Søren Kierkegaard

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Søren Kierkegaard omkring 1840.

Søren Aabye Kierkegaard (Aaby uttalas: ['o:by];[1]), född 5 maj 1813 i Köpenhamn, död 11 november 1855 i Köpenhamn, var en dansk filosof, teolog och författare som anses vara en av grundarna till existentialismen.

Kierkegaard påbörjade sitt författarskap 1838. Filosofiskt såg Kierkegaard drivkraften till människans handlande i den existentiella ångesten, och hans inflytande har varit stort såväl inom teologin och filosofin som diktningen. Kierkegaard betyder kyrkogård. Namnet är dock taget efter faderns fädernegård i Jylland. Kierkegaard var son till Michael Pedersen Kierkegaard, som i samband med napoleonkrigen blev en av Danmarks rikaste män.

Biografi och filosofi[redigera | redigera wikitext]

Kierkegaard växte upp i ett starkt puritanskt religiöst hem. Han började studera teologi 1830, men deltog så aktivt i studentlivet att hans examen fördröjdes.

Fadern led av en stundtals svår religiös melankoli, och det kom också att drabba den unge Kierkegaard. Omkring 1838 inträffade något som Kierkegaard kom att beteckna som "den stora jordbävningen", då han började tro att hans, broderns och faderns tungsinne, samt fem syskons förtidiga död var ett Guds straff. Han visste inte varför Gud straffade honom, möjligen att det kunde bero på att hans far när Sören var 11 förbannat Gud för världens orättvisor eller för att fadern hade smittat hela familjen med syfilis (det senare är dock osäkert). I samband med dennes död 1838 fick Kierkegaard också kunskap om faderns "snedsprång" utanför äktenskapet, efter sin första hustrus död, med hushållets piga, Ane, och som senare skulle bli hans mor; i författaren Georg Brandes' biografi över Kierkegaard, från 1877, framhålls detta som en trolig utlösning till den s.k. jordbävningen. Kierkegaard växte upp i ett hem där det kristna syndabegreppet ständigt gjorde att han var utsatt för risken att "straffas av Gud". Detta lade i mycket grunden till hans person och därmed likaså framtida författarskap.

Två år efter faderns bortgång tog Kierkegaard sin examen. Hans examensarbete, som behandlade ironin ur ett sokratiskt perspektiv, fick ett gott omdöme och sades vare mycket läsvärt, om än lite väl skönlitterärt för ett vetenskapligt och filosofiskt arbete. Sin examensläsning till präst nämnde Kierkegaard dock senare som "min längsta parentes".

Regine Olsen, Kierkegaards stora kärlek.

En annan sak som anses haft stort inflytande på Kierkegaards verk var det som hände härnäst: han ska ha blivit förälskad i Regine Olsen. Hon blev också mycket betagen i honom, men mindre än ett år efter att de hade förlovat sig bröt Kierkegaard förlovningen. Ingen vet riktigt varför, men i hans verk antyds att det kan ha berott på att han blev deprimerad när det vanliga livet efter den första stormiga förälskelsen lagt sig. Kierkegaard själv hänvisade i sin journal till den "påle i köttet", som omöjliggjorde äktenskap. Kierkegaard hade varma känslor för Regine i hela sitt liv, och strävade att planerat "oplanerat" träffa henne i olika sammanhang, men när hon sedermera gifte sig och flyttade utomlands, blev det också sista gången han såg henne. När Regine återvände till Danmark, långt efter Kierkegaards död, fick de efter hennes bortgång 1904 emellertid sin sista viloplats i närheten av varandra, på Assistens Kirkegård i Köpenhamn. Genom hela sitt författarskap ägnade sig Kierkegaard till stor del, och i förtäckta former, att analysera vad det var som hade fått honom att bryta förlovningen.

Kierkegaard inledde sitt egentliga arbete som filosof med Antingen-eller ("Enten–Eller") 1843, utgiven under den latinska pseudonymen Victor Eremita (ung. "den som segrar i ensamheten") och skriven som en monolog med insprängda aforismer, samt med ett fiktivt brev av en fiktiv person ("Förförarens dagbok"), för att lyfta fram sitt filosofiska resonemang; Kierkegaard måste därmed anses vara den förste att använda pseudonymiteten eller heteronymiteten (vilket är genomgående i hans verk) också i ett filosofiskt sammanhang.

