Jenny Lind

Från Wikipedia
Version från den 28 december 2017 kl. 11.29 av Salgo60 (Diskussion | Bidrag) (Libris namn mall)
För platsen i Kalifornien, se Jenny Lind, Kalifornien.
Jenny Lind
Jenny Lind i La Sonnambula.
FödelsenamnJohanna Maria Lind
SmeknamnDen svenska näktergalen
Födelsedatum6 oktober 1820
FödelseortStockholm, Sverige
Dödsdatum2 november 1887 (67 år)
DödsortWynd’s Point nära Little Malvern i Worcestershire, England, Storbritannien
MakeOtto Goldschmidt
FöräldrarNiclas Jonas Lind (1798–1858), Anne-Marie Fellborg (1793–1856)
Genreopera
Rollsopran
År som aktiv1838–1883
Namnteckning

Jenny Lind, egentligen Johanna Maria Lind, efter giftermålet Jenny Lind-Goldschmidt, född 6 oktober 1820 i Klara församling i Stockholm, död 2 november 1887 i Wynd’s Point nära Little Malvern i Worcestershire i Storbritannien, var en svensk operasångerska (sopran), hovsångerska 1840. Hon var Kammersängerin vid det habsburgska hovet i Wien.

Lind fick sin musikaliska utbildning vid Adolf Fredrik Lindblads musikskola i Stockholm. Hon turnerade mycket, bland annat i flera europeiska länder. I det som nu kallas för Tyskland träffade hon bland annat Felix Mendelssohn som skrev ett oratorium för hennes röst. I England kom drottning Viktoria till hennes konserter och historien säger att det var hon som gav henne ett smycke med en näktergal som var smyckad med rubiner och smaragder. Lind kontaktades snart av P.T. Barnum som rest till England för att försöka engagera henne. Till en början var Lind tveksam men accepterade när det garanterade gaget var 150 000 dollar för 150 konserter. Hon skulle även få en bonus på merförsäljning. Hon anlände till New York i september 1850. Mottagandet var fantastiskt. Impressarion P.T. Barnum hade engagerat tusentals personer, bland annat New Yorks brandmän, och lanserade Lind som ”The Swedish Nightingale”, ”Den svenska näktergalen”. H.C. Andersens Näktergalen anses vara skriven som en hyllning till Lind – Andersen var förälskad i henne och friade till henne flera gånger, men hon avböjde alltid.[1]

Den första konserten hölls i Castle Garden, som rymde cirka 6 000 personer. Vinsten från konserten blev stor; Linds andel utöver hennes gage blev över 10 000 dollar. Hon skänkte det mesta till välgörenhet. Efter New York skulle hon resa till Boston några dagar senare. Arrangören P.T. Barnum auktionerade ut biljetter till den följande konserten i Boston. Den dyraste biljetten till denna konsert ropades in för 625 dollar, motsvarande flera årslöner. P.T. Barnum arrangerade sedan 150 konserter men Lind medverkade inte vid alla. En ganska okänd del av hennes verksamhet var att hon reste till Kuba. Hon höll där först en konsert som blev utbuad av publiken, men gjorde ytterligare en konsert som blev en framgång.

Lind gifte sig 1852 med pianisten Otto Goldschmidt i USA, men paret flyttade senare till England. Hon dog i Worcestershire i England den 2 november 1887. Hennes minne finns bevarat genom en plakett i Poets' Corner i Westminster Abbey.

Biografi

Lind föddes i Klara församling i Stockholm som utomäktenskaplig dotter till bokhållaren Niclas Jonas Lind (1798–1858) och lärarinnan Anne-Marie Fellborg (1793–1856). Modern var skild från sin tidigare make, men avstod av religiösa skäl från att gifta om sig innan den senare avlidit 1834. Jenny Lind var då fjorton år gammal.

