Göta livgarde (infanteri)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 59°20′3″N 18°5′53″Ö / 59.33417°N 18.09806°Ö / 59.33417; 18.09806

Kungliga Göta livgarde
(I 2)
Datum 1809–1939
Land  Sverige
Lojalitet Krigsmakten
Försvarsgren Armen
Typ Infanteri
Storlek Regemente
Förläggningsort Sveaborg (1753-1758, 1762-1773, 1803-1805)
Stockholm (1758-1762, 1805-1939)
Färger Rött     
Marsch "Kungl. Göta Livgardes marsch" (Preussisk armémarsch - av J.W. Schubert)[1]
Segernamn Svensksund (1790)

Göta livgarde, I 2 var ett svenskt infanteriförband inom Krigsmakten som verkade mellan åren 1809 och 1939. Förbandet var förlagt inom Stockholms garnison i Stockholm och tillhörde Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Regementets uniformer vid mitten av 1860-talet.
Andra Livgardets kaserner till vänster i bild. I fonden kaserner för Livgardet till häst i Kvarteret Krubban.
De 1888 (I 1) och 1890 (I 2) invigna palatsliknande fotgardeskasernerna vid Linnégatan i Stockholm.

Regementet härstammar från överste Gustaf David Hamilton år 1741 värvade regemente med avsikt att minska den garnisonstjänst som åvilade de indelta regementena.[2] Regementet överfördes 1753 till Sveaborg i Finland för att 1758 förläggas till Stockholm. År 1762, samtidigt som regementet bytte namn till Prins Fredrik Adolfs värvade infanteriregemente, fördes det åter över till i Finland där det blev kvar. År 1772 bytte regementet namn till Zöge von Manteuffels regemente och förlades till Sveaborg. Efter Gustav III:s statskupp samma år införlivades delar av regementet och delar av Björnbergska regementet med Änkedrottningens livregemente.[2] Regementet bestod av två bataljoner. År 1773 sattes en tredje bataljon upp i Stockholm och 1793 bröts den tredje bataljonen loss ur Änkedrottningens regemente och bildade Den värvade bataljonen av livregementets lätta infanteri. Bataljonen bytte 1796 namn till Livregementets lätta infanteribataljon och omorganiserades till Finska gardesregementet 1803. Förbandet förlades till Borgå och Sveaborg men återfördes till Stockholm 1805.

År 1788 bildes de värvade förbanden Ehrenmalms bataljon, Sandels fotjägare, Tornérhjelms bataljon och Storamiralens regemente från Karlskrona för deltagande i det ryska kriget. Efter krigets slut kom dessa kårer att bilda Kunglig majestäts andra gardesregemente, från 1792 Kungens Göta livgarde, och från 1806 Svea gardesregemente.[2]

I början av mars 1808 överfördes en bataljon med bland annat 200 man ur Svea livgarde, Finska gardesregementet och Svenska gardesregementet till Åland. Bataljonen gjorde i juni 1808 ett misslyckat landstigningsförsök vid Lemo nära Åbo. Efter att truppen förstärkts så att respektive gardesregemente hade en bataljon på Åland gjordes ett nytt misslyckat landstigningsförsök i september 1808 vid Lakolaks och Helsinge. Gustav IV Adolf visade sitt missnöje över gardesregementenas insatser under Finska kriget genom att degradera dem till "vanliga" värvade regementen. Finska gardesregementet döptes i oktober 1808 om efter regementschefen af Palén till af Paléns värvade regemente varvid Svenska gardesregementet delades upp så att halva regementet, fem kompanier, överfördes till af Paléns värvade regemente och resterande fem kompanier överfördes till Fleetwoodska regementet, före detta Svea Livgarde.

Omedelbart efter Gustav IV Adolfs avsättning i mars 1809 återfick de båda regementena gardesrangen och sammanslogs under namnet Andra gardesregementet. Regementet namnändrades 1818 till Andra livgardet och 1894 till Göta livgarde (I 2). År 1829 flyttade man in i tre nyuppförda kaserner i kvarteret Terra Nova på Ladugårdsgärde i Stockholm där det tidigare legat ett varv. Kasernerna ritades av Carl Christoffer Gjörwells. År 1890 flyttade man in i nya kaserner på Linnégatan med Svea livgarde som granne. Här hade man uppfört två i allt väsentligt lika kasernkomplex för Göta livgarde och Svea livgarde med huvudfasader mot Linnégatan. Byggnaderna uppfördes efter ritningar av Ernst Jacobsson som var en av Sveriges ledande kasernarkitekter. De båda komplexen färdigställdes med två års mellanrum, Svea livgarde stod klart år 1888 och Göta livgarde år 1890.[3]

Avveckling[redigera | redigera wikitext]

Första avvecklingsbeslutet[redigera | redigera wikitext]

I samband med försvarsbeslutet 1925 beslutades det att regementet skulle avvecklas den 31 december 1927 och att Svea livgarde (I 1) skulle överta fästningsinfanteriet från Vaxholms grenadjärregemente (I 26) samt att ett garnisonskompani skulle organiseras. Vidare skulle stridsvagnsverksamheten som påbörjats vid Svea livgarde 1922 fortsätta och utvecklas.

Men med beslutet så blev Svea livgarde både oproportionerligt och oformligt stort, då det både skulle sätta upp egna fältförband, svara för krigsbesättning av Vaxholms fästning, som enda förband bedriva stridsvagnsutbildning samt svara för garnisonstjänst. Göta livgardes dåvarande sekundchef John Nauckhoff kom i slutet av 1925 med ett förslag, som gick ut på att Svea livgarde skulle ombildas till Livgardet och sedan bestå av regementsstab och två förbandsdelar, Svea och Göta livgarde.