Han kom dock fram till att det fanns vissa grundläggande inställningar till livet som en människa kan ha. Dessa olika sätt att förhålla sig har han även rangordnat; det estetiska, det etiska, respektive det religiösa förhållningssättet (stadierna eller "andens utveckling").

Den människa som intagit det estetiska förhållningssättet till världen har valt att frånsäga sig allt vad moral och förpliktelser heter, och egentligen valt att inte välja, utan istället inriktat sitt liv enbart på njutning - ett leverne som med tiden dock kommer att leda till manipulation och förställning (jfr. psykopati) och inre nöd. Estetikern kan då, enligt Kierkegaard, välja att begå självmord eller också ompröva sin inställning till livet i grunden, han kan bli etiker. Etikern väljer att fullt ut ta ansvar för sitt liv och sina gärningar. Det sista stadiet är det religiösa, människan som förlitar sig på Gud och gör sitt bästa för att leva enligt den moral som den format och formar.

I sin nästa bok, Fruktan och bävan ("Frygt og Bæven"), kritiserade Kierkegaard den samtida teologin för att försöka förklara kristendomens objektiva sanning, vilket Kierkegaard ansåg omöjligt. Det är enbart möjligt, enligt Kierkegaard, att förstå Jesus människoblivande med subjektiv tro.

I boken Begreppet Ångest (”Begrebet Angest”) började Kierkegaard analysera tanken om ångestens betydelse för det mänskliga tänkandet, och som senare kom att bli ett centralt tema för den framtida existentialismen, företrädd av bl.a Jean-Paul Sartre. Här beskrivs för första gången tanken om den existentiella ångesten.

Kierkegaard står staty utanför Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn

I Afsluttende, uvidenskabelig Efterskrift til de philosophiske Smuler (1846) utökade Kierkegaard sina förhållningsstadier till livet till sex stycken: det estetiska, ironin, det etiska, humorn, den allmänna religiositeten och den specifikt kristna religiositeten. För att övergå mellan stadierna så krävs nu ett språng, en drastisk förändring. Här utvecklade han också sin existensfilosofi. Gud - om han existerar – är oändligt fri och höjd över tidens och rummets begränsningar, och alltså evig. Människan är ändlig och hennes frihet är begränsad. Men hon kan själv bestämma hur hon vill förvalta friheten, hur hon vill leva sitt liv, och förvalta sin existens. Den existentiella frågan om hur människan bör leva sitt liv kan endast hon själv besvara, filosofin kan det inte - eller som han, som 22-årig student under en sommarvistelse i Gilleleje, skrev i ett brev 1835: "Det gäller att finna en sanning, som är sanning för mig, att finna den idé för vilken jag vill leva och dö."

År 1846 blev Kierkegaard utsatt för en rad förlöjligande angrepp i skämttidningen '"Corsaren" (något han faktiskt själv hade efterlyst). På grund av sitt psykiska och mentala tillstånd tog han detta mycket hårt. Han flydde nu till en uppfattning av urkristendomen och krävde ”samtidighet” med Kristus. Hans förhållningssätt till livet utvecklades till att ännu mer se livet som en plåga. Denna nya teologi var oförenlig med kyrkans officiella lära. Kierkegaard utträdde därför ur statskyrkan 1854, och började skriva en rad artiklar där han kritiserade prästerskapet och manade till en återgång till hans "urkristna" krav. en utlösande faktor var H.L. Martensens minnestal över J.P. Mynster. Striden blev för hård för honom, hösten 1855 svimmade han av på gatan och avled några veckor senare. Dödsorsaken blev aldrig avgjord, men han fick bland annat medicin mot epilepsi.

Kierkegaard begravdes i Vor Frue Kirke i Köpenhamn i enlighet med den danska kyrkans ordning, men under den efterföljande jordfästningen kom skandalartade scener att utspelas på Assistens Kirkegård. Henrik Lund, Kierkegaards systerson, avbröt domprosten och läste där upp valda texter av sin morbrors hand och anklagade kyrkan för att, genom sitt religiösa begravningsceremoniel, ha våldtagit Kierkegaards minne. Detta fick några dagar därefter också Morgenposten att syrligt kommentera: "En man, som hade förklarat sig vara inte officiellt kristen, hade knappt dött, innan den officiella kyrkan lade beslag på han värnlösa lik och släpade iväg med det."1 För sitt tilltag dömdes Henrik Lund 1856 till 100 riksdaler i böter.