När Lind var nio år gammal råkade en husjungfru till Fredrika Lundberg, premiärdansös vid Kungliga Operan, höra henne sjunga. Förundrad över flickans röst återvände tjänarinnan nästa dag tillsammans med fröken Lundberg. De ordnade med en audition och hjälpte henne till en plats på Dramatens elevskola, varför hon tidigt uppträdde i en rad talroller. Teaterns sånglärare, Carl Magnus Crælius, uppmärksammade hennes sångröst och hon fick sångundervisning av Isaak Berg. Hon studerade även drama för Karolina Bock, och blev vid sidan av sin sång uppmärksammad även för sin skådespelarkonst. Hon hade ovanligt gott gehör. År 1837 sjöng hon i Lindblads ”Frondörerna”. Den 7 mars 1838 uppträdde hon för första gången i en huvudroll, som Agate i Friskytten, och gjorde succé. Efter detta firade hon den 7 mars som sin andra födelsedag.[2] Även som Euryanthe, Pamina, Alice och Lucie gjorde hon succé och på konsertresor om somrarna, där hon helst stannade i Uppsala hos studenterna och E.G. Geijer, sjöng hon folkvisor.

Jenny Lind (antagligen 1840-tal).

Hon utnämndes 1840 till hovsångerska av kronprins Oscar. År 1840 invaldes hon också som ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. Efter en avskedskonsert reste hon 1841 till Paris för att hos Manuel Patricio Rodríguez García fullborda sina studier. Hon mottogs ganska kallt av den berömde sångläraren, som rådde henne att inte sjunga en ton under sex veckor. Hon studerade därefter tio månader för García. Jenny Linds sångröst hade rik klang och utmärkta drillar. Enligt Luigi Lablache var varje ton som en pärla i de svåraste ruladerna och koloraturpassagerna. Hon ägnade mycket stor omsorg åt artikulationen på olika språk.

Hon provsjöng för Meyerbeer på Stora operan i Paris 1842, men blev inte anställd. I stället reste hon hem till Stockholm och uppträdde som Norma inför en jublande salong, där platserna sägs ha kostat upp till 10 riksdaler banco. Följande år sjöng hon i Finland och Danmark i gästspel i Åbo, Helsingfors och Köpenhamn. Hon spelade samma år Vingåkersflickan i Ett nationaldivertissement och Märtha i En majdag i Värend i Stockholm. Året därpå syntes hon som Valentine i Hugenotterna, Ninette i Skatan, Sömngångerskan, Grevinnan i Figaro, Armida, Anna Boleyn och Fiorilla i Turken i Italien.

Lind inspirerande både tonsättare och poeter som Lindblad och Geijer. Redan i Paris hade hon av Giacomo Meyerbeer fått erbjudanden om arbete i Berlin som hon nu ägnade sig åt. Hon uppträdde som Norma 1844 och den enbart för henne komponerade Vielka Feldlager in Schlesien. Under ett besök i Stockholm 1845 spelade hon Marie i Regementets dotter. Redan samma år återvände hon till Tyskland, och därefter följde än mängd gästspel på tyska scener.

Hon gästspelade därefter även i Köpenhamn och Wien, samt från 1847 i London och brittiska landsorten. Hon lämnade dock scenen 1849, dels på grund av överansträngning, dels på grund av sitt växande religiösa intresse. Härefter verkade hon uteslutande som konsertsångerska. Hon kontaktades 1850 av P.T. Barnum som lyckades övertala henne att företa en längre turné i USA.[3]

Folkmassor strömmar till en konsert av Jenny Lind i USA.

Lind spelade i London och Nordamerika (1850–52). I Boston gifte hon sig 1852 efter två tidigare förlovningar bland annat med Julius Günther med pianisten Otto Goldschmidt.[4] Under åren 1854–59 var hon ute på större konsertresor i Tyskland, Holland, Storbritannien och Irland. Därefter drog hon sig tillbaka till en villa i Worcestershire i England och ägnade sig åt familjeliv, välgörenhet och sång. Hon var hon sånglärare vid Royal College of Music 1883–86.