I 1927 års riksdag hävdes beslutet om avvecklingen av Göta livgarde, istället beslutades det att Svea livgarde skulle delas till två regementen. Det ena regementet under namnet Svea livgarde och organiserat som ett "normal infanteriregemente" och det andra under namnet Göta livgarde bestående av två bataljoner och ett självständigt kompani.[4]

Den 1 januari 1928 trädde Göta livgarde in i den nya organisationen och dess tre bataljoner ersattes av:

  • Göta livgardes fästningsbataljon (I 2 V) blev regementets första bataljon och bestod av en bataljonsstab samt Livkompaniet, 2. kompaniet och Ksp-kompaniet. Bataljonen hade sin förläggningen på Rindö vid Vaxholm.
  • Stridsvagnsbataljonen (Strvbat I 2) blev regementets andra bataljon och bestod av en bataljonsstab samt 5. kompaniet och 6. kompaniet.
  • Garnisonskompaniet (7. komp) var ett självständigt kompani och lydde direkt under sekundchefen. Kompaniet hade som uppgift att utbilda värnpliktiga för garnisonstjänst, vilken i huvudsak bestod av tjänstgöring vid Högvakten i Stockholm.[4]

Andra avvecklingsbeslutet[redigera | redigera wikitext]

Den 11 juni 1936 behandlade riksdagen den försvarsproposition som låg som grund till försvarsbeslutet 1936. I beslutet framgick att regementet skulle avvecklas och var dessutom det enda regemente som avvecklades i samband med beslutet. Innan avvecklingen tillfördes regementet extra resurser i samband med att den pansarorganisation som fanns vid regementet skulle ta form innan den skulle delas upp i två pansarbataljoner och fördelas till Skaraborgs regemente (I 9) och Södermanlands regemente (I 10). Fästningsbataljonen i Vaxholm avvecklades i sin helhet och Garnisonskompaniet överfördes till Svea livgarde. Den 24 september 1939 genomförde regementet en avskedsparad i Stockholm inför den avveckling av regementet som skulle vara genomförd den 30 september 1939. Vid försvarsbeslutet 1942 återuppsattes regementet, men då som pansarregementet Göta livgarde (P 1) och förlades till Enköping.[4]

Chefer[redigera | redigera wikitext]

Regementet var indelat i en regementsstab, en reducerad infanteribataljon i Vaxholm, en stridsvagnsbataljon samt ett fristående kompani. Nedan presenteras de chefer som tjänstgjorde för respektive enhet under perioden 1901 till 1939.[4] Sekundchef var en titel som användes fram till 1975 vid de regementen som ingick i Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper.

Sekundchefer vid regementet
  • Överste Ludvig Falkman (1901-1908)
  • Överste Hugo Fallenius (1908-1915)
  • Överste John Nauckhoff (1915-1926)
  • Överste Tage af Klercker (1926-1934)
  • Överste Folke Hellgren (1934-1938)
  • Överste Bertil Uggla (1938-1939)
Bataljonchefer vid Fästningsbataljonen
  • Överstelöjtnant Hjalmar Fahlström (1928-1929)
  • Överstelöjtnant I T Broman (1929-1933)
  • Överstelöjtnant Justus Holmgren (1933-1937)
  • Överstelöjtnant Eric Grill (1937-1939)
Bataljonchefer vid Stridsvagnsbataljonen
  • Överste Bertil Burén (1928-1930)
  • Överstelöjtnant Gösta Hahr (1930-1934)
  • Överstelöjtnant Curt Klingspor (1934-1938)
  • Överstelöjtnant Carl August Ehrensvärd (1938-1939)
Kompanichefer vid Garnisonskompaniet
  • Kapten Anders Daevel (1928-1936)
  • Kapten Folke Fleetwood (1936-1939)

Historiska namn[redigera | redigera wikitext]

Regementet bildades genom att Andra gardesregementet och Svenska gardesregementet sammanfördes 1809 till ett regemente under namnet Andra gardesregementet.[5]

Beteckning Namn Aktiv Regementschef Kommentar
Andra gardesregementet 1809-1818 Karl XIV Johan
Andra livgardet 1818-1894 Oscar I, Karl XV, Oscar II
Göta livgarde 1894-1939 Oscar II, Gustaf V

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sandberg, Bo (2007). Försvarets marscher och signaler förr och nu. Gävle: Militärmusiksamfundet med Svenskt Marscharkiv. sid. 202. ISBN 978-91-631-8699-8 
  2. ^ [a b c] Svensk uppslagsbok, Malmö 1932[sidnummer behövs]
  3. ^ ”Om Garnisonen”. Patentbesvärsrätten. 20 februari 2004. http://www.pbr.se/garnisonen.htm. Läst 4 december 2009. 
  4. ^ [a b c d] Östlund, Nils (red.) (1980). Kungl. Göta Livgarde 1901-1980 - ett regemente går ur tiden. Karlskrona: Göta Livgardes Historiekommitte. sid. 76-81, 94,106, 111, 210 
  5. ^ ”I2, Livgardet (Göta livgarde)”. Hans Högmans Släktforskning. http://www.algonet.se/~hogman/regementen_lnf2.htm#G%C3%B6ta%20livgarde. Läst 16 september 2010. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Braunstein, Christian (2003). Sveriges arméförband under 1900-talet. Skrift / Statens försvarshistoriska museer, 1101-7023 ; 5. Stockholm: Statens försvarshistoriska museer. sid. 149-152. Libris 8902928. ISBN 91-971584-4-5 
  • Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700-2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus Förlag HB. sid. 267. ISBN 91-87184-74-5 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Östlund, Nils, red (1980). Kungl. Göta livgarde 1901-1980: ett regemente i tiden går ur tiden. Enköping: Göta livgardes historiekomm. Libris 8202864. ISBN (Inb.) 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]