Citat[redigera | redigera wikitext]

  • Skulle jag önska mig något så skulle jag inte önska mig rikedom eller makt utan möjlighetens lidelse, det öga som evigt ungt och evigt brinnande överallt ser möjligheten. (Antingen - eller 1843)
  • Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv
  • Prästen - denna i långa kläder insvepta definition av nonsens!
  • Subjektiviteten är sanningen
  • Andersen kan berätta sagan om Lyckans galoscher, jag berättar den om Skon som klämmer
  • Det har sedan min tidigaste barndom suttit en pil i mitt hjärta. Så länge den sitter där är jag ironisk - dras den ut, så dör jag

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Dansk titel Svensk titel Utgivningsår Kommentar
Af en endnu Levendes Papirer. Udgivet mod hans Villie 1838
Om Begrebet Ironi med stadigt Hensyn til Socrates 1841 Kierkegaards doktorsavhandling
Enten - Eller. Et Livs-Fragment udgivet af Victor Eremita Antingen-eller: Ett livsfragment 1843 del 1-2, Under pseudonymen Victor Eremita
To opbyggelige Taler 1843
Frygt og Bæven. Dialektisk Lyrik af Johannes de Silentio Fruktan och bävan 1843 Under pseudonymen Johannes de Silentio
Gjentagelsen. Et Forsøg i den experimenterende Psychologi af Constantin Constantius Upprepningen 1843 Under pseudonymen Constantin Constantius
Tre opbyggelige Taler 1843
Fire opbyggelige Taler 1843
Begrebet Angest. En simpel psychologisk-paapegende Overveielse i Retning af det dogmatiske Problem om Arvesynden af Vigilius Haufniensis Begreppet Ångest 1844 Under pseudonymen Vigilius Haufniensis
Philosophiske Smuler eller En Smule Philosophi af Johannes Climacus Filosofiska smulor 1844 Under pseudonymen Johannes Climacus
Tre Taler ved tænkte Leiligheder 1845
Stadier paa Livets Vei. Studier af Forskjellige Stadier på livets väg 1845 del 1-2. Sammanförd, tryckt och utgiven av Hilarius Bogbinder
Afsluttende uvidenskabelig Efterskrift til de philosophiske Smuler. Mimisk-pathetisk-dialektisk Sammenskrift, Existentielt Indlæg, af Johannes Climacus Avslutande ovetenskaplig efterskrift 1846 Under pseudonymen Johannes Climacus
En literair Anmeldelse. To Tidsaldre, Novelle af Forfatteren til "en Hverdags-Historie" 1846 Utgiven av J. L. Heiberg
Opbyggelige Taler i forskjellig Aand 1847
Kjerlighedens Gjerninger. Nogle christelige Overveielser i Talers Form 1847
Christelige Taler 1848
Lilien paa Marken og Fuglen under Himlen. Tre gudelige Taler 1849
Tvende ethisk-religieuse Smaa-Afhandlinger af H.H. 1849
Sygdommen til Døden. En christelig psychologisk Udvikling til Opbyggelse og Opvækkelse. Af Anti-Climacus Sjukdomen till döds 1849 Under pseudonymen Anti-Climacus. Utgiven av S. Kierkegaard
"Ypperstepræsten - "Tolderen" - "Synderinden", tre Taler ved Altergangen om Fredagen 1849
Indøvelse i Christendom af Anti-Climacus. Övning i kristendom 1850 Nr. I. II. III. Under pseudonymen Anti-Climacus. Utgiven av S. Kierkegaard
En opbyggelig Tale 1850
To Taler ved Altergangen om Fredagen 1851
Til Selvprøvelse. Samtiden anbefalet 1851
Om min Forfatter-Virksomhed 1851
Dette skal siges; saa være det da sagt 1845
Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed. En ligefrem Meddelelse, Rapport til Historien 1859 Skriven 1851-52, utgiven efter Kierkegaards död
Dømmer selv. Til Selvprøvelse Samtiden anbefalet 1876 Skriven 1851-52
Bogen om Adler 1916 Skriven 1846-47

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin på internet (prenumerant). Uppslagsord : Karen Aabye

Övriga källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]