Trots att hon var bosatt utanför Sverige, gjorde hon ofta donationer till välgörenhet i Sverige. Hon gav exempelvis 1857 10 600 kronor till skyddsföreningen för sinnessjuka konvalescenter samt 1858–75 över 25 000 kronor till Malmqvistska barnuppfostringsanstalten i Stockholm och 40 000 kronor till Diakonissanstalten där. När Lind 1847–48 uppträdde på Kungliga Teatern, skänkte hon en del av sin inkomst till en fond som under 11 år delade ut resestipendier till musikelever och en gång elever av bildande konst. När fonden 1876 uppgick till över 83 000 kronor, donerade hon ena hälften av den till Musikaliska Akademien och andra hälften till Konstakademien. Avkastningen skulle bilda ett stipendium på 3 000 kronor för vardera akademin att dela ut (Jenny Lind-stipendiet).

Linds nu levande släktingar bor främst i norra Norrland (bland annat i Boden) men även i andra delar av Sverige.

Uttalanden om Jenny Lind

J.A. Josephson i Teater och musik, 1876, nr 11

Det är dock något hos vår landsmaninna, som gjort henne så stor även i jämförelse med de största. Hon förenar nämligen med den mest fulländade sångförmåga, mot vilken de nuvarande storheternas konstfärdighet förbleknar, en mångsidigare dramatisk talang än som, om vi undantaga Maria Malibran, fallit på någon av de nämndas lott samt ett musikaliskt snille och vetande, som väl icke förut, om ej hos den i det förra århundradet så beundrade Faustina Hasse, uppenbarat sig hos någon af världens ryktbara sångerskor. Kommer nu härtill en själfullhet, som vid föredraget af visan ej behöft det minsta artistiska koketteri eller själfsvåldiga utstyrsel för att låta den framstå i dess naiva skönhet, som för den dramatiska sången funnit ej blott det trognaste och sannaste, utan äfven det varmaste uttryck, och som i oratoriet tager sin flykt mot de rymder där den jordiska sången har sin urbild - så kan hvar och en förstå, att Jenny Lind kan nämnas såsom ett bland dessa snillen, af hvilka under hvarje århundrade konsthistorien har blott få att nämna.[5]

Adam Lindgren i Nordisk familjebok, band 16

Allting tyder på, att det ytterst var från själva hennes geniala personlighet, hennes genomrena karaktär och upphöjda själstyp, som denna trollmakt utströmmade. Medan omdömena om henne som sångerska enstämmigt gå ut på, att hon varit den yppersta sångartist, som kanske någonsin funnits till, är omdömena om hennes skådespelarförmåga ej lika odelade. Mest obestridd synes denna ha varit på den komiska operans område. Även roller av tragisk passion gick hon nog fullt upp uti, men ingöt i dem städse sin egen jungfruliga renhet, även där situationen och karaktären kunde kräva annat; hon förmådde ej gå utom sig själv[6]

Dikten ”Näktergalen”

Diktaren Pehr Thomasson skrev en fjorton strofer lång dikt med titeln Näktergalen tillägnad Jenny Lind.

Hedersbetygelser

Jenny Lind-statyn på Djurgården.
  • Jenny Lind utnämndes till hovsångerska 1847.
  • Jenny Linds födelsedag, den 6 oktober, bär sedan 1901 namnet Jenny i almanackan, till hennes ära.
  • Jenny Lind var mellan 1996 och 2016 avbildad på den svenska femtiokronorssedeln.[7]
  • Jenny Linds porträttmedaljong uppsattes 1894 i Westminster Abbey.
  • En minnestavla uppsattes 1910 av samfundet S:t Erik på det hus, där hon föddes (Mäster Samuelsgatan nr 40).
  • Hon har fått en staty, formgiven av Erik Rafael-Rådberg upprest av sig på Djurgården i Stockholm
  • Jenny Lind har fått en spårvagn uppkallad efter sig i Göteborg, vagn 377.
  • Jenny Lind har en gata uppkallad efter sig i Fruängen utanför Stockholm – Jenny Linds gata. Även i Gottsunda utanför Uppsala återfinns Jenny Linds väg.
  • Det USA-registrerade klipperskeppet ”Nightingale” hade namn efter Jenny Linds smeknamn ”Den svenska näktergalen”. Skeppet var försedd med en porträttlik galjonsfigur av henne och återfanns i Göteborg 100 år efter att skeppet sjunkit.[8]

