Albert Camus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Albert Camus Mottagare av Nobels litteraturpris 1957
Albert Camus 1957.
Albert Camus 1957.
Född Albert Camus
7 november 1913
Mondovi, Franska Algeriet
Död 4 januari 1960 (46 år)
Villeblevin, Frankrike
Yrke författare, journalist
Nationalitet fransman Frankrike
Språk franska
Verksam 1935–1960
Litterära rörelser absurdism, existentialism
Framstående verk Främlingen, Pesten
Framstående priser Nobelpriset i litteratur 1957

Albert Camus ([al'bɛʁ ka'my]), född 7 november 1913 i Mondovi (nära Bône) i Franska Algeriet, död 4 januari 1960 i Villeblevin i Frankrike, var en fransk författare, filosof och 1957 års nobelpristagare i litteratur.

Albert Camus författarskap har varit viktigt för framväxten av bland annat le nouveau roman ("den nya romanen") även om företrädare för den tagit avstånd från honom.[1] Återspeglingar av Camus skildringar av ångest och vilsenhet kan märkas i litteraturen ända fram till det sena nittonhundratalets litteratur.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Albert Camus kom från en arbetarklassmiljö. Hans far avled under unga år och hans tidiga år bestod av en nära relation med modern. Trots en fattig uppväxt fick Camus chansen att studera, vilket senare ledde till mer omfattande studier i filosofi. Åren 1937–1939 var Camus medlem i kommunistpartiet. 1938 började han arbeta som tidningsman. Under andra världskriget var Camus verksam vid den franska motståndsrörelsens förbjudna tidning Combat i Paris, för vilken han sedan blev redaktör 1945–1947.

Minnesmärke över Camus i Villeblevin, där han dog
Bronsplattan på monumentet tillägnat Camus i staden Villeblevin, Frankrike. Texten på skylten lyder: "Från fullmäktige i Yonnes departementet i en hyllning till författaren Albert Camus, vars kvarlevor låg i vaka i Villeblevins rådhus under natten mellan 4 till 5 januari 1960.""

Albert Camus första stora bidrag till världslitteraturen bestod av den koncentrerade berättelsen Främlingen 1942. Romanen är kanske hans mest lyckade existentiella verk. Sartre bidrog starkt till Camus genombrott som författare genom att peka ut romanen som en representant för existentialismen.[1] Camus visar på det absurda, slumpmässiga, och till synes meningslösa i människans tillvaro; hans nihilism bär drag av Nietzsches filosofi.

Albert Camus tilldelades nobelpriset i litteratur 1957 med motiveringen ”För hans betydelsefulla författarskap, som med skarpsynt allvar belyser mänskliga samvetsproblem i vår tid”.[2] Han var nominerad till priset redan 1949.[3]

Albert Camus omkom i en bilolycka i Villeblevin i departementet Yonne i centrala Frankrike den 4 januari 1960, i en Facel Vega. Bilen kördes av hans förläggare Michel Gallimard, som också avled efter bilolyckan. Camus grav finns i Lourmarin i Vaucluse i södra Frankrike.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Romaner[redigera | redigera wikitext]

  • L'étranger (1942)
  • La peste (1947)
  • La chute (1956)
  • La mort heureuse (1971; skriven 1936–1938)
    • En lycklig död: dokument och efterlämnade skrifter (övers. av C.G. Bjurström, Bonnier, 1973)
  • Le premier homme (1994, ofullbordad)
    • Den första människan (översättning C. G. Bjurström, Bonnier, 1997)

Novellsamlingar[redigera | redigera wikitext]

  • L'exil et le royaume et le royaume (1957)
    • Landsflykten och riket (översättning Eva Alexanderson, Bonnier, 1957)
  • La femme adultère
  • Le renégat ou un esprit confuse
  • Les muets
  • L'hôte
  • Jonas ou l'artiste au travail
  • La pierre qui pousse

Facklitteratur[redigera | redigera wikitext]

  • L'envers et l'endroit (1937)
    • Sommar (översättning C.G. Bjurström, Bonnier, 1963)
  • Noces (1938)
    • Sommar (översättning C.G. Bjurström, Bonnier, 1963)
  • Le Mythe de Sisyphe (1942)
  • L'Homme révolté (1951)
  • Réflexions sur la guillotine (1957)
    • Tankar om giljotinen (anonym översättning, Hjalmarson & Högberg, 2008)
  • Carnets, mai 1935—fevrier 1942 (1962)
    • Anteckningar. 1935-1942 (översättning av Anna Säflund, Interculture, 1990)
  • Carnets, 1943—1951 (1965)
  • Carnets, Mars 1951–December 1959 (1989)

Pjäser[redigera | redigera wikitext]

  • Caligula (urpremiär 1945, författad 1938)
  • Requiem pour une nonne (1956)
  • Le malentendu (1944)
  • L'État de Siege (1948)
  • Les justes (1949)
    • De rättfärdiga (översättning Elsa Thulin, Bonnier, 1957)
  • Les Possédés (1959)

Svensk samlingsvolym[redigera | redigera wikitext]

  • Brev till en tysk vän ; Konstnären och hans tid: föreläsning den 14 december 1957 ("Lettre à un ami allemand" och "Conférence d'Uppsala du 14 décembre 1957" (översättning Karin Löfgren, Lind & Co, 2002)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Nationalencyklopedin. 23 maj 2007 
  2. ^ ”Nobelpriset i litteratur - pristagarna”. Svenska Akademien. http://www.svenskaakademien.se/nobelpriset_i_litteratur/pristagarna. 
  3. ^ ”The Nomination Database for the Nobel Prize in Literature, 1901-1950”. Nobelprize.org. http://www.nobelprize.org/nomination/archive/literature/nomination.php?action=show&showid=1070. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]