3:e kompaniet som var elevkompani. Vidare utbildade PKAS fyra kompanier.

  • Livkompaniet – befälsutbildningskompani, stridsvagn och pansarskytte
  • 2. kompaniet – trosskompani
  • 3. kompaniet – befälsutbildningskompani, stormkanon och pansarskytte
  • 4. kompaniet – stridsvagnskompani
  • 5. kompaniet – spaningskompani
  • 6. kompaniet – pansarskyttekompani
  • 7. kompaniet – signalkompani
  • 8. kompaniet – depåkompani

Förläggningar och övningsplatser

Förläggning

När regementet återuppsattes förlades dess stab till först Karlavägen 78 och senare till Linnégatan 89. Den 18 januari 1944 omlokaliserades staben till Enköping, där man förlades till tillfälliga lokaler. Den 15 september 1945 flyttade regementet officiellt in på det nyuppförda kasernområdet i Enköping. Vilket högtidlighölls genom en ceremoni den 16 september 1945.[4]

Detachement

Strängnäs/Skövde

När regementet återuppsattes bedrevs utbildning värnpliktsutbildning från den 18 januari 1944 vid Södermanlands regemente (P 3) inom Strängnäs garnison, samt vid Skaraborgs regemente (P 4) inom Skövde garnison. Den 15 september 1945 avvecklades dessa detachement, då utbildningen förflyttades till Enköping.[4]

Visby

Den 1 oktober 1944 förlade regementet ett kompani till Gotland, vilket blev känt som Göta pansarlivgardes kompani på Gotland (P 1 G). Detachementet förlades till ett barackläger vid Gotlands infanteriregemente (I 18). Från 1946 flyttade detachementet in i nyuppförd kasern, Kasern IV (från 1960-talet känd som kasern Havde), vid Gotlands infanteriregemente. Den 30 mars 1963 avvecklas detachementet, för att från den 1 april 1963 uppgå i Gotlands regemente (P 18).[4]

Övningsplatser

Från 1944 började regementet öva vid Utö skjutfält, och från 1945 kompletterades regementets övningsfält med Veckholms skjutfält. Detachementet på Gotlands bedrev sin övningsverksamhet vid Hällarna i Visby samt vid Tofta skjutfält.[4]

Heraldik och traditioner

Göta livgardes vapen med kung Carl XIV Johans krönta monogram

Den 16 september 1945 mottog regementet två fanor, vilka överlämnades av ställföreträdande chefen för IV. militärområdet Arvid Moberg. Fanorna hade tidigare förts av 1:a respektive 2:a bataljonen vid Göta livgarde (I 2), vilka mottog fanorna av kung Oscar II den 6 augusti 1894. Fanorna i sig hade bekostats personligen av Oscar II, och kom att föras av regementet fram till det avvecklades 1939. År 1972 togs en ny fana fram, vilken överlämnades den 11 maj 1974 av kung Carl XVI Gustaf. Den nya fanan ersatte de två tidigare fanorna. Vid avvecklingen av regementet 1980 överlämnades fanan till Armémuseum.[2]

Regementet skiljde sig åt i klädsel jämfört med andra pansarförband, vilka bar svart basker till uniform m/60. Göta livgarde bar istället båtmössa med rött band till uniform m/60. Knappar, vapenslagstecken och gradbeteckningar bars i silver. I skärmmössa bars grad i silver med band i silver. Att regementets igenkänningstecken var i silver, var för att markera att det var ett gardesförband.[2]

Vid avvecklingen av regementet bestämde Chefen för armén Nils Sköld, efter förslag från sekundchefen Sven Björck, att inget annat förband eller regemente skulle föra regementets traditioner vidare men att minnet av regementet skulle bevaras vid Upplands regemente (S 1/Fo 47/48). Sedan 1 januari 2006 förs detta minne vidare av Ledningsregementet.[2]

Materiel vid förbandet

Stridsfordon i tjänst vid Göta livgarde

Stridsvagnar
Övriga stridsfordon

Stridsfordon i tjänst vid PKAS

Förbandschefer

Sekund- och regementschefer verksamma vid regementet sedan 1791. Sekundchef var en titel som användes fram till den 31 december 1974 vid de regementen som ingick i Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper. Vid de regementet ingick i Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper var Sveriges konung regementschef, och den kommenderande befälhavaren benämndes som sekundchef. Från den 1 januari 1975 var monarken hederschef för regementet.[3]

Regementschefer

Sekundchefer

Namn, beteckning och förläggning

Namn
Kungl Göta pansarlivgarde 1944-04-01 – 1963-03-31
Kungl Göta livgarde 1963-04-01 – 1974-12-31
Göta livgarde 1975-01-01 – 1980-06-30
Beteckningar
P 1 1944-04-01 – 1980-06-30
Förläggningsorter, detachement och övningsfält
Stockholms garnison (F) 1943-08-12 – 1944-01-17
Enköpings garnison (F) 1944-01-18 – 1980-06-30
Strängnäs garnison (D) 1944-01-18 – 1945-09-15
Skövde garnison (D) 1944-01-18 – 1945-09-15
Gotlands garnison (D) 1944-10-01 – 1963-03-31
Utö skjutfält (Ö) 1944 – 1980
Veckholms skjutfält (Ö) 1945 – 1980
Tofta skjutfält (Ö) 1944 – 1963

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ Sandberg (2007), s. 202
  2. ^ [a b c d] Braunstein (2003), s. 149–152
  3. ^ [a b] Kjellander (2003), s. 267
  4. ^ [a b c d e] Holmberg (1993), s. 24
  5. ^ ”Kungl, Maj:ts proposition 1973:75”. riksdagen.se. http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-angaende-vissa_FW0375. Läst 26 juli 2016. 
  6. ^ ”Omorganisering av armén till brigader”. Brigadmuseum.se. http://www.brigadmuseum.se/popups/brigadestructure.php. Läst 5 december 2009. 
  7. ^ Östlund (1980), s. 140
  8. ^ Holmberg (1993), s. 62

Tryckta källor

  • Braunstein, Christian (2003). Sveriges arméförband under 1900-talet. Skrift / Statens försvarshistoriska museer, 1101-7023 ; 5. Stockholm: Statens försvarshistoriska museer. Libris 8902928. ISBN 91-971584-4-5 
  • Holmberg, Björn (1993). Arméns regementen, skolor och staber: [en uppslagsbok] : en sammanställning. Arvidsjaur: Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB). Libris 7796532. ISBN 91-972209-0-6 
  • Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700-2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus. Libris 8981272. ISBN 91-87184-74-5 
  • Sandberg, Bo (2007). Försvarets marscher och signaler förr och nu. Gävle: Militärmusiksamfundet med Svenskt Marscharkiv. ISBN 978-91-631-8699-8 
  • Östlund, Nils (red.) (1980). Kungl. Göta Livgarde 1901-1980 - ett regemente går ur tiden. Karlskrona. sid. 248-250 
  • Östlund, Nils (1980). Bilaga till Kungl Göra livgardes historia 1901–1980. Karlskrona: Axel Abrahamsons tryckeri AV. sid. 2-3 

Webbkällor

Vidare läsning

  • Östlund, Nils, red (1980). Kungl. Göta livgarde 1901-1980: ett regemente i tiden går ur tiden. Enköping: Göta livgardes historiekomm. Libris 8202864 

Externa länkar

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Göta_livgarde_(pansar)&oldid=42278772”