Vidare läsning

  • Becher, Alfred Julius (1846) (på tyska). Jenny Lind: Eine Skizze ihres Lebens und ihrer Künstler-Laufbahn bis zu ihrem ersten Auftreten in Wien. Mit dem Porträt der Künstlerin und einem ihrer schwedischen Lieber mit deutscher Uebersetzung. Wien. Libris 2982915 
  • Lind Jenny, red (1847) (på engelska). Memoir of Jenny Lind.. London. Libris 2776780 
  • Holland, Henry Scott; Goldschmidt Otto, Rockstro William Smyth (1891) (på engelska). Memoir of Madame Jenny Lind-Goldschmidt: her early art-life and dramatic career, 1820–1851: from original documents, letters, ms. diaries, &c., collected by Otto Goldschmidt. London: J. Murray. Libris 2708384 
  • Holland, Henry Scott; Spilhammar J. R., Rockstro William Smyth, Goldschmidt Otto (1891). Jenny Lind-Goldschmidt: hennes tidigare lif och bana som dramatisk konstnär och sångerska 1820–1851: en minnesteckning. Stockholm. Libris 8198777 
  • Wilkens, C. A. (1897) (på franska). Jenny Lind (1820–1887) (2. éd.). Genève. Libris 2805861 
  • Pergament, Moses (1945). Jenny Lind. Stockholm: Norstedt. Libris 1404320 
  • Franzén, Nils-Olof (1987). Jenny Lind: den svenska näktergalen: anteckningar kring en världsstjärna. Stockholm: Musikmuset. Libris 2815269 
  • Hellström, Elisabeth (2007). Hur lät Jenny Lind, Christina Nilsson och Signe Hebbe?: en studie av sångskolor och röstideal under 1800-talet. Uppsala: Uppsala universitet, Institutionen för musikvetenskap. Libris 10667909 
  • Olandersson Eva, Tottie Eva-Teresa, red (2009). Jenny Lind: superstjärnan, sångerskan, människan. Stockholm: Musikmuseet. Libris 11790765. ISBN 978-91-633-4823-5 

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ ”Hans Christian Andersen” (på engelska). Pegasos. Arkiverad från originalet den 17 augusti 2008. https://web.archive.org/web/20080817020546/http://www.kirjasto.sci.fi/hcanders.htm. 
  2. ^ Svenska teatern: några anteckningar (1925) av Nils Personne, del VII, sidan 170.
  3. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 37–38 .
  4. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 238 .
  5. ^ J.A. Josephson (1876). ”Lind-Goldschmidt, Jenny Maria”. Teater och musik (11). http://runeberg.org/nfbp/0336.html. 
  6. ^ Lindgren, Adam (1912). ”Lind-Goldschmidt, Jenny Maria”. Nordisk Familjebok, band 16. sid. 617. http://runeberg.org/nfbp/0337.html. 
  7. ^ Sveriges Riksbank, Gammal 50-kronorssedel, läst 7 mars 2017.
  8. ^ Svärdskog, Karl-Eric (2004). Jenny Lind: från näktergal till fågelskrämma. Göteborg: K.-E. Svärdskog. Libris 9655189. ISBN 91-631-5615-6 

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Lind-Goldschmidt, Jenny, 1904–1926.

Vidare läsning

Externa länkar

Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Jenny_Lind&oldid=42267387”